Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sandgeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Pterocheilus phaleratus
Sandgeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd hona 7–9 mm, hane 6–8 mm. En liten svart solitärgeting med prydliga kontrasterande, gulvita till vita färgteckningar på huvud, mellan- och bakkropp. Längs bakkanten på bakkroppens ryggplåt 1–4(–5) finns ett vitt, sammanhängande eller i mitten smalt avbrutet tvärband. Labialpalperna är uppbyggda av endast tre mycket långa segment som har långa borstlika hår, vilka tillsammans med de långa håren på käkarna kan fällas ut så att det bildas en korgliknande struktur. Även tungan är mycket lång. Inga andra solitärgetingar i Norden har liknande mundelar. Kroppsbehåringen är svagt utvecklad, och kroppsytan ger ett blankpolerat intryck. Hanen har ljusa käkar och ljust ansikte nedanför antennfästena, hos honan är samma delar svarta. Hanen har dessutom krokformade antennspetsar. Det finns en stor variation i utseendet mellan de nordiska populationerna av sandgeting. Öländska exemplar har t.ex. en utpräglad dubbelpunktur i form av både små och stora, grunda punkter på ryggplåt 1, medan sådan dubbelpunktur saknas hos danska exemplar. Däremot är de ljusa färginslagen på kroppen mer utbredda på danska exemplar än på öländska.

Den variation som finns inom de nordiska populationerna har delvis legat till grund för beskrivningen av olika underarter i Sydeuropa. Det ligger dock närmare till hands att tolka variationen som anpassningar till olika biotoper inom olika geografiska områden.
Utbredning
Länsvis förekomst för sandgeting Observationer i  Sverige för sandgeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer sandgeting numera endast på två isolerade kustlokaler, en i östra Skåne och en på Öland. På tidigare kända lokaler i sydvästra Skåne, södra Halland, östra Blekinge och norra Öland har arten inte återfunnits. Sandgeting förekommer även på Jylland, Fyn och Själland i Danmark. I övriga delar av Norden saknas arten, och närmaste förekomst i öster finns vid Ladoga i ryska Karelen (Pekkarinen 1988). Utbredningsområdet i stort omfattar Europa från Spanien och Holland i väster genom Centraleuropa och Balkan till Ryssland och Mongoliet (Gusenleitner 1994). Inom det begränsade förekomstområdet i Norden har antalet lokaler med sandgeting minskat under 1900-talet. I Sverige är det uppenbart att artens utbredningsmönster har splittrats, medan populationerna i Danmark hittills tycks ha varit mer stabila.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)
Arten har tidigare förekommit på ett tjugotal sandheds- och sandstäppslokaler på Öland, i Skåne, Blekinge och Halland. Under senaste decennierna har arten sammanlagt rapporterats från sex lokalområden. Mörkertalet är sannolikt lågt. Naturtypen har minskat stadigt och flera tidigare kända lokaler är igenvuxna och förekomsterna är idag starkt fragmenterade. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (6-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4000 (2000-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (24-80) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och kvalitén på artens habitat. Intensifierad exploatering och igenväxning av sandig kulturmark innebär habitatförlust. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)).
Ekologi
Sandgeting är knuten till vegetationsfria eller svagt bevuxna och strukturrika områden med finkornig sand, där dess höga krav på ett varmt mikroklimat kan tillgodoses. Arten förekommer på ljunghedar, flygsandfält, kustdyner och alluviala dyner (bildade av rinnande vatten). Observationer av boanläggningen har beskrivits av fransmannen Ferton (referens i Blüthgen 1961). Boet byggs i marken och försluts med sand, varvid de specialiserade munverktygen används för sandtransporten. Varje bo innehåller en enda cell, och som föda åt larven används larver av säckspinnare (Psychidae). Enligt en observation på Öland (Jansson 1922) jagade sandgetinghonor fjärilslarver på bladundersidan av röllika som låg an mot marken, medan observationer i Holland antyder att honan även jagar larver på blad av krypvide (Peeters m.fl. 2004). I Norden flyger sandgeting från mitten av maj till augusti, troligen i två generationer eftersom hanar påträffas både i maj och senare i juli.

Blombesök har observerats på foderlusern Medicago sativa och revsmörblomma Ranunculus repens (Jansson 1922), i Tyskland även på gökärt Lathyrus linifolius, fibblor av släktet Leontodon, blåmunkar Jasione montana, backtimjan Thymus serpyllum, mjölkört Chamaenerion angustifolium, blåeld Echium vulgare och serradellor Ornithopus spp. (Blüthgen 1961). Sandgeting uppträder som nektarrövare på klockljung Erica tetralix och oxtunga Anchusa officinalis genom att bita hål på de sammanvuxna blomdelarna från sidan för att komma åt nektar (Haeseler 1980). Han observerade även hur båda könen av sandgeting med hjälp av de mycket långa mundelarna utnyttjar gökärt som nektarkälla utan att utföra pollinationstjänster åt växten (Haeseler 1975). Inga parasiter är kända för att utnyttja sandgeting som värd.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· backtimjan
· backtimjan
· blåeld
· blåeld
· blåmunkar
· blåmunkar
· oxtunga
· oxtunga
· revsmörblomma
· revsmörblomma
· tvåhjärtbladiga blomväxter
· tvåhjärtbladiga blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Pterocheilus (palpgetingar), Art Pterocheilus phaleratus (Panzer, 1797) - sandgeting Synonymer palpgeting, Vespa phalerata Panzer, 1797

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Arten har tidigare förekommit på ett tjugotal sandheds- och sandstäppslokaler på Öland, i Skåne, Blekinge och Halland. Under senaste decennierna har arten sammanlagt rapporterats från sex lokalområden. Mörkertalet är sannolikt lågt. Naturtypen har minskat stadigt och flera tidigare kända lokaler är igenvuxna och förekomsterna är idag starkt fragmenterade. Antalet lokalområden i landet skattas till 10 (6-20). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 4000 (2000-5000) km² och förekomstarean (AOO) till 40 (24-80) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea och kvalitén på artens habitat. Intensifierad exploatering och igenväxning av sandig kulturmark innebär habitatförlust. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(ii,iii)c(iv)+2ab(ii,iii)c(iv)).
Längd hona 7–9 mm, hane 6–8 mm. En liten svart solitärgeting med prydliga kontrasterande, gulvita till vita färgteckningar på huvud, mellan- och bakkropp. Längs bakkanten på bakkroppens ryggplåt 1–4(–5) finns ett vitt, sammanhängande eller i mitten smalt avbrutet tvärband. Labialpalperna är uppbyggda av endast tre mycket långa segment som har långa borstlika hår, vilka tillsammans med de långa håren på käkarna kan fällas ut så att det bildas en korgliknande struktur. Även tungan är mycket lång. Inga andra solitärgetingar i Norden har liknande mundelar. Kroppsbehåringen är svagt utvecklad, och kroppsytan ger ett blankpolerat intryck. Hanen har ljusa käkar och ljust ansikte nedanför antennfästena, hos honan är samma delar svarta. Hanen har dessutom krokformade antennspetsar. Det finns en stor variation i utseendet mellan de nordiska populationerna av sandgeting. Öländska exemplar har t.ex. en utpräglad dubbelpunktur i form av både små och stora, grunda punkter på ryggplåt 1, medan sådan dubbelpunktur saknas hos danska exemplar. Däremot är de ljusa färginslagen på kroppen mer utbredda på danska exemplar än på öländska.

Den variation som finns inom de nordiska populationerna har delvis legat till grund för beskrivningen av olika underarter i Sydeuropa. Det ligger dock närmare till hands att tolka variationen som anpassningar till olika biotoper inom olika geografiska områden.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sandgeting

Länsvis förekomst och status för sandgeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sandgeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer sandgeting numera endast på två isolerade kustlokaler, en i östra Skåne och en på Öland. På tidigare kända lokaler i sydvästra Skåne, södra Halland, östra Blekinge och norra Öland har arten inte återfunnits. Sandgeting förekommer även på Jylland, Fyn och Själland i Danmark. I övriga delar av Norden saknas arten, och närmaste förekomst i öster finns vid Ladoga i ryska Karelen (Pekkarinen 1988). Utbredningsområdet i stort omfattar Europa från Spanien och Holland i väster genom Centraleuropa och Balkan till Ryssland och Mongoliet (Gusenleitner 1994). Inom det begränsade förekomstområdet i Norden har antalet lokaler med sandgeting minskat under 1900-talet. I Sverige är det uppenbart att artens utbredningsmönster har splittrats, medan populationerna i Danmark hittills tycks ha varit mer stabila.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Pterocheilus - palpgetingar 
  • Art
    Pterocheilus phaleratus(Panzer, 1797) - sandgeting
    Synonymer
    palpgeting
    Vespa phalerata Panzer, 1797

Sandgeting är knuten till vegetationsfria eller svagt bevuxna och strukturrika områden med finkornig sand, där dess höga krav på ett varmt mikroklimat kan tillgodoses. Arten förekommer på ljunghedar, flygsandfält, kustdyner och alluviala dyner (bildade av rinnande vatten). Observationer av boanläggningen har beskrivits av fransmannen Ferton (referens i Blüthgen 1961). Boet byggs i marken och försluts med sand, varvid de specialiserade munverktygen används för sandtransporten. Varje bo innehåller en enda cell, och som föda åt larven används larver av säckspinnare (Psychidae). Enligt en observation på Öland (Jansson 1922) jagade sandgetinghonor fjärilslarver på bladundersidan av röllika som låg an mot marken, medan observationer i Holland antyder att honan även jagar larver på blad av krypvide (Peeters m.fl. 2004). I Norden flyger sandgeting från mitten av maj till augusti, troligen i två generationer eftersom hanar påträffas både i maj och senare i juli.

Blombesök har observerats på foderlusern Medicago sativa och revsmörblomma Ranunculus repens (Jansson 1922), i Tyskland även på gökärt Lathyrus linifolius, fibblor av släktet Leontodon, blåmunkar Jasione montana, backtimjan Thymus serpyllum, mjölkört Chamaenerion angustifolium, blåeld Echium vulgare och serradellor Ornithopus spp. (Blüthgen 1961). Sandgeting uppträder som nektarrövare på klockljung Erica tetralix och oxtunga Anchusa officinalis genom att bita hål på de sammanvuxna blomdelarna från sidan för att komma åt nektar (Haeseler 1980). Han observerade även hur båda könen av sandgeting med hjälp av de mycket långa mundelarna utnyttjar gökärt som nektarkälla utan att utföra pollinationstjänster åt växten (Haeseler 1975). Inga parasiter är kända för att utnyttja sandgeting som värd.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· backtimjan - Thymus serpyllum (Har betydelse)
· blåeld - Echium vulgare (Har betydelse)
· blåmunkar - Jasione montana (Har betydelse)
· oxtunga - Anchusa officinalis (Har betydelse)
· revsmörblomma - Ranunculus repens (Har betydelse)
· tvåhjärtbladiga blomväxter - Magnoliopsida (Viktig)
Igenväxning av kustnära dynområden, marktäckande planteringar och beskogning utgör hot mot arten, liksom anläggning av golfbanor, parkeringsplatser och fritidsbebyggelse. Ett alltför intensivt markslitage på de få befintliga boområdena riskerar att förstöra bona, eftersom de ligger mycket ytligt i sanden. Särskilt känslig är sannolikt arten under flygtiden.


Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
De ytligt anlagda bona skadas av intensivt tramp och körning med motorfordon på boområdena. Särskilt under artens aktivitetsperiod kan det medföra allvarlig störning för arten och bör begränsas. Samtidigt är det positivt att marktäckande växter och lavar hålls tillbaka och att blomrika marker i artens förekomstområden bevarar sin kvalitet. För att motverka beskuggning av boplatser kan buskvegetation behöva decimeras.
Etymologi: phaleratus (lat.) = försedd med bröstplåtar; gr. phaleron, pl. phalera = bröstplåt, suffixet -atus (lat.).

Uttal: [Pterochéilus falerátus].

Abenius, J. 2012. Pterocheilus phaleratus sandgeting s. 230–232. – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Blüthgen, P. 1961. Die Faltenwespen Mitteleuropas (Hymenoptera, Diploptera). – Abhandlungen der Deutschen Akademie der Wissenschaften zu Berlin, Klasse für Chemie, Geologie und Biologie 2: 1–252.

Erlandsson, S. 1968. The occurrence of the solitary wasp Pterochilus phaleratus Panz. in the Scandinavian countries (Hym. Eumenidae). Entomologisk Tidskrift 89: 173–176.

Gusenleitner, J. 1994. Bestimmungstabellen mittel- und südeuropäischer Eumeniden (Vespoidea, Hymenoptera). Teil 2: Die Gattungen Pterocheilus Klug 1805, Onychopterocheilus Blüthgen 1955, Hemipterocheilus Ferton 1909 und Cephalicus Blüthgen 1939. – Linzer biologische Beiträge 26: 823–839.

Haeseler, V. 1975. Pterocheilus phaleratus (Hymenoptera: Vespoidea) ein Nektardieb an den Blüten von Lotus corniculatus (Fabales: Fabaceae). – Entomologica Germanica 1: 213–221.

Haeseler, V. 1980. Zum Nektarraub solitärer Faltenwespen (Hymenoptera: Vespoidea: Eumenidae). – Entomologia Generalis 6: 49–55.

Jansson, A. 1922. Faunistiska och biologiska studier över insektslivet vid Hornsjön på norra Öland. – Arkiv för Zoologi 14: 1–81.

Peeters, T.M.J., Achterberg van, C., Heitmans, W.R.B., Klein, W.F., Lefeber, V., Loon van , A.J., Mabelis, A.A., Nieuwenhuijsen, H., Reemer, M., Rond de, J., Smit, J. & Velthuis, H.H.W. 2004. De wespen en mieren van Nederland (Hymenoptera: Aculeata). – Nederlandse Fauna 6. Nationaal Natuurhistorisch Museum Naturalis, Leiden, KNNV Uitgeverij, Utrecht & European Invertebrate Survey, Leiden.

Pekkarinen, A. 1988. Species of the genera Odynerus, Gymnomerus, Stenodynerus, Euodynerus and Pterocheilus (Hymenoptera, Eumenidae) in eastern Fennoscandia. – Notulae Entomologicae 68: 135–140.

Vecht van der, J. & Fischer, F.C.J. 1972. Palaearctic Eumenidae (Hymenoptera, Vespoidea). – Hymenopterorum Catalogus (Nova Editio). W. Junk, Gravenhage 8: 1–199.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012 & Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Pterocheilus - palpgetingar 
  • Art
    Pterocheilus phaleratus, (Panzer, 1797) - sandgeting
    Synonymer
    palpgeting
    Vespa phalerata Panzer, 1797
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Johan Abenius 2012 & Björn Cederberg 2013.