Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  större borstspinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Setina irrorella
Större borstspinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En gul, ganska bredvingad spinnare som finns lokalt över stora delar av Norden, i första hand på öppna, varma, klippiga eller grusiga marker.

Vingspann hane 27–35 mm, hona 22–28 mm. Antenner svartaktiga och trådformiga, hos hanen med parvisa, böjda borst och jämförelsevis lång och rik ciliering, hos honan med tydligt kortare borst och bara svag ciliering. Huvudet, halskragen och bakkroppsspetsen är gula, mellankroppen förutom vinglocken samt bakkroppen svartaktiga. Framvingarna är gula och matta utan sidenglans, runtom kanterna gulare. Vingarna har ganska tunna fjäll vilket gör dem en aning genomskinliga. Framvingarna har tre tvärställda rader av små svarta punkter, och på undersidan med ganska svag grå skuggning. Bakvingarna är något ljusare, ibland med en till två svarta fläckar nära ytterkanten. Honan är tydligt mindre än hanen och har kortare och smalare framvingar samt kortare och kraftigare kropp. Vingarna kan vara något ljusare gula eller ha inslag av orange, och de svarta punktfläckarna kan vara mer eller mindre framträdande och ibland bilda korta gråsvarta streck. De mest kontrastrika exemplaren hittas ofta i söder medan de längre norrut ofta har mindre distinkt teckning. Längst i norr, från polcirkeln upp till fjällen, förekommer en mer tunnfjällig form (f. borealis) med svagt genomskinliga vingar och mindre distinkt teckning. I vila hålls vingarna i hög takställning över kroppen. Arten kan möjligen förväxlas med mindre borstspinnare Setina roscida men är tydligt större och har på framvingarna klarare gul färg utan grå ton. Dessutom skiljer sig arternas flygtider normalt med fem till sex veckor.
Ägget är något ovalt och glänsande bärnstensfärgat. Larven är som fullvuxen 18–22 mm lång och är gråsvart med stora, iögonfallande, rombiska, svavelgula–gula ryggfläckar på varje segment. Sidorygg- och sidolinjerna utgörs av svavelgula–gula, mindre fläckar och behåringen är svart med inslag av kortare vita hår. Huvudet är glänsande svart. Puppan är 8–10 mm lång och något glänsande mörkbrun. Kremaster saknas.
Utbredning
Länsvis förekomst för större borstspinnare Observationer i  Sverige för större borstspinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Större borstspinnare förekommer i Sverige över stora delar av landet, även i Lapplandsfjällen, och är vanligast på Gotland och längs Östersjökusten. Mellan 64º N och polcirkeln har den bara påträffats längs kusten, och norr om polcirkeln når den in till fjällen (tidigare ansedd som underarten borealis Valle, 1937). Lokalerna är framförallt på fastlandet ofta små, spridda och isolerade från varandra. Från stora delar av södra Sverige, t.ex. Skåne, finns bara få fynd efter 1960 vilket kan tyda på en större tillbakagång. Även på Öland har bara ett drygt tiotal exemplar hittats efter 1960 trots mångårig och intensiv samlingsaktivitet. I Danmark är arten utbredd lokalt på norra Jylland och Själland där den som regel uppträder sparsamt. Förekomsterna varierar kraftigt mellan olika år. I Norge finns arten lokalt i söder och öster. Väster om vattendelaren finns den bara i torra dalgångar i inre Sogn och Fjordane. I Jotunheimen och Dovre når den upp i fjällbjörksregionen till över 1 000 m ö.h. I norra Norge finns även några isolerade förekomster i Troms och i Finnmark. I Finland finns arten över stora delar av landet i spridda, ofta isolerade förekomster, främst i söder. Möjligen har den minskat kraftigt under de senare decennierna, särskilt i norr.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från Storbritannien och Iberiska halvön österut genom Medelhavsområdet och Centraleuropa (i de södra Alperna upp till 3 000 m ö.h.) till Turkiet. Vidare finns arten i den europeiska delen av Ryssland norrut till Kolahalvön och österut genom Sibirien till Kamtjakta och norra Mongoliet. På västra Balkan och i mellersta Italien finns underarten mediterranea (Daniel, 1964), i Österrike underarten freyeri (Nickerl, 1845) och i östra Palearktis underarten insigniata Staudinger, 1881.

Stor borstspinnare var under 1800-talet känd från Skåne till Dalarna och Hälsingland. Arten angavs som ej sällsynt. Fram till 1940-talet var den känd från flertalet landskap till Jämtland och Västerbotten i norr, men fynd saknades ännu från Blekinge, Närke, Västmanland och Härjedalen. Vid denna tidpunkt angavs den vara tämligen sällsynt. Idag är stor borstspinnare känd från alla landskap och lappmarker utom Åsele-, Lycksele- och Pite lappmarker. I största delen av Sverige är den idag mycket sällsynt och fynden, framförallt på västkusten och i centrala Mellansverige, är så få att det finns orsak att misstänka att arten här är migrant i likhet med flera andra arter i gruppen björnspinnare. Genom sin ofta något udda flygtid under dygnet påträffas den dock mer sällan vid UV-ljusfångst och arten har aldrig tidigare misstänkts migrera. Det senare av två enstaka fynd på Gotska Sandön, från 1952 och 1960, omtalas som ett mycket stort exemplar med svagare teckning, vilket är artens typiska utseende i Sydösteuropa. De enda områden i Norden från vilka stor borstspinnare uppgivits som mer eller mindre årligen förekommande och ibland allmän, åtminstone under några år, är följande: Danmark; Nordöstsjälland, Asserbo i tusental 1951, Nordvästsjälland, Stenstrup, Holbäck 1962, Nordöstjylland flerstädes 1961. Norge; Opland, Lom 1950-talet, Akershus Ostöya 1987. Sverige; Gotland, Östergarn, Sysne 1975-1980, Kappelshamn 1977 (10), Hejnum hällar 1990-talet, Västergötland, Skara, Röde mosse 1990-talet, Södermanland, Oxelösund 1984, Utö 1995, Uppland, Vällen 1994, Uppland, Älvkarleby och Marma 1980-90-talen, Gästrikland, Skutskärstrakten 1980-90-talen, Dalarna, Mora, Alderängarna 1970-80-talen, Medelpad, Lidensboda 1937 och Västerbotten, Vindelälven, Degerfors 1936-1943. I alla övriga faunalistor eller personliga rapporter omtalas endast högst enstaka fynd. Exempelvis har det på det välutforskade Öland bara gjorts ett drygt tiotal fynd sedan 1960-talet. Även från Skåne är fynden mycket få under senare årtionden. Artens favoriserade livsmiljöer finns vanligen på starkt begränsade arealer och det är därför sannolikt att den även är förbisedd i mindre välundersökta delar av landet. Gemensamt för flertalet av artens habitat är en riklig tillgång på lösa stenar av mindre format och ett övervägande torrt klimat eller mycket väldränerad grus- eller sandmark som gynnar en snabb upptorkning efter regn. I Norra Sverige från cirka 65°N förekommer borealis främst i fjällkjedjans östligaste utlöpare i Lule lappmark, Kvickjokk, Njunjes och norr om Stora Lulevattnet på Altasapakte och i Svalaks sydbrant. Ett fynd finns även från Torne lappmark, Låktatjåkka, samt ett par fynd från Jukkasjärvi. På nordkalotten är borealis påträffad från Muonio och Ounastunturi i Finland till inre Troms och Finnmark i Norge, samt på Fiskarhalvön i Ryssland. Fynden längst i norr är främst från 1800-talet och arten saknas helt längs Norges västkust med undantag av ett fynd i Nordland, Lofoten, Lödingen. Denna nordliga form har möjligen en annan invandringshistoria. Betydligt mer utbredd är stor borstspinnare i de norska fjälldalarna som befinner sig i regnskugga av Jotunheimen och Hardangervidda och når 1000 m ö.h. Arten når även ner till havsnivån i det inre av Sognfjorden och Hardangerfjorden. I södra Norge är arten lokalt utbredd mellan Oslofjordsområdet och Vest-Agder. I Finland uppges stor borstspinnare vara tämligen allmän om än stundom lokal. Utbredningen omfattar hela landet, men är gles med undantag av Åland, sydkusten och Tampere/Tammerforstrakten, där den påträffats på de flesta platser. Den saknas dock oväntat i flera omfattande faunaförteckningar och anges vara sällsynt i Ryska Karelen. Antalet områden med årlig förekomst är sannolikt betydligt mer begränsat än vad utbredningskartorna över Finland visar. I Danmark har stor borstspinnare sedan 1960-talet påträffats i samtliga distrikt utom Sydjylland och Sydsjälland, men påträffades först i Västjylland så sent som 1977, på Falster först 1968 och andra fyndet på Bornholm gjordes 1966. I norra Jylland och på norra Själland har arten sina fasta förekomster i landet. I Litauen är arten sällsynt och påträffad i nio distrikt. I Storbritannien förekommer stor borstspinnare främst vid kusterna och i inlandet endast på urkalk- och kritkalkberg i södra England och Wales. Vid västkusten når den i spridda, mindre förekomstområden nordligast till Hebriderna och Irland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Större borstspinnare förekom tidigare lokalt på öppna varma hed- och mossmarker i hela landet utanför fjällkedjan. I Norrland uppträder arten även på torra öppna marker med ljung. Förekomsterna blir alltmer lokala och färre i takt med att artens habitat växer igen över praktiskt taget hela landet. Minskad hävd och fortgående kvävenedfall orsakar förnapålagring även på habitens magra marker vilket missgynnar artens överlevnadsmöjligheter. Troligen är arten försvunnen från Skåne, Öland och stora delar av västra Götaland. Arten har dock ännu så vitt känt stabila populationer på Gotland och på sina håll i Roslagen, i det sistnämnda området drabbas arten ändå av fortgående igenväxning av lämpliga habitat. Antalet reproduktiva individer skattas till 15000 (10000-25000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (452-2000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v)).
Ekologi
Större borstspinnare är värmeälskande och finns främst på varma, torra platser med låg vegetation, t.ex. klippmarker, torrängar, kalkhällmarker, klapperstensfält, sydvända rasbranter, äldre grustäkter och skifferstens- och grusmarker ovanför trädgränsen i lapplandsfjällen. Dessutom förekommer den på öppna kärrmarker, t.ex. i nordliga barrskogsområden. I Danmark finns den även på torra hedar och i den grå klit. Arten påträffas knappast utanför sitt egentliga habitat och är inte känd för att migrera. På lämpliga ställen kan den vara ganska talrik, framför allt i södra Norden. Arten varierar kraftigt i antal mellan olika år. På många lokaler i de södra delarna finns den ofta tillsammans med t.ex. ockragul lavspinnare Eilema lutarellum, gulpannad lavspinnare E. pygmaeolum och punkthedspinnare Coscinia cribraria. Fjärilen är aktiv främst nattetid och flyger redan innan solen gått ner fram till midnatt, under varma nätter
ibland lite längre. Ibland har flera individer observerats börja flyga som på en given signal vid 19-tiden i fullt solsken. Hanar har också setts flyga på morgnarna och mitt på dagen i soligt och varmt väder. Hanen flyger i en rak, ganska fladdrig, långsam flykt högst någon meter över marken och honan flyger i kortare ”skutt” från strå till strå. Hanarna lockas lätt till ljuset av kvicksilverlampor när det blivit mörkt och en gynnsam natt kan flera tiotals fjärilar komma till en lampa. Honorna är nästan bara aktiva på dagen och lockas praktiskt taget aldrig till lampor. Honorna lockar med feromoner från skymningen och framåt natten när de sitter uppkrupna på strån med vingarna lite utbredda. Arten flyger i en generation, i söder från slutet av juni till början av augusti med högflygningen i månadsskiftet juli-augusti, längre norrut från mitten av juli till mitten av augusti.
Honan lägger drygt 50 ägg i korta rader på grässtrån. Äggen kläcks i augusti och larverna växer långsamt under hösten. De övervintrar som ganska små i en lucker spånad nära marken. Efter övervintringen är de främst nattaktiva och gömmer sig nära marken under dagen. Emellanåt kan de sitta helt öppet på stenar eller andra kala ytor. De lever av mark- och stenväxande lavar och mossor, t.ex. färglavar Parmelia spp., orangelavar Caloplaca spp., krimmerlavar Rinodina spp., tussmossor Tortula spp. och allémossa Leucodon sciuroides. Larver hittas ibland i de svenska lapplandsfjällen tillsammans med larver och puppor av arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri ssp. fridolini. De blir fullvuxna från första halvan av juni till början av juli och förpuppar sig i en lucker kokong med invävda larvhår mellan grässtrån nära marken, i stensprickor eller under flata stenar. I norr har larven troligen en tvåårig utvecklingstid. Puppan kläcks efter två till fyra veckor.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· Caloplaca
· Caloplaca
· bladmossor
· bladmossor
· lavar
· lavar
· mossor
· mossor
Svampar och lavar
Svampar och lavar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Setina, Art Setina irrorella (Linnaeus, 1758) - större borstspinnare Synonymer Phalaena (Tinea) irrorella Linnaeus, 1758, Philea irrorella (Linnaeus, 1758), Endrosa irrorella (Linnaeus, 1758), stor borstspinnare

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Större borstspinnare förekom tidigare lokalt på öppna varma hed- och mossmarker i hela landet utanför fjällkedjan. I Norrland uppträder arten även på torra öppna marker med ljung. Förekomsterna blir alltmer lokala och färre i takt med att artens habitat växer igen över praktiskt taget hela landet. Minskad hävd och fortgående kvävenedfall orsakar förnapålagring även på habitens magra marker vilket missgynnar artens överlevnadsmöjligheter. Troligen är arten försvunnen från Skåne, Öland och stora delar av västra Götaland. Arten har dock ännu så vitt känt stabila populationer på Gotland och på sina håll i Roslagen, i det sistnämnda området drabbas arten ändå av fortgående igenväxning av lämpliga habitat. Antalet reproduktiva individer skattas till 15000 (10000-25000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 800 (452-2000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,v)).
En gul, ganska bredvingad spinnare som finns lokalt över stora delar av Norden, i första hand på öppna, varma, klippiga eller grusiga marker.

Vingspann hane 27–35 mm, hona 22–28 mm. Antenner svartaktiga och trådformiga, hos hanen med parvisa, böjda borst och jämförelsevis lång och rik ciliering, hos honan med tydligt kortare borst och bara svag ciliering. Huvudet, halskragen och bakkroppsspetsen är gula, mellankroppen förutom vinglocken samt bakkroppen svartaktiga. Framvingarna är gula och matta utan sidenglans, runtom kanterna gulare. Vingarna har ganska tunna fjäll vilket gör dem en aning genomskinliga. Framvingarna har tre tvärställda rader av små svarta punkter, och på undersidan med ganska svag grå skuggning. Bakvingarna är något ljusare, ibland med en till två svarta fläckar nära ytterkanten. Honan är tydligt mindre än hanen och har kortare och smalare framvingar samt kortare och kraftigare kropp. Vingarna kan vara något ljusare gula eller ha inslag av orange, och de svarta punktfläckarna kan vara mer eller mindre framträdande och ibland bilda korta gråsvarta streck. De mest kontrastrika exemplaren hittas ofta i söder medan de längre norrut ofta har mindre distinkt teckning. Längst i norr, från polcirkeln upp till fjällen, förekommer en mer tunnfjällig form (f. borealis) med svagt genomskinliga vingar och mindre distinkt teckning. I vila hålls vingarna i hög takställning över kroppen. Arten kan möjligen förväxlas med mindre borstspinnare Setina roscida men är tydligt större och har på framvingarna klarare gul färg utan grå ton. Dessutom skiljer sig arternas flygtider normalt med fem till sex veckor.
Ägget är något ovalt och glänsande bärnstensfärgat. Larven är som fullvuxen 18–22 mm lång och är gråsvart med stora, iögonfallande, rombiska, svavelgula–gula ryggfläckar på varje segment. Sidorygg- och sidolinjerna utgörs av svavelgula–gula, mindre fläckar och behåringen är svart med inslag av kortare vita hår. Huvudet är glänsande svart. Puppan är 8–10 mm lång och något glänsande mörkbrun. Kremaster saknas.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för större borstspinnare

Länsvis förekomst och status för större borstspinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för större borstspinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Större borstspinnare förekommer i Sverige över stora delar av landet, även i Lapplandsfjällen, och är vanligast på Gotland och längs Östersjökusten. Mellan 64º N och polcirkeln har den bara påträffats längs kusten, och norr om polcirkeln når den in till fjällen (tidigare ansedd som underarten borealis Valle, 1937). Lokalerna är framförallt på fastlandet ofta små, spridda och isolerade från varandra. Från stora delar av södra Sverige, t.ex. Skåne, finns bara få fynd efter 1960 vilket kan tyda på en större tillbakagång. Även på Öland har bara ett drygt tiotal exemplar hittats efter 1960 trots mångårig och intensiv samlingsaktivitet. I Danmark är arten utbredd lokalt på norra Jylland och Själland där den som regel uppträder sparsamt. Förekomsterna varierar kraftigt mellan olika år. I Norge finns arten lokalt i söder och öster. Väster om vattendelaren finns den bara i torra dalgångar i inre Sogn och Fjordane. I Jotunheimen och Dovre når den upp i fjällbjörksregionen till över 1 000 m ö.h. I norra Norge finns även några isolerade förekomster i Troms och i Finnmark. I Finland finns arten över stora delar av landet i spridda, ofta isolerade förekomster, främst i söder. Möjligen har den minskat kraftigt under de senare decennierna, särskilt i norr.
Världsutbredningen sträcker sig i väster från Storbritannien och Iberiska halvön österut genom Medelhavsområdet och Centraleuropa (i de södra Alperna upp till 3 000 m ö.h.) till Turkiet. Vidare finns arten i den europeiska delen av Ryssland norrut till Kolahalvön och österut genom Sibirien till Kamtjakta och norra Mongoliet. På västra Balkan och i mellersta Italien finns underarten mediterranea (Daniel, 1964), i Österrike underarten freyeri (Nickerl, 1845) och i östra Palearktis underarten insigniata Staudinger, 1881.

Stor borstspinnare var under 1800-talet känd från Skåne till Dalarna och Hälsingland. Arten angavs som ej sällsynt. Fram till 1940-talet var den känd från flertalet landskap till Jämtland och Västerbotten i norr, men fynd saknades ännu från Blekinge, Närke, Västmanland och Härjedalen. Vid denna tidpunkt angavs den vara tämligen sällsynt. Idag är stor borstspinnare känd från alla landskap och lappmarker utom Åsele-, Lycksele- och Pite lappmarker. I största delen av Sverige är den idag mycket sällsynt och fynden, framförallt på västkusten och i centrala Mellansverige, är så få att det finns orsak att misstänka att arten här är migrant i likhet med flera andra arter i gruppen björnspinnare. Genom sin ofta något udda flygtid under dygnet påträffas den dock mer sällan vid UV-ljusfångst och arten har aldrig tidigare misstänkts migrera. Det senare av två enstaka fynd på Gotska Sandön, från 1952 och 1960, omtalas som ett mycket stort exemplar med svagare teckning, vilket är artens typiska utseende i Sydösteuropa. De enda områden i Norden från vilka stor borstspinnare uppgivits som mer eller mindre årligen förekommande och ibland allmän, åtminstone under några år, är följande: Danmark; Nordöstsjälland, Asserbo i tusental 1951, Nordvästsjälland, Stenstrup, Holbäck 1962, Nordöstjylland flerstädes 1961. Norge; Opland, Lom 1950-talet, Akershus Ostöya 1987. Sverige; Gotland, Östergarn, Sysne 1975-1980, Kappelshamn 1977 (10), Hejnum hällar 1990-talet, Västergötland, Skara, Röde mosse 1990-talet, Södermanland, Oxelösund 1984, Utö 1995, Uppland, Vällen 1994, Uppland, Älvkarleby och Marma 1980-90-talen, Gästrikland, Skutskärstrakten 1980-90-talen, Dalarna, Mora, Alderängarna 1970-80-talen, Medelpad, Lidensboda 1937 och Västerbotten, Vindelälven, Degerfors 1936-1943. I alla övriga faunalistor eller personliga rapporter omtalas endast högst enstaka fynd. Exempelvis har det på det välutforskade Öland bara gjorts ett drygt tiotal fynd sedan 1960-talet. Även från Skåne är fynden mycket få under senare årtionden. Artens favoriserade livsmiljöer finns vanligen på starkt begränsade arealer och det är därför sannolikt att den även är förbisedd i mindre välundersökta delar av landet. Gemensamt för flertalet av artens habitat är en riklig tillgång på lösa stenar av mindre format och ett övervägande torrt klimat eller mycket väldränerad grus- eller sandmark som gynnar en snabb upptorkning efter regn. I Norra Sverige från cirka 65°N förekommer borealis främst i fjällkjedjans östligaste utlöpare i Lule lappmark, Kvickjokk, Njunjes och norr om Stora Lulevattnet på Altasapakte och i Svalaks sydbrant. Ett fynd finns även från Torne lappmark, Låktatjåkka, samt ett par fynd från Jukkasjärvi. På nordkalotten är borealis påträffad från Muonio och Ounastunturi i Finland till inre Troms och Finnmark i Norge, samt på Fiskarhalvön i Ryssland. Fynden längst i norr är främst från 1800-talet och arten saknas helt längs Norges västkust med undantag av ett fynd i Nordland, Lofoten, Lödingen. Denna nordliga form har möjligen en annan invandringshistoria. Betydligt mer utbredd är stor borstspinnare i de norska fjälldalarna som befinner sig i regnskugga av Jotunheimen och Hardangervidda och når 1000 m ö.h. Arten når även ner till havsnivån i det inre av Sognfjorden och Hardangerfjorden. I södra Norge är arten lokalt utbredd mellan Oslofjordsområdet och Vest-Agder. I Finland uppges stor borstspinnare vara tämligen allmän om än stundom lokal. Utbredningen omfattar hela landet, men är gles med undantag av Åland, sydkusten och Tampere/Tammerforstrakten, där den påträffats på de flesta platser. Den saknas dock oväntat i flera omfattande faunaförteckningar och anges vara sällsynt i Ryska Karelen. Antalet områden med årlig förekomst är sannolikt betydligt mer begränsat än vad utbredningskartorna över Finland visar. I Danmark har stor borstspinnare sedan 1960-talet påträffats i samtliga distrikt utom Sydjylland och Sydsjälland, men påträffades först i Västjylland så sent som 1977, på Falster först 1968 och andra fyndet på Bornholm gjordes 1966. I norra Jylland och på norra Själland har arten sina fasta förekomster i landet. I Litauen är arten sällsynt och påträffad i nio distrikt. I Storbritannien förekommer stor borstspinnare främst vid kusterna och i inlandet endast på urkalk- och kritkalkberg i södra England och Wales. Vid västkusten når den i spridda, mindre förekomstområden nordligast till Hebriderna och Irland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Lithosiini  
  • Undertribus
    Endrosina  
  • Släkte
    Setina  
  • Art
    Setina irrorella(Linnaeus, 1758) - större borstspinnare
    Synonymer
    Phalaena (Tinea) irrorella Linnaeus, 1758
    Philea irrorella (Linnaeus, 1758)
    Endrosa irrorella (Linnaeus, 1758)
    stor borstspinnare

Större borstspinnare är värmeälskande och finns främst på varma, torra platser med låg vegetation, t.ex. klippmarker, torrängar, kalkhällmarker, klapperstensfält, sydvända rasbranter, äldre grustäkter och skifferstens- och grusmarker ovanför trädgränsen i lapplandsfjällen. Dessutom förekommer den på öppna kärrmarker, t.ex. i nordliga barrskogsområden. I Danmark finns den även på torra hedar och i den grå klit. Arten påträffas knappast utanför sitt egentliga habitat och är inte känd för att migrera. På lämpliga ställen kan den vara ganska talrik, framför allt i södra Norden. Arten varierar kraftigt i antal mellan olika år. På många lokaler i de södra delarna finns den ofta tillsammans med t.ex. ockragul lavspinnare Eilema lutarellum, gulpannad lavspinnare E. pygmaeolum och punkthedspinnare Coscinia cribraria. Fjärilen är aktiv främst nattetid och flyger redan innan solen gått ner fram till midnatt, under varma nätter
ibland lite längre. Ibland har flera individer observerats börja flyga som på en given signal vid 19-tiden i fullt solsken. Hanar har också setts flyga på morgnarna och mitt på dagen i soligt och varmt väder. Hanen flyger i en rak, ganska fladdrig, långsam flykt högst någon meter över marken och honan flyger i kortare ”skutt” från strå till strå. Hanarna lockas lätt till ljuset av kvicksilverlampor när det blivit mörkt och en gynnsam natt kan flera tiotals fjärilar komma till en lampa. Honorna är nästan bara aktiva på dagen och lockas praktiskt taget aldrig till lampor. Honorna lockar med feromoner från skymningen och framåt natten när de sitter uppkrupna på strån med vingarna lite utbredda. Arten flyger i en generation, i söder från slutet av juni till början av augusti med högflygningen i månadsskiftet juli-augusti, längre norrut från mitten av juli till mitten av augusti.
Honan lägger drygt 50 ägg i korta rader på grässtrån. Äggen kläcks i augusti och larverna växer långsamt under hösten. De övervintrar som ganska små i en lucker spånad nära marken. Efter övervintringen är de främst nattaktiva och gömmer sig nära marken under dagen. Emellanåt kan de sitta helt öppet på stenar eller andra kala ytor. De lever av mark- och stenväxande lavar och mossor, t.ex. färglavar Parmelia spp., orangelavar Caloplaca spp., krimmerlavar Rinodina spp., tussmossor Tortula spp. och allémossa Leucodon sciuroides. Larver hittas ibland i de svenska lapplandsfjällen tillsammans med larver och puppor av arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri ssp. fridolini. De blir fullvuxna från första halvan av juni till början av juli och förpuppar sig i en lucker kokong med invävda larvhår mellan grässtrån nära marken, i stensprickor eller under flata stenar. I norr har larven troligen en tvåårig utvecklingstid. Puppan kläcks efter två till fyra veckor.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Våtmark, Havsstrand, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Har betydelse)
· bladmossor - Bryophyta (Viktig)
· lavar - Lichenes (Viktig)
· mossor - Bryophyta s.lat. (Viktig)
Svampar och lavar (Viktig)
Arten hotas i södra Sverige främst av igenväxning till följd av upphörande bete, samt av trädplantering av torra, steniga backar med sparsam kalkgynnad vegetation. Den hotas längre norrut av vattenregleringar med utebliven vårflod, vilket ger en snabb igenväxning av tidigare trädlösa grus- och stensstränder i flodbäddar. I mosaiklandskap med beteshävd kan smärre avsnitt av kalspolad berggrund omgiven av torräng hotas av gödsling. Där arten förekommer i grustäkter hotas den av restaurering genom igenplantering. Genom honans mer begränsade rörlighet hotas arten sannolikt på flera områden i landet av en tilltagande fragmentering av gynnsamma habitat.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Vattenreglering (Viss negativ effekt)
Plantera inte igen torrängsmiljöer i betesmarker. Vid alltför kraftig igenväxning bör buskskiktet glesas ut. Detta gäller i särskilt hög grad enbuskar som idag är betydligt mer omhuldade av landskapsvårdande markägare och ledningsgateröjare än under tidigare decennier. Enen är av mindre värde för rödlistade arter än många andra buskar och den ger lokal markförsurning. Undvik gödsling av torrängar eller ängar med nakna hällar och rösen med röjda stenar. På tidigare öppna större grus- och stenbankar vid våra älvar bör främst de mer långsamt växande och under hela året skuggivande träden tall och gran röjas bort redan som småträd. Grus- och sandtäkter bör inte åtgärdas genom släntning och igenplantering. De utgör idag viktiga refugier för ett stort antal rödlistade arter för vilka de naturliga störningsmiljöerna idag har spolierats.
Namngivning: Setina irrorella (Linnaeus 1758). Originalbeskrivning: Phalaena (Tinea) irrorella. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 535. Synonymer: Philea irrorella Linnaeus 1758, Endrosa irrorella Linnaeus, 1758. Svensk synonym: stor borstspinnare.
Etymologi: irrorella = ung. den lilla daggduschade; irroro (lat.) = duscha med dagg, syftar möjligen på de svarta spridda fläckarna på framvingarna eller kanske på fjärilens beteende att ibland vila daggvåt på grässtrån; diminutivsuffixet -ella fem. av -ellus (lat.) för fjärilsarter beskrivna av Linné i den av honom namngivna systematiska gruppen Tinea (malfjärilar).
Uttal: [Sétina irorélla]

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Ahlén, I. 1997. Fältobservationer av ultraljud hos flygande fjärilar. Ent. Tidskr. 118(4): 197-199.

Aurivillius, C. 1888-1891. Nordens Fjärilar. Hiertas AB bokförlag, Stockholm.

Berggren, K., Svendsen, S. & Aarvik, L. 1979. En sommerfuglekskursjon til Gudbrandsdalen og Dovre 14.-16. VII. 1978. Atalanta norvegica 3(4): 91-95.

Eliasson, C.U. 1998. Stor borstspinnare, Setina irrorella. Insectifera 6: 63-65.

Eliasson, H. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkarleby. Ent. Tidskr. 66: 136-154.

Franzén, M. 1997. Storfjärilar i lövskogar i norra Östergötland. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 5.

Freina de, J.J. & Witt, T.J. 1987. Die Bombyces und Sphinges der Westpalaearktis, Vol. I. Forschung und Wissenschaft verlag, München.

Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129-159.

Hanson, B. 1962. Bidrag till kännedomen om Gotska Sandöns fjärilsfauna. 1. Ent. Tidskr. 83(3-4): 123-134.

Hedqvist, K.-J. 1950. Fjärilar från Vindelälvens dalgång inom Degerfors socken i Västerbottens län. Ent. Tidskr. 71(1): 33-42.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar:ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Jennersten, O. 1970. Inkomna rapporter av svärmare och spinnare. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 28-35.

Kaisila, J. 1947. Die Makrolepidopterenfauna des Aunus-Gebietes. Acta Ent. Fenn. 1: 1-112.

Koch, M. 1983. Wir bestimmen Schmetterlinge. II teil; Bären, Spinner, Schwärmer und Bohrer. Neumann-Neudamm Verlag, Radebeul.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Larsson, A. 1968. Storfjärilar infångade i området norr om Satisjaure och Pätsatsjaure i Lule Lappmark åren 1957-1960. Ent. Tidskr. 89(1-2): 128-130.

Lingonblad, B. 1944. Iakttagelser över finska Lepidoptera III. Muonio, Enontekiö (Lkem, Le). Not. Ent. 24(3-4): 65-71.

Lühr, C.F. 1960. Fortegnelse over Macrolepidoptera fanget i Lom herred (On). Norsk Ent. Tidskr. 11(3-4): 112-116.

Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Norgaard, I. & Nielsen, P. S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961-86. Lepidopterologisk forening.

Opheim, M. 1969. Nye lokaliteter for norske lepidoptera samt sjaeldnere funn. Atalanta norvegica 1(3): 137-143.

Orstadius, E. 1915. Bidrag till kännedomen om fjärilsfaunan inom Kronobergs län. Ent. Tidskr. 36: 42-68, 244-267.

Sjöberg, G. 1995. Skydda Tröskenområdet; utbredningskartor. Insectifera 3(1): 6-35.

Sjöstedt, J. 1998. Femton år av storfjärilslistor. Graphosoma 13(2): 8-9.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth.

Svensson, I., Gustavsson, B., Imby, L., Elmquist, H., Hellberg, H. & Palmqvist, G. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska riksmuseet & Entomologiska föreningen i Stockholm.

Östlund, R. 1954. Gästrikslands storfjärilfauna. Ent. Tidskr. 75(2-4): 208-220.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 (Naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Lithosiini  
  • Undertribus
    Endrosina  
  • Släkte
    Setina  
  • Art
    Setina irrorella, (Linnaeus, 1758) - större borstspinnare
    Synonymer
    Phalaena (Tinea) irrorella Linnaeus, 1758
    Philea irrorella (Linnaeus, 1758)
    Endrosa irrorella (Linnaeus, 1758)
    stor borstspinnare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén, 2006 (Kännetecken, Levnadssätt, Utbredning). Claes U. Eliasson 1996. Rev. Claes U. Eliasson 1999, 2010 (Naturvårdsinformation).