Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kölblodbi

Organismgrupp Steklar, Bin Sphecodes cristatus
Kölblodbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den karakteristiska färgteckningen med svart huvud och mellankropp samt glänsande blodröd bakkropp, till synes utan behåring, gör att blodbin Sphecodes relativt lätt kan kännas igen i fält. Färgteckningen delas dock med flera andra gaddstekelgrupper. De korta, ganska tjocka antennerna, den droppformade och oskaftade bakkroppen är då bra kännetecken att utgå ifrån. Trots att blodbin känns igen till släkte, är det ofta betydligt svårare att i naturen känna igen dem till art, och många av de små och medelstora arterna är i stort sett omöjliga att bestämma i fält. Kölblodbi är inget undantag utan kräver närgången kontroll av några av de artkarakteristiska kännetecknen. Arten är med en kroppslängd på 6–9 mm att betrakta som ett medelstort blodbi. Den skiljer sig från de övriga arterna inom släktet genom att huvudets bakkant på sidorna begränsas av en längsgående upphöjd list (crista) hos båda könen, samt en bakåtlöpande list mitt på hjässan från området mellan de bakre punktögonen till nacken. Kölblodbiet skiljer sig från övriga svenska arter också genom sina rödaktiga skenben och fötter. Honans vingar är förmörkade och bakkroppen är mörkt blodröd på den främre delen, (ryggplåt 1–3) och svart på den bakre, (ryggplåt 4–6). Hanen har vit behåring i ansiktet, och antennerna har påfallande breda, framtill rundade filtfläckar på antennsegmenten som når över ¾ av segmentens längd. Arten kan bestämmas med Amiet m.fl. (1999) eller Bogusch & Straka (2012).
Utbredning
Länsvis förekomst för kölblodbi Observationer i  Sverige för kölblodbi
Svensk förekomst
Möjligen nationellt utdöd
Kölblodbi är i Norden bara känd från mellersta Öland. Arten uppmärksammades först 1979 i Algutsrum, där både en hane och en hona insamlades i augusti (Svensson 1982) och har där funnits kvar åtminstone fram till 1991, då ett större antal individer samlades in för kemiska analyser av doftämnen (Tengö m.fl. 1992). Det visade sig senare att det dessutom fanns ett äldre museiexemplar av arten på Zoologiska museet i Lund, en hane insamlad i augusti 1940 i Lilla Frö, cirka 15 km längre söderut från Algutsrum. Detta antyder att det under lång tid funnits en liten population av arten på sydvästra Ölands sandfält. Trots att arten fortsatt eftersökts har den sedan dess inte kunnat påträffas igen. Det kan bero på att populationen är mycket liten, eventuellt i kombination med levnadssättet som gör den extra svår att påvisa. De få fynden, utspridda över ett långt tidsspann, tyder på att arten fortfarande skulle kunna finnas kvar. Kölblodbi är närmast påträffad i Lettland och Polen och är i övrigt utbredd från Frankrike och Italien över Östeuropa, Turkiet och Mellanöstern till Kina.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Akut hotad (CR)
Kriterier
B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)
Kölblodbi är känd från en enda aktuell lokal Öland, Algutsrum, en sandhedslokal som dessutom successivt växer igen. Tidigare även funnen vid Lilla Frö 1940. Ej påträffad sedan 1991 trots eftersök under flera år. Möjligen kan arten vara nationellt utdöd. Antalet reproduktiva individer skattas till 50 (0-100). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 40 (0-400) km² och förekomstarean (AOO) till 4 (0-40) km². Populationen minskar med mer än 25% inom 3 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Akut hotad (CR) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv); C1).
Ekologi
Blodbin är kleptoparasiter på olika markboende bin, främst av släktena smalbin Lasioglossum och bandbin Halictus, men det finns också exempel på arter som parasiterar sidenbin Colletes och sandbin Andrena. Blodbihonan saknar förmågan att själv samla pollen och anlägga bon, i stället tränger hon in i värdartens bo och lägger sitt eget ägg i en färdig yngelcell. Blodbilarven äter sedan upp pollenförrådet som var ämnat för värdartens avkomma. Om värdarten är solitärt levande, där varje hona har ett eget bo, lämnar i regel blodbihonan boet efter att ha lagt ägg i en eller ett par tillgängliga yngelceller och ger sig på jakt efter ett nytt bo med lätt tillgängliga celler varvid man lätt stöter på henne under sökandet. Om värdarten däremot är social så att flera honor (arbetare) samlar pollen till boet kan blodbihonan, efter att ha dödat den äggläggande drottningen, stanna kvar i samma bo och ta över hennes roll. Allt fler celler fylls på med pollen i relativt snabb takt utan att hon behöver lämna boet och således blir svårare att påvisa vid inventeringar. Kölblodbi parasiterar den sociala arten Halictus (Seladonia) subauratus i Mellaneuropa, en art som inte säkert kunnat beläggas från Sverige, även om det finns oetiketterat museimaterial av arten som mycket väl kan ha insamlats i landet (L.A. Nilsson pers. medd.). Det är inte helt uteslutet att H. subauratus funnits på Öland till sen tid men undgått upptäckt. Om inte skulle annars någon av de mest närstående inom samma undersläkte ligga nära till hands att misstänka som värdart. Stäppbandbi Halictus leucaheneus, som är en exklusiv sandfältsart, finns på den aktuella platsen och har nämnts som tänkbar kandidat. Den lever dock solitärt. En annan hypotes är att någon annan art med socialt levnadssätt till nöds skulle kunna fungera som värdart. Blüthgen (1934) misstänker Lasioglossum nigripes som möjlig värdart. Den saknas i vårt land, men dess närmaste släktingar mysksmalbi L. calceatum och ängssmalbi L. albipes är vanliga på Öland och skulle kunna komma ifråga (Svensson 1982). Dessa tre arter har alla ett socialt levnadssätt. Dock finns idag inget annat som stödjer denna uppfattning. Det är således okänt vilken art som faktiskt fungerat som värdart hos oss. De möjliga värdarterna är alla polylektiska (samlar pollen från blommor inom flera olika växtfamiljer) med förkärlek för fibblor. De anlägger sina bon i exponerad, relativt lättgrävd mineraljord gärna med hög sandinblandning. Detta gäller i synnerhet stäppbandbi som endast förekommer på sandfält. Denna art förekommer hos oss i likhet med kölblodbiet på sin nordligaste kända utpostlokal och är därför med stor sannolikhet särskilt beroende av ett gynnsamt lokalklimat med många soltimmar och gynnsam topografi som också ger ett gynnsamt mikroklimat. Detta gäller i hög grad för den öländska förekomsten som i dubbel bemärkelse kan kallas för en "hot spot" med en extremt artrik gaddstekelfauna. De få fynduppgifterna ger endast ett fragmentariskt mönster till stöd för fenologin. Sannolikt söker kölblodbihonan upp bon av värdarten under juni månad. I augusti kläcks nya honor och hanar. Efter parningen kryper de befruktade honorna ner i sanden för att övervintra medan hanarna så småningom dör. Inga uppgifter om blombesök är kända från Sverige.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· kustbandbi
· kustbandbi
· stäppbandbi
· stäppbandbi
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Sphecodes (blodbin), Art Sphecodes cristatus von Hagens, 1882 - kölblodbi Synonymer

Kategori Akut hotad (CR)
Kriterier B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv); C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Akut hotad (CR)
  • 2005 Akut hotad (CR)
  • 2000 Starkt hotad (EN)

Dokumentation Kölblodbi är känd från en enda aktuell lokal Öland, Algutsrum, en sandhedslokal som dessutom successivt växer igen. Tidigare även funnen vid Lilla Frö 1940. Ej påträffad sedan 1991 trots eftersök under flera år. Möjligen kan arten vara nationellt utdöd. Antalet reproduktiva individer skattas till 50 (0-100). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-3). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 40 (0-400) km² och förekomstarean (AOO) till 4 (0-40) km². Populationen minskar med mer än 25% inom 3 år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Akut hotad (CR) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Akut hotad (CR). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Akut hotad (CR). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Akut hotad (CR). (B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv); C1).

Åtgärdsprogram Fastställt
Den karakteristiska färgteckningen med svart huvud och mellankropp samt glänsande blodröd bakkropp, till synes utan behåring, gör att blodbin Sphecodes relativt lätt kan kännas igen i fält. Färgteckningen delas dock med flera andra gaddstekelgrupper. De korta, ganska tjocka antennerna, den droppformade och oskaftade bakkroppen är då bra kännetecken att utgå ifrån. Trots att blodbin känns igen till släkte, är det ofta betydligt svårare att i naturen känna igen dem till art, och många av de små och medelstora arterna är i stort sett omöjliga att bestämma i fält. Kölblodbi är inget undantag utan kräver närgången kontroll av några av de artkarakteristiska kännetecknen. Arten är med en kroppslängd på 6–9 mm att betrakta som ett medelstort blodbi. Den skiljer sig från de övriga arterna inom släktet genom att huvudets bakkant på sidorna begränsas av en längsgående upphöjd list (crista) hos båda könen, samt en bakåtlöpande list mitt på hjässan från området mellan de bakre punktögonen till nacken. Kölblodbiet skiljer sig från övriga svenska arter också genom sina rödaktiga skenben och fötter. Honans vingar är förmörkade och bakkroppen är mörkt blodröd på den främre delen, (ryggplåt 1–3) och svart på den bakre, (ryggplåt 4–6). Hanen har vit behåring i ansiktet, och antennerna har påfallande breda, framtill rundade filtfläckar på antennsegmenten som når över ¾ av segmentens längd. Arten kan bestämmas med Amiet m.fl. (1999) eller Bogusch & Straka (2012).

Svensk förekomst Möjligen nationellt utdöd
Länsvis förekomst för kölblodbi

Länsvis förekomst och status för kölblodbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kölblodbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Kölblodbi är i Norden bara känd från mellersta Öland. Arten uppmärksammades först 1979 i Algutsrum, där både en hane och en hona insamlades i augusti (Svensson 1982) och har där funnits kvar åtminstone fram till 1991, då ett större antal individer samlades in för kemiska analyser av doftämnen (Tengö m.fl. 1992). Det visade sig senare att det dessutom fanns ett äldre museiexemplar av arten på Zoologiska museet i Lund, en hane insamlad i augusti 1940 i Lilla Frö, cirka 15 km längre söderut från Algutsrum. Detta antyder att det under lång tid funnits en liten population av arten på sydvästra Ölands sandfält. Trots att arten fortsatt eftersökts har den sedan dess inte kunnat påträffas igen. Det kan bero på att populationen är mycket liten, eventuellt i kombination med levnadssättet som gör den extra svår att påvisa. De få fynden, utspridda över ett långt tidsspann, tyder på att arten fortfarande skulle kunna finnas kvar. Kölblodbi är närmast påträffad i Lettland och Polen och är i övrigt utbredd från Frankrike och Italien över Östeuropa, Turkiet och Mellanöstern till Kina.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Sphecodes - blodbin 
  • Art
    Sphecodes cristatusvon Hagens, 1882 - kölblodbi

Blodbin är kleptoparasiter på olika markboende bin, främst av släktena smalbin Lasioglossum och bandbin Halictus, men det finns också exempel på arter som parasiterar sidenbin Colletes och sandbin Andrena. Blodbihonan saknar förmågan att själv samla pollen och anlägga bon, i stället tränger hon in i värdartens bo och lägger sitt eget ägg i en färdig yngelcell. Blodbilarven äter sedan upp pollenförrådet som var ämnat för värdartens avkomma. Om värdarten är solitärt levande, där varje hona har ett eget bo, lämnar i regel blodbihonan boet efter att ha lagt ägg i en eller ett par tillgängliga yngelceller och ger sig på jakt efter ett nytt bo med lätt tillgängliga celler varvid man lätt stöter på henne under sökandet. Om värdarten däremot är social så att flera honor (arbetare) samlar pollen till boet kan blodbihonan, efter att ha dödat den äggläggande drottningen, stanna kvar i samma bo och ta över hennes roll. Allt fler celler fylls på med pollen i relativt snabb takt utan att hon behöver lämna boet och således blir svårare att påvisa vid inventeringar. Kölblodbi parasiterar den sociala arten Halictus (Seladonia) subauratus i Mellaneuropa, en art som inte säkert kunnat beläggas från Sverige, även om det finns oetiketterat museimaterial av arten som mycket väl kan ha insamlats i landet (L.A. Nilsson pers. medd.). Det är inte helt uteslutet att H. subauratus funnits på Öland till sen tid men undgått upptäckt. Om inte skulle annars någon av de mest närstående inom samma undersläkte ligga nära till hands att misstänka som värdart. Stäppbandbi Halictus leucaheneus, som är en exklusiv sandfältsart, finns på den aktuella platsen och har nämnts som tänkbar kandidat. Den lever dock solitärt. En annan hypotes är att någon annan art med socialt levnadssätt till nöds skulle kunna fungera som värdart. Blüthgen (1934) misstänker Lasioglossum nigripes som möjlig värdart. Den saknas i vårt land, men dess närmaste släktingar mysksmalbi L. calceatum och ängssmalbi L. albipes är vanliga på Öland och skulle kunna komma ifråga (Svensson 1982). Dessa tre arter har alla ett socialt levnadssätt. Dock finns idag inget annat som stödjer denna uppfattning. Det är således okänt vilken art som faktiskt fungerat som värdart hos oss. De möjliga värdarterna är alla polylektiska (samlar pollen från blommor inom flera olika växtfamiljer) med förkärlek för fibblor. De anlägger sina bon i exponerad, relativt lättgrävd mineraljord gärna med hög sandinblandning. Detta gäller i synnerhet stäppbandbi som endast förekommer på sandfält. Denna art förekommer hos oss i likhet med kölblodbiet på sin nordligaste kända utpostlokal och är därför med stor sannolikhet särskilt beroende av ett gynnsamt lokalklimat med många soltimmar och gynnsam topografi som också ger ett gynnsamt mikroklimat. Detta gäller i hög grad för den öländska förekomsten som i dubbel bemärkelse kan kallas för en "hot spot" med en extremt artrik gaddstekelfauna. De få fynduppgifterna ger endast ett fragmentariskt mönster till stöd för fenologin. Sannolikt söker kölblodbihonan upp bon av värdarten under juni månad. I augusti kläcks nya honor och hanar. Efter parningen kryper de befruktade honorna ner i sanden för att övervintra medan hanarna så småningom dör. Inga uppgifter om blombesök är kända från Sverige.

Ekologisk grupp: Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· kustbandbi - Halictus confusus (Har betydelse)
· stäppbandbi - Halictus leucaheneus (Har betydelse)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Har betydelse)
Om kölblodbiet fortfarande finns kvar i landet är troligen det största hotet mot arten den risk som alla mycket små populationer utsätts för, nämligen risken att drabbas av slumpvis utdöende. Det kan bero på skev könsfördelning eller förlust av genetisk diversitet som i sin tur ger olika typer av inavelseffekter. Till detta kommer risken av drabbas av otjänlig väderlek under någon känslig period av livscykeln. Denna allvarliga situation förstärks av det akuta hotet mot de små kvarvarande torrängsfragment genom exploatering för bebyggelse och fortsatt igenväxning med planterad tallskog. Tallskogen täcker nu nästan hela det tidigare torrängsområdet nedom Landborgen norr om Algutsrum som inte blivit tomtmark eller odlats upp. Sannolikt bidrog det intensiva insamlandet av arten på den troligen enda lokalen i landet under början av 1990-talet till att arten decimerades så kraftigt att den faktiskt försvann.
Som för alla parasitiska arter är överlevnadschanserna starkt knutna till värdartens populationsstorlek och förekomst. Åtgärder som stärker populationerna av en värdart gynnar också dess parasiter. Trots att kölblodbiets värdart inte med säkerhet kunnat fastställas för svenskt vidkommande har de möjliga värdarterna vissa gemensamma egenskaper som skötselåtgärder kan ta sin utgångspunkt i. Bibehållandet av en lågvuxen vegetation med rik tillgång på blommande fibblor, blåmunkar och sandvita under juli månad utgör viktiga förutsättningar för starka populationer av många vildbiarter. Blommande torrängsvegetation bör värnas vilket innebär lågt eller inget betestryck under artens flygtid, särskilt inte av får som gärna äter av blomknoppar. Extensivt hästbete under sensommar och höst är att föredra i kombination med manuell röjning av inväxande tall. Reservatsbildning med naturvårdsfokuserad skötsel kan vara det enda möjliga skyddsalternativet för att kunna bevara denna artrika miljö. Flera andra hotade biarter på sandmarkerna väster om Landborgen på mellersta Öland motiverar detta.

Åtgärdsprogram Fastställt
Både kölblodbi och stäppbandbi ingår som målarter i ett av de pågående åtgärdsprogrammen för hotade arter (Karlsson m.fl. 2011).

Amiet, F., Müller, A. & Neumeyer, R. 1999. Apidae 2. Fauna Helvetica 4.

Blüthgen. P. 1934. Die Wirte der paläarktischen Sphecodes-Arten. Zeitschr. Wiss. Insektenbiol. 27: 33-42, 61-66.

Bogusch, P. & Straka, J. 2012. Review and identification of the cuckoo bees of central Europe (Hymenoptera: Halictidae: Sphecodes). Zootaxa 3311: 1-41.

Karlsson, T., Larsson, K. & Björklund, J-O. 2011. Åtgärdsprogram för vildbin och småfjärilar på torräng 2011-2016. Rapport 6441, maj 2011. Naturvårdsverket.

Svensson, B.G. 1982. Blodbiet Sphecodes cristatus ny för Nordvästeuropa. Ent. Tidskr. 103(1): 23-24.

Tengö, J., Sick, M., Ayasse, M., Engels, W., Svensson, B.G., Lübke, G. & Francke, W. 1992. Species specificity of Dufour's gland morphology and volatile secretions in kleptoparasitic Sphecodes bees (Hymenoptera: Halictidae). Biochem. Syst. Ecol. 20(4): 351-362.

Tumss, V. 1975. Materiali Latvijas bisu (Hymemoptera, Apoidae) faunai III. Zoologijas muzeja raktsi 13: 3-21.

Westrich, P. 1989. Die Wildbienen Baden-Württembergs. Spezieller Teil. Eugen Ulmer GmbH & Co, Germany.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Sphecodes - blodbin 
  • Art
    Sphecodes cristatus, von Hagens, 1882 - kölblodbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2015.