Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  oxhorndyvel

Organismgrupp Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar Onthophagus illyricus
Oxhorndyvel Skalbaggar, Bladhorningar och ekoxbaggar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
8-11 mm. Kropp svart med grönt metallskimmer, täckvingar ofta delvis rödbruna, liksom benen. Halssköld glest och relativt svagt punkterad, täckvingar punkterade och (särskilt längs sidorna och mot spetsen) håriga. Välutvecklade hanar har pannans bakre list på var sida utdragen i ett långt horn, som kröker sig utåt/bakåt över halsskölden. Flertalet hanar saknar dock liksom honorna horn. Våra andra helmörka Onthophagus-arter (O. joannae och O. ovatus) är mycket mindre (< 6 mm) och har tät, grov punktur på halsskölden. I äldre litteratur är O. illyricus ofta sammanblandad med den närstående O. taurus, en art som inte förekommer i Sverige (Ljungberg 2002).
Utbredning
Länsvis förekomst för oxhorndyvel Observationer i  Sverige för oxhorndyvel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Känd från Gotland sedan 1800-talet, och under 1920-, 1940- och 1950-talen påträffad på flera lokaler längs öns västkust (Fröjel, Klintehamn, Sanda och Tofta), ställvis talrikt. Efter 1956 endast ett troligen tillfälligt fynd i Södermanland 1970. Återupptäckt 2006, och sedan funnen på åtskilliga lokaler på södra Gotland, och en nära Anga (2017). Troligen har arten kontinuerligt funnits på ön, men förbisetts p.g.a. låg numerär. Ej i övriga Norden, men utbredd i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika samt västra och centrala Asien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B1ab(iii)+2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Ej bedömd (NE)
Lever i spillning på öppna, torra betesmarker. Främst på sandig mark, gärna alvarjordar med inslag av finare kornstorlekar. En av lokalerna är en utdikad, under sommaren helt uttorkande kärrmark. Gemensamt för de svenska lokalerna är att betesmarken är välhävdad med kort, lucker grässvål, och ligger vindskyddad omgiven av skog vilket ger ett mycket varmt mikroklimat. I hela Nordeuropa endast funnen på Gotland, där den påträffades redan på 1800-talet och sedan återfanns på 1920-, 1940- och 1950-talen (senast 1956). Dessutom påträffades ett exemplar i Södermanland 1970 vid lampfångst efter fjärilar. Sannolikt är detta exemplar en tillfällig migrant, och arten betraktades i rödlistan 2005 som försvunnen från landet. Den återfanns emellertid överraskande år 2006 på södra Gotland, och har visat sig ha populationer på Storsudret och Näsudden. Antalet lokalområden i landet skattas till 40 (30-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 400 (200-3000) km² och förekomstarean (AOO) till 160 (120-200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii)+2ab(iii)).
Ekologi
Lever i spillning på öppna, torra betesmarker. Främst på sandig mark, gärna alvarjordar med inslag av finare kornstorlekar. Gemensamt är kortbetad vegetation med lucker grässvål och vindskyddat läge som ger ett varmt mikroklimat. Främst i ko- och hästspillning, mer sällan och fåtaligt i fårspillning. På gynnsamma lokaler kan arten vara mycket talrik. Gräver liksom övriga Onthophagus-arter gångar i marken under spillningen, med sidogångar fyllda med spillning där äggen läggs. Larvutvecklingen sker under sommaren. De fullbildade skalbaggarna kläcks på sensommaren, övervintrar och fortplantar sig på försommaren. Fullbildade individer är i Sverige funna från maj till september.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Saprotrof/fag, detrivor
Substrat/Föda
Efterlämningar av djur
Efterlämningar av djur
· får
· får
· häst
· häst
· nötkreatur
· nötkreatur
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Coleoptera (skalbaggar), Familj Scarabaeidae (bladhorningar), Släkte Onthophagus, Art Onthophagus illyricus (Scopoli, 1763) - oxhorndyvel Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B1ab(iii)+2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Ej bedömd (NE)

Dokumentation Lever i spillning på öppna, torra betesmarker. Främst på sandig mark, gärna alvarjordar med inslag av finare kornstorlekar. En av lokalerna är en utdikad, under sommaren helt uttorkande kärrmark. Gemensamt för de svenska lokalerna är att betesmarken är välhävdad med kort, lucker grässvål, och ligger vindskyddad omgiven av skog vilket ger ett mycket varmt mikroklimat. I hela Nordeuropa endast funnen på Gotland, där den påträffades redan på 1800-talet och sedan återfanns på 1920-, 1940- och 1950-talen (senast 1956). Dessutom påträffades ett exemplar i Södermanland 1970 vid lampfångst efter fjärilar. Sannolikt är detta exemplar en tillfällig migrant, och arten betraktades i rödlistan 2005 som försvunnen från landet. Den återfanns emellertid överraskande år 2006 på södra Gotland, och har visat sig ha populationer på Storsudret och Näsudden. Antalet lokalområden i landet skattas till 40 (30-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 400 (200-3000) km² och förekomstarean (AOO) till 160 (120-200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii)+2ab(iii)).

Åtgärdsprogram Fastställt
8-11 mm. Kropp svart med grönt metallskimmer, täckvingar ofta delvis rödbruna, liksom benen. Halssköld glest och relativt svagt punkterad, täckvingar punkterade och (särskilt längs sidorna och mot spetsen) håriga. Välutvecklade hanar har pannans bakre list på var sida utdragen i ett långt horn, som kröker sig utåt/bakåt över halsskölden. Flertalet hanar saknar dock liksom honorna horn. Våra andra helmörka Onthophagus-arter (O. joannae och O. ovatus) är mycket mindre (< 6 mm) och har tät, grov punktur på halsskölden. I äldre litteratur är O. illyricus ofta sammanblandad med den närstående O. taurus, en art som inte förekommer i Sverige (Ljungberg 2002).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för oxhorndyvel

Länsvis förekomst och status för oxhorndyvel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för oxhorndyvel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Känd från Gotland sedan 1800-talet, och under 1920-, 1940- och 1950-talen påträffad på flera lokaler längs öns västkust (Fröjel, Klintehamn, Sanda och Tofta), ställvis talrikt. Efter 1956 endast ett troligen tillfälligt fynd i Södermanland 1970. Återupptäckt 2006, och sedan funnen på åtskilliga lokaler på södra Gotland, och en nära Anga (2017). Troligen har arten kontinuerligt funnits på ön, men förbisetts p.g.a. låg numerär. Ej i övriga Norden, men utbredd i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika samt västra och centrala Asien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Scarabaeidae - bladhorningar 
  • Underfamilj
    Scarabaeinae  
  • Tribus
    Onthophagini  
  • Släkte
    Onthophagus  
  • Art
    Onthophagus illyricus(Scopoli, 1763) - oxhorndyvel

Lever i spillning på öppna, torra betesmarker. Främst på sandig mark, gärna alvarjordar med inslag av finare kornstorlekar. Gemensamt är kortbetad vegetation med lucker grässvål och vindskyddat läge som ger ett varmt mikroklimat. Främst i ko- och hästspillning, mer sällan och fåtaligt i fårspillning. På gynnsamma lokaler kan arten vara mycket talrik. Gräver liksom övriga Onthophagus-arter gångar i marken under spillningen, med sidogångar fyllda med spillning där äggen läggs. Larvutvecklingen sker under sommaren. De fullbildade skalbaggarna kläcks på sensommaren, övervintrar och fortplantar sig på försommaren. Fullbildade individer är i Sverige funna från maj till september.

Ekologisk grupp: Saprotrof/fag, detrivor

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker

Substrat/Föda:
Efterlämningar av djur (Viktig)
· får - Ovis aries (Har betydelse)
· häst - Equus caballus (Viktig)
· nötkreatur - Bos taurus (Viktig)
Artens minskning under 1900-talet har troligen flera orsaker. Förmodligen är den känslig för variationer i klimatet, men kan under varma år bygga upp stora populationer och kolonisera nya lokaler. Negativa faktorer är såväl nerläggning av betesmark som ändringar i betesdriften. Minskningen av arealen betesmark har slagit särskilt hårt mot de magra, sandiga markerna. För lågt betestryck ger en tätare vegetationsstruktur med färre markblottor, vilket missgynnar de grävande arterna.

Påverkan
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
En adekvat hävd av artens lokaler måste upprätthållas. Betespåsläppet får inte ske för sent på säsongen, och avermektiner får ej användas i nära anslutning till betesperiodens början. Arten är tillsammans med sex andra dynglevande skalbaggar föremål för ett åtgärdsprogram.

Åtgärdsprogram Fastställt

Kinnmark, F. 1950. Om Onthophagus taurus Schreber. - Ent. Tidskr. 71: 1-8.

Landin, B.-O. 1957. Bladhorningar. Svensk Insektfauna 9. Stockholm.

Ljungberg, H. 2002. Notes on North European Onthophagus Latr. (Coleoptera: Scarabaeidae). Ent. Tidskr. 123: 35–49.

Ljungberg, H. 2007. Åtgärdsprogram för dynglevande skalbaggar. Naturvårdsverket, Rapport 5689.

Lundberg, S. 1980. Fynd av för Sverige nya skalbaggsarter rapporterade under åren 1978–79. Ent. Tidskr. 101: 91–93.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Håkan Ljungberg 2005. Rev. Håkan Ljungberg 2007, 2017.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Coleoptera - skalbaggar 
  • Underordning
    Polyphaga - allätarbaggar 
  • Överfamilj
    Scarabaeoidea  
  • Familj
    Scarabaeidae - bladhorningar 
  • Underfamilj
    Scarabaeinae  
  • Tribus
    Onthophagini  
  • Släkte
    Onthophagus  
  • Art
    Onthophagus illyricus, (Scopoli, 1763) - oxhorndyvel
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Håkan Ljungberg 2005. Rev. Håkan Ljungberg 2007, 2017.