Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ekglasvinge

Organismgrupp Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl. Synanthedon vespiformis
Ekglasvinge Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Getinglik glasvinge är en av våra mindre glasvingar och den enda med påtagliga skillnader mellan hane och hona. Framvingen är genomskinlig med svart och gulröd diskfläck och ett distinkt svart sömfält vilket skiljer den från smygstekellik glasvinge Bembecia ichneumoniformis, den enda art med vilken getinglik glasvinge kan förväxlas i Sverige. Den svarta bakkroppen har fem gula ringar. Mellankroppen är svart med upptill gulkantade vinglock. Bakbenen är gula med en svart avgränsning på de håriga skenbenens mitt. Den breda analtofsen är hos hanen svart och hos honan gul med svarta sidostrimmor och en svart mittstrimma. Honan framstår som övervägande gulfärgad. Vingspann 19–24 mm. Larven är naken, vitaktig och liknar övriga glasvingelarver. Artens angrepp kan med viss säkerhet igenkännas om kokongen, som är rund och uppbyggd av kornformade bark- och vedfragment, påträffas på ek. Den liknar mycket kokongen hos dolkstekellik glasvinge Synanthedon scoliaeformis som påträffas i grov björkbark, men är endast cirka hälften så stor.
Utbredning
Länsvis förekomst för ekglasvinge Observationer i  Sverige för ekglasvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Linné beskrev getinglik glasvinge i sin Fauna Suecica och det är troligt att Sverige är typlokal för arten. Det framgår tydligt av Linnés reseberättelser att han lade särskild vikt vid att kartlägga de olika (förmodade) skadedjur som kunde förknippas med den för staten och svensk örloggsflotta värdefulla eken. Det första dokumenterade svenska fyndet gjordes dock av Boheman på Öland cirka 1860, men rätt artbestämning gjordes först tjugo år senare. Det var sedan fortsatt glest mellan fynden: Skåne, Ljunghusen 1937, Uppland, Stockholm 1938 och Riksmuseum 1955. Med ledning av fynden som gjordes på fönsterrutor inne på Riksmuseum eftersökte författaren arten i området och påträffade 1974 en föryngringsplats i en kräftsvulst på en av de solexponerade grova ekarna. Kunskapen om mikrohabitatet ledde till en omfattande inventering i Stockholmstraktens äldre ekbestånd. Den visade sig under de närmast följande åren – en period med ett allmänt ökande intresse för glasvingar – finnas i flera av de äldre ekbestånden mellan Freskati, Fiskartorpet och Tekniska högskolan. Ett exemplar kläcktes 1976 även ur en björk med angrepp av dolkstekellik glasvinge vid Ågesta i Södermanland. Samma år kläcktes den även ur ek i Småland, Kalmar. Fortsatta inventeringar har från 1980-talet i hög grad underlättats genom tillverkningen av feromoner för kommersiell användning mot skadeinsekter. Den nu kända utbredningen visar att arten är relativt kustbunden utom i Skåne där den återfanns 2003 på två lokaler i Ringsjötrakten, under en inventering av vedskalbaggar. Endast i Småland når arten över 100 m ö.h. Fynden omfattar Skåne, Blekinge, Småland, Öland, Östergötland, Södermanland och Uppland. Det enda fyndet i Danmark är från Sydsjälland, Knudskov. Arten har aldrig påträffats i Norge, Finland, Estland eller Lettland. I Litauen är den mycket sällsynt. Världsutbredningen sträcker sig från Spanien och England genom Mellan- och Sydeuropa till Sverige, södra Ryssland, Kaukasus och Turkiet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Getinglik glasvinge förekommer i östligaste Göta- och Svealand från Kalmar till Stockholms län där den som larv lever under barken på i första hand gamla ekar med kräftsvulster. Arten är i norra delen av sitt svenska förekomstområde knuten till solitära jätteekar av klimatiska skäl. I Kalmar län kan den även klara sig på solexponerade ekar av något mindre dimensioner, dock uppträder arten även här främst där det även finns jättekar. På grund av artens substratkrav har den en kraftigt fragmenterad utbredning och avsaknaden av nyrekrytering av jätteekar kommer på sikt att reducera dess utbredning ytterligare. Den förekommer i östligaste Göta- och Svealand från Kalmar län (inkl. Öland) till Stockholms län. Antalet reproduktiva individer skattas till 900 (500-1600). Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (35-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (140-400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
I Sverige reproducerar sig getinglik glasvinge främst i abnormt tillväxande kräftsvulster på ek Quercus robur. Grovleken hos de utnyttjade värdträden ökar mot norr. Kräftsvulsterna måste vara direkt solexponerade under delar av dagen och belägna på trädens sydsida. De största kräftsvulsterna (ca 1 m2) har fungerat som reproduktionsmiljöer under mer än tio år. Från Mellaneuropa uppges att arten mer tillfälligt kan leva i en mängd olika lövträdsarter utan närmare inbördes släktskap. Den påträffas här också oftare i stubbar och runt mekaniska skador på ek. Exempel på mer udda värdväxter i Sverige är vårtbjörk Betula pendula i Södermanland och krypvide Salix repens vid Ljunghusen i Skåne, där ett flertal larver hade angripit krypvide. På Öland har arten kläckts ur klenare ekstubbar och i Västervikstrakten har den lockats till feromonpreparat på en plats utan grova ekar. I kräftsvulster lever larverna, närmast sällskapligt i de saftiga och starkt tillväxande partierna med sprickrik bark. Inga gnagspån avslöjar larvernas närvaro, men väl exkrementer. Utvecklingen är hos oss sannolikt vanligtvis tvåårig. Förpuppningen sker i en solid oval kokong av gnagspån och exkrementer under döende bark. Inga utgångshål syns i barkytan då kokongen under kläckningen öppnas mot de exkrementfyllda barksprickorna. Utkläckta puppskal i skyddade lägen kan påträffas flera månader senare och är det enklaste sättet att konstatera en förekomst av arten. Fjärilen är dagaktiv men påträffas ytterst sällan utan hjälp av artificiella feromoner. Endast ett fynd visar att arten är blombesökande, då på maskros Taraxacum spp. Flygperioden infaller från mitten av juni till ett gott stycke in i augusti.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Lövskog
Lövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
· björkar
· björkar
· ekar
· ekar
· fröväxter
· fröväxter
· hundvide
· hundvide
· skogsek
· skogsek
Levande träd
Levande träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Sesiidae (glasvingar), Släkte Synanthedon, Art Synanthedon vespiformis (Linnaeus, 1761) - ekglasvinge Synonymer Sphinx vespiformis Linnaeus, 1761, getinglik glasvinge

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Getinglik glasvinge förekommer i östligaste Göta- och Svealand från Kalmar till Stockholms län där den som larv lever under barken på i första hand gamla ekar med kräftsvulster. Arten är i norra delen av sitt svenska förekomstområde knuten till solitära jätteekar av klimatiska skäl. I Kalmar län kan den även klara sig på solexponerade ekar av något mindre dimensioner, dock uppträder arten även här främst där det även finns jättekar. På grund av artens substratkrav har den en kraftigt fragmenterad utbredning och avsaknaden av nyrekrytering av jätteekar kommer på sikt att reducera dess utbredning ytterligare. Den förekommer i östligaste Göta- och Svealand från Kalmar län (inkl. Öland) till Stockholms län. Antalet reproduktiva individer skattas till 900 (500-1600). Antalet lokalområden i landet skattas till 50 (35-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 200 (140-400) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Getinglik glasvinge är en av våra mindre glasvingar och den enda med påtagliga skillnader mellan hane och hona. Framvingen är genomskinlig med svart och gulröd diskfläck och ett distinkt svart sömfält vilket skiljer den från smygstekellik glasvinge Bembecia ichneumoniformis, den enda art med vilken getinglik glasvinge kan förväxlas i Sverige. Den svarta bakkroppen har fem gula ringar. Mellankroppen är svart med upptill gulkantade vinglock. Bakbenen är gula med en svart avgränsning på de håriga skenbenens mitt. Den breda analtofsen är hos hanen svart och hos honan gul med svarta sidostrimmor och en svart mittstrimma. Honan framstår som övervägande gulfärgad. Vingspann 19–24 mm. Larven är naken, vitaktig och liknar övriga glasvingelarver. Artens angrepp kan med viss säkerhet igenkännas om kokongen, som är rund och uppbyggd av kornformade bark- och vedfragment, påträffas på ek. Den liknar mycket kokongen hos dolkstekellik glasvinge Synanthedon scoliaeformis som påträffas i grov björkbark, men är endast cirka hälften så stor.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ekglasvinge

Länsvis förekomst och status för ekglasvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ekglasvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Linné beskrev getinglik glasvinge i sin Fauna Suecica och det är troligt att Sverige är typlokal för arten. Det framgår tydligt av Linnés reseberättelser att han lade särskild vikt vid att kartlägga de olika (förmodade) skadedjur som kunde förknippas med den för staten och svensk örloggsflotta värdefulla eken. Det första dokumenterade svenska fyndet gjordes dock av Boheman på Öland cirka 1860, men rätt artbestämning gjordes först tjugo år senare. Det var sedan fortsatt glest mellan fynden: Skåne, Ljunghusen 1937, Uppland, Stockholm 1938 och Riksmuseum 1955. Med ledning av fynden som gjordes på fönsterrutor inne på Riksmuseum eftersökte författaren arten i området och påträffade 1974 en föryngringsplats i en kräftsvulst på en av de solexponerade grova ekarna. Kunskapen om mikrohabitatet ledde till en omfattande inventering i Stockholmstraktens äldre ekbestånd. Den visade sig under de närmast följande åren – en period med ett allmänt ökande intresse för glasvingar – finnas i flera av de äldre ekbestånden mellan Freskati, Fiskartorpet och Tekniska högskolan. Ett exemplar kläcktes 1976 även ur en björk med angrepp av dolkstekellik glasvinge vid Ågesta i Södermanland. Samma år kläcktes den även ur ek i Småland, Kalmar. Fortsatta inventeringar har från 1980-talet i hög grad underlättats genom tillverkningen av feromoner för kommersiell användning mot skadeinsekter. Den nu kända utbredningen visar att arten är relativt kustbunden utom i Skåne där den återfanns 2003 på två lokaler i Ringsjötrakten, under en inventering av vedskalbaggar. Endast i Småland når arten över 100 m ö.h. Fynden omfattar Skåne, Blekinge, Småland, Öland, Östergötland, Södermanland och Uppland. Det enda fyndet i Danmark är från Sydsjälland, Knudskov. Arten har aldrig påträffats i Norge, Finland, Estland eller Lettland. I Litauen är den mycket sällsynt. Världsutbredningen sträcker sig från Spanien och England genom Mellan- och Sydeuropa till Sverige, södra Ryssland, Kaukasus och Turkiet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Sesiidae - glasvingar 
  • Underfamilj
    Sesiinae  
  • Tribus
    Synanthedonini  
  • Släkte
    Synanthedon  
  • Art
    Synanthedon vespiformis(Linnaeus, 1761) - ekglasvinge
    Synonymer
    Sphinx vespiformis Linnaeus, 1761
    getinglik glasvinge

I Sverige reproducerar sig getinglik glasvinge främst i abnormt tillväxande kräftsvulster på ek Quercus robur. Grovleken hos de utnyttjade värdträden ökar mot norr. Kräftsvulsterna måste vara direkt solexponerade under delar av dagen och belägna på trädens sydsida. De största kräftsvulsterna (ca 1 m2) har fungerat som reproduktionsmiljöer under mer än tio år. Från Mellaneuropa uppges att arten mer tillfälligt kan leva i en mängd olika lövträdsarter utan närmare inbördes släktskap. Den påträffas här också oftare i stubbar och runt mekaniska skador på ek. Exempel på mer udda värdväxter i Sverige är vårtbjörk Betula pendula i Södermanland och krypvide Salix repens vid Ljunghusen i Skåne, där ett flertal larver hade angripit krypvide. På Öland har arten kläckts ur klenare ekstubbar och i Västervikstrakten har den lockats till feromonpreparat på en plats utan grova ekar. I kräftsvulster lever larverna, närmast sällskapligt i de saftiga och starkt tillväxande partierna med sprickrik bark. Inga gnagspån avslöjar larvernas närvaro, men väl exkrementer. Utvecklingen är hos oss sannolikt vanligtvis tvåårig. Förpuppningen sker i en solid oval kokong av gnagspån och exkrementer under döende bark. Inga utgångshål syns i barkytan då kokongen under kläckningen öppnas mot de exkrementfyllda barksprickorna. Utkläckta puppskal i skyddade lägen kan påträffas flera månader senare och är det enklaste sättet att konstatera en förekomst av arten. Fjärilen är dagaktiv men påträffas ytterst sällan utan hjälp av artificiella feromoner. Endast ett fynd visar att arten är blombesökande, då på maskros Taraxacum spp. Flygperioden infaller från mitten av juni till ett gott stycke in i augusti.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Trädbärande gräsmark

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Ädellövskog, Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
· björkar - Betula (Har betydelse)
· ekar - Quercus (Viktig)
· fröväxter - Spermatophytae (Har betydelse)
· hundvide - Salix repens (Har betydelse)
· skogsek - Quercus robur (Viktig)
Levande träd (Har betydelse)
Arten förefaller i Sverige i huvudsak vara beroende av medelgrova till grova ekar med kräftsvulster och hotas dels av den tilltagande bristen på grova träd (>200 år) i ett öppnare landskap, speciellt som stora kräftsvulster i öppna sydlägen i sig är sällsynta, och dels av att sjukliga träd liksom hålträd av ”säkerhetsskäl” rensas bort i stads- och parkmiljöer. Ett nyligen uppmärksammat hot är den utbredda ekdöden som möjligen framkallas av en svamp och ofta dödar träden innan de passerat hundraårsgränsen.

Påverkan
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
Motarbeta bortrensningen av ”skadade eller sjukliga träd” – träd med döda stamdelar, grova döda grenar, stamhål och stora kräftsvulster. En kampanj för ökad säkerhet mot skador från stormfällda träd ledd av parkträdsexperter från Alnarp har under de sista åren blivit många värdefulla ekars bane i park- och stadsmiljöer över hela ekens utbredningsområde.
Nils Ryrholm och Nicklas Jansson har bidragit med värdefulla uppgifter vid författandet av faktabladet.

Eliasson, C.U. 1974. Året jag började samla glasvingar. Nerikes Ent. Sällskaps Årsskrift 6: 30–34.

Eliasson, C.U. 1999. Veronikanätfjäril (Mellicta britomartis), biologi och utbredning norr om Millemålasjön, Nybro kommun. Rapport 1999: 1. Miljökontoret, Nybro kommun.

Fibiger, M. & Kristensen, N.P. 1974. The Sesiidae of Fennoscandia and Denmark. Fauna Ent. Scand. 2: 1–91.

Franzén, M. 1997. Storfjärilar i lövskogar i norra Östergötland. Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 5.

Franzén, M. 2004. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2003. Ent. Tidskr. 125: 27–42.

Ivinskis, P. 1993. Check-list of Lithuanian Lepidoptera. Ekologijos Institutas, Vilnius.

Kjellander, E. 1942. Lepidopterologiska notiser. Opusc. ent. 7(1-2): 38–40.

Lampa, S. 1883. Anteckningar om sällsyntare svenska Lepidoptera. Ent. Tidskr. 4: 125–128.

Lastuvka, Z. & Lastuvka, A. 1995. An illustrated key to European Sesiidae (Lep.). Faculty of Agriculture, Brno.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarna och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1976. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1975. Ent. Tidskr. 97: 43–44.

Palmqvist, G. 1977. Intressantare fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1976. Ent. Tidskr. 98: 31–33.

Palmqvist, G. 1997. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118: 11–27.

Palmqvist, G. 2001. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 41–55.

Skinner, B. 1984. Colour identification guide to moths of British Isles. Penguin Books Ltd, Harmondsworth. Torekull, B. 2001. Den svenska eken håller på att dö. Lucanus 6: 62–63.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2002. Rev. Claes U. Eliasson 2005 & 2007. ©ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Cossoidea  
  • Familj
    Sesiidae - glasvingar 
  • Underfamilj
    Sesiinae  
  • Tribus
    Synanthedonini  
  • Släkte
    Synanthedon  
  • Art
    Synanthedon vespiformis, (Linnaeus, 1761) - ekglasvinge
    Synonymer
    Sphinx vespiformis Linnaeus, 1761
    getinglik glasvinge
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2002. Rev. Claes U. Eliasson 2005 & 2007. ©ArtDatabanken, SLU 2008.