Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  flodpärlmussla

Organismgrupp Blötdjur, Limniska musslor Margaritifera margaritifera
Flodpärlmussla Blötdjur, Limniska musslor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Flodpärlmusslans skal är avlångt, i regel njurformat med en tydligt insvängd underkant. Unga exemplar är ljusbruna, medan äldre exemplar är mörkbruna eller helt svarta. Umbo (skalbucklan) är inte särskilt framträdande och på större exemplar vanligtvis kraftigt eroderad. Skalen kan bli uppemot 16 cm långa och är i regel påfallande tjocka och tunga. Flodpärlmusslan kan förväxlas med andra stormusslor, främst tjockskalig målarmussla Unio crassus (Philipsson). Det säkraste kännetecknet är låsapparatens utseende, vilken endast kan studeras på döda musslor. Flodpärlmusslan har två huvudtänder i vänster skalhalva och en i den högra samtidigt som den saknar sidotänder. Även tjockskalig målarmussla har kraftiga huvudtänder, men dessutom väl utvecklade sidotänder.
Utbredning
Länsvis förekomst för flodpärlmussla Observationer i  Sverige för flodpärlmussla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Flodpärlmusslan förekommer i rinnande vatten i västra och nordvästra Europa samt i östra USA och Kanada. I Europa förekommer arten i Belgien, Estland, Finland, Frankrike, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Norge, Portugal, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland och Österrike. Det senaste fyndet i Danmark gjordes i Varde å på sydvästra Jylland år 1974, och arten får i dagsläget betraktas som utdöd. Arten fanns fram till i början av 1900-talet i sydvästra Polen, därifrån saknas dock uppgifter efter 1930-talet. Även på många andra håll är bestånden svaga och livskraftiga bestånd finns i dagsläget i Finland, Irland, Norge, Ryssland, Skottland och Sverige. Bestånd med över 1 miljon musslor finns på Irland samt i Norge, Ryssland, Skottland och Sverige. I Sverige finns arten från Skåne i söder till Torne lappmark i norr. Arten saknas i områden med kalkrik bergrund (stora delar av Skåne, Västergötland, Östergötland, Södermanland och Uppland samt Öland och Gotland) samt i stora delar av Småland. Uppskattningsvis finns arten i drygt 600 vattendrag i landet. De enskilda populationernas storlek kan variera från enstaka individer till flera miljoner. Utvecklingen under 1900-talet har varit dyster och arten är i början av 2000-talet försvunnen från drygt en tredjedel av de vattendrag där den fanns i början av 1900-talet. Många bestånd är små och utsatta och fortfarande försvinner arten från nya enskilda lokaler varje år. Trots massiva inventeringsinsatser sedan början av 1980-talet har föryngring endast kunnat konstateras i en tredjedel av de vattendrag där arten förekommer. De regionala skillnaderna är stora och samtidigt som det finns åtskilliga reproducerande bestånd i delar av landet (bl.a. sydöstra Götaland och södra Norrland) finns det stora områden där reproduktion helt verkar saknas.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
A2bce
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Vattenkraftsutbyggnad, regleringar och föroreningar har reducerat populationerna kraftigt i södra och mellersta Sverige under de senaste 3 generationerna (=100 år), motsvarande en minskning om mer än 50% i hela landet. Den är helt försvunnen från ca 1/3 av de vattendrag den fanns i under början av 1900-talet. Reproduktion sker enbart i ca 1/3 av kvarvarande vattendrag, dock med stora regionala skillnader. I delar av Norrland och sydöstra Götaland finns ännu livskraftiga populationer. Fortsatt försämring på nationell nivå har konstaterats i sen tid. Antalet lokalområden i landet skattas till 628 (550-700). Varav 285 st med konstaterad föryngring. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3840 km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 50 (49-65) % under de senaste 100 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet och negativ påverkan. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. (A2bce). Global rödlistningskategori: EN A1ce+2c (1994).
Ekologi
Flodpärlmusslan är knuten till strömmande vattendrag med grus- och stenbottnar, mera sällsynt kan man hitta den i partier med sandbotten. För att föryngringen ska fungera krävs reproducerande bestånd av lax eller öring, ett permanent vattenflöde, relativt hög vattenhastighet och klart, syrgasrikt, näringsfattigt vatten med stabila pH-förhållanden. Arten förekommer i vatten av vida skild storlek, från stora älvar till knappt meterbreda skogsbäckar. Arten är skildkönad och könskvoten är i regel jämn. Under särskilda omständigheter, främst i samband med minskande populationstäthet, kan honor fungera som hermafroditer och befrukta sig själva. Åldern vid första könsmognad varierar mellan olika delar av utbredningsområdet (senare ju längre norrut man kommer), men understiger inte 15–20 år ens i södra Europa. Flodpärlmusslan har en komplicerad livscykel med såväl ungomvårdnad som ett parasitärt stadium innan de små musslorna börjar ett frilevande liv. Parningstiden inträffar under högsommaren (juli-augusti) då hannarna släpper ut sina spermier i vattnet. Honorna suger in spermierna med andningsvattnet så att äggen kan befruktas. De befruktade äggen utvecklas till glochidielarver på honans gälar. För det krävs 380-420 dygnsgrader vilket under svenska förhållanden motsvarar ca 4-6 veckor. De färdigutvecklade glochidielarverna är ca 0,05 mm stora. Antalet ägg varierar mellan olika populationer, som mest kan en hona ha 4 miljoner ägg. Under en begränsad och starkt synkroniserad period på några dagar under hösten (augusti-oktober) pumpar honorna ut glochidierna i vattendragen. De små larverna måste lyckas haka fast på gälbladen av en fisk för att utvecklas vidare, uppskattningsvis lyckas 1 av 100 000 glochidier med detta. De enorma förlusterna under detta stadium kompenseras av flodpärlmusslans långa livslängd och höga fekunditet – en hona producerar uppemot 200 miljoner glochidier under sitt liv. Huruvida glochidierna lyckas fästa in på någon fisk är till viss del beroende av fiskbeståndens täthet. Är värdfisktätheterna allt för låga blir antalet infesterade fiskar mycket litet och rekryteringen kan upphöra. Glochidielarverna lever som parasiter på fisken. Under hösten kan enskilda fiskar vara kraftigt infesterade med åtskilliga tusen glochidier på gälarna. Fiskens immunförsvar gör att antalet glochidier minskar efterhand, och efterföljande sommar återstår endast ett mycket lite antal. Fiskar som exponerats för glochidier utvecklar en form av immunitet och hos dessa individer går avstötningen mycket fortare än hos fiskar som aldrig exponerats för glochidier. Även om glochidierna kan fästa in på flera arter av fisk är det enbart på lax och öring som de kan utvecklas vidare. I Sverige är öring den i särklass vanligaste värdfisken. Studier från bl.a. Norge visar att musslorna är starkt kopplade till de lokala fiskbestånden och att enskilda musselbestånd är specialiserade på antingen lax eller öring. Utvecklingen från glochidie till färdig mussla kräver ca 1350 dygnsgrader vilket för svenska förhållanden innebär en period av 9-11 månader. Den lilla musslan är ca 0,4 mm lång när den släpper från fisken under senvåren eller försommaren (maj-juni). Det parasitära stadiet gör att musslorna kan spridas uppströms som fripassagerare på den infesterade fisken. Därigenom motverkas den kontinuerliga driften nedströms hos bestånden. Fiskstadiet möjliggör också spridning och genetisk kontakt med andra musselbestånd. De små musslorna lever interstitialt i bottengruset på ner till 35 cm djup. Det är nödvändigt att bottnarna genomströmmas av friskt vatten, så att musslan kan andas och filtrera näring. Tillväxten under de första åren är liten och i näringsfattiga miljöer kan det dröja 5-8 år innan musslan blivit 1 cm och börjar vandra upp mot det översta lagret av bottnen. De små flodpärlmusslorna har byssustrådar (fästtrådar) med hjälp av vilka de kan hålla sig kvar även i kraftigt strömmande miljöer. Tillväxten varierar med klimatet. De mest kortlivade bestånden finns i nordvästra Spanien där arten mycket sällan når en ålder över 35 år. Den normala livslängden i södra Sverige torde vara i storleksordningen 70-80 år. I Norrlands inland är tillväxten betydligt långsammare och den äldsta flodpärlmussla som har hittats i Sverige var ca 280 år gammal (Görjeån i Norrbotten). Flodpärlmusslan är därigenom bland de mest långlivade djur man känner till. Den långa livslängden gör att musslorna kan fungera som miljöarkiv. Analyser av det kemiska innehållet i tillväxtzoner av olika ålder i skalet kan användas för att få fram en bild av föroreningshistorien i ett vattendrag. Under gynnsamma förhållanden kan bestånden av flodpärlmussla helt täcka bottnarna på de vattendrag där den förekommer. Under extrem gynnsamma förhållanden kan musslorna t.o.m. sitta i flera lager ovanpå varandra. Tätheter på över 1000 exemplar per kvadratmeter kan förekomma i opåverkade bestånd. Födan består förmodligen främst av findetritus. Men kunskapen är generellt sett dålig kring vilken föda som musslan egentligen behöver.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Vattenmassa
Vattenmassa
Vattendrag
Vattendrag
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Filtrerare, Parasit
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· lax
· lax
· öring
· öring
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bivalvia (musslor), Ordning Unionoida, Familj Margaritiferidae (flodpärlmusslor), Släkte Margaritifera, Art Margaritifera margaritifera (Linnaeus, 1758) - flodpärlmussla Synonymer Mya margaritifera Linnaeus, 1758

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier A2bce
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Vattenkraftsutbyggnad, regleringar och föroreningar har reducerat populationerna kraftigt i södra och mellersta Sverige under de senaste 3 generationerna (=100 år), motsvarande en minskning om mer än 50% i hela landet. Den är helt försvunnen från ca 1/3 av de vattendrag den fanns i under början av 1900-talet. Reproduktion sker enbart i ca 1/3 av kvarvarande vattendrag, dock med stora regionala skillnader. I delar av Norrland och sydöstra Götaland finns ännu livskraftiga populationer. Fortsatt försämring på nationell nivå har konstaterats i sen tid. Antalet lokalområden i landet skattas till 628 (550-700). Varav 285 st med konstaterad föryngring. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3840 km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 50 (49-65) % under de senaste 100 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex, minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet och negativ påverkan. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. (A2bce). Global rödlistningskategori: EN A1ce+2c (1994).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Bernkonventionens bilaga III, Habitatdirektivets bilaga 5, Typisk art i 3210 Större vattendrag (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 3260 Mindre vattendrag (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 5. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning EN A1ce+2c (1996)
Flodpärlmusslans skal är avlångt, i regel njurformat med en tydligt insvängd underkant. Unga exemplar är ljusbruna, medan äldre exemplar är mörkbruna eller helt svarta. Umbo (skalbucklan) är inte särskilt framträdande och på större exemplar vanligtvis kraftigt eroderad. Skalen kan bli uppemot 16 cm långa och är i regel påfallande tjocka och tunga. Flodpärlmusslan kan förväxlas med andra stormusslor, främst tjockskalig målarmussla Unio crassus (Philipsson). Det säkraste kännetecknet är låsapparatens utseende, vilken endast kan studeras på döda musslor. Flodpärlmusslan har två huvudtänder i vänster skalhalva och en i den högra samtidigt som den saknar sidotänder. Även tjockskalig målarmussla har kraftiga huvudtänder, men dessutom väl utvecklade sidotänder.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för flodpärlmussla

Länsvis förekomst och status för flodpärlmussla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för flodpärlmussla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Flodpärlmusslan förekommer i rinnande vatten i västra och nordvästra Europa samt i östra USA och Kanada. I Europa förekommer arten i Belgien, Estland, Finland, Frankrike, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Norge, Portugal, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland och Österrike. Det senaste fyndet i Danmark gjordes i Varde å på sydvästra Jylland år 1974, och arten får i dagsläget betraktas som utdöd. Arten fanns fram till i början av 1900-talet i sydvästra Polen, därifrån saknas dock uppgifter efter 1930-talet. Även på många andra håll är bestånden svaga och livskraftiga bestånd finns i dagsläget i Finland, Irland, Norge, Ryssland, Skottland och Sverige. Bestånd med över 1 miljon musslor finns på Irland samt i Norge, Ryssland, Skottland och Sverige. I Sverige finns arten från Skåne i söder till Torne lappmark i norr. Arten saknas i områden med kalkrik bergrund (stora delar av Skåne, Västergötland, Östergötland, Södermanland och Uppland samt Öland och Gotland) samt i stora delar av Småland. Uppskattningsvis finns arten i drygt 600 vattendrag i landet. De enskilda populationernas storlek kan variera från enstaka individer till flera miljoner. Utvecklingen under 1900-talet har varit dyster och arten är i början av 2000-talet försvunnen från drygt en tredjedel av de vattendrag där den fanns i början av 1900-talet. Många bestånd är små och utsatta och fortfarande försvinner arten från nya enskilda lokaler varje år. Trots massiva inventeringsinsatser sedan början av 1980-talet har föryngring endast kunnat konstateras i en tredjedel av de vattendrag där arten förekommer. De regionala skillnaderna är stora och samtidigt som det finns åtskilliga reproducerande bestånd i delar av landet (bl.a. sydöstra Götaland och södra Norrland) finns det stora områden där reproduktion helt verkar saknas.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Bivalvia - musslor 
  • Underklass
    Palaeoheterodonta  
  • Ordning
    Unionoida  
  • Familj
    Margaritiferidae - flodpärlmusslor 
  • Släkte
    Margaritifera  
  • Art
    Margaritifera margaritifera(Linnaeus, 1758) - flodpärlmussla
    Synonymer
    Mya margaritifera Linnaeus, 1758

Flodpärlmusslan är knuten till strömmande vattendrag med grus- och stenbottnar, mera sällsynt kan man hitta den i partier med sandbotten. För att föryngringen ska fungera krävs reproducerande bestånd av lax eller öring, ett permanent vattenflöde, relativt hög vattenhastighet och klart, syrgasrikt, näringsfattigt vatten med stabila pH-förhållanden. Arten förekommer i vatten av vida skild storlek, från stora älvar till knappt meterbreda skogsbäckar. Arten är skildkönad och könskvoten är i regel jämn. Under särskilda omständigheter, främst i samband med minskande populationstäthet, kan honor fungera som hermafroditer och befrukta sig själva. Åldern vid första könsmognad varierar mellan olika delar av utbredningsområdet (senare ju längre norrut man kommer), men understiger inte 15–20 år ens i södra Europa. Flodpärlmusslan har en komplicerad livscykel med såväl ungomvårdnad som ett parasitärt stadium innan de små musslorna börjar ett frilevande liv. Parningstiden inträffar under högsommaren (juli-augusti) då hannarna släpper ut sina spermier i vattnet. Honorna suger in spermierna med andningsvattnet så att äggen kan befruktas. De befruktade äggen utvecklas till glochidielarver på honans gälar. För det krävs 380-420 dygnsgrader vilket under svenska förhållanden motsvarar ca 4-6 veckor. De färdigutvecklade glochidielarverna är ca 0,05 mm stora. Antalet ägg varierar mellan olika populationer, som mest kan en hona ha 4 miljoner ägg. Under en begränsad och starkt synkroniserad period på några dagar under hösten (augusti-oktober) pumpar honorna ut glochidierna i vattendragen. De små larverna måste lyckas haka fast på gälbladen av en fisk för att utvecklas vidare, uppskattningsvis lyckas 1 av 100 000 glochidier med detta. De enorma förlusterna under detta stadium kompenseras av flodpärlmusslans långa livslängd och höga fekunditet – en hona producerar uppemot 200 miljoner glochidier under sitt liv. Huruvida glochidierna lyckas fästa in på någon fisk är till viss del beroende av fiskbeståndens täthet. Är värdfisktätheterna allt för låga blir antalet infesterade fiskar mycket litet och rekryteringen kan upphöra. Glochidielarverna lever som parasiter på fisken. Under hösten kan enskilda fiskar vara kraftigt infesterade med åtskilliga tusen glochidier på gälarna. Fiskens immunförsvar gör att antalet glochidier minskar efterhand, och efterföljande sommar återstår endast ett mycket lite antal. Fiskar som exponerats för glochidier utvecklar en form av immunitet och hos dessa individer går avstötningen mycket fortare än hos fiskar som aldrig exponerats för glochidier. Även om glochidierna kan fästa in på flera arter av fisk är det enbart på lax och öring som de kan utvecklas vidare. I Sverige är öring den i särklass vanligaste värdfisken. Studier från bl.a. Norge visar att musslorna är starkt kopplade till de lokala fiskbestånden och att enskilda musselbestånd är specialiserade på antingen lax eller öring. Utvecklingen från glochidie till färdig mussla kräver ca 1350 dygnsgrader vilket för svenska förhållanden innebär en period av 9-11 månader. Den lilla musslan är ca 0,4 mm lång när den släpper från fisken under senvåren eller försommaren (maj-juni). Det parasitära stadiet gör att musslorna kan spridas uppströms som fripassagerare på den infesterade fisken. Därigenom motverkas den kontinuerliga driften nedströms hos bestånden. Fiskstadiet möjliggör också spridning och genetisk kontakt med andra musselbestånd. De små musslorna lever interstitialt i bottengruset på ner till 35 cm djup. Det är nödvändigt att bottnarna genomströmmas av friskt vatten, så att musslan kan andas och filtrera näring. Tillväxten under de första åren är liten och i näringsfattiga miljöer kan det dröja 5-8 år innan musslan blivit 1 cm och börjar vandra upp mot det översta lagret av bottnen. De små flodpärlmusslorna har byssustrådar (fästtrådar) med hjälp av vilka de kan hålla sig kvar även i kraftigt strömmande miljöer. Tillväxten varierar med klimatet. De mest kortlivade bestånden finns i nordvästra Spanien där arten mycket sällan når en ålder över 35 år. Den normala livslängden i södra Sverige torde vara i storleksordningen 70-80 år. I Norrlands inland är tillväxten betydligt långsammare och den äldsta flodpärlmussla som har hittats i Sverige var ca 280 år gammal (Görjeån i Norrbotten). Flodpärlmusslan är därigenom bland de mest långlivade djur man känner till. Den långa livslängden gör att musslorna kan fungera som miljöarkiv. Analyser av det kemiska innehållet i tillväxtzoner av olika ålder i skalet kan användas för att få fram en bild av föroreningshistorien i ett vattendrag. Under gynnsamma förhållanden kan bestånden av flodpärlmussla helt täcka bottnarna på de vattendrag där den förekommer. Under extrem gynnsamma förhållanden kan musslorna t.o.m. sitta i flera lager ovanpå varandra. Tätheter på över 1000 exemplar per kvadratmeter kan förekomma i opåverkade bestånd. Födan består förmodligen främst av findetritus. Men kunskapen är generellt sett dålig kring vilken föda som musslan egentligen behöver.

Ekologisk grupp: Filtrerare, Parasit

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Vattenmassa, Vattendrag

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· lax - Salmo salar (Har betydelse)
· öring - Salmo trutta (Viktig)
Det allt överskuggande problemet för flodpärlmusslan i Sverige är helt utslagen, eller dåligt fungerande, föryngring hos en stor andel av bestånden. Enskilda bestånd kan överleva i många årtionden utan fungerande fortplantning, men efterhand kommer även mycket talrika bestånd att försvinna. Orsakerna till den bristande föryngringen är flera och i kombination med försämrade miljöbetingelser skapas en komplex hotbild. Igenslamning och annan förstörelse av lämpliga grus- och stenbottnar drabbar både musselbestånd och värdfisk. Igenslamning kan ske både direkt genom ökad transport och sedimentation, och indirekt genom att ökad växtlighet i vattendragen fungerar som sedimentfällor. Modernt skogs- och jordbruk utan tillräcklig hänsyn orsakar skada genom avverkningar, markberedning, dikning samt genom användning av gödnings- och bekämpningsmedel i tillrinningsområdena. Effekten blir att vattenkvaliteten försämras, bottnarna slammar igen samt att hydrologin förändras. Även andra aktiviteter såsom grustäkter och annan markavvattning kan orsaka igenslamning. De små musslorna ligger nedgrävda i substratet i upp till 8 år och är därför mycket känsliga mot alla åtgärder som leder till grumling och den påföljande igenslamningen. Vegetationsbeklädda kantzoner längs med vattendragen fungerar som erosionsskydd och filter samt är en viktig källa för skydd och föda i mindre vattendrag. Avverkning av trädridåer kan även leda till ändrade in- och utstrålningsförhållanden vilket i sin tur leder till ändrade temperaturförhållanden. Detta ger en direkt negativt inverkan på såväl värdfiskbestånden som på musslorna. Flodpärlmusslelokaler skadas ofta vid vägbyggnation och körning med maskiner i vattendrag. Röjningar och sprängningar i vattendrag (bl.a. för vattenkraftsändamål, tidigare även i samband med storskalig flottledsröjning) har skadat många musselbiotoper. Numera kan oförsiktighet vid återställningen av flottningsleder utgöra ett hot. Vattenkraftsutbyggnad leder som regel till en kraftigt försämrad miljö för musslorna, bl.a. beroende på olämplig (onaturlig) reglering och att bestånden av vandringsfisk minskar samtidigt som vandringarna i vattendragen hindras. Låg vintervattenföring gör att risken för att bottnarna fryser ökar. I Norge, liksom i Sverige har försurningen lett till att flera musselbestånd har slagits ut. Sänkta pH-nivåer skadar flodpärlmusslan dels genom försämrade betingelser för lax och öring, dels genom direkta effekter i form av minskad kalkhalt i vattnet vilket försvårar skalbildningen. Förmodligen ökar även skalerosionen i dåligt sura vatten. Flodpärlmusslan är också känslig för andra typer av utsläpp som innebär en försämrad vattenkvalitet och för eutrofiering som normalt leder till kraftigt försämrade syrgasförhållanden. Bisam Ondatra zibethicus är huvudsakligen växtätare, men kan äta musslor, kräftor och andra ryggradslösa djur om tillfälle ges. Från Kolahalvön och Finland finns dokumenterat att bisam har ätit flodpärlmussla. Bisam anges också som en av många orsaker till att flodpärlmusslan försvunnit från Polen. Bisam öppnar musslor antingen genom att sticka in en klo mellan skalhalvorna och dra sönder slutmuskulaturen, eller genom att gnaga sönder ligamenten (gångjärnet) på skalets ovansida. När den öppnar en mussla med klorna håller den musslan i munnen, vilket orsakar karakteristiska märken efter tänderna på skalet. Majoroteten av rapporterna om bisampredation på musslor gäller allmän dammussla Anodonta anatina som betydligt oftare förekommer i samma miljö som bisam. Eftersom bisam och flodpärlmussla i Sverige oftast lever i väl skilda miljöer blir effekterna förhoppningsvis inte blir så stora. Huruvida detta kan förändras i samband med att beståndet av bisam expanderar och sprider sig söderut är oklart. Kräftor kan äta små flodpärlmusslor (upp till 2 cm) under perioder av födobrist. Eftersom signalkräfta förefaller vara en värre predator på musslor än flodkräfta, kan kräftpredation bli ett problem i samband med att bestånden av signalkräfta expanderar. Allt sedan medeltiden har det bedrivits pärlfiske i Sverige. Under 1700-talet skedde ett omfattande rovfiske i stora delar av Lappland och flera gigantiska bestånd fiskades ned så hårt att fisket upphörde. Systematiskt pärlfiske bedrevs ännu under 1900-talets första årtionden i flera delar av landet; i Norrbottens län ända in på 1940-talet. Det tar ca 20 år för en pärla av en ärtas storlek att bildas. Bland annat av denna anledning är pärlor mycket sällsynta. Även om man i vissa fall har hittat flera pärlor i en och samma mussla måste man i genomsnitt öppna 10 000 musslor för att hitta en riktigt värdefull pärla.

Påverkan
  • Försurning (Stor negativ effekt)
  • Vattengrumling (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Stor negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
Alla bestånd av flodpärlmussla med fungerande föryngring bör ges ett fullgott och långsiktigt skydd. Skyddet ska syfta till att ta bort hela hotbilden mot arten och dess livsmiljö. Åtgärderna bör därför omfatta såväl bevarande av de enskilda lokalerna som hänsyn inom tillrinningsområdet uppströms. Inrättande av naturreservat är den långsiktigt bästa lösningen i många fall. Alla bestånd med föryngring bör klassificeras som områden av riksintresse för vetenskaplig naturvård (enligt naturresurslagen). Även lokaler med medelgoda eller goda bestånd där möjligheter till förökning torde kunna återskapas genom biotop- eller vattenvårdande åtgärder bör komma ifråga för skydd. Allmänt gäller att "god musselvård är god öringvård". På de enskilda mussellokalerna, och i tillrinningsområdena uppströms, kan bl.a. följande åtgärder och hänsyn vara aktuella: hänsyn inom skogsbruket vad gäller avverkade arealers storlek och läge; restriktioner vad gäller dikning, gödsling och användande av bekämpningsmedel; förstärkta krav på kantzoner längs vattendragen; extra försiktighet när det gäller körning och drivning i anslutning till musselförande vatten; kalkning av försurningskänsliga områden (kalkning ska dock inte ske direkt i musselförande vattendrag); förändrade regleringsbestämmelser (begränsad korttidsreglering och ökade minimiflöden) i kombination med ändring av regleringsrutiner så att de passar för flodpärlmusslan samt restriktioner när det gäller grävning, muddring och liknande ingrepp som kan leda till igenslamning av mussellokaler eller lekplatser för laxfisk. Fiskevårdande åtgärder, såsom vattendragsrestaurering och borttagande av onaturliga vandringshinder, är viktiga för att bevara lokalt förekommande bestånd av öring eller lax. Utplantering av öring bör alltid ske med lokalt anpassade bestånd. Återutsättning av musslor på gamla lokaler med utgångna bestånd kan övervägas om orsakerna till musslornas försvinnande är klarlagda och undanröjda. Arbetet med att bevara kvarvarande musselbestånd med fungerande rekrytering bör emellertid prioriteras.

Åtgärdsprogram Fastställt
Utländska namn – NO: Elvemussling, DK: Flodperlemusling, FI: Jokihelmisimpukka, GB: Freshwater pearl mussel. Flodpärlmusslan tas upp i habitatdirektivets bilaga 2, vilket innebär att det ska vidtas åtgärder så att arten kan uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus. Det viktigaste redskapet för detta är åtgärder inom det nätverk av livsmiljöer som utgör Natura 2000. Flodpärlmusslan är sedan 1994 helt fredad enligt Fiskerilagstiftningen (Förordning (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen, 2 kap. 5 §) och dessutom skyddad enligt Artskyddsförordningen.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Eva Grundelius, Mats O. G. Eriksson & Lennart Henrikson 1991. Rev. Mikael Svensson, Jakob Bergengren, Oskar Norrgrann & Håkan Söderberg 2006.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Bivalvia - musslor 
  • Underklass
    Palaeoheterodonta  
  • Ordning
    Unionoida  
  • Familj
    Margaritiferidae - flodpärlmusslor 
  • Släkte
    Margaritifera  
  • Art
    Margaritifera margaritifera, (Linnaeus, 1758) - flodpärlmussla
    Synonymer
    Mya margaritifera Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Eva Grundelius, Mats O. G. Eriksson & Lennart Henrikson 1991. Rev. Mikael Svensson, Jakob Bergengren, Oskar Norrgrann & Håkan Söderberg 2006.