Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  större vedgeting

Organismgrupp Steklar, Getingar m.fl. Symmorphus murarius
Större vedgeting Steklar, Getingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd hona 14–17 mm, hane 9–13 mm. Tillsammans med blank murargeting Ancistrocerus antilope är detta Nordens största solitärgeting, men den har en proportionellt sett mer långsträckt mellankropp än de stora Ancistrocerus-arterna. Kroppen är svart med ett gult tvärband på bakkroppens ryggplåt 1–5. Från andra vedgetingar skiljer den sig bl.a. genom att efterryggen och ryggplåt 1 hos båda könen har en kraftig och grov skulptur med stora sammanflytande gropar, och genom att tvärlisten på ryggplåt 1 är svag. Honan är omöjlig att förväxla med andra arter tack vare de två mycket stora körtelgroparna på hjässan bakom punktögonen. Liksom hos övriga vedgetingar har hanen på sin höjd svagt utbildade sekundära könskaraktärer i form av mindre utbuktningar på antennerna. En typisk karaktär för hanen av större vedgeting är att sista antennsegmenten är tydligt längre än hos de båda andra stora vedgetingarna, ekvedgeting S. crassicornis och sälgvedgeting S. angustatus.
Utbredning
Länsvis förekomst för större vedgeting Observationer i  Sverige för större vedgeting
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Större vedgeting förekommer i de östra delarna av södra Sverige, inklusive Öland och Gotland, från norra Småland norrut till Uppland. Äldre fynd finns även från Skåne, Halland, Värmland, Dalarna och Gästrikland. I Finland finns arten endast i södra delen av landet, som nordligast i Joensuu-trakten (Pekkarinen & Huldén 1991). I Norge är den endast känd genom 1800-talsfynd från Oslotrakten och Gulbrandsdalen, och den anses numera vara försvunnen från landet (Kålås m.fl. 2010). I Danmark finns endast mer än hundra år gamla fynd från Själland (Abenius opubl.). Större vedgeting har således av allt att döma försvunnit från Danmark och Norge, och den har även minskat kraftigt i såväl Finland som Sverige under de senaste femtio åren. Arten saknas på de Brittiska öarna, och i Sydeuropa förekommer den endast i bergsområden. Utbredningsområdet i stort sträcker sig från Europas Atlantkust (Spanien) i ett bälte österut genom Centraleuropa och Asien till Rysslands kust mot Ochotska havet (Cumming 1989).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(ii,iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Historisk utbredning från Skåne till Gästrikland, men återfynd saknas från de sydligaste landskapen. Aktuella förekomster är kända från Gotland, Småland, Östergötland, Västmanland, Södermanland, Dalsland och Gästrikland. Arten är beroende av överståndare, torrakor och högstubbar på hyggen, men kan också anlägga bona i timmerväggar. Bona provianteras med larver av aspglansbagge. Brist på död ved i skogen i kombination med hårt viltbete som missgynnar bytesdjuren kan ha bidragit till tillbakagång av arten. Antalet lokalområden i landet skattas till 100 (25-250). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 400 (100-1000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea och kvalitén på artens habitat (en prognostiserad minskning av grova lövbestånd lämpliga för arten). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii)).
Ekologi
Större vedgeting påträffas i solbelysta skogsbryn i löv- och blandskog, och förr i tiden förekom den sannolikt även i stor utsträckning i ett småskaligt by- och odlingslandskap. Gamla tiders stadsmurar kan kanske också ha utgjort viktiga boplatser för arten. Idag är säkerligen skalbaggsgångar i död ved den vanligaste boplatsen för de nordiska populationerna av större vedgeting. Adlerz (1906) hittade bon i stående, döda och avbarkade aspstubbar, vilket även enligt senare iakttagelser är en typisk bomiljö för denna geting (Ahnlund 1996, Abenius opubl.). Även boanläggning i vasstak (Aurivillius 1888) och i gamla stekelbon i lerväggar (Blüthgen 1961) har angivits. På Gotland tycks arten fortfarande ha relativt stora populationer i gles tallskog. Däremot har den inte påträffats vid de omfattande inventeringar som gjorts på grova hagmarksekar under senare år. Moderna fynd av arten kommer uteslutande från fönsterfällor i skogsmiljöer med död ved. Större vedgeting tycks, till skillnad från många andra solitärgetingar, inte acceptera artificiella borör (”trap-nests”) som boplatser. När honan bygger flera celler i rad bygger hon så att varje cell har en egen innervägg och en yttervägg av lera, så att ett mellanrum bildas mellan cellerna. Tomma celler (troligen en form av försvar mot rovdjur och boparasiter) förekommer ofta på flera ställen i bon av större vedgeting. Honan maskerar lerproppen i ingången till boet med hjälp av ett tunt skikt av tuggad ved som hämtas från boets närmaste omgivning, vilket gör bohålet svårt att upptäcka. Som larvfoder används uteslutande bladbaggelarver av släktet Chrysomela (Chrysomelidae), ofta aspglansbaggens Chrysomela populi larver, av vilka 3–6 utgör tillräcklig proviant för en getinglarv (Aurivillius 1888, Adlerz 1906).

Inga nordiska uppgifter om blombesök av större vedgeting har noterats, men i Tyskland har arten observerats på korgblommiga växter (Asteraceae). I Norden flyger större vedgeting från mitten av juni till slutet av augusti (Pekkarinen & Huldén 1991), i norra Tyskland från slutet av maj till slutet av juli (Haeseler 1978).

Boparasiter hos arten i Norden är guldsteklarna Chrysis iris och C. longula (Chrysididae) (Abenius opubl.) samt kanske även svävflugor (Bombyliidae) av släktet Anthrax (Blüthgen 1961).
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· ekar
· ekar
Levande djur
Levande djur
· aspglansbagge
· aspglansbagge
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Vespidae (getingar), Släkte Symmorphus (vedgetingar), Art Symmorphus murarius (Linnaeus, 1758) - större vedgeting Synonymer Vespa muraria Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(ii,iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Historisk utbredning från Skåne till Gästrikland, men återfynd saknas från de sydligaste landskapen. Aktuella förekomster är kända från Gotland, Småland, Östergötland, Västmanland, Södermanland, Dalsland och Gästrikland. Arten är beroende av överståndare, torrakor och högstubbar på hyggen, men kan också anlägga bona i timmerväggar. Bona provianteras med larver av aspglansbagge. Brist på död ved i skogen i kombination med hårt viltbete som missgynnar bytesdjuren kan ha bidragit till tillbakagång av arten. Antalet lokalområden i landet skattas till 100 (25-250). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 400 (100-1000) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea och kvalitén på artens habitat (en prognostiserad minskning av grova lövbestånd lämpliga för arten). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii)).
Längd hona 14–17 mm, hane 9–13 mm. Tillsammans med blank murargeting Ancistrocerus antilope är detta Nordens största solitärgeting, men den har en proportionellt sett mer långsträckt mellankropp än de stora Ancistrocerus-arterna. Kroppen är svart med ett gult tvärband på bakkroppens ryggplåt 1–5. Från andra vedgetingar skiljer den sig bl.a. genom att efterryggen och ryggplåt 1 hos båda könen har en kraftig och grov skulptur med stora sammanflytande gropar, och genom att tvärlisten på ryggplåt 1 är svag. Honan är omöjlig att förväxla med andra arter tack vare de två mycket stora körtelgroparna på hjässan bakom punktögonen. Liksom hos övriga vedgetingar har hanen på sin höjd svagt utbildade sekundära könskaraktärer i form av mindre utbuktningar på antennerna. En typisk karaktär för hanen av större vedgeting är att sista antennsegmenten är tydligt längre än hos de båda andra stora vedgetingarna, ekvedgeting S. crassicornis och sälgvedgeting S. angustatus.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för större vedgeting

Länsvis förekomst och status för större vedgeting baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för större vedgeting

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Större vedgeting förekommer i de östra delarna av södra Sverige, inklusive Öland och Gotland, från norra Småland norrut till Uppland. Äldre fynd finns även från Skåne, Halland, Värmland, Dalarna och Gästrikland. I Finland finns arten endast i södra delen av landet, som nordligast i Joensuu-trakten (Pekkarinen & Huldén 1991). I Norge är den endast känd genom 1800-talsfynd från Oslotrakten och Gulbrandsdalen, och den anses numera vara försvunnen från landet (Kålås m.fl. 2010). I Danmark finns endast mer än hundra år gamla fynd från Själland (Abenius opubl.). Större vedgeting har således av allt att döma försvunnit från Danmark och Norge, och den har även minskat kraftigt i såväl Finland som Sverige under de senaste femtio åren. Arten saknas på de Brittiska öarna, och i Sydeuropa förekommer den endast i bergsområden. Utbredningsområdet i stort sträcker sig från Europas Atlantkust (Spanien) i ett bälte österut genom Centraleuropa och Asien till Rysslands kust mot Ochotska havet (Cumming 1989).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Symmorphus - vedgetingar 
  • Undersläkte
    Symmorphus (Symmorphus)  
  • Art
    Symmorphus murarius(Linnaeus, 1758) - större vedgeting
    Synonymer
    Vespa muraria Linnaeus, 1758

Större vedgeting påträffas i solbelysta skogsbryn i löv- och blandskog, och förr i tiden förekom den sannolikt även i stor utsträckning i ett småskaligt by- och odlingslandskap. Gamla tiders stadsmurar kan kanske också ha utgjort viktiga boplatser för arten. Idag är säkerligen skalbaggsgångar i död ved den vanligaste boplatsen för de nordiska populationerna av större vedgeting. Adlerz (1906) hittade bon i stående, döda och avbarkade aspstubbar, vilket även enligt senare iakttagelser är en typisk bomiljö för denna geting (Ahnlund 1996, Abenius opubl.). Även boanläggning i vasstak (Aurivillius 1888) och i gamla stekelbon i lerväggar (Blüthgen 1961) har angivits. På Gotland tycks arten fortfarande ha relativt stora populationer i gles tallskog. Däremot har den inte påträffats vid de omfattande inventeringar som gjorts på grova hagmarksekar under senare år. Moderna fynd av arten kommer uteslutande från fönsterfällor i skogsmiljöer med död ved. Större vedgeting tycks, till skillnad från många andra solitärgetingar, inte acceptera artificiella borör (”trap-nests”) som boplatser. När honan bygger flera celler i rad bygger hon så att varje cell har en egen innervägg och en yttervägg av lera, så att ett mellanrum bildas mellan cellerna. Tomma celler (troligen en form av försvar mot rovdjur och boparasiter) förekommer ofta på flera ställen i bon av större vedgeting. Honan maskerar lerproppen i ingången till boet med hjälp av ett tunt skikt av tuggad ved som hämtas från boets närmaste omgivning, vilket gör bohålet svårt att upptäcka. Som larvfoder används uteslutande bladbaggelarver av släktet Chrysomela (Chrysomelidae), ofta aspglansbaggens Chrysomela populi larver, av vilka 3–6 utgör tillräcklig proviant för en getinglarv (Aurivillius 1888, Adlerz 1906).

Inga nordiska uppgifter om blombesök av större vedgeting har noterats, men i Tyskland har arten observerats på korgblommiga växter (Asteraceae). I Norden flyger större vedgeting från mitten av juni till slutet av augusti (Pekkarinen & Huldén 1991), i norra Tyskland från slutet av maj till slutet av juli (Haeseler 1978).

Boparasiter hos arten i Norden är guldsteklarna Chrysis iris och C. longula (Chrysididae) (Abenius opubl.) samt kanske även svävflugor (Bombyliidae) av släktet Anthrax (Blüthgen 1961).

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Ädellövskog

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· ekar - Quercus (Har betydelse)
Levande djur (Viktig)
· aspglansbagge - Chrysomela populi (Viktig)
Kombinationen yngre aspbestånd med aspglansbaggelarver och död ved med larvgångar av vedskalbaggar borde inte utgöra en särskilt unik miljö i det svenska skogslandskapet. Trots detta anses arten ha minskat i flera av de västeuropeiska länderna inklusive Sverige. De senare decenniernas kraftiga klövviltstammar har starkt decimerat tillgången på asp och andra attraktiva lövträd, men det är tveksamt om detta kan förklara artens ökade sällsynthet. Minskande tillgång på lämpliga boplatser (rätt kvalitet av död ved) i för arten rätt biotoper skulle kunna utgöra ett hot.
Artens habitatkrav borde närmare undersökas på aktuella förekomstlokaler, liksom dess utbredning i landet. Generella hänsynsregler i skogsbruket som sparande av död ved vid slutavverkning, kvarställande av aspbestånd, samt bevarande av äldre skog med asp rik på död ved gynnar ett stort antal insektsarter och även denna. Större tolerans mot förekomst av ”triviallövträd” i ädellövskogsbiotoper skulle möjligen kunna gynna arten.
Etymologi: murarius = knuten till murar, murus (lat.) = mur; suffixet -arius (lat.).

Uttal: [Symmórfus murárius].

Abenius, J. 2012. Symmorphus murarius större vedgeting, s. 259. – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Adlerz. 1906. Iakttagelser över solitära getingar. – Arkiv för Zoologi 3: 1–64.

Ahnlund, H. 1996. Vedinsekter på en sörmländsk aspstubbe. – Entomologisk Tidskrift 117: 137–144.

Aurivillius, C. 1888. Bidrag till kännedomen om våra solitära getingars lefnadssätt. – Öfversigt af Kongliga Vetenskapsakademiens Förhandlingar 10: 605–611.

Blüthgen, P. 1961. Die Faltenwespen Mitteleuropas (Hymenoptera, Diploptera). – Abhandlungen der Deutschen Akademie der Wissenschaften zu Berlin, Klasse für Chemie, Geologie und Biologie 2: 1–252.

Cumming, J.M. 1989. Classification and evolution of the eumenine wasp genus Symmorphus Wesmael (Hymenoptera: Vespidae). – Memoirs of the Entomological Society of Canada 148: 1–168.

Haeseler, V. 1978. Flugzeit, Blütenbesuch, Verbreitung und Häufigkeit der solitären Faltenwespen im Norddeutschen Tiefland (BRD) (Vespoidea: Eumenidae). – Schriften des Naturwissenschaftlichen Vereins für Schleswig-Holstein 48: 63–131.

Kålås, J.A., Viken, Å., Henriksen, S. & Skjelseth, S. (red.). 2010. Norsk rødliste for arter 2010. Artsdatabanken. Norge.

Nilsson, G.E. 1991. Survey of the wasp and bee fauna of the Ridö archipelago in Lake Mälaren, Sweden (Hymenoptera: Aculeata). Entomologisk Tidskrift 112: 79–92.

Pekkarinen, A. & Huldén, L. 1991. Distribution and phenology of the Ancistrocerus and Symmorphus species in eastern Fennoscandia (Hymenoptera, Eumenidae). – Entomologica Fennica 2: 179–189.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2002 & Johan Abenius 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Vespidae - getingar 
  • Underfamilj
    Eumeninae - solitära getingar 
  • Släkte
    Symmorphus - vedgetingar 
  • Undersläkte
    Symmorphus (Symmorphus)  
  • Art
    Symmorphus murarius, (Linnaeus, 1758) - större vedgeting
    Synonymer
    Vespa muraria Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2002 & Johan Abenius 2012.