Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  fårstyng

Organismgrupp Tvåvingar, Flugor Oestrus ovis
Fårstyng Tvåvingar, Flugor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Fårstyng är en stor, robust fluga med en kroppslängd på 10–12 (–18) mm, och särskilt hos hanen med påfallande brett huvud. Arten är till skillnad från andra svenska styngflugor kal med endast spridda borsthår. På det stora, gula huvudet finns svarta gropar med ett borst i. Mundelarna är starkt reducerade, munborst saknas, antenner är små och rundade. På mellankroppen sitter svarta knottror. Bakkroppen har ett växlande mönster av skillerfläckar orsakade av mikroskopiska hår.
Utbredning
Länsvis förekomst för fårstyng Observationer i  Sverige för fårstyng
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Arten förekom under 1800-talet i södra och mellersta Sverige och Zetterstedt (1844, 1855) noterar den från Skåne, Småland, Östergötland och Öland. Även Bergman (1899) anger förekomst i södra och mellersta Sverige. I Lunds Museum finns endast exemplar från 1800-talet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Historiskt belagd utbredning i Skåne, Småland, Öland och Östergötland, men troligen sedan länge utrotad. Larverna parasitiskt i näs- och pannhålor på får. Har i modernare tid varit aktivt bekämpad med veterinärmedicinska metoder. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1900.
Ekologi
Fårstynget parasiterar på får. Arten är vivipar (”levandefödare”) och efter parningen håller sig honorna i stillhet under 2–3 veckor medan larverna utvecklas. Honorna sprutar därefter i flykten en vätskedroppe med 20–30 larver (millimeterstora) in i fårets näsborrar. En hona lägger i medeltal 450 larver. Larverna är utrustad med kraftiga munhakar och borstkransar på kroppslederna, vilket gör att de kan hålla sig kvar trots att värddjuret med nysningar försöker avlägsna larverna. Larverna kryper upp i näshålor där de blir kvar under det första larvstadiet under vintern. Vid kraftig infektion kan larvantalet vara högt hos värddjuret, men genom självreglering av populationen kan maximalt 50 larver vidare-utvecklas i varje värddjur. Under våren utvecklas larverna till andra och tredje larvstadiet samtidigt som de vandrar upp till värddjurets pannhålor eller hornkaviteter, där de utvecklas vidare. De är då mångdubbelt större. De fullvuxna larverna vandrar under försommaren tillbaka till näsborrarna, nyses ut och förpuppas i marken. Flugan kläcks under sensommaren.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Parasit
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Levande djur
Levande djur
· får
· får
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Diptera (tvåvingar), Familj Oestridae (nässtyng), Släkte Oestrus, Art Oestrus ovis Linnaeus, 1758 - fårstyng Synonymer nosmask

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Historiskt belagd utbredning i Skåne, Småland, Öland och Östergötland, men troligen sedan länge utrotad. Larverna parasitiskt i näs- och pannhålor på får. Har i modernare tid varit aktivt bekämpad med veterinärmedicinska metoder. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1900.
Fårstyng är en stor, robust fluga med en kroppslängd på 10–12 (–18) mm, och särskilt hos hanen med påfallande brett huvud. Arten är till skillnad från andra svenska styngflugor kal med endast spridda borsthår. På det stora, gula huvudet finns svarta gropar med ett borst i. Mundelarna är starkt reducerade, munborst saknas, antenner är små och rundade. På mellankroppen sitter svarta knottror. Bakkroppen har ett växlande mönster av skillerfläckar orsakade av mikroskopiska hår.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för fårstyng

Länsvis förekomst och status för fårstyng baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för fårstyng

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten förekom under 1800-talet i södra och mellersta Sverige och Zetterstedt (1844, 1855) noterar den från Skåne, Småland, Östergötland och Öland. Även Bergman (1899) anger förekomst i södra och mellersta Sverige. I Lunds Museum finns endast exemplar från 1800-talet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Oestroidea  
  • Familj
    Oestridae - nässtyng 
  • Släkte
    Oestrus  
  • Art
    Oestrus ovisLinnaeus, 1758 - fårstyng
    Synonymer
    nosmask

Fårstynget parasiterar på får. Arten är vivipar (”levandefödare”) och efter parningen håller sig honorna i stillhet under 2–3 veckor medan larverna utvecklas. Honorna sprutar därefter i flykten en vätskedroppe med 20–30 larver (millimeterstora) in i fårets näsborrar. En hona lägger i medeltal 450 larver. Larverna är utrustad med kraftiga munhakar och borstkransar på kroppslederna, vilket gör att de kan hålla sig kvar trots att värddjuret med nysningar försöker avlägsna larverna. Larverna kryper upp i näshålor där de blir kvar under det första larvstadiet under vintern. Vid kraftig infektion kan larvantalet vara högt hos värddjuret, men genom självreglering av populationen kan maximalt 50 larver vidare-utvecklas i varje värddjur. Under våren utvecklas larverna till andra och tredje larvstadiet samtidigt som de vandrar upp till värddjurets pannhålor eller hornkaviteter, där de utvecklas vidare. De är då mångdubbelt större. De fullvuxna larverna vandrar under försommaren tillbaka till näsborrarna, nyses ut och förpuppas i marken. Flugan kläcks under sensommaren.

Ekologisk grupp: Parasit

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· får - Ovis aries (Viktig)
Arten bekämpas med veterinärmedicinska åtgärder.

Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Ej motiverade.

Andersson, H. 1988. De svenska styngen. Ent. Tidskr. 109: 31–41.

Bergman, A. 1899. Om oestriderna och deras ekonomiska betydelse. Ent. Tidskr. 20: 133, 155, tafl. 2–4.

Nielsen. B. O., Christensson, D. & Nansen, P. 1984. Veterinär parasitologi. Entomologi. Kompendium, 2:ed.

Veterinärmedicinska fakulteten, SLU, Uppsala.

Zetterstedt, J.W. 1844. Diptera Scandinaviae. III: 970–982.

Zetterstedt, J.W. 1855. Diptera Scandinaviae. XII: 4684.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hugo Andersson 1993. Rev. Roger Engelmark 2005. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Diptera - tvåvingar 
  • Underordning
    Brachycera - flugor 
  • Överfamilj
    Oestroidea  
  • Familj
    Oestridae - nässtyng 
  • Släkte
    Oestrus  
  • Art
    Oestrus ovis, Linnaeus, 1758 - fårstyng
    Synonymer
    nosmask
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hugo Andersson 1993. Rev. Roger Engelmark 2005. © ArtDatabanken, SLU 2007.