Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  stenpappersgeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Polistes biglumis
Stenpappersgeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Kroppslängd drottning 12–16 mm, arbetare 10–14 mm, hane 12–15 mm. Mellankroppens rygg hos båda könen med kort utstående behåring som är dubbelt så lång som tjockleken av framvingens framkantsribba.

Hona: Huvud svart med gula teckningar på tinningarna och i ansiktet. Munsköld gul; på mitten med ett brett, svart tvärband som ibland är reducerat till ett par isolerade svarta fläckar. Direkt ovanför munskölden finns på var sida en trekantig eller rundad, gul fläck som inte når upp till nedre delen av ögoninbuktningen. Antennernas översida är svart och undersidan brungul. Mellankroppen är svart med gula teckningar på framrygg, skutell, bakrygg och mellanbröst. Bakkroppens ryggplåtar är svarta med gul bakkant, ryggplåt 2 med ett i mitten avbrutet gult tvärband. Sista bukplåten är svart. Benen är gula från knäna och utåt.

Hane: Ansikte från mitten av ögoninbuktningen och nedåt vitgult men med en ojämn, svart tvärteckning vid övre delen av antennfästet. Kinder och käkar gula. Munsköld utan intryckt parti i mitten och utan längsgående sidoåsar. Antenner med mörk översida.

I fält kan honorna vara svåra att skilja från i synnerhet hedpappersgeting Polistes nimpha utan noggrant studium av ansiktsteckningen. Stenpappersgeting skiljer sig från de två övriga arterna genom att kinderna är svarta samt genom den gula fläcken på vardera käken.
Utbredning
Länsvis förekomst för stenpappersgeting Observationer i  Sverige för stenpappersgeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Stenpappersgeting förekom fram till mitten av 1900-talet på flera olika lokaler i mellersta och norra Sverige. De flesta exemplaren i museisamlingarna är daterade före 1881. Det senaste fyndet under 1900-talet gjordes 1942 i Härnösand, Ångermanland. Därefter saknas fynd fram till 1994, då några bon påträffades i Övermorjärv, Norrbotten. Under senare delen av 1990-talet har arten påträffats på ytterligare ett par lokaler i Norrbotten. Under 2000-talet har fältobservationer av pappersgetingar åter gjorts i Mälardalen. Det rör sig sannolikt om denna art, men detta är ännu så länge obekräftat.

Stenpappersgeting förekommer sällsynt i södra Norge men saknas i Finland och Danmark, liksom i norra Tyskland och på Brittiska öarna. Dess övriga utbredning omfattar Väst-, Mellan- och Sydeuropa (framför allt i bergiga områden) och sträcker sig vidare österut genom Ryssland till Sibirien, Kazakstan och delar av Mellanöstern.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ac(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Arten har historiskt varit utbredd i Svealand och längs norrlandskusten men är nu endast känd i tre aktuella populationer. Det mycket begränade individantalet innebär risk för försvinnande. Artens habitat dock ej utsatt för hot. Nuvarande förekomster på extremt varma blockhavslokaler med inlandsklimat indikerar stor känslighet för låga sommartemperaturer. Rapporter om aktuell förekomst i Mälarområdet är ännu obekräftade, men skulle inte påverka bedömningen på ett avgörande sätt. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (50-1000). Antal reproducerande drottningar är sannolikt mycket litet. Bona är lätta att känna igen men har endast påträffats vid några enstaka tillfällen. Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (3-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (300-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (12-200) km². Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och extrema fluktuationer förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2ac(iv); D1).
Ekologi
Stenpappersgeting är en värmeälskande art som förekommer i områden med sparsam nederbörd under sommaren, och den väljer selektivt de allra varmaste naturtyperna och lokalerna. Sydvända klippbranter, klapperstensfält och blockhav tycks vara lämpliga habitat. Boet anläggs också på skyddade och varma klippor, stenblock eller liknande. I Tyskland används också mänskliga byggnadskonstruktioner av sten. t.ex. brofästen och skyddsskoningar längs vägar för bobygge. I södra Europa är det också vanligt att boet fästs på kvistar eller vid basen av buskar och perenner nära marken. Boet består av en yngelkaka som är 5–10 cm i diameter och saknar omgivande hölje. Det fästs med ett kort och smalt skaft, antingen hängande eller (om det sitter på en vertikal yta) rakt utstående från underlaget. De bon som påträffats i Sverige har bestått av ett femtiotal celler, men på kontinenten förekommer bon med ett drygt hundratal celler. Drottningar påträffas främst under försommaren, då boet anläggs. Även fjolårsbon som är oskadade efter vintern kan ibland återanvändas, vilket ger en snabbare start för samhället på våren. Arbetare finns från juli till september. Könsdjur (hanar och nya drottningar) uppträder under sensommaren och hösten, då parningen sker.

Djuren besöker gärna blommor av åkertistel Cirsium arvense, men kan även påträffas på lavklädda stenar, döda träd och trädgrenar och albuskar vid havsstranden, där de också jagar flugor och andra insekter som tjänar som föda åt larverna.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Barrskog
Barrskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· egentliga insekter
· egentliga insekter
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Polistes (pappersgetingar), Art Polistes biglumis (Linnaeus, 1758) - stenpappersgeting Synonymer mörk pappersgeting, Vespa biglumis Linnaeus, 1758, Polistes dubia Kohl, 1898, Polistes biglumis bimaculatus (Geoffroy, 1785)

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ac(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Arten har historiskt varit utbredd i Svealand och längs norrlandskusten men är nu endast känd i tre aktuella populationer. Det mycket begränade individantalet innebär risk för försvinnande. Artens habitat dock ej utsatt för hot. Nuvarande förekomster på extremt varma blockhavslokaler med inlandsklimat indikerar stor känslighet för låga sommartemperaturer. Rapporter om aktuell förekomst i Mälarområdet är ännu obekräftade, men skulle inte påverka bedömningen på ett avgörande sätt. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (50-1000). Antal reproducerande drottningar är sannolikt mycket litet. Bona är lätta att känna igen men har endast påträffats vid några enstaka tillfällen. Antalet lokalområden i landet skattas till 5 (3-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (300-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (12-200) km². Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, antalet lokalområden är extremt få och extrema fluktuationer förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2ac(iv); D1).
Kroppslängd drottning 12–16 mm, arbetare 10–14 mm, hane 12–15 mm. Mellankroppens rygg hos båda könen med kort utstående behåring som är dubbelt så lång som tjockleken av framvingens framkantsribba.

Hona: Huvud svart med gula teckningar på tinningarna och i ansiktet. Munsköld gul; på mitten med ett brett, svart tvärband som ibland är reducerat till ett par isolerade svarta fläckar. Direkt ovanför munskölden finns på var sida en trekantig eller rundad, gul fläck som inte når upp till nedre delen av ögoninbuktningen. Antennernas översida är svart och undersidan brungul. Mellankroppen är svart med gula teckningar på framrygg, skutell, bakrygg och mellanbröst. Bakkroppens ryggplåtar är svarta med gul bakkant, ryggplåt 2 med ett i mitten avbrutet gult tvärband. Sista bukplåten är svart. Benen är gula från knäna och utåt.

Hane: Ansikte från mitten av ögoninbuktningen och nedåt vitgult men med en ojämn, svart tvärteckning vid övre delen av antennfästet. Kinder och käkar gula. Munsköld utan intryckt parti i mitten och utan längsgående sidoåsar. Antenner med mörk översida.

I fält kan honorna vara svåra att skilja från i synnerhet hedpappersgeting Polistes nimpha utan noggrant studium av ansiktsteckningen. Stenpappersgeting skiljer sig från de två övriga arterna genom att kinderna är svarta samt genom den gula fläcken på vardera käken.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för stenpappersgeting

Länsvis förekomst och status för stenpappersgeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för stenpappersgeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Stenpappersgeting förekom fram till mitten av 1900-talet på flera olika lokaler i mellersta och norra Sverige. De flesta exemplaren i museisamlingarna är daterade före 1881. Det senaste fyndet under 1900-talet gjordes 1942 i Härnösand, Ångermanland. Därefter saknas fynd fram till 1994, då några bon påträffades i Övermorjärv, Norrbotten. Under senare delen av 1990-talet har arten påträffats på ytterligare ett par lokaler i Norrbotten. Under 2000-talet har fältobservationer av pappersgetingar åter gjorts i Mälardalen. Det rör sig sannolikt om denna art, men detta är ännu så länge obekräftat.

Stenpappersgeting förekommer sällsynt i södra Norge men saknas i Finland och Danmark, liksom i norra Tyskland och på Brittiska öarna. Dess övriga utbredning omfattar Väst-, Mellan- och Sydeuropa (framför allt i bergiga områden) och sträcker sig vidare österut genom Ryssland till Sibirien, Kazakstan och delar av Mellanöstern.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Polistinae - pappersgetingar 
  • Släkte
    Polistes - pappersgetingar 
  • Art
    Polistes biglumis(Linnaeus, 1758) - stenpappersgeting
    Synonymer
    mörk pappersgeting
    Vespa biglumis Linnaeus, 1758
    Polistes dubia Kohl, 1898
    Polistes biglumis bimaculatus (Geoffroy, 1785)

Stenpappersgeting är en värmeälskande art som förekommer i områden med sparsam nederbörd under sommaren, och den väljer selektivt de allra varmaste naturtyperna och lokalerna. Sydvända klippbranter, klapperstensfält och blockhav tycks vara lämpliga habitat. Boet anläggs också på skyddade och varma klippor, stenblock eller liknande. I Tyskland används också mänskliga byggnadskonstruktioner av sten. t.ex. brofästen och skyddsskoningar längs vägar för bobygge. I södra Europa är det också vanligt att boet fästs på kvistar eller vid basen av buskar och perenner nära marken. Boet består av en yngelkaka som är 5–10 cm i diameter och saknar omgivande hölje. Det fästs med ett kort och smalt skaft, antingen hängande eller (om det sitter på en vertikal yta) rakt utstående från underlaget. De bon som påträffats i Sverige har bestått av ett femtiotal celler, men på kontinenten förekommer bon med ett drygt hundratal celler. Drottningar påträffas främst under försommaren, då boet anläggs. Även fjolårsbon som är oskadade efter vintern kan ibland återanvändas, vilket ger en snabbare start för samhället på våren. Arbetare finns från juli till september. Könsdjur (hanar och nya drottningar) uppträder under sensommaren och hösten, då parningen sker.

Djuren besöker gärna blommor av åkertistel Cirsium arvense, men kan även påträffas på lavklädda stenar, döda träd och trädgrenar och albuskar vid havsstranden, där de också jagar flugor och andra insekter som tjänar som föda åt larverna.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Barrskog

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· egentliga insekter - Insecta (Viktig)
Berg/hårdbotten (Viktig)
Den mycket begränsade populationsstorleken vid norrlandskusten innebär en risk för att arten skall försvinna av slumpmässiga orsaker eller särskilt ogynnsamma väderleksförhållanden. Därvid är det inte sannolikt att den skulle kunna återetablera sig inom överskådlig tid, eftersom den tycks saknas i Finland och längre söderut i landet. De nu kvarvarande förekomsterna på extremt varma stenskravel- och blockhavslokaler med inlandsklimat indikerar att arten är beroende av hög sommartemperatur.
Arten borde närmare eftersökas i blockterräng längs norrlandskusten och i Mälardalen så att den totala utbredningen kan kartläggas. För närvarande är inga biotopvårdande åtgärder som skulle gynna arten kända, men lämpliga strandmiljöer kan behöva skyddas från igenväxning och exploatering.
Tidigare har tre Polistes-arter uppgivits från Sverige. Två av dessa P. biglumis och P. dubia är numer synonymiserade, den tredje är P. dominula som sannolikt saknar en fast population i landet.

Etymologi: biglumis = med två fjäll, bi- (lat.) = två; gluma (lat.) = fjäll, skal (urspr. agnar kring ett sädeskorn).

Uttal: [Polístes biglúmis].

Abenius, J. 2012. Polistes biglumis stenpappersgeting, s. 280. – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Gustafsson, B. 1996. Pappersgetingen Polistes biglumis (Hym. Vespidae) åter påträffad i Sverige. – Entomologisk Tidskrift 117: 179–180. 

Reder, G. 1998. Polistes biglumis (Linné, 1758) nistet in letztjärigen Brutanlagen. – Bembix 11: 35.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Polistinae - pappersgetingar 
  • Släkte
    Polistes - pappersgetingar 
  • Art
    Polistes biglumis, (Linnaeus, 1758) - stenpappersgeting
    Synonymer
    mörk pappersgeting
    Vespa biglumis Linnaeus, 1758
    Polistes dubia Kohl, 1898
    Polistes biglumis bimaculatus (Geoffroy, 1785)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012.