Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sotnätfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Melitaea diamina
Sotnätfjäril Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sotnätfjäril är den mörkaste av våra nätfjärilsarter och de brunröda fläckarna är mycket mindre över större delen av vingarna än hos övriga arter. Vingarnas ovansidor är således övervägande brunsvarta vilket är ett gott kännetecken i fält. Dock kan den förväxlas med vissa former av andra arter i släktet Melitaea, men särskiljes med säkerhet genom karaktärer på bakvingens undersida. Främst genom den kraftigare mörkskuggningen inåt av det bruna tvärbandet, samt genom att varje vingcell har en svart punkt från centrum mot ytterkanten, inramad av en ljusare aura. Sömfältet är svavelgult medan kantmånarna innanför är vita. Vingspann 32-38 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för sotnätfjäril Observationer i  Sverige för sotnätfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Sotnätfjärilen har minskat avsevärt i hela Europa genom omfattande ödeläggelse av artens fuktiga livsmiljöer. Under slutet av 1800-talet omtalas arten som en av de allmännaste fjärilarna i trakten av Kristianstad och väster om Ringsjön. Den var dock vid denna tid endast känd från östra Sverige, nordligast i Östergötland, vilket talar för att den även då var lokal utanför Skåne. Artens största kända utbredning omfattar: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Östergötland, Västergötland, Dalsland, Södermanland, Uppland, Västmanland, Närke, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Ångermanland. Den kända utbredningen från 1990 är: Skåne, ännu på flera områden i centrala och östra delarna, Öland, flerstädes i Mittlandsskogen, Småland, nyligen återupptäckt på flera platser i Jönköpings län, främst i nordöstra delen, Östergötland, återupptäckt längst i söder, Uppland, på några platser mellan Älvkarleby, Vendel och Gimo, Gästrikland, i Tröskenområdet angränsande till föregående, Västmanland, i hela landskapet utom närmast Mälaren, Värmland, i hela landskapet utom närmast Vänern och längst i norr, Dalsland en lokal i söder, Dalarna, hela södra och östra delen i norr till Siljanringen, Hälsingland, Norrbo, Enånger och Lindefallet, Medelpad, Myssjö, nyupptäckt 1989 och senare, Ångermanland, Sollefteåtrakten, nyupptäckt 1991. Sotnätfjärilen synes ha försvunnit från Västergötland där den senast påträffades på Halleberg 1960. Arten är tydligt gynnad av förekomsten av lättvittrade basiska bergarter och/eller ett mer kuperat landskap, som ger talrika översilningsområden. I Norge är sotnätfjärilen påträffad i fyra tydligt separerade distrikt plus en förekomst i anslutning till södra Värmland. De övriga är Oslofjordsområdet västerut till Telemark, Vestfold och Aust-Agder, det inre av Sognefjorden, samt tidigare i Hardangerfjorden och Norddal i Nordfjorden 1880. I Finland påträffades arten först 1881 och visade sig sedan förekomma flerstädes i den sydvästra delen av landet, dock aldrig funnen på Åland. Idag förekommer den endast på ett par mindre förekomstområden i trakterna av Tampere/Tammerfors och Kristiinankaupunki/Kristinestad, samt en nyupptäckt förekomst vid det inre av Finska viken. I Danmark var sotnätfjärilen tidigare utbredd på nordöstra och centrala Själland, där den mellan 1970-1980 ännu påträffades på åtta förekomstområden. Före 1970 fanns den även mer sparsamt utbredd i Östjylland, på Fyn, Lolland, Falster och Bornholm. Utbredningen i Europa är inte sammanhängande utan uppdelad på många från varandra isolerade regioner. I Sydeuropa förekommer den främst i bergsområden. Arten når i Alperna upp till 2000 m ö.h. Utbredningens nordvästgräns utgörs av Baskien, centrala Frankrike, Ardennerna och Nordtyskland, där den även förekommer i flackare områden. I Estland är den endast glest utbredd i östligaste delarna. Världsutbredningen sträcker sig från Europa, med sydgräns i norra Italien och västra Bulgarien, genom Sibirien till Japan och Korea. I Sibirien når arten endast i Uralbergen nordligare än 60°N breddgraden. Arten är upptagen i flera av Nordvästeuropas länders rödlistor.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Sotnätfjäril förekommer lokalt på smärre fuktängar både i skogsmark och beteshagar där larverna utvecklas i kolonier på vänderotväxter (Valeriana spp.). Den förekom tidigare i stora delar av södra och mellersta Sverige upp till mellersta Norrland. Numera har arten försvunnit från flera regioner och antalet lokaler i de regioner där den fortfarande finns kvar har minskat påtagligt. För närvarande är arten känd från trakten av Sollefteå, Dalälvsregionen samt Värmland och Västmanland, östra Jönköpings län, Öland och Skåne. Eftersom populationerna oftast är individfattiga på varje lokal är arten för sitt långsiktiga överlevande beroende av en metapopulationsdynamik. Den försvinner då antalet lokala populationer inom en delpopulation understiger ett än så länge okänt gränsvärde. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (2500-5000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1800 (1500-2600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (igenväxning och förändringar i jordbruket) och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v)c(iv)).
Ekologi
Idag råder stor samstämmighet om att arten är helt knuten till vänderotsväxter (Valerianaceae), trots äldre litteraturuppgifter om ett antal vitt skilda värdväxter. I Mellansverige sker larvutvecklingen främst på flädervänderot, Valeriana sambucifolia. På Öland och i Skåne är oftare småvänderot, Valeriana dioica, eller läkevänderot, Valeriana officinalis, värdväxter. Äggläggande honor placerar grupper om cirka 100-150 ägg på bladundersidan av måttligt solexponerade plantor. Oftast utnyttjas yngre plantor som inte blommar. Äggen kläcker efter cirka 10-20 dagar och larverna lever socialt i en spånad av vissnande, halvt förtärda blad fram till och med sitt andra stadium. Härefter delar de sig i mindre grupper och skapar nu endast vid behov mindre spånader av varje enskilt blad. Från tredje stadiet förbereder de övervintringen genom att spinna små vattentäta kokonger, i spånadsresterna eller bland andra lövrester i markskiktet, i vilka de övervintrar 1-10 st tillsammans. Under vinter och vår är larverna mycket härdiga mot långvarig vattendränkning av livsmiljön. De är aktiva redan tidigt under våren och uppsöker nu var och en späda skott av vänderot över en större yta. Endast ungefär hälften av larverna i en larvkull i Bergslagsområdet utvecklas till fjärilar under samma år. Övriga larver återgår redan under maj månad till diapaus och övervintrar sedan under ännu en vinter. Den alternativt ett- till tvååriga livscykeln garanterar artens överlevnad under regniga och solfattiga somrar, då dödligheten hos nykläckta larver normalt är mycket hög. Sannolikt gynnas larverna även av en kortare tillväxtperiod under våren, genom att avkomman av de först kläckta fjärilarna också får en längre sommar för sin utveckling. Vidare exponerar larverna sig i mindre grad för brackstekeln Cotesia melitaearum (Braconidae: Microgastrinae). Parasitoiden angriper larverna under våren före förpuppningen och en andra generation angriper smålarverna före första övervintringen. Fjärilen flyger i områden där den har en partiellt tvåårig livscykel från början av juni till början av juli. I områden där livscykeln enbart är ettårig vanligen med en till två veckors fördröjning. Artens livsmiljö i Skåne och på Öland är främst extensivt betade fuktängar i skogsmark, med årliga översvämningar under vinter till vår och uttorkning under försommaren. Vid Gästrikekusten förekom arten tidigare även på låglänta landhöjningsängar vid Bottenhavet. I det mellansvenska inlandet och på Småländska höglandet förekommer sotnätfjärilen i skogsbygder och gärna längs mindre bäckar med vinter- och våröversvämmade ytor eller vid översilning i ravinslänter, på mindre kärr och fuktiga fläckar under kraftledningsgator, gärna på platser med riklig torvbildning av vitmossor. Flertalet av dagens förekomstområden är på hyggesmark, där arten under den inledande uppväxtfasens 10-15 år, får tillräcklig solexponering för sina tidiga utvecklingsstadier. Den undviker tydligt mer eutrofa miljöer på lerjord, där vänderotens blad vanligen överskuggas av mer högväxta örter och gräs. Denna miljö är sannolikt även ogynnsammare för de larver med flerårig utveckling som under en lång sommardiapaus bör få vila ostörda av andra djur. Den mer eutrofa miljön har sannolikt fler störande predatorer per ytenhet, samt en mer intensiv omsättning av döda växtdelar genom en rikare svampflora och molluskfauna.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· flädervänderot
· flädervänderot
· småvänderot
· småvänderot
· vänderötter
· vänderötter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nymphalidae (praktfjärilar), Släkte Melitaea, Art Melitaea diamina (Lang, 1789) - sotnätfjäril Synonymer Papilio diamina Lang, 1789, Melitaea dictynna (Esper, 1779), vänderotnätfjäril, kovetenätfjäril

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Sotnätfjäril förekommer lokalt på smärre fuktängar både i skogsmark och beteshagar där larverna utvecklas i kolonier på vänderotväxter (Valeriana spp.). Den förekom tidigare i stora delar av södra och mellersta Sverige upp till mellersta Norrland. Numera har arten försvunnit från flera regioner och antalet lokaler i de regioner där den fortfarande finns kvar har minskat påtagligt. För närvarande är arten känd från trakten av Sollefteå, Dalälvsregionen samt Värmland och Västmanland, östra Jönköpings län, Öland och Skåne. Eftersom populationerna oftast är individfattiga på varje lokal är arten för sitt långsiktiga överlevande beroende av en metapopulationsdynamik. Den försvinner då antalet lokala populationer inom en delpopulation understiger ett än så länge okänt gränsvärde. Antalet reproduktiva individer skattas till 4000 (2500-5000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1800 (1500-2600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat (igenväxning och förändringar i jordbruket) och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v)c(iv)).
Sotnätfjäril är den mörkaste av våra nätfjärilsarter och de brunröda fläckarna är mycket mindre över större delen av vingarna än hos övriga arter. Vingarnas ovansidor är således övervägande brunsvarta vilket är ett gott kännetecken i fält. Dock kan den förväxlas med vissa former av andra arter i släktet Melitaea, men särskiljes med säkerhet genom karaktärer på bakvingens undersida. Främst genom den kraftigare mörkskuggningen inåt av det bruna tvärbandet, samt genom att varje vingcell har en svart punkt från centrum mot ytterkanten, inramad av en ljusare aura. Sömfältet är svavelgult medan kantmånarna innanför är vita. Vingspann 32-38 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sotnätfjäril

Länsvis förekomst och status för sotnätfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sotnätfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Sotnätfjärilen har minskat avsevärt i hela Europa genom omfattande ödeläggelse av artens fuktiga livsmiljöer. Under slutet av 1800-talet omtalas arten som en av de allmännaste fjärilarna i trakten av Kristianstad och väster om Ringsjön. Den var dock vid denna tid endast känd från östra Sverige, nordligast i Östergötland, vilket talar för att den även då var lokal utanför Skåne. Artens största kända utbredning omfattar: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Östergötland, Västergötland, Dalsland, Södermanland, Uppland, Västmanland, Närke, Värmland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Ångermanland. Den kända utbredningen från 1990 är: Skåne, ännu på flera områden i centrala och östra delarna, Öland, flerstädes i Mittlandsskogen, Småland, nyligen återupptäckt på flera platser i Jönköpings län, främst i nordöstra delen, Östergötland, återupptäckt längst i söder, Uppland, på några platser mellan Älvkarleby, Vendel och Gimo, Gästrikland, i Tröskenområdet angränsande till föregående, Västmanland, i hela landskapet utom närmast Mälaren, Värmland, i hela landskapet utom närmast Vänern och längst i norr, Dalsland en lokal i söder, Dalarna, hela södra och östra delen i norr till Siljanringen, Hälsingland, Norrbo, Enånger och Lindefallet, Medelpad, Myssjö, nyupptäckt 1989 och senare, Ångermanland, Sollefteåtrakten, nyupptäckt 1991. Sotnätfjärilen synes ha försvunnit från Västergötland där den senast påträffades på Halleberg 1960. Arten är tydligt gynnad av förekomsten av lättvittrade basiska bergarter och/eller ett mer kuperat landskap, som ger talrika översilningsområden. I Norge är sotnätfjärilen påträffad i fyra tydligt separerade distrikt plus en förekomst i anslutning till södra Värmland. De övriga är Oslofjordsområdet västerut till Telemark, Vestfold och Aust-Agder, det inre av Sognefjorden, samt tidigare i Hardangerfjorden och Norddal i Nordfjorden 1880. I Finland påträffades arten först 1881 och visade sig sedan förekomma flerstädes i den sydvästra delen av landet, dock aldrig funnen på Åland. Idag förekommer den endast på ett par mindre förekomstområden i trakterna av Tampere/Tammerfors och Kristiinankaupunki/Kristinestad, samt en nyupptäckt förekomst vid det inre av Finska viken. I Danmark var sotnätfjärilen tidigare utbredd på nordöstra och centrala Själland, där den mellan 1970-1980 ännu påträffades på åtta förekomstområden. Före 1970 fanns den även mer sparsamt utbredd i Östjylland, på Fyn, Lolland, Falster och Bornholm. Utbredningen i Europa är inte sammanhängande utan uppdelad på många från varandra isolerade regioner. I Sydeuropa förekommer den främst i bergsområden. Arten når i Alperna upp till 2000 m ö.h. Utbredningens nordvästgräns utgörs av Baskien, centrala Frankrike, Ardennerna och Nordtyskland, där den även förekommer i flackare områden. I Estland är den endast glest utbredd i östligaste delarna. Världsutbredningen sträcker sig från Europa, med sydgräns i norra Italien och västra Bulgarien, genom Sibirien till Japan och Korea. I Sibirien når arten endast i Uralbergen nordligare än 60°N breddgraden. Arten är upptagen i flera av Nordvästeuropas länders rödlistor.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Nymphalinae - vinterpraktfjärilar 
  • Tribus
    Melitaeini  
  • Släkte
    Melitaea  
  • Art
    Melitaea diamina(Lang, 1789) - sotnätfjäril
    Synonymer
    Papilio diamina Lang, 1789
    Melitaea dictynna (Esper, 1779)
    vänderotnätfjäril
    kovetenätfjäril

Idag råder stor samstämmighet om att arten är helt knuten till vänderotsväxter (Valerianaceae), trots äldre litteraturuppgifter om ett antal vitt skilda värdväxter. I Mellansverige sker larvutvecklingen främst på flädervänderot, Valeriana sambucifolia. På Öland och i Skåne är oftare småvänderot, Valeriana dioica, eller läkevänderot, Valeriana officinalis, värdväxter. Äggläggande honor placerar grupper om cirka 100-150 ägg på bladundersidan av måttligt solexponerade plantor. Oftast utnyttjas yngre plantor som inte blommar. Äggen kläcker efter cirka 10-20 dagar och larverna lever socialt i en spånad av vissnande, halvt förtärda blad fram till och med sitt andra stadium. Härefter delar de sig i mindre grupper och skapar nu endast vid behov mindre spånader av varje enskilt blad. Från tredje stadiet förbereder de övervintringen genom att spinna små vattentäta kokonger, i spånadsresterna eller bland andra lövrester i markskiktet, i vilka de övervintrar 1-10 st tillsammans. Under vinter och vår är larverna mycket härdiga mot långvarig vattendränkning av livsmiljön. De är aktiva redan tidigt under våren och uppsöker nu var och en späda skott av vänderot över en större yta. Endast ungefär hälften av larverna i en larvkull i Bergslagsområdet utvecklas till fjärilar under samma år. Övriga larver återgår redan under maj månad till diapaus och övervintrar sedan under ännu en vinter. Den alternativt ett- till tvååriga livscykeln garanterar artens överlevnad under regniga och solfattiga somrar, då dödligheten hos nykläckta larver normalt är mycket hög. Sannolikt gynnas larverna även av en kortare tillväxtperiod under våren, genom att avkomman av de först kläckta fjärilarna också får en längre sommar för sin utveckling. Vidare exponerar larverna sig i mindre grad för brackstekeln Cotesia melitaearum (Braconidae: Microgastrinae). Parasitoiden angriper larverna under våren före förpuppningen och en andra generation angriper smålarverna före första övervintringen. Fjärilen flyger i områden där den har en partiellt tvåårig livscykel från början av juni till början av juli. I områden där livscykeln enbart är ettårig vanligen med en till två veckors fördröjning. Artens livsmiljö i Skåne och på Öland är främst extensivt betade fuktängar i skogsmark, med årliga översvämningar under vinter till vår och uttorkning under försommaren. Vid Gästrikekusten förekom arten tidigare även på låglänta landhöjningsängar vid Bottenhavet. I det mellansvenska inlandet och på Småländska höglandet förekommer sotnätfjärilen i skogsbygder och gärna längs mindre bäckar med vinter- och våröversvämmade ytor eller vid översilning i ravinslänter, på mindre kärr och fuktiga fläckar under kraftledningsgator, gärna på platser med riklig torvbildning av vitmossor. Flertalet av dagens förekomstområden är på hyggesmark, där arten under den inledande uppväxtfasens 10-15 år, får tillräcklig solexponering för sina tidiga utvecklingsstadier. Den undviker tydligt mer eutrofa miljöer på lerjord, där vänderotens blad vanligen överskuggas av mer högväxta örter och gräs. Denna miljö är sannolikt även ogynnsammare för de larver med flerårig utveckling som under en lång sommardiapaus bör få vila ostörda av andra djur. Den mer eutrofa miljön har sannolikt fler störande predatorer per ytenhet, samt en mer intensiv omsättning av döda växtdelar genom en rikare svampflora och molluskfauna.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper, Trädbärande gräsmark

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Lövskog, Triviallövskog, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· flädervänderot - Valeriana sambucifolia (Viktig)
· småvänderot - Valeriana dioica (Viktig)
· vänderötter - Valeriana (Viktig)
Sotnätfjärilen hotas i Mellansverige och på Småländska höglandet främst av skyddsdikning av hyggen, vilket förstör översilningsytor samt radikalt ändrar konkurrensförhållanden mellan örter och buskar på de vinter- och våröversvämmade ytor som är särskilt gynnsamma för arten. Igenplantering är på alla områden ett allvarligt hot mot de naturligt uppkomna viltbetade gläntorna i områden med en översvämningspräglad mosaik. Den tidigare mest betydelsefulla livsmiljön, på extensivt betade fuktängar, återfinns idag endast på Öland och i Skåne. Arten hotas här av upphörande bete och dikning som omintetgör vinter- och våröversvämningar. Detta leder till förbuskning och tilltagande beskuggning av markytan, genom mer högväxt ört och gräsvegetation. Ett alltför intensivt bete är också starkt negativt. I Danmark var främsta orsaken till artens utdöende övergödning av fjärilarnas livsmiljö genom tillförsel av näringsrikare vatten från omgivande jordbruksmarker, vilket radikalt försämrade värdväxtens konkurrensförmåga.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
Inom artens förekomstområden bör all skyddsdikning på hyggesmark, fördjupning av äldre diken, samt upprätning av meandrande bäckar upphöra. Fuktigare områden som inte kan planteras utan ingrepp som högläggning, bör lämnas till fri utveckling. På artens förekomstområden med en tidigare eller nu pågående hävd, genom extensivt bete av nötboskap, bör ekonomiskt stöd utgå. Artens fortbestånd bör här säkras inom några skilda regioner och då på ytor med en längre kontinuerlig förekomst. Dessa betesmarker får inte gödslas eller genom dikning tillföras gödningsberikat spillvatten från odlingsmark.
Den senaste forskningen har genom DNA-analys (mikrosatellit) visat att Cotesia melitaearum utgörs av en grupp kryptiska arter utan distinkta skillnader i anatomin. Det är ännu okänt om den brackstekel som angriper sotnätfjäril också kan utvecklas i ytterligare någon nätfjärilsart.

Ammitzböll, J. 1887. Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska utbredning. Ent. Tidskr. 8: 67-69.

Berglind, S.-Å. 1990. Ängsfjärilar påväg att ersättas av granplantor. Värmlands natur 1990(4): 12-17.

Bink, F.A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Cederberg, B. 1995. Rapporter 1994. Inocellia 12(1): 18-20.

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 1. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C. 1992. Riksintressanta fjärilar i Lindesbergs kommun, information för revision av naturvårdsöversikt över Lindesbergs kommun 1994, M. Andersson, Lindesbergs kommun.

Eliasson, C. 1995. Slutrapport för WWF projekt nätfjärilar 1992-1994. bilaga 1 (opubl.).

Eliasson, C.U. & Shaw, M.R. 2003. Prolonged life cycles, oviposition sites, foodplants and Cotesia parasitoids of Melitaeini butterflies in Sweden Oedippus 21:1-52.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg. Johansen, S. 1980. Melitaea diamina (Lang, 1789) en i Danmark uddöende art? Lepidoptera ny serie 3, 10(1): 301-303.

Johansson, N. 2004. Hotade dagaktiva fjärilar i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län, publ. nr. 2004:40

Kankare, M. & Shaw, M.R. 2004. Molecular Phylogeny of Cotesia Cameron, 1891 (Insecta: Hymenoptera: Braconidae: Microgastrinae) parasitoids associated with Melitaeini butterflies (Insecta: Lepidoptera: Nymphalidae: Melitaeini). Molecular Phylogenetics and Evolution 32: 207-220.

Kankare, M., Nouhuys, van, S. & Hanski, I. 2005. Genetic Divergence Among Host-Specific Cryptic Species in Cotesia melitaearum Aggregate (Hymenoptera: Braconidae), Parasitoids of Checkerspot Butterflies. Ann. Entomol. Soc. Am. 98: 382-394.

Kesküla, T. 1992. Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: 1-60.

Källander, C. 1993. Fjärilsfynd från kalkområdet sydost om Gävle 1993. Insectifera 1(2): 27-32.

Lagerberg, T. 1911. Anteckningar till Sveriges Macrolepidopterfauna. Ent Tidskr. 32(1-2): 13-42.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lindeqvist, C. 1880. Dagfjärilsfaunan på en fläck av mellersta Skåne. Ent. Tidskr. 1(2): 104-107.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Marttila, O., Haahtela, T., Aarnio, H. & Ojalainen, P. 1990. Suomen Päiväperhoset. Kirjayhtymä, Helsinki.

Meyer, M. 1992. Actual situation of the Butterfly populations in Luxemburg. pp. 45-52. In: Future of Butterflies in Europe; strategies of survival. Proceedings of the International Congress 1989. Ed. Pavlicek-van Beek, T., Ovaa, A., H. & Made, van der, J., G.Agricultural University, Wageningen.

Nixon, G.E.J. 1974. A revision of the north-western European species of the glomeratus-group of Apanteles Förster (Hymenoptera, Braconidae). Bulletin of Entomological research 64: 453-524.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113(4): 37-45.

Palmqvist, G. 2000. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 31-45.

Porat, C.O, von. 1913. Fjärilsfynd mest från Jönköpingstrakten. Ent. Tidskr. 34(2-4): 79-104.

Reuter, O.M. 1882. Entomologiska meddelanden från Societas pro Fauna et Flora Fennica sammanträden åren 1880 och 1881. Ent. Tidskr. 3(3): 153-156.

Ripler, G. 1994. Fördjupade fjärilsrapporter 1993. Inocellia 11(2): 7-14.

Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116(1-2): 31-45.

Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.

Väisänen, R. 1992. Conservation of Lepidoptera in Finland; recent advances. Nota lepid. 14(4): 332-347.

Wahlberg, N. 1997. The life history and ecology of Melitaea diamina (Nymphalidae) in Finland. Nota lepid. 20(1-2): 70-81.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Nymphalinae - vinterpraktfjärilar 
  • Tribus
    Melitaeini  
  • Släkte
    Melitaea  
  • Art
    Melitaea diamina, (Lang, 1789) - sotnätfjäril
    Synonymer
    Papilio diamina Lang, 1789
    Melitaea dictynna (Esper, 1779)
    vänderotnätfjäril
    kovetenätfjäril
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2008.