Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  mindre åsjordfly

Organismgrupp Fjärilar, Nattflyn Spaelotis suecica
Mindre åsjordfly Fjärilar, Nattflyn

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vingarna saknar tydlig teckning. Framvingarnas färg varierar individuellt från mörkare till något ljusare brungrå. Strukturen ger ett fingrynigt intryck. Ibland är yttersta framvingekanten svagt rosafärgad. Arten är till förväxling lik den allmänna arten mörkt jordfly Spaelotis ravida, men vanligen mindre och mörkare än denna. Genitalerna uppvisar tydliga skillnader hos båda könen gentemot denna art och hos honan också hos de externa plattor på bakkroppsspetsen som är utformade för att passa mot hanens klaffar. Vingspann 36-40 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för mindre åsjordfly Observationer i  Sverige för mindre åsjordfly
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Christopher Aurivillius beskrev 1890 den förväxlade och oansenliga arten svenskt jordfly efter ett exemplar från Jämtland utan närmare lokalangivelse. Ytterligare två exemplar i Naturhistoriska Riksmuseums samlingar, från Hälsingland, Forsa och Hudiksvall, är sannolikt från samma tid. Insamlaren är brodern Carl Aurivillius. Det dröjde cirka sextio år innan arten åter anmäldes från landet, då genom ett fynd från Norrbotten, Piteå. Under perioden 1952-1975 påträffades arten endast vid ett tillfälle i Hälsingland, Hälsingtuna 1952. Detta exemplar påträffades i en virkeshög. År 1976 togs så ett exemplar av arten vid UV-ljusfångst i Dalarna, St. Tuna, samtidigt med flera 10-tals exemplar av den migrerande arten finskt jordfly Actebia fennica. Detta var upptakten till en remarkabel, långvarig expansion av svenskt jordfly. Under de närmast påföljande åren påträffades arten även på platser som tyder på långdistansmigration - Öland: Ottenbylund 1979, Södermanland: Kvarsebo 1981 och Uppland: Östhammar 1983. Under samma tidsperiod gjordes även flera fynd i Danmark som helt avgjort var långdistansmigration. Först under 1984 började arten eftersökas målinriktat och så snart dess livsmiljö, i grustäkter, blev känd visade det sig att den redan hade starka populationer i Uppland på Uppsalaåsen från Björklinge, flerstädes till norr om Dalälven - Gästrikland: Trödje, Björke, Sandviken samt i Dalarna: Borlängetrakten. Arten togs även mer enstaka i Närke: Mogetorp, Södermanland: Katrineholm och Nyköpingstrakten, Uppland: Märsta, Dalarna: Orsa och Härjedalen: Hede. Sammanlagt påträffades ett par hundra exemplar. De enda senare fynden av tydlig långväga migrationskaraktär är Skåne, Sandhammaren 1987 och Öland, Mellstaby 2005. Från och med 1988 såg utbredningen ut att stabiliseras till norr om klimatgränsen Limes norrlandicus, med sydgräns i Värmland: Brattforsheden, Närke Mogetorp, Västmanland: Lindesberg, Ramsberg och Norberg och Gästrikland: Björke. Den hade då gradvis försvunnit från Uppsalaåsen söder om Dalälven, där den närstående arten mörkt jordfly åter dominerade. Svenskt jordfly försvann åter ganska anonymt från alla ovannämnda platser vid sydgränsen inklusive Dalarna efter mitten av 1990-talet. Den påträffades senast i Lindesberg 1995 och i Gävletrakten 1997. I dagsläget är endast en kvarvarande population känd från Sverige. Denna finns i Norrbotten på Seskarö, Santasaari, där den först påträffades 1988 och varit ganska talrik fram till 2002. På denna lokal eftersöktes arten resultatlöst under två veckor redan 1979 vilket talar för att arten även här etablerade sig först genom den invasion av migrerande fjärilar som berörde övriga Sverige under 1980-talet. Inga eftersökningar har senare skett på denna eller andra potentiella kustlokaler i Norrbotten. Det är således okänt om arten finns kvar. I norra Uppland och Gästrikland har arten eftersökt med betesfällor på sina tidigare kända lokaler under 2000-talet utan att återfynd kunnat göras. De 20 fynd som påträffades i Danmark mellan 1977 och 1996 bedöms samtliga vara resultatet av långdistansmigration. Flertalet av fynden gjordes under åren 1979-1980 på Bornholm, men fynd har även gjorts på Falster och Nordöstsjälland. I Finland var svenskt jordfly fram till 1969 endast känd genom cirka tjugo fynd spridda över landets södra hälft, från Åland till Karelen. Under den följande tioårsperioden hade antalet ökat till cirka 100 fynd varav tjugo enbart under 1979. Arten eftersöktes målinriktat under 1980-talet och visade sig då vara talrik på lämpliga områden i alla provinser i södra hälften av landet. Isolerade förekomster av svenskt jordfly påträffades i trakten av Uleåborg/Oulu och på ön Hailuoto i norra Bottenhavet. I Norge påträffades åtta exemplar av arten i Oppland, Lom, Böverdalen redan 1885, men dessa förblev oidentifierade fram till 1946. Därefter har återfynd gjorts i Oppland; Lom, Fossberg 1954, Vågåmo, Otta och Sel, i sammanlagt cirka tjugo exemplar fram till 1981. Lom härad på 406 m ö.h. befinner sig i regnskugga av Jotunheimsmassivet i övre Gudbrandsdalen och är den nederbördsfattigaste platsen i södra Skandinavien med endast 274 mm årsnederbörd. Trots det begränsade antalet insamlade exemplar av svenskt jordfly i Gudbrandsdalen förefaller det - med hänsyn till de relativt sparsamma undersökningarna av området - som om förekomsten av arten där har en obruten kontinuitet. Den har påträffats upp till cirka 1000 m ö.h. I övriga Norge är svenskt jordfly endast påträffad i södra Hedmark, Elverum 1979 och senare i södra Oppland, Gjövik, Akershus och östra Buskerud, i ett fåtal exemplar. Länge omhuldades åsikten att artens habitat i grusgropar gjort den förbisedd och att den säkert funnits spridd i mellersta Sverige tidigare, men idag står det mer klart att detta inte räcker som förklaring, speciellt med hänsyn till den betydligt intensivare insamlingsaktiviteten här än i Norge. Däremot är det tänkbart att de torraste områdena vid Norrlandskusten hyst mer kontinuerliga populationer, trots de fåtaliga fynden här före 1970-talet. Det förefaller också sannolikt att den ännu kan finnas kvar på fler platser mellan Hälsingland och Norrbotten. Sannolikt gynnades artens snabba expansion från Ryssland i hög grad av de torra och varma somrar som rådde under perioden 1975-1977. Utanför Fennoskandien och Ryssland förekommer svenskt jordfly i Europa endast isolerat i Alperna på lägre nivåer med fåtaliga men kontinuerliga fynd från Sydtyrolen i Italien, Österrike, samt från Schwarzwald i Sydtyskland. Ett fåtal fynd har även gjorts i Rumänien och Polen. Världsutbredningen sträcker sig mer sammanhängande från Moskva och södra Ural genom Sibirien till Vladivostok, Kurilerna, Kamtjatka och vidare genom norra Nordamerika till östra Grönland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU°)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU°)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Svenskt jordfly förekommer på sandåsar och öppna sandmarker i norra Svealand och i Norrland. Larven lever på diverse örter exempelvis mjölkört (Epilobium angustifolium) och maskros (Taraxacum sp.) och förutsätter efter vad som är känt tillräcklig tillgång till fria sandytor. Under 1980-talet upptäcktes några rikliga förekomster i grustäkter. Arten försvinner dock i samband med efterbehandlingar, plantering med tall och igenväxning. Tillgången på öppna sandytor minskar sedan slutet av 1990-talet dels genom att antalet nya grustäktstillstånd minskar och ersätts av bergtäkter, och dels genom att kvarvarande grustäktsverksamheter alltmer bedriver sin verksamhet så att efterbehandlingen genomförs efterhand som grusmaterialet tas ut. Detta leder till att arealerna öppen sand i tidiga igenväxningsstadier minskar. Arten fluktuerar mycket kraftigt och dessutom migrerar den ibland, vilket troligen är förklaringen till fynden i södra Sverige. Antalet reproduktiva individer skattas till 1000 (50-2500). Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (1-50). Förekomstarean (AOO) skattas till 80 (4-200) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 5 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i utbredningsområdets storlek, förekomstarean, antalet lokaler eller subpopulationer och antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från EN till VU. (C1).
Ekologi
Svenskt jordfly övervintrar som liten larv och uppges från Finland leva av flera olika värdväxter. I Sverige har larven endast påträffats nattetid under våren och då främst på späda skott av mjölkört Epilobium angustifolium. Den föredrar nästan vegetationsfria sandytor i varma lägen. Under dagtid gömmer sig larven under vissna växtdelar eller nedgrävd i sanden. Förpuppningen äger rum i början av juni i en löst hopfogad kokong bemängd med sandkorn. Fjärilarna kläcker i slutet av juni och uppsöker då ett gömställe där de förblir mer eller mindre inaktiva (diapaus) under cirka 30-45 dagar under den tiden utvecklas honans ägg. Under senare halvan av diapausperioden, och även senare, påträffas fjärilarna oftast krypande i närheten av de springor i träd, telefonstolpar och byggnader där de tillbringar dagarna. Aktivt flygande påträffas arten först när honorna är redo för parning i augusti. Båda könen kan då lockas till UV-ljus och jäst fruktsaft eller påträffas på blommande ljung, som regel endast vid ett fåtal tillfällen per säsong då nattemperaturen är hög. Fjärilarna är långlivade och honor som i arttypisk position sprider feromoner för att locka hanar har noterats ända in i september. Äggläggningsstrategin är ännu okänd och honor som placerats i stora burar med en miljö efterliknande den naturliga har trots lång livslängd vägrat lägga ägg. Ingen parasitering kunde under 1994-1995 konstateras på svenskt jordfly och ytterligare en art, grönt jordfly Actebia praecox med samma livsmönster och på samma plats. I Sverige har svenskt jordfly huvudsakligen påträffast där grustäktverksamhet skapat en störd miljö med stora öppna sandytor och en sparsam vegetation. Den potentiellt naturliga livsmiljön är gles tallskog som växer på fint sandmaterial på åsar och i isälvsdeltan. I Norrbotten förekommer arten på en skyddad sandig och blomrik havsstrand, i Gudbrandsdalen är den främst påträffad i bergig terräng med blockrik morän. Sannolikt var sandflykt och skogsbränder tidigare betydelsefulla naturliga störningar som skapade öppna sandytor, och arten kan ha trängts undan från gynnsamma klimatområden i takt med människans ökade kontroll över dessa fenomen. Förhoppningsvis kan den i nuvarande omfattning helt nyskapade livsmiljön i stora grustäkter också på lite längre sikt kompensera artens krav på ett torrare klimat inom vårt nederbördsrikare land.
Landskapstyper
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· mjölke
· mjölke
· tvåhjärtbladiga blomväxter
· tvåhjärtbladiga blomväxter
Ved och bark
Ved och bark
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Noctuidae (nattflyn), Släkte Spaelotis, Art Spaelotis suecica (Aurivillius, 1890) - mindre åsjordfly Synonymer Spaelotis clandestina auct., svenskt jordfly

Kategori Sårbar (VU°)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU°)
  • 2005 Sårbar (VU°)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Svenskt jordfly förekommer på sandåsar och öppna sandmarker i norra Svealand och i Norrland. Larven lever på diverse örter exempelvis mjölkört (Epilobium angustifolium) och maskros (Taraxacum sp.) och förutsätter efter vad som är känt tillräcklig tillgång till fria sandytor. Under 1980-talet upptäcktes några rikliga förekomster i grustäkter. Arten försvinner dock i samband med efterbehandlingar, plantering med tall och igenväxning. Tillgången på öppna sandytor minskar sedan slutet av 1990-talet dels genom att antalet nya grustäktstillstånd minskar och ersätts av bergtäkter, och dels genom att kvarvarande grustäktsverksamheter alltmer bedriver sin verksamhet så att efterbehandlingen genomförs efterhand som grusmaterialet tas ut. Detta leder till att arealerna öppen sand i tidiga igenväxningsstadier minskar. Arten fluktuerar mycket kraftigt och dessutom migrerar den ibland, vilket troligen är förklaringen till fynden i södra Sverige. Antalet reproduktiva individer skattas till 1000 (50-2500). Antalet lokalområden i landet skattas till 20 (1-50). Förekomstarean (AOO) skattas till 80 (4-200) km². Populationen minskar med mer än 20% inom 5 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i utbredningsområdets storlek, förekomstarean, antalet lokaler eller subpopulationer och antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). Eftersom det finns möjlighet att arten kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre än vad övriga tillgängliga data antyder. Därför har rödlistningskategorin justerats från EN till VU. (C1).
Vingarna saknar tydlig teckning. Framvingarnas färg varierar individuellt från mörkare till något ljusare brungrå. Strukturen ger ett fingrynigt intryck. Ibland är yttersta framvingekanten svagt rosafärgad. Arten är till förväxling lik den allmänna arten mörkt jordfly Spaelotis ravida, men vanligen mindre och mörkare än denna. Genitalerna uppvisar tydliga skillnader hos båda könen gentemot denna art och hos honan också hos de externa plattor på bakkroppsspetsen som är utformade för att passa mot hanens klaffar. Vingspann 36-40 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för mindre åsjordfly

Länsvis förekomst och status för mindre åsjordfly baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för mindre åsjordfly

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Christopher Aurivillius beskrev 1890 den förväxlade och oansenliga arten svenskt jordfly efter ett exemplar från Jämtland utan närmare lokalangivelse. Ytterligare två exemplar i Naturhistoriska Riksmuseums samlingar, från Hälsingland, Forsa och Hudiksvall, är sannolikt från samma tid. Insamlaren är brodern Carl Aurivillius. Det dröjde cirka sextio år innan arten åter anmäldes från landet, då genom ett fynd från Norrbotten, Piteå. Under perioden 1952-1975 påträffades arten endast vid ett tillfälle i Hälsingland, Hälsingtuna 1952. Detta exemplar påträffades i en virkeshög. År 1976 togs så ett exemplar av arten vid UV-ljusfångst i Dalarna, St. Tuna, samtidigt med flera 10-tals exemplar av den migrerande arten finskt jordfly Actebia fennica. Detta var upptakten till en remarkabel, långvarig expansion av svenskt jordfly. Under de närmast påföljande åren påträffades arten även på platser som tyder på långdistansmigration - Öland: Ottenbylund 1979, Södermanland: Kvarsebo 1981 och Uppland: Östhammar 1983. Under samma tidsperiod gjordes även flera fynd i Danmark som helt avgjort var långdistansmigration. Först under 1984 började arten eftersökas målinriktat och så snart dess livsmiljö, i grustäkter, blev känd visade det sig att den redan hade starka populationer i Uppland på Uppsalaåsen från Björklinge, flerstädes till norr om Dalälven - Gästrikland: Trödje, Björke, Sandviken samt i Dalarna: Borlängetrakten. Arten togs även mer enstaka i Närke: Mogetorp, Södermanland: Katrineholm och Nyköpingstrakten, Uppland: Märsta, Dalarna: Orsa och Härjedalen: Hede. Sammanlagt påträffades ett par hundra exemplar. De enda senare fynden av tydlig långväga migrationskaraktär är Skåne, Sandhammaren 1987 och Öland, Mellstaby 2005. Från och med 1988 såg utbredningen ut att stabiliseras till norr om klimatgränsen Limes norrlandicus, med sydgräns i Värmland: Brattforsheden, Närke Mogetorp, Västmanland: Lindesberg, Ramsberg och Norberg och Gästrikland: Björke. Den hade då gradvis försvunnit från Uppsalaåsen söder om Dalälven, där den närstående arten mörkt jordfly åter dominerade. Svenskt jordfly försvann åter ganska anonymt från alla ovannämnda platser vid sydgränsen inklusive Dalarna efter mitten av 1990-talet. Den påträffades senast i Lindesberg 1995 och i Gävletrakten 1997. I dagsläget är endast en kvarvarande population känd från Sverige. Denna finns i Norrbotten på Seskarö, Santasaari, där den först påträffades 1988 och varit ganska talrik fram till 2002. På denna lokal eftersöktes arten resultatlöst under två veckor redan 1979 vilket talar för att arten även här etablerade sig först genom den invasion av migrerande fjärilar som berörde övriga Sverige under 1980-talet. Inga eftersökningar har senare skett på denna eller andra potentiella kustlokaler i Norrbotten. Det är således okänt om arten finns kvar. I norra Uppland och Gästrikland har arten eftersökt med betesfällor på sina tidigare kända lokaler under 2000-talet utan att återfynd kunnat göras. De 20 fynd som påträffades i Danmark mellan 1977 och 1996 bedöms samtliga vara resultatet av långdistansmigration. Flertalet av fynden gjordes under åren 1979-1980 på Bornholm, men fynd har även gjorts på Falster och Nordöstsjälland. I Finland var svenskt jordfly fram till 1969 endast känd genom cirka tjugo fynd spridda över landets södra hälft, från Åland till Karelen. Under den följande tioårsperioden hade antalet ökat till cirka 100 fynd varav tjugo enbart under 1979. Arten eftersöktes målinriktat under 1980-talet och visade sig då vara talrik på lämpliga områden i alla provinser i södra hälften av landet. Isolerade förekomster av svenskt jordfly påträffades i trakten av Uleåborg/Oulu och på ön Hailuoto i norra Bottenhavet. I Norge påträffades åtta exemplar av arten i Oppland, Lom, Böverdalen redan 1885, men dessa förblev oidentifierade fram till 1946. Därefter har återfynd gjorts i Oppland; Lom, Fossberg 1954, Vågåmo, Otta och Sel, i sammanlagt cirka tjugo exemplar fram till 1981. Lom härad på 406 m ö.h. befinner sig i regnskugga av Jotunheimsmassivet i övre Gudbrandsdalen och är den nederbördsfattigaste platsen i södra Skandinavien med endast 274 mm årsnederbörd. Trots det begränsade antalet insamlade exemplar av svenskt jordfly i Gudbrandsdalen förefaller det - med hänsyn till de relativt sparsamma undersökningarna av området - som om förekomsten av arten där har en obruten kontinuitet. Den har påträffats upp till cirka 1000 m ö.h. I övriga Norge är svenskt jordfly endast påträffad i södra Hedmark, Elverum 1979 och senare i södra Oppland, Gjövik, Akershus och östra Buskerud, i ett fåtal exemplar. Länge omhuldades åsikten att artens habitat i grusgropar gjort den förbisedd och att den säkert funnits spridd i mellersta Sverige tidigare, men idag står det mer klart att detta inte räcker som förklaring, speciellt med hänsyn till den betydligt intensivare insamlingsaktiviteten här än i Norge. Däremot är det tänkbart att de torraste områdena vid Norrlandskusten hyst mer kontinuerliga populationer, trots de fåtaliga fynden här före 1970-talet. Det förefaller också sannolikt att den ännu kan finnas kvar på fler platser mellan Hälsingland och Norrbotten. Sannolikt gynnades artens snabba expansion från Ryssland i hög grad av de torra och varma somrar som rådde under perioden 1975-1977. Utanför Fennoskandien och Ryssland förekommer svenskt jordfly i Europa endast isolerat i Alperna på lägre nivåer med fåtaliga men kontinuerliga fynd från Sydtyrolen i Italien, Österrike, samt från Schwarzwald i Sydtyskland. Ett fåtal fynd har även gjorts i Rumänien och Polen. Världsutbredningen sträcker sig mer sammanhängande från Moskva och södra Ural genom Sibirien till Vladivostok, Kurilerna, Kamtjatka och vidare genom norra Nordamerika till östra Grönland.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Noctuinae  
  • Tribus
    Noctuini  
  • Undertribus
    Noctuina  
  • Släkte
    Spaelotis  
  • Art
    Spaelotis suecica(Aurivillius, 1890) - mindre åsjordfly
    Synonymer
    Spaelotis clandestina auct.
    svenskt jordfly

Svenskt jordfly övervintrar som liten larv och uppges från Finland leva av flera olika värdväxter. I Sverige har larven endast påträffats nattetid under våren och då främst på späda skott av mjölkört Epilobium angustifolium. Den föredrar nästan vegetationsfria sandytor i varma lägen. Under dagtid gömmer sig larven under vissna växtdelar eller nedgrävd i sanden. Förpuppningen äger rum i början av juni i en löst hopfogad kokong bemängd med sandkorn. Fjärilarna kläcker i slutet av juni och uppsöker då ett gömställe där de förblir mer eller mindre inaktiva (diapaus) under cirka 30-45 dagar under den tiden utvecklas honans ägg. Under senare halvan av diapausperioden, och även senare, påträffas fjärilarna oftast krypande i närheten av de springor i träd, telefonstolpar och byggnader där de tillbringar dagarna. Aktivt flygande påträffas arten först när honorna är redo för parning i augusti. Båda könen kan då lockas till UV-ljus och jäst fruktsaft eller påträffas på blommande ljung, som regel endast vid ett fåtal tillfällen per säsong då nattemperaturen är hög. Fjärilarna är långlivade och honor som i arttypisk position sprider feromoner för att locka hanar har noterats ända in i september. Äggläggningsstrategin är ännu okänd och honor som placerats i stora burar med en miljö efterliknande den naturliga har trots lång livslängd vägrat lägga ägg. Ingen parasitering kunde under 1994-1995 konstateras på svenskt jordfly och ytterligare en art, grönt jordfly Actebia praecox med samma livsmönster och på samma plats. I Sverige har svenskt jordfly huvudsakligen påträffast där grustäktverksamhet skapat en störd miljö med stora öppna sandytor och en sparsam vegetation. Den potentiellt naturliga livsmiljön är gles tallskog som växer på fint sandmaterial på åsar och i isälvsdeltan. I Norrbotten förekommer arten på en skyddad sandig och blomrik havsstrand, i Gudbrandsdalen är den främst påträffad i bergig terräng med blockrik morän. Sannolikt var sandflykt och skogsbränder tidigare betydelsefulla naturliga störningar som skapade öppna sandytor, och arten kan ha trängts undan från gynnsamma klimatområden i takt med människans ökade kontroll över dessa fenomen. Förhoppningsvis kan den i nuvarande omfattning helt nyskapade livsmiljön i stora grustäkter också på lite längre sikt kompensera artens krav på ett torrare klimat inom vårt nederbördsrikare land.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· mjölke - Chamaenerion angustifolium (Viktig)
· tvåhjärtbladiga blomväxter - Magnoliopsida (Viktig)
Ved och bark (Har betydelse)
Inget hot är känt mot artens idag enda kända förekomst på en havsstrand. Dock befinner sig lokalen i direkt anslutning till en bro och en väg och utnyttjas sannolikt i viss mån för bad och rekreation, med åtföljande slitage på vegetationen. Artens förekomst i grustäkter hotas av att dessa idag i allt högre grad avslutas, släntas och trädplanteras. Regeringen har rekommenderat att vägmaterial i framtiden främst skall skapas genom bergkrossar eftersom isälvsavlagringar är en ändlig produkt och har ett stort naturvärde. I kvarvarande grustäkter ersätts äldre träbaracker, vilka är betydelsefulla för artens diapaus, mot byggnader av betong och plåt som aldrig utnyttjas som diapausmiljö. Grustäkter har ofta upplag av uppbrutna stubbar som sannolikt också kan fungera som diapausmiljö om de tillåts ligga solexponerat.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
Undvik onödig städning, släntutjämning och igenplantering av avslutade grustäkter. Denna av människan skapade livsmiljö fungerar för ett stort antal insekter och fåglar som en fullgod ersättning för ett flertal hotade miljöer såsom torrängar, ljunghedar, flygsandfält och älvbrinkar. Fjärilslarver som gräver ned sig i sand under dagtid gynnas av störningar som luckrar sandytan. Exempel är ridning och motocross, där speciellt den uppkörda sanden i kurvor är mycket attraktiv för arterna. Låt äldre träskjul och uppbrutna stubbar få finnas kvar i avslutade grustäkter. Dessa utgör en högst nödvändig del i det svenska jordflyets ekologi.
Den holarktiska arten Spaelotis clandestina har på nytt delats upp i två artskilda populationer där den amerikanska skall heta clandestina och den Euroasiatiska på nytt skall heta suecica. Ingemar Frycklund och Clas Källander har bidragit med väsentlig information vid de fösta två revisionerna av artfaktabladet och Clas Källander vid den tredje.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Aurivillius, Chr. 1888-1891. Nordens Fjärilar. Hiertas AB bokförlag, Stockholm.

Douwes, P., Kaaber, S., Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1969. De fennoskandiska och danska nattflynas utbredning. C. W. K. Gleerups förlag, Lund.

Elmquist, H., Liljeberg, G., Top-Jensen, M. & Fibiger, M. 2011. Sveriges Fjärilar. En fälthandbok över Sveriges samtliga dag- och nattfjärilar. Östermarie.

Fibiger, M. & Svendsen, P. 1981. Danske natsommerfugle. Dansk Faunistisk Bibliotek, bd 1. Scandinavian Science press Ltd, Klampenborg.

Franzén, M. & Johannesson, M. 2005. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2004. Ent. Tidskr. 126: 55-70.

Knaben, N. 1946. Amphitrota suecica Auriv. (Lep: Noct.) fra Böverdalen. Norsk Ent. Tidskr. 7(5): 185-186.

Lindeborg, M. 2006. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2005. Ent. Tidskr. 127: 61-71.

Lühr, C. F. 1960. Fortegnelse over Makrolepidoptera fanget i Lom herred (On). Norsk Ent. Tidskr. 11(3-4): 112-116.

Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59-120.

Nordström, F. 1953. Catalogus Insectorum Sueciae; III Macrolepidoptera. Additamenta. Opusc. ent. 18: 75-87.

Norgaard, I. 1998. Fund af storsommerfugle i Danmark 1987-1996. Lepidopterologisk forening.

Opheim, M. 1980. Nye lokaliteter for norske lepidoptera samt sjeldnere funn XII. Atalanta Norvegica 3(6): 141-144.

Palmqvist, G. 1977. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1976. Ent. Tidskr. 98: 31-33.

Palmqvist, G. 1978. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1977. Ent. Tidskr. 99: 65-67.

Palmqvist, G. 1980. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1979. Ent. Tidskr. 101: 135-137.

Palmqvist, G. 1985. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1984. Ent. Tidskr. 106: 65-70.

Palmqvist, G. 1986. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1985. Ent. Tidskr. 107: 65-69.

Palmqvist, G. 1987. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1986. Ent. Tidskr. 108: 135-139.

Palmqvist, G. 1988. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1987. Ent. Tidskr. 109: 59-64.

Palmqvist, G. 1989. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1988. Ent. Tidskr. 110: 96-102.

Palmqvist, G. 1990. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1989. Ent. Tidskr. 111: 61-68.

Palmqvist, G. 2003. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2002. Ent. Tidskr. 124: 47-58.

Skou, P. 1991. Nordens ugler. Danmarks dyreliv Bind 5. Apollo books, Stenstrup.

Wolff, N., L. 1964. The Lepidoptera of Greenland. Meddr. Grönland 159, 11. Köpenhamn.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005 och 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Noctuidae - nattflyn 
  • Underfamilj
    Noctuinae  
  • Tribus
    Noctuini  
  • Undertribus
    Noctuina  
  • Släkte
    Spaelotis  
  • Art
    Spaelotis suecica, (Aurivillius, 1890) - mindre åsjordfly
    Synonymer
    Spaelotis clandestina auct.
    svenskt jordfly
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997, 2005 och 2012.