Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vasspetsad sikelvinge

Organismgrupp Fjärilar, Mätare Sabra harpagula
Vasspetsad sikelvinge Fjärilar, Mätare

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den eleganta fjärilen med sina krokspetsade vingar kan endast förväxlas med andra sikelvingar. Fjärilen är övervägande ljust brungul med en något mörkare inre tvärlinje och en molnliknande fläck centralt på framvingarna. Från framvingespetsen utgår en mörkare teckning i blågrått och svart som accentuerar den kraftiga urnypningen i vingens ytterkant och ger den en sabelliknande form. Honan är vanligen större än hanen. Vingspann 30-40 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för vasspetsad sikelvinge Observationer i  Sverige för vasspetsad sikelvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Vasspetsad sikelvinge är helt knuten till stora sammanhängande områden med bestånd av skogslind, Tilia cordata. Den påträffades först i Sverige under mitten av 1800-talet av Thomson i sydöstra Skåne. Då han främst intresserade sig för parasitsteklar, vilka han erhöll genom kläckning, är det sannolikt att arten insamlades i larvstadiet. Runt sekelskiftet påträffades vasspetsad sikelvinge även i Skåne, Skäralid och Färlöv. Först under senare hälften av 1900-talet har artens fullständiga utbredning blivit känd. Främst genom utvecklingen av UV-ljusfångst. I Sydsverige har arten sitt utbredningscentrum i nordöstra Skåne med angränsande delar av Blekinge och Småland, där den tillsammans påträffats på ett tiotal platser. Nordligast är den funnen i Småland, Agunnaryd. I sydvästra Skåne är den påträffad vid Bökebergsslätt och i östra Blekinge vid Holmsjö och Karlskrona. Den påträffas ännu inom hela sitt utbredningsområde. Ett enstaka fynd på Öland, Lenstad 1990 tyder på att arten vid sällsynta tillfällen migrerar. Isolerat har vasspetsad sikelvinge ett utbredningscentrum i det inre av Mälaren, där den främst förekommer på öar och halvöar i Galten och Blacken. Den upptäcktes här först under 1960-talet på Tidö i Västmanland. Senare har den påträffats på drygt fem förekomstområden mellan Västmanland, Köping och Södermanland, Fogdö. Arten ger intryck av att vara en värmerelikt från den tid då ädellövskog var mer utbredd i landet. Utbredningen i Västmanland sammanfaller med de rikaste förekomsterna i Sverige av den fridlysta misteln, Viscum album och den rödlistade skalbaggen lindfläckbock, Chlorophorus herbstii, som där främst är knutna till lind. Vasspetsade sikelvingen är överallt lokal och vanligen påträffas den bara sparsamt. På dess främsta förekomstområden kan den vissa år påträffas i något större antal. I Norge påträffades vasspetsad sikelvinge första gången 1952 i Oslofjordens mynning. Den har senare påträffats på ett tiotal kustnära platser mellan Akershus, Ostöya och yttre Vest Agder, Kristiansand och uppfattas idag som lokalt tämligen allmän. Arten har aldrig påträffats i Finland, men förekommer i Estland, Lettland och Litauen. I Danmark är arten endast påträffad som tillfällig migrant vid två tillfällen 1954-1955. I Storbritannien är arten mycket lokal och sällsynt i floden Wyes dalgång, som i söder bildar gräns mellan Wales och England. I Tyskland uppges den vara lokal och sällsynt till mycket sällsynt. Världsutbredningen sträcker sig från söder om Alperna i Europa till Amurområdet i Asien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii,v); D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Vasspetsad sikelvinge förekommer i två helt separata områden i Sverige. Dels mycket lokalt på en handfull platser i Skåne och Blekinge, dels på öar i de varmaste delarna av Mälardalen (V delarna). Arten förekommer i park- och lundskogar med mycket lind (Tilia cordata), vilken utgör larvens föda. I eklandskap minskar inslaget av lind då områden betas. I de obetade bestånd där arten finns utgör lind ofta det undre buskskiktet. Antalet reproduktiva individer skattas till 2000 (1400-2800). Antalet lokalområden i landet skattas till 22 (18-37). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 88 (72-148) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Utbredningens storlek är nära gränsvärdena för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Därför rödlistas arten som Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v); D2).
Ekologi
Värdväxten skogslind har en relativt stor utbredning i landet, men kräver speciella markförhållanden för att bli beståndsbildande. Den föredrar mulljord, gärna på något genomsilad mineraljord av skiftande textur och växer ofta i rasbranter med basiska bergarter, eller i storblockig terräng på mindre öar. Även på rullstensåsar, drumliner och andra isälvsbildningar, som före landhöjningen näringsberikats av havsbottnarnas skalgrus och slam. Många bestånd är sannolikt mycket gamla kloner, då lyckad frögroning verkar ske ganska sällan, faktiskt mer sällan än för hybridarten parklind. Vasspetsade sikelvingen är sannolikt gynnad av förekomstområdenas relativt höga nattemperaturer och regionernas måttliga årsnederbörd. Den är säkerligen beroende av betydande arealer med lindbestånd, för tillräcklig överlevnad under klimatiskt mer ogynnsamma säsonger. Fjärilen flyger från andra veckan i juni till första veckan i juli. Den är en långsam flygare och honan påträffas mycket sällan och flyger då oftare i skymningen. Endast lite är känt om fjärilens beteende och larvens utveckling, bortsett från uppfödningar och UV-ljusfångst. Sannolikt är den huvudsakliga livsmiljön i lindträdens kronor. Fjärilar har dock påträffats i antal i relativt lågvuxen ungskog. Larven uppges i Mellaneuropa även kunna leva på ek och björk och fjärilen har här en partiell andra generation i augusti. Arten övervintrar i puppstadiet mellan sammanspunna löv. I Norge förekommer arten främst i klippfyllda skogsområden där många varma småmiljöer skapas runt lindbestånden.
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· björkar
· björkar
· lindar
· lindar
· skogsek
· skogsek
· skogslind
· skogslind
· skogslönn
· skogslönn
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Drepanidae (sikelvingar), Släkte Sabra, Art Sabra harpagula (Esper, 1786) - vasspetsad sikelvinge Synonymer Bombyx harpagula Esper, 1786

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii,v); D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Vasspetsad sikelvinge förekommer i två helt separata områden i Sverige. Dels mycket lokalt på en handfull platser i Skåne och Blekinge, dels på öar i de varmaste delarna av Mälardalen (V delarna). Arten förekommer i park- och lundskogar med mycket lind (Tilia cordata), vilken utgör larvens föda. I eklandskap minskar inslaget av lind då områden betas. I de obetade bestånd där arten finns utgör lind ofta det undre buskskiktet. Antalet reproduktiva individer skattas till 2000 (1400-2800). Antalet lokalområden i landet skattas till 22 (18-37). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 88 (72-148) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Utbredningens storlek är nära gränsvärdena för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. Därför rödlistas arten som Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v); D2).
Den eleganta fjärilen med sina krokspetsade vingar kan endast förväxlas med andra sikelvingar. Fjärilen är övervägande ljust brungul med en något mörkare inre tvärlinje och en molnliknande fläck centralt på framvingarna. Från framvingespetsen utgår en mörkare teckning i blågrått och svart som accentuerar den kraftiga urnypningen i vingens ytterkant och ger den en sabelliknande form. Honan är vanligen större än hanen. Vingspann 30-40 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vasspetsad sikelvinge

Länsvis förekomst och status för vasspetsad sikelvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vasspetsad sikelvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Vasspetsad sikelvinge är helt knuten till stora sammanhängande områden med bestånd av skogslind, Tilia cordata. Den påträffades först i Sverige under mitten av 1800-talet av Thomson i sydöstra Skåne. Då han främst intresserade sig för parasitsteklar, vilka han erhöll genom kläckning, är det sannolikt att arten insamlades i larvstadiet. Runt sekelskiftet påträffades vasspetsad sikelvinge även i Skåne, Skäralid och Färlöv. Först under senare hälften av 1900-talet har artens fullständiga utbredning blivit känd. Främst genom utvecklingen av UV-ljusfångst. I Sydsverige har arten sitt utbredningscentrum i nordöstra Skåne med angränsande delar av Blekinge och Småland, där den tillsammans påträffats på ett tiotal platser. Nordligast är den funnen i Småland, Agunnaryd. I sydvästra Skåne är den påträffad vid Bökebergsslätt och i östra Blekinge vid Holmsjö och Karlskrona. Den påträffas ännu inom hela sitt utbredningsområde. Ett enstaka fynd på Öland, Lenstad 1990 tyder på att arten vid sällsynta tillfällen migrerar. Isolerat har vasspetsad sikelvinge ett utbredningscentrum i det inre av Mälaren, där den främst förekommer på öar och halvöar i Galten och Blacken. Den upptäcktes här först under 1960-talet på Tidö i Västmanland. Senare har den påträffats på drygt fem förekomstområden mellan Västmanland, Köping och Södermanland, Fogdö. Arten ger intryck av att vara en värmerelikt från den tid då ädellövskog var mer utbredd i landet. Utbredningen i Västmanland sammanfaller med de rikaste förekomsterna i Sverige av den fridlysta misteln, Viscum album och den rödlistade skalbaggen lindfläckbock, Chlorophorus herbstii, som där främst är knutna till lind. Vasspetsade sikelvingen är överallt lokal och vanligen påträffas den bara sparsamt. På dess främsta förekomstområden kan den vissa år påträffas i något större antal. I Norge påträffades vasspetsad sikelvinge första gången 1952 i Oslofjordens mynning. Den har senare påträffats på ett tiotal kustnära platser mellan Akershus, Ostöya och yttre Vest Agder, Kristiansand och uppfattas idag som lokalt tämligen allmän. Arten har aldrig påträffats i Finland, men förekommer i Estland, Lettland och Litauen. I Danmark är arten endast påträffad som tillfällig migrant vid två tillfällen 1954-1955. I Storbritannien är arten mycket lokal och sällsynt i floden Wyes dalgång, som i söder bildar gräns mellan Wales och England. I Tyskland uppges den vara lokal och sällsynt till mycket sällsynt. Världsutbredningen sträcker sig från söder om Alperna i Europa till Amurområdet i Asien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Drepanoidea  
  • Familj
    Drepanidae - sikelvingar 
  • Underfamilj
    Drepaninae  
  • Släkte
    Sabra  
  • Art
    Sabra harpagula(Esper, 1786) - vasspetsad sikelvinge
    Synonymer
    Bombyx harpagula Esper, 1786

Värdväxten skogslind har en relativt stor utbredning i landet, men kräver speciella markförhållanden för att bli beståndsbildande. Den föredrar mulljord, gärna på något genomsilad mineraljord av skiftande textur och växer ofta i rasbranter med basiska bergarter, eller i storblockig terräng på mindre öar. Även på rullstensåsar, drumliner och andra isälvsbildningar, som före landhöjningen näringsberikats av havsbottnarnas skalgrus och slam. Många bestånd är sannolikt mycket gamla kloner, då lyckad frögroning verkar ske ganska sällan, faktiskt mer sällan än för hybridarten parklind. Vasspetsade sikelvingen är sannolikt gynnad av förekomstområdenas relativt höga nattemperaturer och regionernas måttliga årsnederbörd. Den är säkerligen beroende av betydande arealer med lindbestånd, för tillräcklig överlevnad under klimatiskt mer ogynnsamma säsonger. Fjärilen flyger från andra veckan i juni till första veckan i juli. Den är en långsam flygare och honan påträffas mycket sällan och flyger då oftare i skymningen. Endast lite är känt om fjärilens beteende och larvens utveckling, bortsett från uppfödningar och UV-ljusfångst. Sannolikt är den huvudsakliga livsmiljön i lindträdens kronor. Fjärilar har dock påträffats i antal i relativt lågvuxen ungskog. Larven uppges i Mellaneuropa även kunna leva på ek och björk och fjärilen har här en partiell andra generation i augusti. Arten övervintrar i puppstadiet mellan sammanspunna löv. I Norge förekommer arten främst i klippfyllda skogsområden där många varma småmiljöer skapas runt lindbestånden.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· björkar - Betula (Har betydelse)
· lindar - Tilia (Viktig)
· skogsek - Quercus robur (Har betydelse)
· skogslind - Tilia cordata (Viktig)
· skogslönn - Acer platanoides (Viktig)
Vasspetsad sikelvinge hotas främst av slutavverkning av ädellövskog, men sannolikt också av alltför kraftig utglesning av trädbestånd som gör dem till mindre varma livsmiljöer. På förekomstområdena i Västmanland och Södermanland åtnjuter den ett visst skydd i naturreservaten, men dessa röjs ofta mycket kraftigt för att skapa ett eftersträvat parklandskap. Vissa områden är hägnade för hjortar som kan åsamka markvegetationen skada genom slitage och anrikning av gödningsämnen. Andra områden har extensivt nöt- och hästbete. Arten är i puppstadiet möjligen beroende av markytor fria från kvävegynnad växtlighet då förpuppningen sker i torra löv. En alltför snabb nedbrytning av fjolårslöven, genom ökad beskuggning från högörtsvegetation, kan uppstå i alltför likformigt och hårt gallrad ädellövskog.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Artens status har sannolikt förbättrats då öar som Ridön i Västmanlands län nu rensas från tidigare granplanteringar. I andra områden i Mälaren är det mer tveksamt om arten gynnats av de naturvårdsinriktade åtgärderna. I Sydsverige är respekten för lindbestånd av lång kontinuitet möjligen lägre då den oftare ingår i blandade ädellövskogar. Det är inte ovanligt att linden gallras bort för att ge plats för ek och bok. Alla kvarvarande större ursprungliga bestånd av skogslind med äldre träd och en lång kontinuitet, bör ges ett sådant skydd att de undantas all framtida avverkning. Antalet rödlistade växter och djur beroende av ädellövskog, där skogslind är ett av de dominerande inslagen, är mycket högt.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Andersson, J. 1890. Bidrag till kännedomen om svenska Macrolepidopterers geografiska utbredning. Ent. Tidskr. 11(1-2): 81-86.

Bergendorff, C. 1991. Fjärilar från Göholm. Blekinge natur 1991: 108-118.

Ehnström, B. 2007. Chlorophorus herbstii lindfläckbock, sid. 244-225. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Skalbaggar: Långhorningar. Coleoptera: Cerambycidae. ArtAdatabanken, SLU, Uppsala.

Bílý, S. & Mehl, O. 1989. Longhorn beetles (Coleoptera: Cerambycidae) of Fennoscandia and Denmark. Fauna Ent. Scand. vol. 22.

Grude-Nielsen, M.G., Nielsen, A. & Opheim, M. 1953. Nye Macrolepidoptera tatt i 1952. Norsk Ent. Tidskr. 9(1-2): 75-78.

Ingelög, T. 1984, reviderad av Ljungstrand, E. 1998. Viscum album, mistel. i; Aronsson, M. 1999. Rödlistade kärlväxter i Sverige, artfakta. Artdatabanken, SLU, Uppsala.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. II teil; Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lindeborg, M. 2001. Fjärilsfynden i sydost 2000. Lucanus 6(1): 1-12.

Lindeborg, M. 2002. Fjärilsfynden i sydost 2001. Lucanus 7(1): 1-12.

Lindeborg, M. 2006. Fjärilsfynden i sydost 2005. Lucanus 11(1): 1-14.

Malmgren, U. 1982. Västmanlands flora. Svensk Botanisk tidskrift, Lund.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Opheim, M. 1976. Nye lokaliteter for norske Lepidoptera samt sjeldnere funn IX. Atalanta Norvegica 2(5): 149-157.

Palmqvist, G. 1989. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1988. Ent. Tidskr. 110: 96-102.

Palmqvist, G. 1991. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1990. Ent. Tidskr. 112: 73-78.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks dyreliv Bind 2. Apollo books, Stenstrup.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Drepanoidea  
  • Familj
    Drepanidae - sikelvingar 
  • Underfamilj
    Drepaninae  
  • Släkte
    Sabra  
  • Art
    Sabra harpagula, (Esper, 1786) - vasspetsad sikelvinge
    Synonymer
    Bombyx harpagula Esper, 1786
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010.