Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  stenpappersgeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Polistes biglumis
Stenpappersgeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten erinrar såväl till sitt allmänna utseende som i vissa morfologiska detaljer mer om de solitära än om de sociala getingarna. Den har dock likt övriga sociala getingar en speciell huvudställning med munnen riktad rakt nedåt (och inte snett framåt som de solitära arterna). Den är svart med två gula punkter på bakryggen och smala gula tvärband vid bakkroppsledernas bakkant. De förhållandevis långa benen hänger ner under kroppen på ett karakteristiskt sätt under flykten. Den smärta, framåt avsmalnande, bakkroppen och den klolikt böjda yttersta antennleden hos hanen skiljer den från andra sociala getingar.
Utbredning
Länsvis förekomst för stenpappersgeting Observationer i  Sverige för stenpappersgeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Den mörka pappersgetingen räknades vid seklets början inte till de större sällsyntheterna i landet. De flesta exemplaren i samlingarna är tagna före 1881. Det senast kända fyndet gjordes 1942 i Härnösand, Ångermanland och arten betraktades som Försvunnen i den svenska rödlistan 1993. Året därpå återupptäcktes dock arten på ett stenblocksfält i Granträsk, Norrbotten. På samma lokal kunde tre bon påträffas året därpå. 1997 hittades ytterligare några exemplar av arten i närheten av Luleå cirka 50 km längre söderut. Sommaren 1999 påträffades ytterligare en lokal i Norrbotten, 25 km sydost om Överkalix, också här på ett blockfält. Arten saknas i Finland, men är påträffad i sydligaste delarna av Norge. Den saknas även i norra Tyskland, men finns i de centrala och sydligare delarna av landet. Utbredningen omfattar i övrigt Mellan- och Sydeuropa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ac(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Arten har historiskt varit utbredd i Svealand och längs norrlandskusten men är nu endast känd i tre aktuella populationer. Det mycket begränade individantalet innebär risk för försvinnande. Artens habitat dock ej utsatt för hot. Nuvarande förekomster på extremt varma blockhavslokaler med inlandsklimat indikerar stor känslighet för låga sommartemperaturer. Rapporter om aktuell förekomst i Mälarområdet är ännu obekräftade, men skulle inte påverka bedömningen på ett avgörande sätt. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (50-1000). Antal reproducerande drottningar är sannolikt mycket litet. Bona är lätta att känna igen men har endast påträffats vid några enstaka tillfällen. Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (3-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (300-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (12-200) km². Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och extrema fluktuationer förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2ac(iv); D1).
Ekologi
Boet utgörs av en cirka 5 cm stor cellkaka med upp till 45 celler utan omgivande hölje. Den fästs med ett kort skaft på lodräta klippväggar och stenar, på cirka en halv meters höjd, med cellerna horisontellt utåtriktade, eller under stenar med cellerna nedåtriktade. Redan Linné noterade för övrigt artens benägenhet att bygga sitt bo på klippornas sydsida. Boet uppges i Mellaneuropa även fästas på trästammar och växtstänglar, ofta riktade mot sydost. Cellernas väggar är gjorda av grått, tunt, florlikt material av tuggade träfibrer med en mängd större och mindre hål. Bottnarna är av tätare beskaffenhet. Drottningar kan påträffas under försommaren då också boet anläggs. Även fjolårsbon som är oskadade efter vintern kan ibland återanvändas, vilket ger en snabbare start för samhället på våren. Arbetare uppträder från juli till september. De besöker gärna blommor av åkertistel (Cirsium arvense), men kan även påträffas på lavklädda stenar, döda träd och trädgrenar och albuskar vid havsstranden, där de också jagar flugor och andra insekter som tjänar som föda åt larverna. Könsdjur uppträder under sensommaren och hösten då också parningen sker. Endast parade drottningar övervintrar.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Barrskog
Barrskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· egentliga insekter
· egentliga insekter
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Polistes (pappersgetingar), Art Polistes biglumis (Linnaeus, 1758) - stenpappersgeting Synonymer mörk pappersgeting, Vespa biglumis Linnaeus, 1758, Polistes dubia Kohl, 1898, Polistes biglumis bimaculatus (Geoffroy, 1785)

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ac(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Arten har historiskt varit utbredd i Svealand och längs norrlandskusten men är nu endast känd i tre aktuella populationer. Det mycket begränade individantalet innebär risk för försvinnande. Artens habitat dock ej utsatt för hot. Nuvarande förekomster på extremt varma blockhavslokaler med inlandsklimat indikerar stor känslighet för låga sommartemperaturer. Rapporter om aktuell förekomst i Mälarområdet är ännu obekräftade, men skulle inte påverka bedömningen på ett avgörande sätt. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (50-1000). Antal reproducerande drottningar är sannolikt mycket litet. Bona är lätta att känna igen men har endast påträffats vid några enstaka tillfällen. Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (3-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (300-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (12-200) km². Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och extrema fluktuationer förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2ac(iv); D1).
Arten erinrar såväl till sitt allmänna utseende som i vissa morfologiska detaljer mer om de solitära än om de sociala getingarna. Den har dock likt övriga sociala getingar en speciell huvudställning med munnen riktad rakt nedåt (och inte snett framåt som de solitära arterna). Den är svart med två gula punkter på bakryggen och smala gula tvärband vid bakkroppsledernas bakkant. De förhållandevis långa benen hänger ner under kroppen på ett karakteristiskt sätt under flykten. Den smärta, framåt avsmalnande, bakkroppen och den klolikt böjda yttersta antennleden hos hanen skiljer den från andra sociala getingar.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för stenpappersgeting

Länsvis förekomst och status för stenpappersgeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för stenpappersgeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Den mörka pappersgetingen räknades vid seklets början inte till de större sällsyntheterna i landet. De flesta exemplaren i samlingarna är tagna före 1881. Det senast kända fyndet gjordes 1942 i Härnösand, Ångermanland och arten betraktades som Försvunnen i den svenska rödlistan 1993. Året därpå återupptäcktes dock arten på ett stenblocksfält i Granträsk, Norrbotten. På samma lokal kunde tre bon påträffas året därpå. 1997 hittades ytterligare några exemplar av arten i närheten av Luleå cirka 50 km längre söderut. Sommaren 1999 påträffades ytterligare en lokal i Norrbotten, 25 km sydost om Överkalix, också här på ett blockfält. Arten saknas i Finland, men är påträffad i sydligaste delarna av Norge. Den saknas även i norra Tyskland, men finns i de centrala och sydligare delarna av landet. Utbredningen omfattar i övrigt Mellan- och Sydeuropa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Polistinae - pappersgetingar 
  • Släkte
    Polistes - pappersgetingar 
  • Art
    Polistes biglumis(Linnaeus, 1758) - stenpappersgeting
    Synonymer
    mörk pappersgeting
    Vespa biglumis Linnaeus, 1758
    Polistes dubia Kohl, 1898
    Polistes biglumis bimaculatus (Geoffroy, 1785)

Boet utgörs av en cirka 5 cm stor cellkaka med upp till 45 celler utan omgivande hölje. Den fästs med ett kort skaft på lodräta klippväggar och stenar, på cirka en halv meters höjd, med cellerna horisontellt utåtriktade, eller under stenar med cellerna nedåtriktade. Redan Linné noterade för övrigt artens benägenhet att bygga sitt bo på klippornas sydsida. Boet uppges i Mellaneuropa även fästas på trästammar och växtstänglar, ofta riktade mot sydost. Cellernas väggar är gjorda av grått, tunt, florlikt material av tuggade träfibrer med en mängd större och mindre hål. Bottnarna är av tätare beskaffenhet. Drottningar kan påträffas under försommaren då också boet anläggs. Även fjolårsbon som är oskadade efter vintern kan ibland återanvändas, vilket ger en snabbare start för samhället på våren. Arbetare uppträder från juli till september. De besöker gärna blommor av åkertistel (Cirsium arvense), men kan även påträffas på lavklädda stenar, döda träd och trädgrenar och albuskar vid havsstranden, där de också jagar flugor och andra insekter som tjänar som föda åt larverna. Könsdjur uppträder under sensommaren och hösten då också parningen sker. Endast parade drottningar övervintrar.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· egentliga insekter - Insecta (Viktig)
Berg/hårdbotten (Viktig)
Den mycket begränsade populationen vid norrlandskusten skulle lätt kunna dö ut av slumpmässiga orsaker eller av särskilt ogynnsamma väderleksförhållanden. Därvid är det inte sannolikt att den skulle kunna återetablera sig inom överskådlig tid, eftersom den tycks saknas i Finland och längre söder ut i landet. Pappersgetingar är förmodligen i ännu högre grad än andra sociala getingar, beroende av varmt sommarklimat, eftersom bokakan är oisolerad och exponerad för väder och vind.
Arten borde närmare eftersökas i blockterräng längs norrlandskusten så att den totala utbredningen kan kartläggas och artens habitatkrav närmare kan undersökas. För närvarande är inga biotopvårdande åtgärder som skulle gynna arten kända.
I den senaste katalogen som inkluderar svenska getingar anges tre Polistes-arter för Sverige. Två av dessa P. biglumis och P. dubia är numer synonymiserade, den tredje är P. dominulus (Christ 1791) (=P. gallicus auct.), ljus pappersgeting, vilken är påträffad upp till Mälardalen.

Adlerz, G. 1904. Utvecklingen av ett Polistes-Samhälle. Ent. Tidskr. 25: 97–106.

Aurivillius, C. 1918. Svenskt insektfauna. 1. Gaddsteklar. Aculeata. 3. Vespidae. Almqvist & Wiksells boktryckeri AB, Uppsala, ss. 157–158.

Gustafsson, B. 1996. Pappersgetingen Polistes biglumis (Hymenoptera:Vespidae) åter påträffad i Sverige. Ent. Tidskr. 117: 179–180.

Löken, A. 1964. Social wasps in Norway (Hymenoptera, Vespidae). Norsk Entomol. Tidskr. 12: 195–218.

Mauss, V. & Treiber, R. Bestimmungsschlüssel für die Faltenwespen (Hymenoptera: Masarinae, Polistinae, Vespinae) der Bundesrepublik Deutschland. Deutscher Jugendbund für Naturbeobachtung. Hamburg.

Reder, G. 1998. Polistes biglumis (Linné, 1758) nistet in letztjärigen Brutanlagen. Bembix 11: 35.

Zetterstedt, J.W. 1838. Insecta Lapponica. Sectio secunda. Hymenoptera. Lipsiae, s. 458.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars-Åke Janzon. Rev. Lars-Åke Janzon & Bert Gustafsson 1998. Rev. Björn Cederberg 1999. © ArtDatabanken, SLU 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Polistinae - pappersgetingar 
  • Släkte
    Polistes - pappersgetingar 
  • Art
    Polistes biglumis, (Linnaeus, 1758) - stenpappersgeting
    Synonymer
    mörk pappersgeting
    Vespa biglumis Linnaeus, 1758
    Polistes dubia Kohl, 1898
    Polistes biglumis bimaculatus (Geoffroy, 1785)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars-Åke Janzon. Rev. Lars-Åke Janzon & Bert Gustafsson 1998. Rev. Björn Cederberg 1999. © ArtDatabanken, SLU 2005.