Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kohornsmal

Organismgrupp Fjärilar, Malar m.fl. Ochsenheimeria taurella
Kohornsmal Fjärilar, Malar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En stor, numera mycket sällsynt hornmal vars antenner har grova, utstående fjäll i inre delen. Framvingarna är gråbruna och bakvingarnas inre halva vitaktig.

Vingspann 11,5–13 mm, hos honan ibland upp till 15 mm. Huvudets bakre del är täckt av spretiga, i spetsen kluvna, gråbruna hårlika fjäll, men pannan är slätfjällig. Fjällen på labialpalpernas andra segment pekar rakt framåt. De är mycket bredare mot topparna och där kluvna i två eller tre små tänder. Antennerna når ungefär till framvingarnas mitt och har grova, utstående fjäll i de inre två tredjedelarna, medan den yttre tredjedelen täcks av små, tilltryckta fjäll. Mellankroppen och framvingen är täckta av grova fjäll med mörkare toppar i olika bruna nyanser. Framvingen har ibland ett svagt, tvärgående mönster av mörka fjäll och någon gång inblandade vitaktiga fjäll. Bakvingen är kal och genomskinlig vid basen. Utanför detta område är den vitfjällig till vingens mitt eller längre, men utåt mot kanterna och vingspetsen blir den gradvis mörkare brun. Även varje enskilt fjäll är mörkare brunt längs kanterna och ljusare i mitten. Vingfransarna är bruna utan tydlig delningslinje, men de har mörka toppar. Bakkroppen är cylindrisk med svartaktig eller mörkbrun ovansida, men femte segmentet är ljusare i den främre delen och även and­ra segment har ibland en del ljusare partier.

Under senare tid har arten ofta behandlats som en synonym till mörkspräcklig hornmal Ochsenheimeria mediopectinella, men flera omständigheter ­talar för att tills vidare behålla dem som skilda arter. Typexemp­laren av de båda arterna – som förvaras på Natural History Museum i London – är olika i såväl storlek som yttre utseende. Bakvingen hos O. taurella är vit åtminstone ut till mitten hos samtliga exemplar, medan O. mediopectinella bara har en liten vit fläck invid vingbasen. Mellanformer är sällsynta. I genomsnitt är O. mediopectinella mindre med ett ving­spann på 11,2 mm (10,0–12,4 mm; n=30) jämfört med 13,9 mm i genomsnitt för O. taurella (11,6–15,2 mm; n=42). Dessa mått stämmer väl med det material som förvaras i museerna i bl.a. Amsterdam och Lund samt i svenska privatsamlingar. I Karsholt och Nielsen (1984) uppges honan av O. mediopectinella ha ett vingspann på upp till 15 mm, och i rysk litteratur an­ges 16 mm, men detta torde vara sällsynta undantag. 

Larven av kohornsmal är matt benfärgad med diffusa längslinjer och mörkare huvud.

Genitalier: Genitalierna är praktisk taget identiska med dem hos O. mediopectinella. Hanens genitalklaffar är mer rundade vid ytterkanten. Saccus är ca 1,3 gånger så lång som genitalklaffarna, medan den är lika lång som genitalklaffarna hos O. mediopectinella. Den bakre delen av honans ductus bursae (colliculum) är kortare än hos O. mediopectinella, och den inbuktning som finns på det åttonde segmentets bakre spets hos O. mediopectinella saknas hos O. taurella.

 
Utbredning
Länsvis förekomst för kohornsmal Observationer i  Sverige för kohornsmal
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige har kohornsmal efter 1970-talet bara påträffats på ett par lokaler på Öland. Den är också rapporterad från Skåne, Gotland, Östergötland och Uppland, men det rör sig genomgående om osäkra uppgifter från tiden före 1945. Besprutning av rågfält med insekticider kan ha inverkat menligt på denna art, även om den sannolikt också kan leva på vilda gräsarter. I Danmark har arten fram till 1980-talet fångats i ytterst få exemplar. Tre fynd härstammar från provinsen Lolland-Falster-Mön (1873, 1912 och 1948), och år 2005 gjordes även ett fynd på Mön. Karsholt (1984) noterar att arten uppenbarligen har blivit sällsyntare under 1900-talet, men att den troligen uppträdde som skadedjur på råg under 1800-talet. I Finland anser man att deras fynd i själva verket avser O. mediopectinella, som där anses vara en yngre synonym till O. taurella. På grund av synonymisering är utbredningen även utanför Norden något osäker. Världsutbredningen verkar omfatta Öst- och Mellaneuropa med ett fåtal utlöpare till Västeuropa. I litteraturen finns uppgifter om att arten är funnen i Ryssland, Estland, Lettland, Tyskland, Österrike, Holland, Belgien, Frankrike, Spanien, Italien och Dalmatien i f.d. Jugoslavien. Utbredningsområdet för mörkspräcklig hornmal O. mediopectinella tycks där­emot ha en västeuropeisk tyngdpunkt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Kohornsmalen har ofta behandlats som synonym till Ochsenheimeria mediopectinella (mörkspräcklig hornmal), men de bör tillsvidare betraktas som två skilda arter. Mycket lite är känt om artens levnadssätt. I Danmark tycks den ha uppträtt som skadegörare på råg under 1800-talet och det finns uppgifter om att den även kan leva på hundäxing, Dactylis glomerata. I Sverige har kohornsmalen från1970-talet endast påträffats på ett par lokaler på Öland. Den är också rapporterad från Skåne, Gotland, Östergötland och Uppland, men det rör sig genomgående om osäkra uppgifter från tiden före 1945. Besprutning av rågfält med insekticider kan ha inverkat negativt på denna art, även om den också verkar kunna leva på vilda gräsarter. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Kohornsmal finns på solbelysta fält med högt gräs. Mycket lite är känt om levnadssättet, och inga observationer av förstadierna är gjorda i Sverige. Fjärilen flyger i juli–augusti. Den är uteslutande dagflygande och mest aktiv tidigt på eftermiddagen, när det är som varmast. På natten och under mulna dagar gömmer den sig nere vid marken eller i stråtak. I Danmark tycks den ha uppträtt som skadegörare på råg Secale cereale under 1800-talet. Schütze (1931) uppger att larven på hösten tränger ned i roten på den unga rågplantan och på våren äter sig upp till axstjälken, så att axet lätt faller av. Förpuppningen sker på marken i en tunn, vit spånad eller på plantan. Enligt Schütze kan den också leva på hundäxing Dactylis glomerata, vilket stämmer med de platser i Sverige där arten har hittats.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· råg
· råg
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Ypsolophidae (höstmalar), Släkte Ochsenheimeria, Art Ochsenheimeria taurella ([Denis & Schiffermüller], 1775) - kohornsmal Synonymer Ochsenheimeria taurella (Denis & Schiffermüller, 1775)

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Dokumentation Kohornsmalen har ofta behandlats som synonym till Ochsenheimeria mediopectinella (mörkspräcklig hornmal), men de bör tillsvidare betraktas som två skilda arter. Mycket lite är känt om artens levnadssätt. I Danmark tycks den ha uppträtt som skadegörare på råg under 1800-talet och det finns uppgifter om att den även kan leva på hundäxing, Dactylis glomerata. I Sverige har kohornsmalen från1970-talet endast påträffats på ett par lokaler på Öland. Den är också rapporterad från Skåne, Gotland, Östergötland och Uppland, men det rör sig genomgående om osäkra uppgifter från tiden före 1945. Besprutning av rågfält med insekticider kan ha inverkat negativt på denna art, även om den också verkar kunna leva på vilda gräsarter. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
En stor, numera mycket sällsynt hornmal vars antenner har grova, utstående fjäll i inre delen. Framvingarna är gråbruna och bakvingarnas inre halva vitaktig.

Vingspann 11,5–13 mm, hos honan ibland upp till 15 mm. Huvudets bakre del är täckt av spretiga, i spetsen kluvna, gråbruna hårlika fjäll, men pannan är slätfjällig. Fjällen på labialpalpernas andra segment pekar rakt framåt. De är mycket bredare mot topparna och där kluvna i två eller tre små tänder. Antennerna når ungefär till framvingarnas mitt och har grova, utstående fjäll i de inre två tredjedelarna, medan den yttre tredjedelen täcks av små, tilltryckta fjäll. Mellankroppen och framvingen är täckta av grova fjäll med mörkare toppar i olika bruna nyanser. Framvingen har ibland ett svagt, tvärgående mönster av mörka fjäll och någon gång inblandade vitaktiga fjäll. Bakvingen är kal och genomskinlig vid basen. Utanför detta område är den vitfjällig till vingens mitt eller längre, men utåt mot kanterna och vingspetsen blir den gradvis mörkare brun. Även varje enskilt fjäll är mörkare brunt längs kanterna och ljusare i mitten. Vingfransarna är bruna utan tydlig delningslinje, men de har mörka toppar. Bakkroppen är cylindrisk med svartaktig eller mörkbrun ovansida, men femte segmentet är ljusare i den främre delen och även and­ra segment har ibland en del ljusare partier.

Under senare tid har arten ofta behandlats som en synonym till mörkspräcklig hornmal Ochsenheimeria mediopectinella, men flera omständigheter ­talar för att tills vidare behålla dem som skilda arter. Typexemp­laren av de båda arterna – som förvaras på Natural History Museum i London – är olika i såväl storlek som yttre utseende. Bakvingen hos O. taurella är vit åtminstone ut till mitten hos samtliga exemplar, medan O. mediopectinella bara har en liten vit fläck invid vingbasen. Mellanformer är sällsynta. I genomsnitt är O. mediopectinella mindre med ett ving­spann på 11,2 mm (10,0–12,4 mm; n=30) jämfört med 13,9 mm i genomsnitt för O. taurella (11,6–15,2 mm; n=42). Dessa mått stämmer väl med det material som förvaras i museerna i bl.a. Amsterdam och Lund samt i svenska privatsamlingar. I Karsholt och Nielsen (1984) uppges honan av O. mediopectinella ha ett vingspann på upp till 15 mm, och i rysk litteratur an­ges 16 mm, men detta torde vara sällsynta undantag. 

Larven av kohornsmal är matt benfärgad med diffusa längslinjer och mörkare huvud.

Genitalier: Genitalierna är praktisk taget identiska med dem hos O. mediopectinella. Hanens genitalklaffar är mer rundade vid ytterkanten. Saccus är ca 1,3 gånger så lång som genitalklaffarna, medan den är lika lång som genitalklaffarna hos O. mediopectinella. Den bakre delen av honans ductus bursae (colliculum) är kortare än hos O. mediopectinella, och den inbuktning som finns på det åttonde segmentets bakre spets hos O. mediopectinella saknas hos O. taurella.

 

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kohornsmal

Länsvis förekomst och status för kohornsmal baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kohornsmal

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige har kohornsmal efter 1970-talet bara påträffats på ett par lokaler på Öland. Den är också rapporterad från Skåne, Gotland, Östergötland och Uppland, men det rör sig genomgående om osäkra uppgifter från tiden före 1945. Besprutning av rågfält med insekticider kan ha inverkat menligt på denna art, även om den sannolikt också kan leva på vilda gräsarter. I Danmark har arten fram till 1980-talet fångats i ytterst få exemplar. Tre fynd härstammar från provinsen Lolland-Falster-Mön (1873, 1912 och 1948), och år 2005 gjordes även ett fynd på Mön. Karsholt (1984) noterar att arten uppenbarligen har blivit sällsyntare under 1900-talet, men att den troligen uppträdde som skadedjur på råg under 1800-talet. I Finland anser man att deras fynd i själva verket avser O. mediopectinella, som där anses vara en yngre synonym till O. taurella. På grund av synonymisering är utbredningen även utanför Norden något osäker. Världsutbredningen verkar omfatta Öst- och Mellaneuropa med ett fåtal utlöpare till Västeuropa. I litteraturen finns uppgifter om att arten är funnen i Ryssland, Estland, Lettland, Tyskland, Österrike, Holland, Belgien, Frankrike, Spanien, Italien och Dalmatien i f.d. Jugoslavien. Utbredningsområdet för mörkspräcklig hornmal O. mediopectinella tycks där­emot ha en västeuropeisk tyngdpunkt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Yponomeutoidea  
  • Familj
    Ypsolophidae - höstmalar 
  • Underfamilj
    Ochsenheimeriinae - hornmalar 
  • Släkte
    Ochsenheimeria  
  • Art
    Ochsenheimeria taurella([Denis & Schiffermüller], 1775) - kohornsmal
    Synonymer
    Ochsenheimeria taurella (Denis & Schiffermüller, 1775)

Kohornsmal finns på solbelysta fält med högt gräs. Mycket lite är känt om levnadssättet, och inga observationer av förstadierna är gjorda i Sverige. Fjärilen flyger i juli–augusti. Den är uteslutande dagflygande och mest aktiv tidigt på eftermiddagen, när det är som varmast. På natten och under mulna dagar gömmer den sig nere vid marken eller i stråtak. I Danmark tycks den ha uppträtt som skadegörare på råg Secale cereale under 1800-talet. Schütze (1931) uppger att larven på hösten tränger ned i roten på den unga rågplantan och på våren äter sig upp till axstjälken, så att axet lätt faller av. Förpuppningen sker på marken i en tunn, vit spånad eller på plantan. Enligt Schütze kan den också leva på hundäxing Dactylis glomerata, vilket stämmer med de platser i Sverige där arten har hittats.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
· råg - Secale cereale (Har betydelse)
Tills vidare är hotorsakerna outredda, möjligen påverkas arten negativt av övergången till modernt jordbruk utan träda men med konstgödsel, herbicider etc.

Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
Det är troligen gynnsamt om spillsäd får växa upp på trädor och kring gårdar.
Namngivning: Ochsenheimeria taurella ([Denis & Schiffermüller], 1775). Originalbeskrivning: Tinea taurella. Ankündung Syst. Werkes Schmett. Wienergegend: 142. Svensk synonym: tjurmal.

Etymologi: taurellus = liten tjur; taurus (lat.) = tjur, oxe; ­syftar på att antennerna kan liknas vid hornen hos en tjur; diminutivsuffixet -ellus (lat.).

Uttal: [Oksenhejméria taurélla]

Karsholt, Ol. & Schmidt Nielsen, E. A taxonomic review of the stem moths, Ochsenheimeria (Hübner), of northern Europe. – Ent. Scand. 15: 245.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Å. Bengtsson 2011. 

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Yponomeutoidea  
  • Familj
    Ypsolophidae - höstmalar 
  • Underfamilj
    Ochsenheimeriinae - hornmalar 
  • Släkte
    Ochsenheimeria  
  • Art
    Ochsenheimeria taurella, ([Denis & Schiffermüller], 1775) - kohornsmal
    Synonymer
    Ochsenheimeria taurella (Denis & Schiffermüller, 1775)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Å. Bengtsson 2011.