Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  silvergökbi

Organismgrupp Steklar, Bin Nomada argentata
Silvergökbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd 7–9 mm. I fält är arten svår att skilja från andra svarta och mörkt rödbrunfärgade gökbin, men den sena flygtiden och närvaro av värdarten ger goda indikationer. Ovansidan av de korta antennerna, huvudet och mellankroppen är till största delen brunsvarta med undantag för honans skutell vars båda toppar är rödbruna. Bakkropp och ben är övervägande rödbruna med förmörkningar på de bakre låren och främre delen av bakkroppen, hos hanen även bakkroppens bakre del. Gula teckningar saknas helt. Bröstet och bakryggen har partier med lysande silvervit behåring, vilket gett arten dess namn. Silvergökbi kan förväxlas med de närstående arterna slåttergökbi Nomada integra och fibblegökbi N. facilis som har likartad teckning och kroppsstorlek samt har rödtonad undersida på antennerna. Fibblegökbi är dock något mindre med en kroppslängd på 5–6 mm. Slåttergökbiet skiljer sig från de båda andra arterna genom förekomst av ett utstående hörn på yttersidan av käken. Även ölandsgökbi N. similis kan medföra en förväxlingsrisk, men den har svarta antenner med röd spets. Arten kan bestämmas med Amiet m.fl. (2007) eller Scheuchl (2000).
Utbredning
Länsvis förekomst för silvergökbi Observationer i  Sverige för silvergökbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Silvergökbi är bara känt från ett fåtal platser i södra och mellersta Sverige. Den äldsta uppgiften är ett odaterat 1800-talsbelägg från Båstad, Skåne. Därefter är några spridda förekomster kända t.ex. i Småland, Ljungby kn 1930; Halland, Halmstad kn 1956; Bohuslän, Kungälv kn 1951; Skåne, Lunds kn, Revinge 1960-talet och på Öland, nordöstra delen av Stora Alvaret 1971. Därefter har arten befarats vara utdöd i landet. Efter riktat eftersök i kända boområden av värdarten guldsandbi Andrena marginata, särskilt under 2000-talet, kunde arten påträffas först 2010, något oväntat så långt norrut som i Östergötland där arten visade sig finnas på en handfull platser, samt i Västergötland, Boråstrakten 2013. De kända populationerna är individfattiga och med all sannolikhet starkt isolerade. Totalbilden av utbredningen är att silvergökbiet har en något sydvästlig tyngdpunkt, nämligen västra Skåne–västra Småland–Halland–Västergötland–södra Bohuslän, och med sparsam representation i östra delen av landet med en uppgift från Öland och några från Östergötland. För många biarter är bilden den motsatta. Värdarten guldsandbi är spridd norrut till norra Värmland och mellersta Dalarna och har flera kvarvarande individrika populationer, särskilt i västra Götaland och Svealand. Här kan kanske silvergökbiet också finnas kvar på ytterligare några platser. På Öland har guldsandbiet gått starkt tillbaka och inga större förekomster är längre kända. Arten är inte känd från Finland och misstänks vara utdöd i Norge där den senast påträffades i Arendal på 1950-talet. Den är påträffad i Danmark och på de Brittiska öarna (västra Irland) och förekommer i stora delar av övriga Europa utom de nordligaste delarna och i delar av Främre Asien. Arten anges genomgående förekomma sällsynt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv); C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Arten har utomordentligt sällan påträffats i Sverige. Recenta populationer är kända från norra Östergötland och västra Götaland (Boråstrakten). Möjligen finns arten kvar på Öland där den senast påträffades 1971. Silvergökbiet är under senare tid noggrant eftersökt på äldre lokaler i Småland och Halland utan att kunnat påträffas. Arten är känd från sandiga lokaler med ängsvegetation där värdarten Andrena marginata förekommer. Den senare har dock också minskat stadigt och uppträder lokalt. Värdarten samlar pollen endast på vädd (Succisa och Knautia), vilket begränsar antalet möjliga lokaler. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (100-1000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (2500-50000) km² och förekomstarean (AOO) till 100 (28-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv); C2a(i)).
Ekologi
De mycket sparsamma observationerna av silvergökbi i Sverige gör att kunskapen om dess biologi huvudsakligen får baseras på mellaneuropeiska uppgifter. Flygtiden inträffar under sensommaren, enligt de få svenska fynduppgifterna 23 juli till 10 september vilket gör arten till landets mest senflygande gökbi. I Tyskland har biet konstaterats flyga till slutet av september. Silvergökbiet anträffas på ängsmark med rik förekomst av vädd och med närhet till sandiga markblottor, gropar eller dyner. Biet har i Sverige påträffats på samma platser som dess enda kända värdart guldsandbi Andrena marginata. Inga svenska uppgifter finns om nektarsök, men sannolikt besöker silvergökbiet värdbiets pollenväxter för nektar. Den sena flygtiden med relativt få återstående nektarkällor gör också att den troligaste nektarkällan i Sverige främst är ängsvädd Succisa pratensis. I Mellaneuropa anges nektarintag från ängsvädd men också från fältvädd Scabiosa columbaria, blåmunkar Jasione montana, blodrot Potentilla erecta, syska Stachys sp., mynta Mentha sp., piggtistel Carduus acanthoides och åkertistel Cirsium arvense. Parningsbeteendet är okänt men sannolikt svärmar hanarna vid attraktiva vegetationsstrukturer nära värdbiets sandiga boområde, eller över detsamma, där honor jungfruflyger och slår sig ner attraherade av hanarnas parfymmarkeringar eller för värmevinst.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· guldsandbi
· guldsandbi
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Nomada (gökbin), Art Nomada argentata Herrich-Schäffer, 1839 - silvergökbi Synonymer silvergetingbi

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv); C2a(i)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Arten har utomordentligt sällan påträffats i Sverige. Recenta populationer är kända från norra Östergötland och västra Götaland (Boråstrakten). Möjligen finns arten kvar på Öland där den senast påträffades 1971. Silvergökbiet är under senare tid noggrant eftersökt på äldre lokaler i Småland och Halland utan att kunnat påträffas. Arten är känd från sandiga lokaler med ängsvegetation där värdarten Andrena marginata förekommer. Den senare har dock också minskat stadigt och uppträder lokalt. Värdarten samlar pollen endast på vädd (Succisa och Knautia), vilket begränsar antalet möjliga lokaler. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (100-1000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (2500-50000) km² och förekomstarean (AOO) till 100 (28-400) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (B2ab(i,ii,iii,iv,v)c(iv); C2a(i)).

Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning NT (2013)
Längd 7–9 mm. I fält är arten svår att skilja från andra svarta och mörkt rödbrunfärgade gökbin, men den sena flygtiden och närvaro av värdarten ger goda indikationer. Ovansidan av de korta antennerna, huvudet och mellankroppen är till största delen brunsvarta med undantag för honans skutell vars båda toppar är rödbruna. Bakkropp och ben är övervägande rödbruna med förmörkningar på de bakre låren och främre delen av bakkroppen, hos hanen även bakkroppens bakre del. Gula teckningar saknas helt. Bröstet och bakryggen har partier med lysande silvervit behåring, vilket gett arten dess namn. Silvergökbi kan förväxlas med de närstående arterna slåttergökbi Nomada integra och fibblegökbi N. facilis som har likartad teckning och kroppsstorlek samt har rödtonad undersida på antennerna. Fibblegökbi är dock något mindre med en kroppslängd på 5–6 mm. Slåttergökbiet skiljer sig från de båda andra arterna genom förekomst av ett utstående hörn på yttersidan av käken. Även ölandsgökbi N. similis kan medföra en förväxlingsrisk, men den har svarta antenner med röd spets. Arten kan bestämmas med Amiet m.fl. (2007) eller Scheuchl (2000).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för silvergökbi

Länsvis förekomst och status för silvergökbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för silvergökbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Silvergökbi är bara känt från ett fåtal platser i södra och mellersta Sverige. Den äldsta uppgiften är ett odaterat 1800-talsbelägg från Båstad, Skåne. Därefter är några spridda förekomster kända t.ex. i Småland, Ljungby kn 1930; Halland, Halmstad kn 1956; Bohuslän, Kungälv kn 1951; Skåne, Lunds kn, Revinge 1960-talet och på Öland, nordöstra delen av Stora Alvaret 1971. Därefter har arten befarats vara utdöd i landet. Efter riktat eftersök i kända boområden av värdarten guldsandbi Andrena marginata, särskilt under 2000-talet, kunde arten påträffas först 2010, något oväntat så långt norrut som i Östergötland där arten visade sig finnas på en handfull platser, samt i Västergötland, Boråstrakten 2013. De kända populationerna är individfattiga och med all sannolikhet starkt isolerade. Totalbilden av utbredningen är att silvergökbiet har en något sydvästlig tyngdpunkt, nämligen västra Skåne–västra Småland–Halland–Västergötland–södra Bohuslän, och med sparsam representation i östra delen av landet med en uppgift från Öland och några från Östergötland. För många biarter är bilden den motsatta. Värdarten guldsandbi är spridd norrut till norra Värmland och mellersta Dalarna och har flera kvarvarande individrika populationer, särskilt i västra Götaland och Svealand. Här kan kanske silvergökbiet också finnas kvar på ytterligare några platser. På Öland har guldsandbiet gått starkt tillbaka och inga större förekomster är längre kända. Arten är inte känd från Finland och misstänks vara utdöd i Norge där den senast påträffades i Arendal på 1950-talet. Den är påträffad i Danmark och på de Brittiska öarna (västra Irland) och förekommer i stora delar av övriga Europa utom de nordligaste delarna och i delar av Främre Asien. Arten anges genomgående förekomma sällsynt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Nomadinae  
  • Släkte
    Nomada - gökbin 
  • Art
    Nomada argentataHerrich-Schäffer, 1839 - silvergökbi
    Synonymer
    silvergetingbi

De mycket sparsamma observationerna av silvergökbi i Sverige gör att kunskapen om dess biologi huvudsakligen får baseras på mellaneuropeiska uppgifter. Flygtiden inträffar under sensommaren, enligt de få svenska fynduppgifterna 23 juli till 10 september vilket gör arten till landets mest senflygande gökbi. I Tyskland har biet konstaterats flyga till slutet av september. Silvergökbiet anträffas på ängsmark med rik förekomst av vädd och med närhet till sandiga markblottor, gropar eller dyner. Biet har i Sverige påträffats på samma platser som dess enda kända värdart guldsandbi Andrena marginata. Inga svenska uppgifter finns om nektarsök, men sannolikt besöker silvergökbiet värdbiets pollenväxter för nektar. Den sena flygtiden med relativt få återstående nektarkällor gör också att den troligaste nektarkällan i Sverige främst är ängsvädd Succisa pratensis. I Mellaneuropa anges nektarintag från ängsvädd men också från fältvädd Scabiosa columbaria, blåmunkar Jasione montana, blodrot Potentilla erecta, syska Stachys sp., mynta Mentha sp., piggtistel Carduus acanthoides och åkertistel Cirsium arvense. Parningsbeteendet är okänt men sannolikt svärmar hanarna vid attraktiva vegetationsstrukturer nära värdbiets sandiga boområde, eller över detsamma, där honor jungfruflyger och slår sig ner attraherade av hanarnas parfymmarkeringar eller för värmevinst.

Ekologisk grupp: Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· guldsandbi - Andrena marginata (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Silvergökbiets värdart guldsandbi har under de senaste 50 åren gått starkt tillbaka i landet som resultat av minskad areal ängsmark på sandjordar, genom igenväxning p.g.a. minskat bete, alternativt hårdbete eller exploatering. Minskat bete och borttagande av strukturelement på och runt odlingsmark har också fått till följd att de avgörande pollenresurser som väddväxterna utgör har minskat. Gökbiets populationer är sannolikt starkt fragmenterade och arten är inte påträffad i Klarälvsdalen trots att guldsandbi fortfarande har relativt tätt liggande lokaler där, och en metapopulation borde kunna ha upprätthållits under lång tid.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
Silvergökbi är en mindre iögonenfallande art än många av våra övriga gökbin. Kroppsfärgen är mörk och flygtiden är förhållandevis sen på säsongen. Det innebär att det kan finnas ett ansenligt mörkertal när det gäller artens verkliga förekomst. Därför skulle ett riktat eftersök av arten på värdartens kända boplatsområden innebära att ett avsevärt bättre bedömningsunderlag av artens status skulle erhållas. Inventering är också en föreslagen åtgärd i det åtgärdsprogram som tagits fram för vildbin på ängsmark. Åtgärder som gynnar guldsandbi, som att upprätthålla rikblommande bestånd av ängsvädd i närheten av sandslänter för bobyggnad, är i övrigt det självklara sättet att också gynna silversandbiet.

Åtgärdsprogram Fastställt
Både silvergökbi och dess värdart guldsandbi ingår som målarter i ett av de pågående åtgärdsprogrammen för hotade arter (Karlsson & Larsson 2011).

Amiet, F., Herrmann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2007. Apidae 5. Fauna Helvetica 20: 1-356.

Celary W. 1995. Nomadini (Hymenoptera, Apoidea, Anthophoridae) of Poland. Monografie Fauny Polski 20: 1-281.

Edwards, R. & Telfer, M. (red.) 2001. Provisional atlas of the aculeate Hymenoptera of Britain and Ireland. Part 3. Bees, Wasps and Ants Recording Society.

Falk, S.J. 1991. A review of the scarce and threatened bees, wasps and ants of Great Britain. Research and Survey in Nature Conservation, no. 35. Peterborough.

Janzon L.-Å., Svensson B.G. & Erlandsson S. 1991. Catalogus Insectorum Sueciae. Hymenoptera, Apoidea. 3. Megachilidae, Anthophoridae and Apidae. Entomologisk Tidskrift 112: 93-99.

Karlsson, T. & Larsson, K. 2011. Åtgärdsprogram för vildbin på ängsmark 2011-2016. Rapport 6425, mars 2011. Naturvårdsverket.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2012. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 5: Apidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 80: 7-52.

Nilsson, L.A. 2004. Nomada argentata Herrich-Schaeffer, 1839:276, silvergökbi. Faktablad från svenska vildbiprojektet.

Nilsson, L.A. 2012. Inventering av hotade vildbin i Östergötland 2012 med fokus på silvergökbi (CR, stortapetserarbi och guldsandbi (VU). Rapport till Länsstyrelsen Östergötland 2012, 27 s.

Norén L., Abenius J. & Hellqvist S. 1998. Intressanta fynd av bin (Hymenoptera: Apoidea) i Sverige. Entomologisk Tidskrift 119: 137-145.

Scheuchl E. 2000. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. I: Anthophoridae. Ed. 2. Preisinger, Landshut. 158 s.

Schwarz, M. 1967. Die gruppe der Nomada cinctiventris Fr. (=stigma auct. nec F.) (Hymenoptera, Apoidea). Polskie Pismo Entomologiczne 37: 263-239.

Stoeckhert F.K. 1933. Die Bienen Frankens (Hym. Apid.). Eine ökologisch-tiergeographische Untersuchung. Beihefte der Deutsche Entomologische Zeitschrift 1932: 1-294.

Söderman G. & Leinonen R. 2003. Suomen mesipistiäiset ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki. 420 s.

Westrich P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I-II. Ulmer, Stuttgart. 972 s.

Ødegaard, F. 2015. Arter på nett: Bakkevepsebie Nomada argentata. http://data.artsdatabanken.no/Pages/149752 (Nedladdat 2015-04-02).

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L.A. Nilsson & Björn Cederberg 2013. Rev. Björn Cederberg 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Nomadinae  
  • Släkte
    Nomada - gökbin 
  • Art
    Nomada argentata, Herrich-Schäffer, 1839 - silvergökbi
    Synonymer
    silvergetingbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L.A. Nilsson & Björn Cederberg 2013. Rev. Björn Cederberg 2015.