Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tunnvingemätare

Organismgrupp Fjärilar, Mätare Malacodea regelaria
Tunnvingemätare Fjärilar, Mätare

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hanen av tunnvingemätaren har smal kropp och tunna, halvt genomskinliga vingar med grå teckning. Framvingarna är ljusgrå med några vågiga mörkare gråbruna tvärlinjer, ytterfältet mörkare gråskuggat. Vingfransarna på båda vingarna är tydligt skäckiga i gråbrunt och gråvitt och detta skiljer den i samlingar tydligt från de båda höstflygande frostfjärilarna, Operophtera spp. Vingspann 25-30 mm. Honan är i stort sett vinglös och saknar helt flygförmåga. Hon påminner i utseendet mycket om honan av frostfjäril, Operophtera brumata, men det finns säkra utseendeskillnader, och de helt olika flygtiderna ska inte leda till några bestämningssvårigheter. I naturen kan tunnvingemätare närmast förväxlas med den allmänna och utbredda asplobmätaren, Trichopteryx carpinata, som den ofta flyger ungefär samtidigt med, men denna har rent vita bakvingar, är större, saknar helt de skäckiga fransarna hos tunnvingemätaren samt har mer utdragna framvingar. Asplobmätaren börjar också sin flygtid när tunnvingemätaren redan varit på vingarna några dagar eller ofta först när flygningen börjar avta. Antennerna är hos båda könen enkla. Larven har en gulbrun eller orangebrun grundfärg och vitgula längsgående rygg- och sidolinjer som ger ett tydligt längsrandigt utseende.
Utbredning
Länsvis förekomst för tunnvingemätare Observationer i  Sverige för tunnvingemätare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Tunnvingemätaren har boreal utbredning och förekommer i Västeuropa bara i Fennoskandien och i Estland. Härifrån är den utbredd genom de norra delarna av europeiska Ryssland, och Sibirien till områden nära Bajkalsjön. I Sverige påträffades arten första gången i Lule lappmark vid Kvikkjokk år 1877. Det har senare visat sig att arten förekommer från nordligaste Skåne, genom i stort sett hela landet till Torne lappmark där den nordligast har påträffats vid Jukkasjärvi, Laxforsen. Den har dock inte påträffats på Öland eller på Gotland och fynd på öar i skärgården tycks mer eller mindre saknas helt. I Norge är arten känd från Akershus, södra Oppland, inre Sör-Tröndelag och inre södra Nordland, nordligast i Rana. I Finland förekommer arten i det mesta av landet från de södra provinserna till Kemi lappmark där den som nordligast har påträffats vid Saariselkä. Den saknas dock helt på Åland och har bara påträffats i något fynd i Åbolands skärgård. I Estland förekommer arten främst i de centrala delarna av landet och saknas på öarna. Arten har inte påträffats i Lettland eller Litauen. Arten är i hela Fennoskandien mycket lokal inom stora arealer med till synes lämpliga biotoper. Den har försvunnit från flera regioner efter slutavverkningar av skogsbestånd med förekomster. I Sverige förekommer arten så vitt känt fortfarande inom hela sitt utbredningsområde men lokalerna blir färre och mer isolerade i takt med skogsbrukets avverkningar. Det bör tilläggas att dess förekomster i flera sydligare landskap, exempelvis i Halland och Västergötland är otillräckligt kända eftersom modernare fynd saknas sedan början av 1900-talet. I Finland föreligger inga tydliga tecken på att artens utbredningsareal minskat, dock är det helt klart att den försvunnit från flera tidigare kända förekomster genom avverkningar.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Tunnvingemätare förekom tidigare i äldre granskogar med lång kontinuitet över hela landet utom på Öland och Gotland. I takt med att ursprungliga och gamla skogsbestånd avverkas har artens livsmiljö och utbredning minskat påtagligt, även om den fortfarande finns kvar på någon lokal i flertalet län. Trots att larven lever på gran (Picea abies) tycks artens övriga krav hindra den från att överleva i rationellt brukade områden. Eftersom honan är vinglös har arten mycket svårt att sprida sig till nya lämpliga biotoper i ett fragmenterat skogslandskap. Larven har i burodling inte visat några tendenser till att sprida sig med spinntrådar i luften varför den måste sprida sig på annat sätt. I det gamla skogslandskapet har den troligen kunnat sprida sig långsamt från träd till träd och inte behövt snabba spridningsmetoder. Avverkning av kontinuitetsskogar har slagit ut flera kända förekomster. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1800 (56-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Fjärilen är knuten till äldre granskogar och de mer välkända förekomsterna är så vitt känt helt knutna till äldre bestånd som under lång tid inte kalavverkats i sin helhet utan brukats med alternativa brukningsmetoder. Påfallande är också att arten synbarligen överallt är mycket lokal. Lämpliga habitat utgörs ofta av skogsbestånd på normal podsoljord i blåbärsgranskogar, men förekomster är också kända på grusigare väldränerade marker. Typiska habitat utgörs av täta och skuggiga, högstammiga bestånd utan inslag av lövträd (det är dock troligt att fjärilen förekommer även i barrskogar med visst lövinslag). Fjärilen uppträder endast med en generation under den tidigaste våren, i Mellansverige normala år från de första dagarna i april till mitten av april. Längre norrut flyger fjärilen i början av maj och längst mot nordgränsen av utbredningen i slutet av maj eller början av juni. Flygningen startar efter snörikare vintrar i Mellansverige så snart snön smält undan i ringar runt foten av granstammarna och helt normalt är att fjärilen flyger när det fortfarande ligger snöfläckar kvar på marken. Från norra Lappland beskrivs att snön fortfarande låg stövelskaftsdjup 5 juni när fjärilarna insamlades flygande. Fjärilen är aktiv enbart under dygnets mörkare tid och hanen flyger från strax efter skymningen till en eller ett par timmar före midnatt beroende på hur varm kvällen är. Populationstätheten är normalt låg och endast undantagsvis kan fjärilarna uppträda talrikt på en särskilt gynnsam plats. Hanen flyger i en långsam, mycket fladdrande och vek flykt på några meters höjd upp till flera meters höjd över marken och de har många gånger observerats högt upp i pannlampskenet eller mot den ljusa kvällshimlen i Norrland. Hanens flygaktivitet undertrycks tydligt av blåsigare kvällar då den mer eller mindre ställs in. De mest gynnsamma förhållandena att få se arten är mulna ljummare kvällar med bara svag eller nästan ingen vind i trädkronorna. När temperaturen går ner mot bara en eller ett par grader över nollstrecket avtar flygningen kraftigt och avbryts strax därpå om det blir kallare. Honan saknar flygförmåga och har bara små vingstumpar. Hon kryper under skymningen och den tidiga delen av kvällen ganska snabbt uppåt från förpuppningsplatsen som normalt befinner sig vid foten av en granstam. Med en stor portion tur kan honan påträffas under de korta ögonblick då hon passerar förbi inom synhåll. Hon avger inga doftämnen (feromoner) för att locka hanarna innan hon nått högt upp i en gran och parningen sker alltid i kronan och aldrig längre ner på stammen. Detta vet man med stor säkerhet eftersom parande exemplar aldrig påträffats på habitaten trots att vissa lokaler besökts intensivt under artens flygtid. Det har i burodlingar påvisats att honan gärna parar sig flera gånger. Honan lägger de ovala gulvita äggen ett och ett bland granbarren i en trädtopp och hon kan producera 50 till 100 ägg. Äggen kläcks efter ca 3 veckor samtidigt som vårens granskott börjar svälla. Larven lever på barr av gran, Picea abies, och har i Finland konstaterats kunna leva även av barr av lärk, Larix spp. De nykläckta larverna borrar sig in i skotten och äter skottanlagen inifrån. När larverna blir större och granskotten släpper holkfjällen lever de exponerat och äter av de späda granskotten men aldrig av fjolårsbarr. Larven blir fullväxt efter ca 4 veckor, i Mellansverige i mitten eller slutet av juni, och är då 20-22 mm lång. Längre norrut kan larven förväntas vara fullvuxen först under juli. Den karakteristiska larven har vid några få tillfällen kunnat bankas fram ur undertryckta granar med decimetertjocka stammar i gamla barrblandbestånd i Dalarna där barrskogsfjällfly, Xestia sincera, och barrskogslavfly, Victrix umovii, förekommer. Förpuppningen sker i marken alldeles under markytan där larven spinner en tät spånad bland gamla barr och markförna. Artens spridningsbiologi är okänd. I burodlingar visar larver inte några tydliga tecken på att skapa de spinntrådar som kan användas som ”segel” för vinddrift, något som är känt hos vissa andra nattfjärilslarver. En helt annan möjlighet till spridning hos arter med vinglösa honor uppvisar larven av svartgrå säckspinnare, Acanthopsyche atra. I Danmark har larver av denna art kläckts ur exkrementer från rödhakar som matats med artens vinglösa honor. Äggen är således anpassade till att överleva passagen genom vissa fågelarters mag- och tarmkanal.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· gran
· gran
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Geometridae (mätare), Släkte Malacodea, Art Malacodea regelaria Tengström, 1869 - tunnvingemätare Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Tunnvingemätare förekom tidigare i äldre granskogar med lång kontinuitet över hela landet utom på Öland och Gotland. I takt med att ursprungliga och gamla skogsbestånd avverkas har artens livsmiljö och utbredning minskat påtagligt, även om den fortfarande finns kvar på någon lokal i flertalet län. Trots att larven lever på gran (Picea abies) tycks artens övriga krav hindra den från att överleva i rationellt brukade områden. Eftersom honan är vinglös har arten mycket svårt att sprida sig till nya lämpliga biotoper i ett fragmenterat skogslandskap. Larven har i burodling inte visat några tendenser till att sprida sig med spinntrådar i luften varför den måste sprida sig på annat sätt. I det gamla skogslandskapet har den troligen kunnat sprida sig långsamt från träd till träd och inte behövt snabba spridningsmetoder. Avverkning av kontinuitetsskogar har slagit ut flera kända förekomster. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1800 (56-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)).
Hanen av tunnvingemätaren har smal kropp och tunna, halvt genomskinliga vingar med grå teckning. Framvingarna är ljusgrå med några vågiga mörkare gråbruna tvärlinjer, ytterfältet mörkare gråskuggat. Vingfransarna på båda vingarna är tydligt skäckiga i gråbrunt och gråvitt och detta skiljer den i samlingar tydligt från de båda höstflygande frostfjärilarna, Operophtera spp. Vingspann 25-30 mm. Honan är i stort sett vinglös och saknar helt flygförmåga. Hon påminner i utseendet mycket om honan av frostfjäril, Operophtera brumata, men det finns säkra utseendeskillnader, och de helt olika flygtiderna ska inte leda till några bestämningssvårigheter. I naturen kan tunnvingemätare närmast förväxlas med den allmänna och utbredda asplobmätaren, Trichopteryx carpinata, som den ofta flyger ungefär samtidigt med, men denna har rent vita bakvingar, är större, saknar helt de skäckiga fransarna hos tunnvingemätaren samt har mer utdragna framvingar. Asplobmätaren börjar också sin flygtid när tunnvingemätaren redan varit på vingarna några dagar eller ofta först när flygningen börjar avta. Antennerna är hos båda könen enkla. Larven har en gulbrun eller orangebrun grundfärg och vitgula längsgående rygg- och sidolinjer som ger ett tydligt längsrandigt utseende.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tunnvingemätare

Länsvis förekomst och status för tunnvingemätare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tunnvingemätare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Tunnvingemätaren har boreal utbredning och förekommer i Västeuropa bara i Fennoskandien och i Estland. Härifrån är den utbredd genom de norra delarna av europeiska Ryssland, och Sibirien till områden nära Bajkalsjön. I Sverige påträffades arten första gången i Lule lappmark vid Kvikkjokk år 1877. Det har senare visat sig att arten förekommer från nordligaste Skåne, genom i stort sett hela landet till Torne lappmark där den nordligast har påträffats vid Jukkasjärvi, Laxforsen. Den har dock inte påträffats på Öland eller på Gotland och fynd på öar i skärgården tycks mer eller mindre saknas helt. I Norge är arten känd från Akershus, södra Oppland, inre Sör-Tröndelag och inre södra Nordland, nordligast i Rana. I Finland förekommer arten i det mesta av landet från de södra provinserna till Kemi lappmark där den som nordligast har påträffats vid Saariselkä. Den saknas dock helt på Åland och har bara påträffats i något fynd i Åbolands skärgård. I Estland förekommer arten främst i de centrala delarna av landet och saknas på öarna. Arten har inte påträffats i Lettland eller Litauen. Arten är i hela Fennoskandien mycket lokal inom stora arealer med till synes lämpliga biotoper. Den har försvunnit från flera regioner efter slutavverkningar av skogsbestånd med förekomster. I Sverige förekommer arten så vitt känt fortfarande inom hela sitt utbredningsområde men lokalerna blir färre och mer isolerade i takt med skogsbrukets avverkningar. Det bör tilläggas att dess förekomster i flera sydligare landskap, exempelvis i Halland och Västergötland är otillräckligt kända eftersom modernare fynd saknas sedan början av 1900-talet. I Finland föreligger inga tydliga tecken på att artens utbredningsareal minskat, dock är det helt klart att den försvunnit från flera tidigare kända förekomster genom avverkningar.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Larentiinae  
  • Tribus
    Operophteriini  
  • Släkte
    Malacodea  
  • Art
    Malacodea regelariaTengström, 1869 - tunnvingemätare

Fjärilen är knuten till äldre granskogar och de mer välkända förekomsterna är så vitt känt helt knutna till äldre bestånd som under lång tid inte kalavverkats i sin helhet utan brukats med alternativa brukningsmetoder. Påfallande är också att arten synbarligen överallt är mycket lokal. Lämpliga habitat utgörs ofta av skogsbestånd på normal podsoljord i blåbärsgranskogar, men förekomster är också kända på grusigare väldränerade marker. Typiska habitat utgörs av täta och skuggiga, högstammiga bestånd utan inslag av lövträd (det är dock troligt att fjärilen förekommer även i barrskogar med visst lövinslag). Fjärilen uppträder endast med en generation under den tidigaste våren, i Mellansverige normala år från de första dagarna i april till mitten av april. Längre norrut flyger fjärilen i början av maj och längst mot nordgränsen av utbredningen i slutet av maj eller början av juni. Flygningen startar efter snörikare vintrar i Mellansverige så snart snön smält undan i ringar runt foten av granstammarna och helt normalt är att fjärilen flyger när det fortfarande ligger snöfläckar kvar på marken. Från norra Lappland beskrivs att snön fortfarande låg stövelskaftsdjup 5 juni när fjärilarna insamlades flygande. Fjärilen är aktiv enbart under dygnets mörkare tid och hanen flyger från strax efter skymningen till en eller ett par timmar före midnatt beroende på hur varm kvällen är. Populationstätheten är normalt låg och endast undantagsvis kan fjärilarna uppträda talrikt på en särskilt gynnsam plats. Hanen flyger i en långsam, mycket fladdrande och vek flykt på några meters höjd upp till flera meters höjd över marken och de har många gånger observerats högt upp i pannlampskenet eller mot den ljusa kvällshimlen i Norrland. Hanens flygaktivitet undertrycks tydligt av blåsigare kvällar då den mer eller mindre ställs in. De mest gynnsamma förhållandena att få se arten är mulna ljummare kvällar med bara svag eller nästan ingen vind i trädkronorna. När temperaturen går ner mot bara en eller ett par grader över nollstrecket avtar flygningen kraftigt och avbryts strax därpå om det blir kallare. Honan saknar flygförmåga och har bara små vingstumpar. Hon kryper under skymningen och den tidiga delen av kvällen ganska snabbt uppåt från förpuppningsplatsen som normalt befinner sig vid foten av en granstam. Med en stor portion tur kan honan påträffas under de korta ögonblick då hon passerar förbi inom synhåll. Hon avger inga doftämnen (feromoner) för att locka hanarna innan hon nått högt upp i en gran och parningen sker alltid i kronan och aldrig längre ner på stammen. Detta vet man med stor säkerhet eftersom parande exemplar aldrig påträffats på habitaten trots att vissa lokaler besökts intensivt under artens flygtid. Det har i burodlingar påvisats att honan gärna parar sig flera gånger. Honan lägger de ovala gulvita äggen ett och ett bland granbarren i en trädtopp och hon kan producera 50 till 100 ägg. Äggen kläcks efter ca 3 veckor samtidigt som vårens granskott börjar svälla. Larven lever på barr av gran, Picea abies, och har i Finland konstaterats kunna leva även av barr av lärk, Larix spp. De nykläckta larverna borrar sig in i skotten och äter skottanlagen inifrån. När larverna blir större och granskotten släpper holkfjällen lever de exponerat och äter av de späda granskotten men aldrig av fjolårsbarr. Larven blir fullväxt efter ca 4 veckor, i Mellansverige i mitten eller slutet av juni, och är då 20-22 mm lång. Längre norrut kan larven förväntas vara fullvuxen först under juli. Den karakteristiska larven har vid några få tillfällen kunnat bankas fram ur undertryckta granar med decimetertjocka stammar i gamla barrblandbestånd i Dalarna där barrskogsfjällfly, Xestia sincera, och barrskogslavfly, Victrix umovii, förekommer. Förpuppningen sker i marken alldeles under markytan där larven spinner en tät spånad bland gamla barr och markförna. Artens spridningsbiologi är okänd. I burodlingar visar larver inte några tydliga tecken på att skapa de spinntrådar som kan användas som ”segel” för vinddrift, något som är känt hos vissa andra nattfjärilslarver. En helt annan möjlighet till spridning hos arter med vinglösa honor uppvisar larven av svartgrå säckspinnare, Acanthopsyche atra. I Danmark har larver av denna art kläckts ur exkrementer från rödhakar som matats med artens vinglösa honor. Äggen är således anpassade till att överleva passagen genom vissa fågelarters mag- och tarmkanal.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· gran - Picea abies (Viktig)
Arten förekommer inom hela utbredningsområdet utpräglat lokalt och den uppträder så vitt känt enbart i äldre, grandominerade skogsbestånd med bestämda men svårtolkade kvalitéer. Avverkning av skogsbestånd med förekomster av arten är därför det största hotet. Om en studie av spridningsbiologin skulle visa att arten huvudsakligen sprids passivt med fåglar kan arten spridas snabbt över långa avstånd men spridningen blir slumpmässig och kan inte förutsägas och det är långt ifrån givet att spridningen i tillräcklig grad sker till lämpliga habitat där arten kan etablera nya förekomster. Dessutom är det helt okänt vilken inavelseffekt arten kan klara och om en ny förekomst kan etableras enbart på genetiskt underlag från en hona och en/flera hanar hon parat sig med.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Skogsbestånd med kända förekomster av arten bör undantas från kalavverkning. Det är dock troligt att arten klarar viss avverkning om den sker med alternativa eller mer skonsamma metoder. Vanliga hänsyn enligt skogsvårdslagstiftningen bedöms vid skogsbruksåtgärder dock inte räcka för att säkerställa förekomsterna. Närmare studier av hur arten sprids är önskvärda liksom närmare undersökningar av dess ekologi samt hur pass spridd arten är i lämpliga bestånd.

Aarvik, L., Berggren, K. & Hansen, L.O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Lepidopterologisk Arbeidsgruppe, Zoologisk Museum, Univ. Oslo.

Aurivillius, C. 1888-1891. Nordens fjärilar. Handbok i Sveriges, Norges, Danmarks och Finlands Macrolepidoptera. Aktiebolaget Hiertas bokförlag. Stockholm.

Blöcker, H. 1904. Weiteres über Malacodea regelaria Tengstr. In der Umgebung von St. Petersburg. Rev. Russe d Ent. 4: 210-212 (på ryska).

Buszko, J. & Nowacki, J. 2000. The Lepidoptera of Poland. A Distributional Checklist. Polish Entomological Monographs 1. Polskie Towarzystwo Entomologiczne. Poznan & Torun.

Heinänen, V.L. 1950. Altes und Neues über Malacodea regelaria Tgstr. Ann. Ent. Fenn. 16: 188-200.

Heinänen, V.L. 1957. Ein Zuchtversuch mit Malacodea regelaria Tgstr. (Lep., Geometridae) Ann. Ent. Fenn. 23: 37-39.

Huldén, L. (ed.), Albrecht, A., Itämies, J., Malinen, P. & Wettenhovi, J. 2000. Suomen Suurperhosatlas - Finlands Storfjärilsatlas - Atlas of Finnish Macrolepidoptera. Lepidopterologiska Sällskapet i Finland rf & Naturhistoriska centralmuseet. Helsinki.

Hydén, N. 1989. Biologin hos Malacodea regelaria (Lep., Geometridae) med tonvikt på de preimaginella stadierna. Ent. Tidskr. 110(3): 65-71.

Ivinskis, P. 1993. Check-List of Lithuanian Lepidoptera (Lietuvos Drugiu Sarasas). Vilnius (Ekologijos Institutas), 210 pp.

Jørgensen, P. L. 1954. Larver af Acanthopsyche atra L. klækket af fugleekskrementer. Flora og Fauna, Århus 60: 122-127.

Kusnezov, N.J. 1929. Malacodea regelaria Tengstr. and European Operopthera Hb. Species. A study in micropterism. Rev. Russe dEnt. 23: 11-31. (på ryska).

Luig, J. & Kesküla, T. 1995. Catalogus Lepidopterorum Estoniae. Tartu Ülikooli Kirjastuse trükikoda. Tartu.

Miljöministeriet. 2000. Threatened species in Finland 2000. www.vyh.fi/eng/environ/naturcon.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. III.

Macrolepidoptera. Opusc. ent. 1943: 5-120.

Nordström, F. & Wahlgren, E. 1941. Svenska Fjärilar, Systematisk Bearbetning av Sveriges Storfjärilar.

Nordisk Familjeboks Förlags A.-B. Stockholm.

Petersen, W. 1924. Lepidopteren-Fauna von Estland (Eesti). Teil 1. Bildungsministerium des Freistaates Eesti. Tallinn.

Savenkov, N., Šulcs, I., Kerppola, S. & Huldén, L. 1996. Checklist of Latvian Lepidoptera - Latvijas Taurinu Katalogs. Baptria 21(3a): 1-71.

Skou, P. 1984. Nordens målere. Håndbog over de danske og fennoskandiske arter af Drepanidae og Geometridae (Lepidoptera). Fauna Bøger & Apollo Bøger. København & Svendborg.

Viidalepp, J. 1995. Eesti Suurliblikate Nimestik. [Catalogus Macrolepidopterorum Estoniae]. Teaduste Akadeemia Kirjastus, Tallinn-Tartu.

Viidalepp, J. 1996. Checklist of the Geometridae (Lepidoptera) of the former U.S.S.R. Apollo Books. Stenstrup.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén 2002. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Geometroidea  
  • Familj
    Geometridae - mätare 
  • Underfamilj
    Larentiinae  
  • Tribus
    Operophteriini  
  • Släkte
    Malacodea  
  • Art
    Malacodea regelaria, Tengström, 1869 - tunnvingemätare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén 2002. © ArtDatabanken, SLU 2008.