Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  bålgetingsglasvinge

Organismgrupp Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl. Sesia bembeciformis
Bålgetingsglasvinge Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Bålgetinglik glasvinge borde att döma av namnet vara lik en bålgeting. I själva verket liknar den både till storlek och färgteckning mer ett honungsbi. Denna motsägelse påtalades redan under 1800-talet och förmodades bero på en feltolkning av typbeskrivningarna för två närstående arter. Förmodligen avsåg Linné med namnet apiformis denna art och inte allmän poppelglasvinge som givits detta namn idag. Liksom hos övriga glasvingearter har vingarna en mycket reducerad fjällbeklädnad, vilket gör dem stekellikt genomskinliga. Bakkroppen är huvudsakligen gul med svagare svarta till ljusbruna band i ledgränserna. Mellankropp och huvud är mörkbruna med en gul halskrage. Två bredare bruna tvärband över bakkroppen och den yviga, orangegula behåringen på bakbenen gör arten särskilt lik ett honungsbi med pollenkorgar. Från allmän poppelglasvinge skiljer den sig främst genom att denna har gula vinglock på mellankroppen, längre vingfransar och en bredare svart framvingeframkant. Vingspann 28–43 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för bålgetingsglasvinge Observationer i  Sverige för bålgetingsglasvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Bålgetinglik glasvinge är en av de största inom familjen glasvingar, men trots detta en av de mest förbisedda i Sverige. Den påträffades första gången i ett exemplar i Skåne, Landskrona 1926, men detta förblev felbestämt till 1942. Vid denna tidpunkt var arten i Danmark endast känd från Sydjylland, Als 1922. Det dröjde ända till 1967 innan bålgetinglik glasvinge på nytt påträffades i Skåne vid Torrlösa. Från 1970-talet – då kunskapen om artens karaktäristiska larvangrepp blev allmänt spridd – eftersöktes den mer målinriktat och påträffades 1975 på många platser i södra och västra Skåne, framförallt söder om en linje mellan Ålabodarna, Vomb och Sandhammaren. Från 1976 påträffades arten även i södra och norra Halland, samt söder om Göteborg i Västergötland. Ett fynd har senare även gjorts i Småland, Ljungby, Ryssby 1991. Arten har en sammanhängande utbredning från nordvästra Frankrike genom Mellaneuropa till västra Ukraina med sydgräns i Slovenien och nordgräns i Storbritannien, Irland, Holland, Nordtyskland, Danmark och Litauen. Från Norge finns ett enstaka fynd från 1970-talet, Bjugn i yttre Sör-Tröndelag. Utanför den mer atlantiska utbredningen är arten påträffad som en stor sällsynthet i norra Finland, Pohjois-Savo, Kuopio 1883 och 1944, Joroinen 1935, västra Kemin-Lappi, Muonio 1913 och Pohjois-Pohjanmaa, Uleåborg 1995. Vidare har den påträffats på centrala Kolahalvön i Ryssland vid Monchegorsk 1993 och 1994 på cirka 250 m ö.h. Ett äldre fynd finns även från Petrozavodsk vid Onega. De finska exemplaren har tidigare beskrivits som egen art, Sesia montelli. De beskrivna exemplaren är samtliga honor. Dessa avviker inte i utseendet från bålgetinglik glasvinge, men har avbildats missvisande av Gullander (1963) från slitna exemplar. Arten är upptagen på Finlands rödlista som bristfälligt känd utan klassificering och är där fridlyst.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2b(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer på öppna, kustnära tidvis fuktiga kulturmarker med sälg (Salix caprea) och gråvidebuskar (S. cinerea) i södra och västra Götaland. I takt med förändringen av jordbrukslandskapet har arten gradvis minskat, bl.a. eftersom fuktiga marker dränerats och buskar röjs bort (t ex vid dikesrensningar) eller växer igen. Behovet av dikesrensningar kan väntas öka i takt med ökade behov av åkerdräneringar. Antalet reproduktiva individer skattas till 1200 (600-3000). Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (7000-25000) km² och förekomstarean (AOO) till 120 (60-200) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-20) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2b(iii,v)c(iv); C1).
Ekologi
Bålgetinglik glasvinge lever under sitt larvstadium i trädrötter. I Skåne är larven påträffad i gråvide Salix cinerea, sälg Salix caprea och vitpil Salix alba. Utanför Skåne är gråvide den vanligaste värdväxten. Larvutvecklingen är minst tvåårig. Larven övervintrar andra gången i en färdiggjord puppkammare i övre änden av en 10–15 cm lång gång, som mynnar i det 1–1,5 cm grova kläckningshålet, beläget 5–20 cm ovan jorden. Kläckningshålet är täckt av ett tunt barkskikt som puppan bryter igenom före kläckningen. Vanligare är dock att detta lock faller bort under vintern och larven skyddas då under översvämningar av vattenlåsfunktionen hos den nedåtriktade puppgången. Puppkammaren befinner sig på 1–3 cm djup i veden och tillsluts med gnagspån före förpuppningen i april–maj. Dessa mycket karaktäristiska angrepp är det säkraste sättet att konstatera artens närvaro. Den fullbildade fjärilen har sällan påträffats i Sverige. Ett fynd av en nykläckt hane kl. 03:30 den 12 juli 1975, som flög aktivt redan efter någon timme, talar för att arten kan vara morgonaktiv. En kläckt hona började 17 juli 1998 locka kl. 08:00, men de tre hanar som attraherades anlände först kl. 10:00–12:00. Ett tiotal redan utkläckta puppskal 12 juli visar att flygperioden i Sydsverige vanligen infaller under första halvan av juli. I Finland och Ryssland har fjärilar insamlats under senare halvan av juli och samtliga sju exemplar från perioden före 1995 har påträffats som fullbildade fjärilar. Under kalla vintrar med hackspettsinvasion i södra Sverige utsätts tvååriga larver för ett mycket hårt predationstryck. Arten är därför minst sällsynt i miljöer som sällan besöks av hackspettar. I Skåne förekommer den framförallt i det öppna jordbrukslandskapets märgelgravar, ådalar och fuktigare betesmarker. Angripna buskar växer främst på väldränerad sandjord och aldrig på styv lera. Den fuktiga livsmiljön, vanligen med högväxt örtflora, i kombination med artens höga värmekrav gör att den föredrar solsidan av större videbuskage. Om gråvidets nedre stamdelar friläggs från högörtvegetation av betande boskap kan detta bidra till att äggläggande honor attraheras starkare. De undviker å andra sidan helt videbuskage som föryngrats genom nedsågning. Arten kräver buskar med ostörd tillväxt och stamdiametern bör vara minst 10 cm. Den har dock vid några tillfällen påträffats i klenare stammar. Under de senaste åren har larvangrepp påträffats även i Finland och Ryssland. Arten lever här främst på sälg som växer på torrare mark, och angreppen är betydligt mer svårlokaliserade då puppgången och kläckningshålet mynnar ut vid eller strax under markytan. I Ryssland har artens angrepp påträffats inom det starkt förorenade närområdet till ett smältverk på Kolahalvön.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· gråvide
· gråvide
· sälg
· sälg
· vitpil
· vitpil
Levande träd
Levande träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Sesiidae (glasvingar), Släkte Sesia, Art Sesia bembeciformis (Hübner, 1806) - bålgetingsglasvinge Synonymer Sphinx bembeciformis Hübner, 1806, Sphinx crabroniformis Lewin, 1797, bålgetinglik glasvinge, videglasvinge

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2b(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer på öppna, kustnära tidvis fuktiga kulturmarker med sälg (Salix caprea) och gråvidebuskar (S. cinerea) i södra och västra Götaland. I takt med förändringen av jordbrukslandskapet har arten gradvis minskat, bl.a. eftersom fuktiga marker dränerats och buskar röjs bort (t ex vid dikesrensningar) eller växer igen. Behovet av dikesrensningar kan väntas öka i takt med ökade behov av åkerdräneringar. Antalet reproduktiva individer skattas till 1200 (600-3000). Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (7000-25000) km² och förekomstarean (AOO) till 120 (60-200) km². Populationen minskar med mer än 10% inom 10 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-20) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Sårbar (VU). (B2b(iii,v)c(iv); C1).
Bålgetinglik glasvinge borde att döma av namnet vara lik en bålgeting. I själva verket liknar den både till storlek och färgteckning mer ett honungsbi. Denna motsägelse påtalades redan under 1800-talet och förmodades bero på en feltolkning av typbeskrivningarna för två närstående arter. Förmodligen avsåg Linné med namnet apiformis denna art och inte allmän poppelglasvinge som givits detta namn idag. Liksom hos övriga glasvingearter har vingarna en mycket reducerad fjällbeklädnad, vilket gör dem stekellikt genomskinliga. Bakkroppen är huvudsakligen gul med svagare svarta till ljusbruna band i ledgränserna. Mellankropp och huvud är mörkbruna med en gul halskrage. Två bredare bruna tvärband över bakkroppen och den yviga, orangegula behåringen på bakbenen gör arten särskilt lik ett honungsbi med pollenkorgar. Från allmän poppelglasvinge skiljer den sig främst genom att denna har gula vinglock på mellankroppen, längre vingfransar och en bredare svart framvingeframkant. Vingspann 28–43 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för bålgetingsglasvinge

Länsvis förekomst och status för bålgetingsglasvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för bålgetingsglasvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Bålgetinglik glasvinge är en av de största inom familjen glasvingar, men trots detta en av de mest förbisedda i Sverige. Den påträffades första gången i ett exemplar i Skåne, Landskrona 1926, men detta förblev felbestämt till 1942. Vid denna tidpunkt var arten i Danmark endast känd från Sydjylland, Als 1922. Det dröjde ända till 1967 innan bålgetinglik glasvinge på nytt påträffades i Skåne vid Torrlösa. Från 1970-talet – då kunskapen om artens karaktäristiska larvangrepp blev allmänt spridd – eftersöktes den mer målinriktat och påträffades 1975 på många platser i södra och västra Skåne, framförallt söder om en linje mellan Ålabodarna, Vomb och Sandhammaren. Från 1976 påträffades arten även i södra och norra Halland, samt söder om Göteborg i Västergötland. Ett fynd har senare även gjorts i Småland, Ljungby, Ryssby 1991. Arten har en sammanhängande utbredning från nordvästra Frankrike genom Mellaneuropa till västra Ukraina med sydgräns i Slovenien och nordgräns i Storbritannien, Irland, Holland, Nordtyskland, Danmark och Litauen. Från Norge finns ett enstaka fynd från 1970-talet, Bjugn i yttre Sör-Tröndelag. Utanför den mer atlantiska utbredningen är arten påträffad som en stor sällsynthet i norra Finland, Pohjois-Savo, Kuopio 1883 och 1944, Joroinen 1935, västra Kemin-Lappi, Muonio 1913 och Pohjois-Pohjanmaa, Uleåborg 1995. Vidare har den påträffats på centrala Kolahalvön i Ryssland vid Monchegorsk 1993 och 1994 på cirka 250 m ö.h. Ett äldre fynd finns även från Petrozavodsk vid Onega. De finska exemplaren har tidigare beskrivits som egen art, Sesia montelli. De beskrivna exemplaren är samtliga honor. Dessa avviker inte i utseendet från bålgetinglik glasvinge, men har avbildats missvisande av Gullander (1963) från slitna exemplar. Arten är upptagen på Finlands rödlista som bristfälligt känd utan klassificering och är där fridlyst.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Sesiidae - glasvingar 
  • Underfamilj
    Sesiinae  
  • Tribus
    Sesiini  
  • Släkte
    Sesia  
  • Art
    Sesia bembeciformis(Hübner, 1806) - bålgetingsglasvinge
    Synonymer
    Sphinx bembeciformis Hübner, 1806
    Sphinx crabroniformis Lewin, 1797
    bålgetinglik glasvinge
    videglasvinge

Bålgetinglik glasvinge lever under sitt larvstadium i trädrötter. I Skåne är larven påträffad i gråvide Salix cinerea, sälg Salix caprea och vitpil Salix alba. Utanför Skåne är gråvide den vanligaste värdväxten. Larvutvecklingen är minst tvåårig. Larven övervintrar andra gången i en färdiggjord puppkammare i övre änden av en 10–15 cm lång gång, som mynnar i det 1–1,5 cm grova kläckningshålet, beläget 5–20 cm ovan jorden. Kläckningshålet är täckt av ett tunt barkskikt som puppan bryter igenom före kläckningen. Vanligare är dock att detta lock faller bort under vintern och larven skyddas då under översvämningar av vattenlåsfunktionen hos den nedåtriktade puppgången. Puppkammaren befinner sig på 1–3 cm djup i veden och tillsluts med gnagspån före förpuppningen i april–maj. Dessa mycket karaktäristiska angrepp är det säkraste sättet att konstatera artens närvaro. Den fullbildade fjärilen har sällan påträffats i Sverige. Ett fynd av en nykläckt hane kl. 03:30 den 12 juli 1975, som flög aktivt redan efter någon timme, talar för att arten kan vara morgonaktiv. En kläckt hona började 17 juli 1998 locka kl. 08:00, men de tre hanar som attraherades anlände först kl. 10:00–12:00. Ett tiotal redan utkläckta puppskal 12 juli visar att flygperioden i Sydsverige vanligen infaller under första halvan av juli. I Finland och Ryssland har fjärilar insamlats under senare halvan av juli och samtliga sju exemplar från perioden före 1995 har påträffats som fullbildade fjärilar. Under kalla vintrar med hackspettsinvasion i södra Sverige utsätts tvååriga larver för ett mycket hårt predationstryck. Arten är därför minst sällsynt i miljöer som sällan besöks av hackspettar. I Skåne förekommer den framförallt i det öppna jordbrukslandskapets märgelgravar, ådalar och fuktigare betesmarker. Angripna buskar växer främst på väldränerad sandjord och aldrig på styv lera. Den fuktiga livsmiljön, vanligen med högväxt örtflora, i kombination med artens höga värmekrav gör att den föredrar solsidan av större videbuskage. Om gråvidets nedre stamdelar friläggs från högörtvegetation av betande boskap kan detta bidra till att äggläggande honor attraheras starkare. De undviker å andra sidan helt videbuskage som föryngrats genom nedsågning. Arten kräver buskar med ostörd tillväxt och stamdiametern bör vara minst 10 cm. Den har dock vid några tillfällen påträffats i klenare stammar. Under de senaste åren har larvangrepp påträffats även i Finland och Ryssland. Arten lever här främst på sälg som växer på torrare mark, och angreppen är betydligt mer svårlokaliserade då puppgången och kläckningshålet mynnar ut vid eller strax under markytan. I Ryssland har artens angrepp påträffats inom det starkt förorenade närområdet till ett smältverk på Kolahalvön.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Buskmark

Substrat/Föda:
Ved och bark (Har betydelse)
· gråvide - Salix cinerea (Viktig)
· sälg - Salix caprea (Viktig)
· vitpil - Salix alba (Har betydelse)
Levande träd (Har betydelse)
Ett mycket aktuellt hot har uppstått genom EU:s regler mot förbuskning av det öppna landskapet, bl.a. av dikesrenar, odlingshinder och slänter mot vattendrag som ingår i/gränsar till mark för vilken generell miljöersättning utbetalas för att vidmakthålla en specificerad hävd. Länsstyrelsernas lantbruksenheter kritiserar ofta markägarna för bristande röjningar – okunniga om det stora värdet av sälg och vide inte bara för denna art utan också som nektarresurs för humlor, bin och värdväxt för andra insekter. Detta riskerar att leda till en framtida brist på solexponerade sälgar och videbuskar av rätt beskaffenhet för att motsvara de höga kraven hos bålgetinglik glasvinge. Uppsnyggning och föryngring av videbuskage, liksom borthuggning av skadade och oväxtliga sälgstammar vid parkvård innebär också ett hot. Även åtgärder mot förbuskning i skötseln av naturvårdsområden kan riskera att leda till alltför omfattande röjningar. Borttagande av odlingshinder och förändringar av hydrologin genom igenfyllning av märgelgravar, uträtning av meanderslingor i åar samt vattenregleringar kan också försämra artens förutsättningar.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
Artens utbredning och populationstäthet bör närmare kartläggas, vilket även kan ske vintertid. Den borde även kunna påträffas på svenska sidan av Torne älvdal. I den mån arten förekommer i områden för naturvårds- och fritidsintressen bör enkla råd kunna avvärja missriktade naturvårdsinsatser. I Skåne förekommer arten bl.a. på golfbanor, vilka förefaller vara en för arten passande miljö eftersom trädbestånden där blivit utglesade och stammarna ofta friläggs. Där kan troligen information om artens krav innebära att lämpliga skötselåtgärder enkelt kan vidtas.

Ehnbom, K. 1936. Lepidopterologiskt nytt från Lunds Universitets Ent. museum. Opusc. ent. 1(1–2): 31–35.

Fibiger, M. & Kristensen, N.P. 1974. The Sesiidae of Fennoscandia and Denmark. Fauna Ent. Scand. 2: 1–91.

Gullander, B. 1963. Nordens svärmare och spinnare. P. A. Norstedt & Söners, Stockholm.

Kjellander, E. 1942. Lepidopterologiska notiser. Opusc. ent. 7(1–2): 38–40.

Kozlov, M. & Jalava, J. 1994. Lepidoptera of the Kola Peninsula, northwestern Russia, report no. 1 from the research projekt on the Entomological Bioindicators on Kola Peninsula. Ent. Fenn. 5: 65–85.

Lastuvka, Z. & Lastuvka, A. 1995. An illustrated key to European Sesiidae (Lep.). Faculty of Agriculture, Brno.

Löfqvist, E. 1922. Eine neue Aegeriidae (Lep.) aus Finnland. Notulae Ent. 2: 82–84.

Mikkola, K. 1979. Vanishing and declining species of Finnish Lepidoptera. Notulae Ent. 59: 1–9.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarna och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1976. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1975. Ent. Tidskr. 97: 43–44.

Palmqvist, G. 1977. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1976. Ent. Tidskr. 98: 31–33.

Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113: 37–45.

Palmqvist, G. 2000. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 31–45.

Thedenius, K.F. 1881. Bidrag till kännedomen om Skandinaviens fjärilsfauna. Ent. Tidskr. 1(2): 104–108.

Vuola, M. & Korpeia, S. 1977. Suomen lasisiipisten (Sesiidae) ja puuntuhoojien (Cossidae) elintavoista (Lepidoptera), 2. Notulae Ent. 57: 3–8.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1994. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Sesiidae - glasvingar 
  • Underfamilj
    Sesiinae  
  • Tribus
    Sesiini  
  • Släkte
    Sesia  
  • Art
    Sesia bembeciformis, (Hübner, 1806) - bålgetingsglasvinge
    Synonymer
    Sphinx bembeciformis Hübner, 1806
    Sphinx crabroniformis Lewin, 1797
    bålgetinglik glasvinge
    videglasvinge
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1994. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005 & 2007. © ArtDatabanken, SLU 2008.