Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  hårig dolkstekel

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Scolia hirta
Hårig dolkstekel Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En upp till 15–25 mm lång, kraftigt byggd stekel med svart grundfärg och svarta vingar med blåaktigt skimmer. Bakkroppen är försedd med ett brett gult tvärband på tredje ryggsegmentet och ibland även två gula fläckar av variabel storlek på det andra. I vila hålls vingarna plant, rakt bakåt över bakkroppen och kan då helt dölja de annars iögonenfallande gula fläckarna. Kroppen och benen är beklädda med grova, borstlika, svarta hår. Behåringen är svagare utvecklad hos hanen som även har spensligare och mindre taggiga ben än honan.
Utbredning
Länsvis förekomst för hårig dolkstekel Observationer i  Sverige för hårig dolkstekel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten påträffades under tidigt 1800-tal nära gränsen mellan Östergötland och Småland, förmodligen 1810–15. Nästa fynd gjordes i norra Halland 1859 på Särö. Den uppges förekommit i stort antal på denna lokal 1861. Den enda kända aktuella populationen i Sverige har länge varit den på Gotland, där arten sedan 1938 är fridlyst. Fridlysningen har inneburit att få beläggexemplar från olika lokaler är insamlade och populationens utbredning och status varit relativt dåligt känd. Som en viktig lokal framstår Tofta skjutfält där arten synes ha en stabil population. Soptippen i norra delen av Linhammars myr är under senare decennier också känd som en säker lokal även om antalet individer är lågt. I övrigt finns spridda fynd över större delen av Gotland. I juli 2001 gjordes ett mycket förvånande fynd, en nektarsugande dolkstekelhona på åkervädd Knautia arvensis i Sotenäs kommun i Bohuslän. Lokalen är belägen innanför Sotenkanalen strax söder om Hunnebostrand och utmärks av en gammal igenväxande skalgrustäkt med stor blomrikedom (Nilsson, opubl.). Därefter har ytterligare tre lokaler i området kunnat påvisas, vilket visar att det finns en gles, etablerad population. Att arten nykoloniserat området är närmast otroligt, sannolikt rör det sig om en förbisedd reliktförekomst. Redan på 1800-talet fanns arten även belagd från Oslofjorden, där två av de fyra kända lokalerna är aktuella i Aakershus och Telemark. Närmaste söderut finner man arten på ett par lokaler vid tyska Östersjökusten. I övrigt omfattar utbredningen Syd- och Mellaneuropa från Spanien till Mindre Asien, Iran och Vitryssland, samt i Nordafrika.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Äldre fynd är gjorda i Halland och Småland, annars endast känd på Gotland samt i en liten reliktpopulation som påträffades i Bohuslän (Sotenäs k:n 2003 och senare). Det föreligger inga klara indikationer på minskning av populationsstorlek men möjligen av habitatkvalitté. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (1000-2500). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (4500-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 300 (100-600) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
De fullbildade steklarna flyger på varma, öppna torrmarker, stränder, gläntor och i glesa kalktallskogar med stor blomrikedom. Flygtiden sträcker sig från mitten av juli till och med augusti. De besöker gärna stånds Jacobaea vulgaris, gullris Solidago virgaurea, axveronica Veronica spicata och väddklint Centaurea scabiosa och många andra växter för nektar. Tidigare har det angivits att blå blommor prefereras, men det har visat sig i undersökningar gjorda i nordöstra Tyskland (Landeck 2002) att färgen inte hade betydelse vid val av nektarkälla. Istället valdes arter med tätt sammansatta blomster av olika färger och med relativt lättillgänglig nektar. De blomster som dominerade i försöksområdet och huvudsakligen utnyttjades som nektarkälla var kanadensiskt gullris Solidago canadensis som är gul för det mänskliga ögat men ter sig grön för bin (troligen också för dolksteklar). Troligen fluktuerar populationerna avsevärt beroende på sommarens väder. Vissa regniga och kalla år tycks populationen vara mycket låg, under nivån för påvisbarhet. Efter perioder med gynnsamma somrar kan däremot en god populationsnivå byggas upp. Exempelvis under en inventering av stortapetserarbi Megachile lagopoda på Gotland 2006 observerades dolkstekeln på flera tidigare okända lokaler (Nilsson 2007). Honorna uppges lokalisera och parasitera guldbaggelarver, främst Cetonia aurata, vilka paralyseras och beläggs med ett ägg. Andra bladhorningslarver kan möjligen också tjäna som värdarter. Värdartsvalet hos de svenska populationerna är dock inte fastställt.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Blottad mark
Blottad mark
Barrskog
Barrskog
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Parasitoid
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· bladhorningar
· bladhorningar
· gräsgrön guldbagge
· gräsgrön guldbagge
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· tvåhjärtbladiga blomväxter
· tvåhjärtbladiga blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Scoliidae (dolksteklar), Släkte Scolia (dolksteklar), Art Scolia hirta (Schrank, 1781) - hårig dolkstekel Synonymer Apis hirta Schrank, 1781

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Äldre fynd är gjorda i Halland och Småland, annars endast känd på Gotland samt i en liten reliktpopulation som påträffades i Bohuslän (Sotenäs k:n 2003 och senare). Det föreligger inga klara indikationer på minskning av populationsstorlek men möjligen av habitatkvalitté. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (1000-2500). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (4500-40000) km² och förekomstarean (AOO) till 300 (100-600) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).

Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 6. Bestämmelsen gäller hela landet
En upp till 15–25 mm lång, kraftigt byggd stekel med svart grundfärg och svarta vingar med blåaktigt skimmer. Bakkroppen är försedd med ett brett gult tvärband på tredje ryggsegmentet och ibland även två gula fläckar av variabel storlek på det andra. I vila hålls vingarna plant, rakt bakåt över bakkroppen och kan då helt dölja de annars iögonenfallande gula fläckarna. Kroppen och benen är beklädda med grova, borstlika, svarta hår. Behåringen är svagare utvecklad hos hanen som även har spensligare och mindre taggiga ben än honan.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för hårig dolkstekel

Länsvis förekomst och status för hårig dolkstekel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för hårig dolkstekel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten påträffades under tidigt 1800-tal nära gränsen mellan Östergötland och Småland, förmodligen 1810–15. Nästa fynd gjordes i norra Halland 1859 på Särö. Den uppges förekommit i stort antal på denna lokal 1861. Den enda kända aktuella populationen i Sverige har länge varit den på Gotland, där arten sedan 1938 är fridlyst. Fridlysningen har inneburit att få beläggexemplar från olika lokaler är insamlade och populationens utbredning och status varit relativt dåligt känd. Som en viktig lokal framstår Tofta skjutfält där arten synes ha en stabil population. Soptippen i norra delen av Linhammars myr är under senare decennier också känd som en säker lokal även om antalet individer är lågt. I övrigt finns spridda fynd över större delen av Gotland. I juli 2001 gjordes ett mycket förvånande fynd, en nektarsugande dolkstekelhona på åkervädd Knautia arvensis i Sotenäs kommun i Bohuslän. Lokalen är belägen innanför Sotenkanalen strax söder om Hunnebostrand och utmärks av en gammal igenväxande skalgrustäkt med stor blomrikedom (Nilsson, opubl.). Därefter har ytterligare tre lokaler i området kunnat påvisas, vilket visar att det finns en gles, etablerad population. Att arten nykoloniserat området är närmast otroligt, sannolikt rör det sig om en förbisedd reliktförekomst. Redan på 1800-talet fanns arten även belagd från Oslofjorden, där två av de fyra kända lokalerna är aktuella i Aakershus och Telemark. Närmaste söderut finner man arten på ett par lokaler vid tyska Östersjökusten. I övrigt omfattar utbredningen Syd- och Mellaneuropa från Spanien till Mindre Asien, Iran och Vitryssland, samt i Nordafrika.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Scoliidae - dolksteklar 
  • Släkte
    Scolia - dolksteklar 
  • Art
    Scolia hirta(Schrank, 1781) - hårig dolkstekel
    Synonymer
    Apis hirta Schrank, 1781

De fullbildade steklarna flyger på varma, öppna torrmarker, stränder, gläntor och i glesa kalktallskogar med stor blomrikedom. Flygtiden sträcker sig från mitten av juli till och med augusti. De besöker gärna stånds Jacobaea vulgaris, gullris Solidago virgaurea, axveronica Veronica spicata och väddklint Centaurea scabiosa och många andra växter för nektar. Tidigare har det angivits att blå blommor prefereras, men det har visat sig i undersökningar gjorda i nordöstra Tyskland (Landeck 2002) att färgen inte hade betydelse vid val av nektarkälla. Istället valdes arter med tätt sammansatta blomster av olika färger och med relativt lättillgänglig nektar. De blomster som dominerade i försöksområdet och huvudsakligen utnyttjades som nektarkälla var kanadensiskt gullris Solidago canadensis som är gul för det mänskliga ögat men ter sig grön för bin (troligen också för dolksteklar). Troligen fluktuerar populationerna avsevärt beroende på sommarens väder. Vissa regniga och kalla år tycks populationen vara mycket låg, under nivån för påvisbarhet. Efter perioder med gynnsamma somrar kan däremot en god populationsnivå byggas upp. Exempelvis under en inventering av stortapetserarbi Megachile lagopoda på Gotland 2006 observerades dolkstekeln på flera tidigare okända lokaler (Nilsson 2007). Honorna uppges lokalisera och parasitera guldbaggelarver, främst Cetonia aurata, vilka paralyseras och beläggs med ett ägg. Andra bladhorningslarver kan möjligen också tjäna som värdarter. Värdartsvalet hos de svenska populationerna är dock inte fastställt.

Ekologisk grupp: Parasitoid

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Urban miljö, Havsstrand, Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Öppna gräsmarker

Biotoper där arten kan förekomma: Blottad mark, Barrskog, Havsstrand

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· bladhorningar - Scarabaeidae (Viktig)
· gräsgrön guldbagge - Cetonia aurata (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· tvåhjärtbladiga blomväxter - Magnoliopsida (Viktig)
Igenväxning och beskogning av varma blomrika ängs- och ruderatmarker är det största hotet för arten. Detta är normalt en långsam process i normal skogsmark, men kan ske förvånansvärt snabbt på marker som tagits ur hävd som skogsbeten, naturbetesmark och skogsplanterad kulturmark. Exploatering för bebyggelse, infrastruktur och golfbanor kan också minska habitatareal och habitatkvalitet för arten. På Gotland har omfattande kalkbrytning växt fram som ett ökande hot under senare år.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
Hindra igenväxning och skogsplantering av blomrika marker där arten finns. Artens habitatval och värdartsval bör studeras i detalj så att riktade skyddsåtgärder kan vidtas vid behov. Aktuella lokaler bör övervakas årligen.

Amiet, F. 2008. Vespoidea 1 (Mutillidae, Sapygidae, Scoloidae, Tiphidae). Fauna Helvetica 23:1–86.

Ander, K. 1947. Notiser om gaddsteklar. 1–2. Opuscula Entomologica 119–126. Lund

Aurivillius, C. 1918. Svensk insektfauna. 1. Gaddsteklar. Aculeata. 4. Scoliidae. Almqvist & Wiksells boktryckeri AB, Uppsala.

Cederberg, B. 2012. Scolia hirta hårig dolkstekel, s. 200-201. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror - getingar. Hymenoptera: Formicidae - Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Elmquist, H. 1995. Dolkstekeln Scolia hirta. Körkmacken 11: 7.

Kålås, J.A., Viken, Å., Henriksen, S. & Skjelseth, S. (red.) 2010. Norsk rødlista før arter 2010. Artsdatabanken, Norge.

Landeck, I. 2002. Nektarpflanzen der borstigen dolchwespe Scolia hirta in der Lausitz (Mitteleuropa) bei berucksichtigung von blutenfarbe, bluten- und lutenstandsmorphologie (Hymenoptera: Scoliidae). Entomologia Generalis 26: 107-120.

Nilsson, L.A. 2007. Stora bin på stora blomster. Länsstyrelsen i Södermanlands län. Rapport 2007:9.

Westring, N. 1868. Beskrifning öfver Scolia melanoptera Klug, ett för Sveriges Insekt-Fauna nytt genus och art af Ordningen Hymenoptera. Göteborgs K. Vet. och Vitterhets Samh. Handl., 10:de häftet, ss.18–25.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars-Åke Janzon & Björn Cederberg 1999. Rev. Björn Cederberg & L. Anders Nilsson 2001 & 2011; Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Scoliidae - dolksteklar 
  • Släkte
    Scolia - dolksteklar 
  • Art
    Scolia hirta, (Schrank, 1781) - hårig dolkstekel
    Synonymer
    Apis hirta Schrank, 1781
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars-Åke Janzon & Björn Cederberg 1999. Rev. Björn Cederberg & L. Anders Nilsson 2001 & 2011; Björn Cederberg 2013.