Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kattunvisslare

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Pyrgus alveus
Kattunvisslare Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Kattunvisslaren är mörkgrå till svartbrun med distinkta vita fläckar på framvingarna och ett ljusare grått tvärband på bakvingarna som vanligen är bredast på mitten. Arten är till förväxling lik ett flertal arter i Sverige. Smultronvisslare Pyrgus malvae, som vanligen endast påträffas under våren har distinkt vita fläckar på båda vingparen samt fina vita fläckar innanför sömfältet. I Skåne kan kattunvisslare förväxlas med backvisslare P. armoricanus, men denna har vanligen ett ljusare grått tvärband på bakvingarna som är bredast vid framkanten. Vidare har kattunvisslaren en mer kantig övre vit fläck i rotfältet på bakvingens undersida, medan denna fläck har tydligt rundad form hos backvisslaren. Samtliga ovan nämnda arter skiljer sig från andra svenska arter i släktet genom att det breda vita tvärbandet mitt på bakvingens undersida (övre hälften) har en jämn inre avgränsning utan vita toppar riktade mot vingens rot. Könen är lika. Vingspann 26-29 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för kattunvisslare Observationer i  Sverige för kattunvisslare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Kattunvisslaren har alltid betraktats som sällsynt inom det Fennoskandiska utbredningsområdet och det klart lägsta antalet fyndplatser finns i Sverige. Artens tidigare status är dock något oklar, då artskillnaderna mellan vissa arter i släktet Pyrgus var dåligt utredda fram till början av 1900-talet. Många äldre fynduppgifter har tillförts retroaktivt eller lämnats obeaktade på grund av avsaknaden av beläggsexemplar i museisamlingar. Kattunvisslarens utbredning är mycket tydligt fokuserad till regioner med lägre årsnederbörd eller i nederbördsrikare områden till livsmiljöer med större ytor naken, gärna vulkanisk berggrund. Arten är sällan talrik ens inom sina främsta förekomstområden och sannolikt något förbisedd då den är svår att observera under flykten. Under de senaste 30 åren har arten endast påträffats mer eller mindre årligen inom några från varandra isolerade regioner. Dessa är: kustområdet i Medelpad, från södra Gästrikland till Roslagen i Uppland, områden runt Vänern i Dalsland, Värmland och Västergötland, från mellersta Östergötland, till nordöstra Småland och på Gotland där arten är något mer talrik och utbredd över hela ön. I övrigt är kattunvisslaren endast påträffad med långa mellanrum på en eller ett par platser i ytterligare några landskap: Skåne (1887-1930-talet); Blekinge (1940-talet); Öland (1900-1930); Bohuslän (1960); Södermanland (1920-1940); Hälsingland (1940-talet); Ångermanland (1946-1951). Av kommentarer i Nordströms katalog från år 1943 framgår vilka fynd som inte kontrollbestämts, varför några få eventuella felbestämningar sannolikt återstår. Årtalen ovan kan vara felaktiga i enstaka fall, då fynduppgifter meddelats retroaktivt. Av tidsangivelserna framgår dock att kattunvisslaren sannolikt hade en expansiv period under den första hälften av 1900-talet, men att den därefter återigen blivit sällsyntare. Det är dock märkligt att arten påträffades först under 1950-talet i sitt mer sammanhängande utbredningsområde i norra Uppland och södra Gästrikland som idag är artens främsta på fastlandet. I dessa områden förefaller arten vara expanderande med fynd under senare år från det inre av södra Gästrikland, Gysinge och Hade. Det är möjligt att denna population invandrat från Åland och att nya gener hos denna population skapat möjligheten för en expansion. Det ökade intresset för dagfjärilar under senare år har bl.a. givit upphov till flera nya fyndplatser i Kalmar län, där den inte påträffats mellan 1980-talet och 2007. Förutom på idag kända förekomstområden kan arten möjligen ännu finnas vid Höga Kusten där den tidigare påträffats vid Mädan. Kattunvisslarens betydligt frekventare utbredning i Norge omfattar huvudsakligen fjälldalar i regnskugga, med flest fynd gjorda i Gudbrandsdalen, Dovre och norra hälften av Österdalen. Flera fynd har även gjorts i mer kustnära inre fjordområden såsom i Lärdal, Jostedalen, Norddalen, Romsdalen, Sunndalen och Drivdalen. Från de södra kustfylkena finns endast ett fåtal fynd, dock fler runt Oslofjorden. Under senare år är arten endast påträffad på inlandslokalerna. Kattunvisslarens norska population har avgränsats som egen underart scandinavicus och i Jotunheimen når denna upp till 1200 m ö.h. i sydberg. Möjligen bör detta namn gälla för alla nordligare populationer i Fennoskandien. I Finland är arten sparsamt påträffad söder om 63°N, under senare år främst på Åland och i Åbolands skärgård och i den östra hälften av utbredningsområdet. I Estland var den tidigare utbredd över hela landet, men är efter 1950 endast påträffad på Ösel och i sydöstra inlandet. Världsutbredningen sträcker sig från Atlasbergen och alla större bergsområden i Syd- och Mellaneuropa, också på lägre nivåer i Norden, Baltikum, Ryssland och vidare österut genom Sibirien till Mongoliet, norra Kina, Amurområdet och Jakutien. I Mellaneuropa är arten nordligast påträffad i Ardennerna och östra Tyskland och den saknas i Storbritannien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Kattunvisslaren har tidigare förekommit lokalt på blomrika marker i flertalet landskap i södra och mellersta Sverige. På fastlandet förekommer fjärilen sällsynt och lokalt i en handfull, från varandra isolerade, regioner. Dessa är området runt Indalsälvens mynning inklusive norra Alnön, Dalälvens mynning och angränsande delar av Gästrikland och Uppland, spridda och från varandra isolerade lokaler runt Vänern, i Dalsland, östra Värmland och norra Västergörland, samt i det inre av mellersta och norra Kalmar län. Ett enstaka modernare fynd finns från Borensberg i Östergötland. Arten är mer utbredd på Gotland och lever där på solvända (Helianthemum sp.). I andra delar av utbredningsområdet lever den sannolikt av olika fingerörter (Potentilla spp.), vilket dock ännu är obekräftat. Antalet reproduktiva individer skattas till 2400 (2000-3000). Antalet lokalområden i landet skattas till 120 (105-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 480 (420-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
I sydöstra Sverige och på Gotland är ljus solvända, Helianthemum nummularium, och ölandssolvända, H. oelandicum, värdväxter, men då solvändeväxter saknas på flertalet förekomstområden i resten av Sverige och i Norge måste kattunvisslare ha ytterligare värdväxter. Äldre litteraturuppgifter av okänt ursprung anger även jungfrulinväxter, Polygala spp., småborre, Agrimonia spp., och fingerörter, Potentilla spp., som värdväxter. Mellaneuropeiska larver av kattunvisslare har dock vägrat förtära växter ur dessa släkten vid uppfödning i laboratoriemiljö. Honor från Mellaneuropa placerar äggen enstaka i toppskotten av solvända, där larverna sedan under de första två stadierna spinner samman bladen mellan vilka de även övervintrar. Under våren aktiveras larverna redan från mitten av mars, men med en mycket långsam tillväxt är de inte förpuppningsklara förrän i juli. Förpuppningen sker i en gles spånad vid markytan och puppstadiet varar 2-4 veckor. Denna beskrivning av livscykeln kan stämma för populationer i södra Sverige där flygperioden infaller mellan mitten av juli och mitten av augusti. I Medelpad börjar dock flygperioden under normala somrar från slutet av juni och sträcker sig till mitten av augusti. Med hänsyn till larvernas mycket långsamma tillväxt och fjärilens tidigare flygperiod i norra Fennoskandien jämfört med i Sydsverige och Mellaneuropa skiljer sig sannolikt utvecklingen hos dessa populationer på flera väsentliga punkter. Enligt Svenska fjärilar (1935-41) övervintrar arten i äggstadiet och beskrivningen av larvens utseende stämmer inte med fotografier av mellaneuropeiska larver. Uppgifternas ursprung har dock inte kunnat spåras och kan avse en annan art. De norska fjällpopulationerna har säkerligen en flerårig livscykel i likhet med många vanligare dagfjärilsarter i och nära fjällkedjan. Kattunvisslarens livsmiljö är i Sverige torrängar med talrika stenblock eller klipphällar med ett tunnare jordtäcke. Dessa kan ofta vara ganska små ytor under kraftledningar eller längs vägar med små grustäkter eller upplagsytor. Sannolikt gynnas arten starkt av att livsmiljön tidigt blir snöfri genom ett solexponerat sydvänt läge. Vid ett par tillfällen har arten påträffats i direkt anslutning till ett större kalkbrott i kambrosilurkalk på Kinnekulle i Västergötland och ett litet sövitbrott på Alnön i Medelpad. Den förekommer även i anslutning till stränder, främst med en blandning av klapperstensytor och finare grus- eller sandytor med vegetation. Livsmiljön bland klappersten på Sysneudd på Gotland är den tydligast xerotherma av artens svenska förekomstområden. I Finska Karelen kan arten påträffas även på frodigare ängsmarker och redan under inledningen av juli månad.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· solvända
· solvända
· solvändor
· solvändor
· ölandssolvända
· ölandssolvända
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Hesperiidae (tjockhuvuden), Släkte Pyrgus, Art Pyrgus alveus (Hübner, 1803) - kattunvisslare Synonymer Papilio alveus Hübner, 1803, solvändevisslare

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Kattunvisslaren har tidigare förekommit lokalt på blomrika marker i flertalet landskap i södra och mellersta Sverige. På fastlandet förekommer fjärilen sällsynt och lokalt i en handfull, från varandra isolerade, regioner. Dessa är området runt Indalsälvens mynning inklusive norra Alnön, Dalälvens mynning och angränsande delar av Gästrikland och Uppland, spridda och från varandra isolerade lokaler runt Vänern, i Dalsland, östra Värmland och norra Västergörland, samt i det inre av mellersta och norra Kalmar län. Ett enstaka modernare fynd finns från Borensberg i Östergötland. Arten är mer utbredd på Gotland och lever där på solvända (Helianthemum sp.). I andra delar av utbredningsområdet lever den sannolikt av olika fingerörter (Potentilla spp.), vilket dock ännu är obekräftat. Antalet reproduktiva individer skattas till 2400 (2000-3000). Antalet lokalområden i landet skattas till 120 (105-150). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 480 (420-600) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(ii,iii,iv,v)c(iv)).
Kattunvisslaren är mörkgrå till svartbrun med distinkta vita fläckar på framvingarna och ett ljusare grått tvärband på bakvingarna som vanligen är bredast på mitten. Arten är till förväxling lik ett flertal arter i Sverige. Smultronvisslare Pyrgus malvae, som vanligen endast påträffas under våren har distinkt vita fläckar på båda vingparen samt fina vita fläckar innanför sömfältet. I Skåne kan kattunvisslare förväxlas med backvisslare P. armoricanus, men denna har vanligen ett ljusare grått tvärband på bakvingarna som är bredast vid framkanten. Vidare har kattunvisslaren en mer kantig övre vit fläck i rotfältet på bakvingens undersida, medan denna fläck har tydligt rundad form hos backvisslaren. Samtliga ovan nämnda arter skiljer sig från andra svenska arter i släktet genom att det breda vita tvärbandet mitt på bakvingens undersida (övre hälften) har en jämn inre avgränsning utan vita toppar riktade mot vingens rot. Könen är lika. Vingspann 26-29 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kattunvisslare

Länsvis förekomst och status för kattunvisslare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kattunvisslare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Kattunvisslaren har alltid betraktats som sällsynt inom det Fennoskandiska utbredningsområdet och det klart lägsta antalet fyndplatser finns i Sverige. Artens tidigare status är dock något oklar, då artskillnaderna mellan vissa arter i släktet Pyrgus var dåligt utredda fram till början av 1900-talet. Många äldre fynduppgifter har tillförts retroaktivt eller lämnats obeaktade på grund av avsaknaden av beläggsexemplar i museisamlingar. Kattunvisslarens utbredning är mycket tydligt fokuserad till regioner med lägre årsnederbörd eller i nederbördsrikare områden till livsmiljöer med större ytor naken, gärna vulkanisk berggrund. Arten är sällan talrik ens inom sina främsta förekomstområden och sannolikt något förbisedd då den är svår att observera under flykten. Under de senaste 30 åren har arten endast påträffats mer eller mindre årligen inom några från varandra isolerade regioner. Dessa är: kustområdet i Medelpad, från södra Gästrikland till Roslagen i Uppland, områden runt Vänern i Dalsland, Värmland och Västergötland, från mellersta Östergötland, till nordöstra Småland och på Gotland där arten är något mer talrik och utbredd över hela ön. I övrigt är kattunvisslaren endast påträffad med långa mellanrum på en eller ett par platser i ytterligare några landskap: Skåne (1887-1930-talet); Blekinge (1940-talet); Öland (1900-1930); Bohuslän (1960); Södermanland (1920-1940); Hälsingland (1940-talet); Ångermanland (1946-1951). Av kommentarer i Nordströms katalog från år 1943 framgår vilka fynd som inte kontrollbestämts, varför några få eventuella felbestämningar sannolikt återstår. Årtalen ovan kan vara felaktiga i enstaka fall, då fynduppgifter meddelats retroaktivt. Av tidsangivelserna framgår dock att kattunvisslaren sannolikt hade en expansiv period under den första hälften av 1900-talet, men att den därefter återigen blivit sällsyntare. Det är dock märkligt att arten påträffades först under 1950-talet i sitt mer sammanhängande utbredningsområde i norra Uppland och södra Gästrikland som idag är artens främsta på fastlandet. I dessa områden förefaller arten vara expanderande med fynd under senare år från det inre av södra Gästrikland, Gysinge och Hade. Det är möjligt att denna population invandrat från Åland och att nya gener hos denna population skapat möjligheten för en expansion. Det ökade intresset för dagfjärilar under senare år har bl.a. givit upphov till flera nya fyndplatser i Kalmar län, där den inte påträffats mellan 1980-talet och 2007. Förutom på idag kända förekomstområden kan arten möjligen ännu finnas vid Höga Kusten där den tidigare påträffats vid Mädan. Kattunvisslarens betydligt frekventare utbredning i Norge omfattar huvudsakligen fjälldalar i regnskugga, med flest fynd gjorda i Gudbrandsdalen, Dovre och norra hälften av Österdalen. Flera fynd har även gjorts i mer kustnära inre fjordområden såsom i Lärdal, Jostedalen, Norddalen, Romsdalen, Sunndalen och Drivdalen. Från de södra kustfylkena finns endast ett fåtal fynd, dock fler runt Oslofjorden. Under senare år är arten endast påträffad på inlandslokalerna. Kattunvisslarens norska population har avgränsats som egen underart scandinavicus och i Jotunheimen når denna upp till 1200 m ö.h. i sydberg. Möjligen bör detta namn gälla för alla nordligare populationer i Fennoskandien. I Finland är arten sparsamt påträffad söder om 63°N, under senare år främst på Åland och i Åbolands skärgård och i den östra hälften av utbredningsområdet. I Estland var den tidigare utbredd över hela landet, men är efter 1950 endast påträffad på Ösel och i sydöstra inlandet. Världsutbredningen sträcker sig från Atlasbergen och alla större bergsområden i Syd- och Mellaneuropa, också på lägre nivåer i Norden, Baltikum, Ryssland och vidare österut genom Sibirien till Mongoliet, norra Kina, Amurområdet och Jakutien. I Mellaneuropa är arten nordligast påträffad i Ardennerna och östra Tyskland och den saknas i Storbritannien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Hesperiidae - tjockhuvuden 
  • Underfamilj
    Pyrginae - visslare 
  • Släkte
    Pyrgus  
  • Art
    Pyrgus alveus(Hübner, 1803) - kattunvisslare
    Synonymer
    Papilio alveus Hübner, 1803
    solvändevisslare

I sydöstra Sverige och på Gotland är ljus solvända, Helianthemum nummularium, och ölandssolvända, H. oelandicum, värdväxter, men då solvändeväxter saknas på flertalet förekomstområden i resten av Sverige och i Norge måste kattunvisslare ha ytterligare värdväxter. Äldre litteraturuppgifter av okänt ursprung anger även jungfrulinväxter, Polygala spp., småborre, Agrimonia spp., och fingerörter, Potentilla spp., som värdväxter. Mellaneuropeiska larver av kattunvisslare har dock vägrat förtära växter ur dessa släkten vid uppfödning i laboratoriemiljö. Honor från Mellaneuropa placerar äggen enstaka i toppskotten av solvända, där larverna sedan under de första två stadierna spinner samman bladen mellan vilka de även övervintrar. Under våren aktiveras larverna redan från mitten av mars, men med en mycket långsam tillväxt är de inte förpuppningsklara förrän i juli. Förpuppningen sker i en gles spånad vid markytan och puppstadiet varar 2-4 veckor. Denna beskrivning av livscykeln kan stämma för populationer i södra Sverige där flygperioden infaller mellan mitten av juli och mitten av augusti. I Medelpad börjar dock flygperioden under normala somrar från slutet av juni och sträcker sig till mitten av augusti. Med hänsyn till larvernas mycket långsamma tillväxt och fjärilens tidigare flygperiod i norra Fennoskandien jämfört med i Sydsverige och Mellaneuropa skiljer sig sannolikt utvecklingen hos dessa populationer på flera väsentliga punkter. Enligt Svenska fjärilar (1935-41) övervintrar arten i äggstadiet och beskrivningen av larvens utseende stämmer inte med fotografier av mellaneuropeiska larver. Uppgifternas ursprung har dock inte kunnat spåras och kan avse en annan art. De norska fjällpopulationerna har säkerligen en flerårig livscykel i likhet med många vanligare dagfjärilsarter i och nära fjällkedjan. Kattunvisslarens livsmiljö är i Sverige torrängar med talrika stenblock eller klipphällar med ett tunnare jordtäcke. Dessa kan ofta vara ganska små ytor under kraftledningar eller längs vägar med små grustäkter eller upplagsytor. Sannolikt gynnas arten starkt av att livsmiljön tidigt blir snöfri genom ett solexponerat sydvänt läge. Vid ett par tillfällen har arten påträffats i direkt anslutning till ett större kalkbrott i kambrosilurkalk på Kinnekulle i Västergötland och ett litet sövitbrott på Alnön i Medelpad. Den förekommer även i anslutning till stränder, främst med en blandning av klapperstensytor och finare grus- eller sandytor med vegetation. Livsmiljön bland klappersten på Sysneudd på Gotland är den tydligast xerotherma av artens svenska förekomstområden. I Finska Karelen kan arten påträffas även på frodigare ängsmarker och redan under inledningen av juli månad.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Våtmark, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· solvända - Helianthemum nummularium (Viktig)
· solvändor - Helianthemum (Viktig)
· ölandssolvända - Helianthemum oelandicum (Har betydelse)
Arten har sannolikt redan tidigt under 1900-talet missgynnats av upphörande bete på de minst produktiva betesmarkerna i klippterräng. De spridda och under senare år fåtaliga fynden i flertalet landskap är möjligen en spillra av en tidigare mer sammanhängande utbredning. Möjligen har dessa populationer på många håll påverkats negativt av genetisk drift genom den kraftiga fragmenteringen och isoleringen av gynnsamma torrängsmiljöer. Med tanke på artens långsamma larvutveckling kan den vara känslig för extrema torrår som dödar värdplantor med små larver. Generella hot mot arten och dess livsmiljö är trädplantering eller förbuskning vid upphörande bete. Alltför intensivt bete, såsom regelverket för generell miljöersättning påbjuder, på återstående förekomstområden kan sannolikt äventyra artens överlevnad. Där arten förekommer i f.d. stenbrott, grustäkter eller på annan ruderatmark, hotas den av att dessa störningsmiljöer i allmänhet nedvärderas i förhållande till andra naturvärden, vilket ofta leder till att de används som dumpningsplatser och upplagsytor.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Artens nuvarande status i Sverige har först från slutet av 1990-talet rönt mer uppmärksamhet. Kattunvisslarens ekologi bör snarast undersökas. Hotet mot enskilda förekomster bör preciseras genom undersökningar. Kvarvarande potentiella livsmiljöer, där arten tidigare påträffats, bör utvärderas för eventuell restaurering. Artens livsmiljö på torrängar och i bergsbranter i söderläge är av stort värde för många rödlistade evertebrater med höga värmekrav och även betydelsefulla refugier för arter med måttliga värmekrav under extremt regniga och kyliga somrar. Då sådana områden omfattas av beteshävd är det viktigt att denna endast är extensiv. Områden med kattunvisslare bör ges tilläggsersättning med krav på en åtgärdsplan. Möjligheten till ett betesbefriat år inom kontraktsperioden, fem år, bör alltid utnyttjas.
Underarter: Pyrgus alveus scandinavicus (Strand, 1903).

Ammitzböll, J. 1887. Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska utbredning. Ent. Tidskr. 8: 67-69.

Aurivillius, C. 1888-91. Nordens Fjärilar. Hiertas AB bokförlag, Stockholm.

Berggren, K., Svendsen, S. & Aarvik, L. 1979. En sommerfuglekskursjon til Gudbandsdalen og Dovre 14-16.VII. 1978. Atalanta Norvegica 3(4): 91-95.

Bink, F. A. 1992. Ecologische Atlas van de Dagvlinders van Noordwest-Europa. Schuyt & Co Uitgevers en Importeurs bv, Haarlem.

Bryk, F. & Nordström, F. 1946. Bibliographische und ikonographische Zuzätze zu Frithiof Nordström & Einar Wahlgrens "Svenska Fjärilar", unter der Redaktion von Albert Tullgren, mit 50 Tafeln von David Ljungdahl. (1. Teil.). Ent. Tidskr. 67(4): 142-153.

Burrau, N. 1958. Macrolepidopterologiska iakttagelser från Härnösandstrakten och Nordingrå 1925-57. Opusc. ent. 23(1-2): 1-32.

Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Eliasson, H. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkarleby. Ent. Tidskr. 66: 136-154

Eriksson, P., Frycklund, I., Löfgren, T. & Abenius, J. 2005. Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter. Ent. Tidskr. 126:1-20.

Franzén, M., Antonsson, K., Askling, J., Bergman, K.-O., Gynnemo, S., Ignell, H. & Ranius, T. 2002. Rödlistade dagaktiva storfjärilar i Östergötland. Ent. Tidskr. 123(4): 153-162.

Hellman, E.A. 1948. Beobachtungen über die Grossschmetterlingsfauna der nächsten Umgebung von Mariehamn auf Åland in den Jahren 1941-1943. Acta Ent. Fenn. 6: 3-92.

Higgins, L.G. & Riley, N., (Svensk bearbetning Douwes, P.) 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Jansson, A. 1962. Fjärde resan till Gotska Sandön. 2. Ent. Tidskr. 83(3-4): 237-241.

Kaisila, J. 1947. Die Makrolepidopterenfauna des Aunus-Gebietes. Acta Ent. Fenn. 1: 1-112.

Kesküla, T. 1992. Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: 1-60.

Källander, C. 1993. Fjärilsfynd från kalkområdet sydost om Gävle 1993. Insectifera 1(2): 27-32.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lindeborg, M. 2007. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2006. Ent. Tidskr. 128: 19-32.

Lindeborg, M. 2008. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2007. Ent. Tidskr. 129: 43-52.

Lindeborg, M. 2009. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2008. Ent. Tidskr. 130: 11-20.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Mewes, J. 1914. Lepidopterologiska anteckningar. Ent. Tidskr. 35(1): 1-43.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120.

Nordström, F. 1953. Catalogus Insectorum Sueciae; additamenta ad partes I-X. Opusc. ent. 18: 75-87.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1996. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1995. Ent. Tidskr. 117(1-2): 35-48.

Palmqvist, G. 1997. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118(1): 11-27.

Palmqvist, G. 1998. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119(1): 13-27.

Palmqvist, G. 2002. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2001. Ent. Tidskr. 123: 53-63.

Pellmyr, O. 1973. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5.

Schlüter, M. 1968. Danske lepidopterologer i Skandinaviens fjelde. Atalanta Norvegica 1(2): 74-97.

Sylvén, E. 1940. Lepidopterologiska meddelanden. Ent. Tidskr. 61: 19-25.

Vretlind, E.G. 1934. Sydvästra Upplands (Enköpingstraktens) Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 55: 9-17.

Wahlgren, E. 1930. Fjärilar, Lepidoptera: 1 storfjärilar, macrolepidoptera: dagfjärilar, diurna. Svensk Insektsfauna, Entomologiska föreningen, Stockholm.

Östlund, R. 1954. Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2-4): 208-220.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Hesperiidae - tjockhuvuden 
  • Underfamilj
    Pyrginae - visslare 
  • Släkte
    Pyrgus  
  • Art
    Pyrgus alveus, (Hübner, 1803) - kattunvisslare
    Synonymer
    Papilio alveus Hübner, 1803
    solvändevisslare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1998, 2005, 2007 & 2012.