Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  storgökbi

Organismgrupp Steklar, Bin Nomada sexfasciata
Storgökbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd 12–14 mm. Kroppen är svart med gula teckningar. Mellankroppen är försedd med gula fläckar på sidorna samt på skutellen. Bakkroppen har parvisa gula fläckar på de tre första ryggplåtarna. På de sista ryggplåtarna är fläckarna sammansmälta till breda band. Benen är röda och gula, oftast med svarta inslag mot lårbasen. Antennerna är rödgula. Kännetecknande är att huvudet, sett i profil, är utdraget framåt och även kinderna (avståndet mellan ögon och käke) är längre än hos alla övriga gökbin, ungefär så långa som antennernas tjocklek. Förväxling torde i Sverige främst kunna ske med hanar av gullgökbi Nomada fulvicornis samt majgökbi Nomada marshamella.
Utbredning
Länsvis förekomst för storgökbi Observationer i  Sverige för storgökbi
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
I Sverige finns ett fåtal äldre belägg av arten från Skåne, Västergötland och Östergötland, vilka samtliga härrör från 1800-talet. Arten är senast noterad 1883 (Lund) och betraktas som försvunnen från den svenska faunan. Storgökbi tycks ha gått starkt tillbaka i den norra delen av sitt europeiska utbredningsområde och finns inte länge kvar i vårt närområde eller längs Östersjökusten. Arten är inte påträffad i något av våra nordiska grannländer. Den aktuella nordgränsen går från Englands sydkust, genom sydligaste Holland, mellersta Tyskland och södra Polen. Världsutbredningen för storgökbi omfattar främst Syd- och Mellaneuropa, Nordafrika och österut till Iran och Kazakstan.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
En sydlig art i Västeuropa som vi bara har äldre belägg av (senast Lund 1883). Värdarten långhornsbiet Eucera longicornis är spridd och på sina håll ej sällsynt och bör inte utgöra någon begränsning om arten skulle återinvandra. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Ekologi
Storgökbiet är en boparasit som är helt specialiserad på de storvuxna långhornsbina Eucera, i Sverige representerade av långhornsbi Eucera longicornis. Värdarten förekommer på torra till friska ängsmarker och skogsbryn med ärtväxter som vickrar Vicia och vialer Lathyrus, men påträffas även i dynmiljöer och andra sandmarker i södra Sverige upp till Medelpad. Värdartens bo anläggs vanligen i sydvända slänter, gärna vägskärningar eller på åkerholmar.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Nomada (gökbin), Art Nomada sexfasciata Panzer, 1799 - storgökbi Synonymer

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation En sydlig art i Västeuropa som vi bara har äldre belägg av (senast Lund 1883). Värdarten långhornsbiet Eucera longicornis är spridd och på sina håll ej sällsynt och bör inte utgöra någon begränsning om arten skulle återinvandra. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet.
Längd 12–14 mm. Kroppen är svart med gula teckningar. Mellankroppen är försedd med gula fläckar på sidorna samt på skutellen. Bakkroppen har parvisa gula fläckar på de tre första ryggplåtarna. På de sista ryggplåtarna är fläckarna sammansmälta till breda band. Benen är röda och gula, oftast med svarta inslag mot lårbasen. Antennerna är rödgula. Kännetecknande är att huvudet, sett i profil, är utdraget framåt och även kinderna (avståndet mellan ögon och käke) är längre än hos alla övriga gökbin, ungefär så långa som antennernas tjocklek. Förväxling torde i Sverige främst kunna ske med hanar av gullgökbi Nomada fulvicornis samt majgökbi Nomada marshamella.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för storgökbi

Länsvis förekomst och status för storgökbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för storgökbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige finns ett fåtal äldre belägg av arten från Skåne, Västergötland och Östergötland, vilka samtliga härrör från 1800-talet. Arten är senast noterad 1883 (Lund) och betraktas som försvunnen från den svenska faunan. Storgökbi tycks ha gått starkt tillbaka i den norra delen av sitt europeiska utbredningsområde och finns inte länge kvar i vårt närområde eller längs Östersjökusten. Arten är inte påträffad i något av våra nordiska grannländer. Den aktuella nordgränsen går från Englands sydkust, genom sydligaste Holland, mellersta Tyskland och södra Polen. Världsutbredningen för storgökbi omfattar främst Syd- och Mellaneuropa, Nordafrika och österut till Iran och Kazakstan.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Nomadinae  
  • Släkte
    Nomada - gökbin 
  • Art
    Nomada sexfasciataPanzer, 1799 - storgökbi

Storgökbiet är en boparasit som är helt specialiserad på de storvuxna långhornsbina Eucera, i Sverige representerade av långhornsbi Eucera longicornis. Värdarten förekommer på torra till friska ängsmarker och skogsbryn med ärtväxter som vickrar Vicia och vialer Lathyrus, men påträffas även i dynmiljöer och andra sandmarker i södra Sverige upp till Medelpad. Värdartens bo anläggs vanligen i sydvända slänter, gärna vägskärningar eller på åkerholmar.

Ekologisk grupp: Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark, Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Storgökbiet hotas i den norra delen av sitt utbredningsområde av upphörande hävd på torra, topografiskt varierade marker. I Sverige kan värdarten långhornsbi lokalt fortfarande förekomma relativt talrikt. Därför är den nuvarande geografiska isoleringen sannolikt skälet till att arten inte lyckats återetablerat sig. Möjligen beror försvinnandet på klimatologiskt ogynnsamma perioder i slutet av 1800-talet, samtidigt som ett högt betestryck på nästan all mark i Sydsverige temporärt kan ha trängt tillbaka värdarten.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Viss negativ effekt)
Om storgökbiet skulle återetablera sig i Sverige bör lokalen omedelbart beläggas med någon typ av områdesskydd. Man bör också vidta åtgärder för att i landskapet förstärka populationen av långhornsbi. Detta bör göras genom insådd av ärtväxter och etablering av glest bevuxna, sydvända slänter.

Amiet, F., Herrmann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2007. Apidae 5. Fauna Helvetica 20: 1–356.

Celary, W. 1995. Nomadini (Hymenoptera, Apoidea, Anthophoridae) of Poland. Monografie Fauny Polski 20: 1–281.

Falk, S. 2015. Field guide to the Bees of Great Britain and Ireland. Bloomsbury, London.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2012. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 5: Apidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr. 80: 7–52.

Scheuchl, E. 2000. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. Band 1. Schlüssel der gattungen und der Arten der familie Anthophoridae. Andra upplagan, Velden.

Smit, J. 2004. De Wespbijen (Nomada) van Nederland (Hymenoptera: Apidae). Nederlandse Faunistische Mededelingen 20: 33–125.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012. Rev. Björn Cederberg 2016.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Nomadinae  
  • Släkte
    Nomada - gökbin 
  • Art
    Nomada sexfasciata, Panzer, 1799 - storgökbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012. Rev. Björn Cederberg 2016.