Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  bredbrämad bastardsvärmare

Organismgrupp Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl. Zygaena lonicerae
Bredbrämad bastardsvärmare Fjärilar, Bastardsvärmare, rotfjärilar, glasvingar m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten är vår största femfläckade bastardsvärmare. De långa spetsiga framvingarna är svarta med vacker metallisk glans i grönt och blått och mättat karminröda fläckar, bakvingarna intensivt karminröda med svart bräm. Antennklubborna är långt utdragna. Arten kan hos oss bara förväxlas med mindre bastardsvärmare Zygaena viciae. Denna är dock tydligt mindre och har mer rundad framvingespets, bredare svart bakvingekant och den karminröda färgen är mindre ren och klar än hos bredbrämad bastardsvärmare. Den kan också förväxlas med den närbesläktade klöverbastardsvärmare Z. trifolii som närmast förekommer i Danmark. Bredbrämad bastardsvärmare är större och mer spetsvingad, antennernas klubba är också längre och spetsigare och bakvingarnas svarta rand smalare. Vingspann 30–41 mm. Den gula larven påminner närmast om den av sexfläckig bastardsvärmare Z. filipendulae, men skiljer sig genom sin mörkare ryggskugga, större svarta sidoryggfläckar och i synnerhet genom sin påfallande långa ljusa behåring. Kokongen som är lätt att hitta, är stor i jämförelse med de övriga arterna, avlångt båtformig och vanligen nästan enfärgat gul, ibland mer tydligt med två gula nyanser.
Utbredning
Länsvis förekomst för bredbrämad bastardsvärmare Observationer i  Sverige för bredbrämad bastardsvärmare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer arten i två separerade förekomstområden. Huvudutbredningsområdet sträcker sig från Skåne till Dalälven. Antalet fynd i Halland, stora delar av Västergötland och i Bohuslän är dock få. I norr finns ett mindre utbredningsområde i Medelpad, de kustnära delarna av Ångermanland som i väster sträcker sig till de kalkpåverkade områdena sydöst om Storsjön i Jämtland. Arten var redan 1885 känd från Skåne upp till Uppland varför allt talar för att arten är en äldre medlem av den svenska faunan. De nära släktingarna Z. viciae och Z. osterodensis har motsvarande disjunkta utbredning i landet. Z. lonicerae har huvudsakligen upprätthållit sitt ackumulerade utbredningsområde men har minskat lokalt inom hela området och den har försvunnit från många randpopulationer, framförallt i Västsverige, men även i Dalarna norr om Dalälven där inga fynd gjorts efter 1973. Däremot finns den kvar på några lokaler i sitt nordliga förekomstområde. I Norge är arten utbredd från Östlandet till norr om fjällområdena i Norra Oppland, Inre Möre och Romsdal samt i Inre Sör-Tröndelag där den förekommer utpräglat lokalt i varma dalgångar i regnskugga, men har inte påträffats längs Norges västkust. Artens tillbakagång är kraftig i de södra delarna av utbredningsområdet som fram till 1913 sträckte sig upp till Gudbrandsdalen i Södra Oppland. Flertalet fynd söder därom är från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet och efter 1964 har inga fynd gjorts. I norr har arten dock fortfarande livskraftiga bestånd i enstaka dalgångar, som befinner sig i regnskugga, i samtliga tre ovan nämnda fylken, bl.a. i Sunndalen. I Finland förekom arten tidigare lokalt i landets södra och mellersta delar samt på Åland och i Åbolands skärgård, i norr till Pohjois-Häme, Pohjois-Savo och Pohjois-Karjala i öster till 63° N. Den har minskat dramatiskt och till synes försvunnit helt från hela den nordligare hälften av utbredningsområdet och efter 1960 har den inte heller rapporterats från stora områden i landets sydvästra och östra delar. I Danmark är arten påträffad på de stora öarna och östra Jylland, idag främst på Bornholm och på de nordliga delarna av Själland medan övriga fynd i öområdena huvudsakligen är äldre fynd. Arten har minskat speciellt kraftigt på Jylland. Arten är utbredd i Estland, Lettland och Litauen men uppträder huvudsakligen lokalt. I Europa är arten utbredd från Irlands kuster österut genom Mellaneuropa men saknas på huvuddelen av den Iberiska halvön liksom i stora delar av västra Frankrike. Världsutbredningen sträcker sig från Europa genom Ryssland och Sibirien till västra Kina. Arten har minskat på de flesta håll i hela Nord- och Mellaneuropa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Bredbrämad bastardsvärmare, som lever på olika ärtväxter (Fabaceae), är knuten till det öppna småskaligt brukade kulturlandskapet och var fram till 1980 utbredd och allmän i stora delar av södra - mellersta Sverige ända upp till Västernorrlands län. I takt med att denna landskapstyp försvinner har även denna art minskat mycket kraftigt i landets västra delar. Arten förekommer fortfarande här och var på kulturmarker i östra Sverige samt är fortfarande allmän på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-30) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
Ekologi
Arten förekommer på blomrika ängsmarker, både friska och torra marker. Även öppnare blomrika buskmarker, t.ex. igenväxande hyggesmark på kalkrika jordarter kan utgöra lämpliga habitat. Arten förknippas inte primärt med de torrare ängsmarker, ofta på sandjordar, som är typiska habitat för exempelvis sexfläckig bastardsvärmare. I Danmark förekommer arten i kuperade åsområden och på brantare kustnära slänter på lerjord, medan klöverbastardsvärmare bara påträffas på fuktängar eller sumpmarker. Populationstätheten är normalt låg och bara mer sällan påträffas den i större antal. Arten fluktuerar kraftigt i numerär mellan olika år. Detta tycks gälla över hela artens nordvästeuropeiska utbredningsområde. Flygtiden infaller jämfört med de övriga nordiska bastardsvärmarna senare, från början eller mitten av juli till början av augusti normala år, med högflygningen kring mitten av juli. Fjärilarna är ivriga blombesökare och besöker gärna röda och blåvioletta korgblommiga växter, t.ex. åkervädd Knautia arvensis, ängsvädd Succisa pratensis, väddklint Centaurea scabiosa, rödklint C. jacea, olika tistlar Cirsium spp. och kungsmynta Origanum vulgare. Fjärilen är en förhållandevis kraftfull flygare med rak och ganska snabb flykt. Den kan troligen flyga relativt långa sträckor, men påträffas bara sällan utanför sina egentliga habitat och är normalt starkt lokaltrogen. I Kontinentaleuropa har man konstaterat att Z. lonicerae tämligen snabbt kan kolonisera nyskapade klövermarker (exempelvis ruderatmarker) om dessa legat upp till någon km från kända förekomster och detta har åtminstone delvis ansetts kunna förklaras av fjärilens jämförelsevis kraftiga flygförmåga. Larverna lever på klövrar främst rödklöver T. pratense, men också andra klöverarter t.ex. alsikeklöver T. hybridum och skogsklöver T. medium, samt på vialarter Lathyrus spp. och käringtand Lotus corniculatus. Larven övervintrar första gången som liten och i Schweiz har man påvisat att larver kan övervintra upp till tre gånger innan de förpuppar sig. Det är inte klarlagt vilken fenologi larverna har i Sverige men de kan troligen övervintra flera gånger också här på grund av de klimatiska förhållandena. Larverna kan utan större svårigheter påträffas under dagen på sina värdväxter, i slutet av maj eller början av juni. Förpuppningen sker normala år kring mitten av juni. Kokongen spinns på ett strå, oftast på någon eller några dm höjd över marken, och är ofta väl synlig.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Skog
Skog
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· alsikeklöver
· alsikeklöver
· klövrar
· klövrar
· käringtand
· käringtand
· rödklöver
· rödklöver
· skogsklöver
· skogsklöver
· vialer
· vialer
· ärtväxter
· ärtväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Zygaenidae (bastardsvärmare), Släkte Zygaena, Art Zygaena lonicerae (Scheven, 1777) - bredbrämad bastardsvärmare Synonymer Sphinx lonicerae Scheven, 1777

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Bredbrämad bastardsvärmare, som lever på olika ärtväxter (Fabaceae), är knuten till det öppna småskaligt brukade kulturlandskapet och var fram till 1980 utbredd och allmän i stora delar av södra - mellersta Sverige ända upp till Västernorrlands län. I takt med att denna landskapstyp försvinner har även denna art minskat mycket kraftigt i landets västra delar. Arten förekommer fortfarande här och var på kulturmarker i östra Sverige samt är fortfarande allmän på Öland och Gotland. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 15 (10-30) % under de senaste 10 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex. Extrema fluktuationer förekommer i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
Konventioner Typisk art i 6230 Stagg-gräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6270 Silikatgräsmarker (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6510 Slåtterängar i låglandet (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 6530 Lövängar (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 9070 Trädklädd betesmark (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON))
Arten är vår största femfläckade bastardsvärmare. De långa spetsiga framvingarna är svarta med vacker metallisk glans i grönt och blått och mättat karminröda fläckar, bakvingarna intensivt karminröda med svart bräm. Antennklubborna är långt utdragna. Arten kan hos oss bara förväxlas med mindre bastardsvärmare Zygaena viciae. Denna är dock tydligt mindre och har mer rundad framvingespets, bredare svart bakvingekant och den karminröda färgen är mindre ren och klar än hos bredbrämad bastardsvärmare. Den kan också förväxlas med den närbesläktade klöverbastardsvärmare Z. trifolii som närmast förekommer i Danmark. Bredbrämad bastardsvärmare är större och mer spetsvingad, antennernas klubba är också längre och spetsigare och bakvingarnas svarta rand smalare. Vingspann 30–41 mm. Den gula larven påminner närmast om den av sexfläckig bastardsvärmare Z. filipendulae, men skiljer sig genom sin mörkare ryggskugga, större svarta sidoryggfläckar och i synnerhet genom sin påfallande långa ljusa behåring. Kokongen som är lätt att hitta, är stor i jämförelse med de övriga arterna, avlångt båtformig och vanligen nästan enfärgat gul, ibland mer tydligt med två gula nyanser.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för bredbrämad bastardsvärmare

Länsvis förekomst och status för bredbrämad bastardsvärmare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för bredbrämad bastardsvärmare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer arten i två separerade förekomstområden. Huvudutbredningsområdet sträcker sig från Skåne till Dalälven. Antalet fynd i Halland, stora delar av Västergötland och i Bohuslän är dock få. I norr finns ett mindre utbredningsområde i Medelpad, de kustnära delarna av Ångermanland som i väster sträcker sig till de kalkpåverkade områdena sydöst om Storsjön i Jämtland. Arten var redan 1885 känd från Skåne upp till Uppland varför allt talar för att arten är en äldre medlem av den svenska faunan. De nära släktingarna Z. viciae och Z. osterodensis har motsvarande disjunkta utbredning i landet. Z. lonicerae har huvudsakligen upprätthållit sitt ackumulerade utbredningsområde men har minskat lokalt inom hela området och den har försvunnit från många randpopulationer, framförallt i Västsverige, men även i Dalarna norr om Dalälven där inga fynd gjorts efter 1973. Däremot finns den kvar på några lokaler i sitt nordliga förekomstområde. I Norge är arten utbredd från Östlandet till norr om fjällområdena i Norra Oppland, Inre Möre och Romsdal samt i Inre Sör-Tröndelag där den förekommer utpräglat lokalt i varma dalgångar i regnskugga, men har inte påträffats längs Norges västkust. Artens tillbakagång är kraftig i de södra delarna av utbredningsområdet som fram till 1913 sträckte sig upp till Gudbrandsdalen i Södra Oppland. Flertalet fynd söder därom är från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet och efter 1964 har inga fynd gjorts. I norr har arten dock fortfarande livskraftiga bestånd i enstaka dalgångar, som befinner sig i regnskugga, i samtliga tre ovan nämnda fylken, bl.a. i Sunndalen. I Finland förekom arten tidigare lokalt i landets södra och mellersta delar samt på Åland och i Åbolands skärgård, i norr till Pohjois-Häme, Pohjois-Savo och Pohjois-Karjala i öster till 63° N. Den har minskat dramatiskt och till synes försvunnit helt från hela den nordligare hälften av utbredningsområdet och efter 1960 har den inte heller rapporterats från stora områden i landets sydvästra och östra delar. I Danmark är arten påträffad på de stora öarna och östra Jylland, idag främst på Bornholm och på de nordliga delarna av Själland medan övriga fynd i öområdena huvudsakligen är äldre fynd. Arten har minskat speciellt kraftigt på Jylland. Arten är utbredd i Estland, Lettland och Litauen men uppträder huvudsakligen lokalt. I Europa är arten utbredd från Irlands kuster österut genom Mellaneuropa men saknas på huvuddelen av den Iberiska halvön liksom i stora delar av västra Frankrike. Världsutbredningen sträcker sig från Europa genom Ryssland och Sibirien till västra Kina. Arten har minskat på de flesta håll i hela Nord- och Mellaneuropa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Zygaenoidea  
  • Familj
    Zygaenidae - bastardsvärmare 
  • Underfamilj
    Zygaeninae  
  • Släkte
    Zygaena  
  • Art
    Zygaena lonicerae(Scheven, 1777) - bredbrämad bastardsvärmare
    Synonymer
    Sphinx lonicerae Scheven, 1777

Arten förekommer på blomrika ängsmarker, både friska och torra marker. Även öppnare blomrika buskmarker, t.ex. igenväxande hyggesmark på kalkrika jordarter kan utgöra lämpliga habitat. Arten förknippas inte primärt med de torrare ängsmarker, ofta på sandjordar, som är typiska habitat för exempelvis sexfläckig bastardsvärmare. I Danmark förekommer arten i kuperade åsområden och på brantare kustnära slänter på lerjord, medan klöverbastardsvärmare bara påträffas på fuktängar eller sumpmarker. Populationstätheten är normalt låg och bara mer sällan påträffas den i större antal. Arten fluktuerar kraftigt i numerär mellan olika år. Detta tycks gälla över hela artens nordvästeuropeiska utbredningsområde. Flygtiden infaller jämfört med de övriga nordiska bastardsvärmarna senare, från början eller mitten av juli till början av augusti normala år, med högflygningen kring mitten av juli. Fjärilarna är ivriga blombesökare och besöker gärna röda och blåvioletta korgblommiga växter, t.ex. åkervädd Knautia arvensis, ängsvädd Succisa pratensis, väddklint Centaurea scabiosa, rödklint C. jacea, olika tistlar Cirsium spp. och kungsmynta Origanum vulgare. Fjärilen är en förhållandevis kraftfull flygare med rak och ganska snabb flykt. Den kan troligen flyga relativt långa sträckor, men påträffas bara sällan utanför sina egentliga habitat och är normalt starkt lokaltrogen. I Kontinentaleuropa har man konstaterat att Z. lonicerae tämligen snabbt kan kolonisera nyskapade klövermarker (exempelvis ruderatmarker) om dessa legat upp till någon km från kända förekomster och detta har åtminstone delvis ansetts kunna förklaras av fjärilens jämförelsevis kraftiga flygförmåga. Larverna lever på klövrar främst rödklöver T. pratense, men också andra klöverarter t.ex. alsikeklöver T. hybridum och skogsklöver T. medium, samt på vialarter Lathyrus spp. och käringtand Lotus corniculatus. Larven övervintrar första gången som liten och i Schweiz har man påvisat att larver kan övervintra upp till tre gånger innan de förpuppar sig. Det är inte klarlagt vilken fenologi larverna har i Sverige men de kan troligen övervintra flera gånger också här på grund av de klimatiska förhållandena. Larverna kan utan större svårigheter påträffas under dagen på sina värdväxter, i slutet av maj eller början av juni. Förpuppningen sker normala år kring mitten av juni. Kokongen spinns på ett strå, oftast på någon eller några dm höjd över marken, och är ofta väl synlig.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Urban miljö, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Buskmark

Biotoper där arten kan förekomma: Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· alsikeklöver - Trifolium hybridum (Har betydelse)
· klövrar - Trifolium (Viktig)
· käringtand - Lotus corniculatus (Har betydelse)
· rödklöver - Trifolium pratense (Viktig)
· skogsklöver - Trifolium medium (Har betydelse)
· vialer - Lathyrus (Har betydelse)
· ärtväxter - Fabaceae (Viktig)
Arten förutsätter för sin överlevnad blomrikare ängs- och hagmarker som antingen hävdas sent eller enbart extensivt. Den fortgående upphörande traditionella hävden av slåttermarker, igenväxningen av tidigare hävdade ängs- och hagmarker, skogsplanteringen av mindre ängs- och brynnära marker samt den intensifierade markanvändningen av tidigare blomrika gräsmarker orsakar en omfattande fragmentering och isolering av kvarvarande habitat och detta utgör allvarliga hot mot arten. Ett modernt hot utgör dagens tidiga slåtter med omedelbar buntning och inplastning av grödan. I landets sydligare delar uppsamlas en första skörd ofta redan i maj vilket omöjliggör artens reproduktion på marker med sådan hävd. Ett högt betestryck missgynnar även arten starkt genom att såväl larvers värdväxter, som fjärilars nektarkällor betas ner. Kvarvarande lokaler är numer inte sällan små och starkt isolerade vilket medför stora svårigheter för artens återkolonisering vid slumpmässiga lokala utdöenden. Lokala populationer av bastardsvärmarearter fluktuerar ofta kraftigt mellan olika år och det är känt att särskilt larverna är känsliga för ihållande perioder av otjänligt väder vilket medför en hög dödlighet. Nyare kunskap har klarlagt att fruktsamheten (äggläggningsförmågan och äggöverlevnaden) hos violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe, som är en ivrig nektarsökare, i mycket hög grad bestäms av förekomstytans nektartillgång och att detta kan orsaka kraftigare populationsnedgångar. Det är troligt att samma förhållanden även gäller för flertalet bastardsvärmare eftersom de är ivriga blombesökare och ca 75 % av äggen är outvecklade när de kläcker och alltså utvecklas först genom näringsintag successivt under honans fortsatta liv. Omfattande undersökningar i Kontinentaleuropa av flera bastardsvärmararter har också visat att individerna i lokala populationer i hög grad är lokaltrogna och att de normalt inte förflyttar sig längre än 100–300 m och att de bara under mer exceptionella förhållanden kan förflytta sig ett par km. Genom arternas utpräglade lokaltrogenhet, begränsade spridningsförmåga och troliga starka beroende av en rikare tillgång på nektarresurser drabbas bastardsvärmarna i hög grad av isoleringseffekter och habitatfragmentering och är därför som grupp mycket utsatta.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Blomrikare ängsmarker av frisk till torrare typ där arten förekommer måste hållas öppna genom sen slåtter (efter ärtväxternas frösättning) eller med lågt betestryck på ett sådant sätt att en varierad och blomrik flora gynnas. Slåtter och bete med lågt betestryck under alternerande år eller hävd av endera alternativen enbart vartannat år kan troligen vara en gynnsam hävdregim. Intensivt bete får inte förekomma då detta kan omintetgöra fortsatt överlevnad för arten. Gödsling eller igenplantering av habitaten får inte heller ske. Vägkanter är troligen viktiga som spridningskorridorer varför blomrikare vägkanter i trakter med starkare förekomster av arten bör slåttras först efter ärtväxternas frösättning och då larverna hunnit tillväxa så pass att de kan klara att återfinna värdväxter efter slåttern. Arten är på tillbakagång på flera håll i hela Nordeuropa och för att säkra artens överlevnad på längre sikt fordras troligen nätverk på landskapsnivå av en tillräcklig mängd lämpliga habitat ochspridningskorridorer. Närmare undersökningar av artens spridningsförmåga är mycket önskvärda. Detta gäller även i de nordligare delarna av landet.
Leif Aarvik och Urmas Jürivete har bidragit med värdefulla upplysningar om artens förekomster i Norge respektive Estland. Nils Ryrholm har bidragit med kommentarer.

Cederberg, B. 1986. Bastardsvärmare. Blomängens dagdrivare. Dala-Natur. Febr. 1986(1): 29–32.

Ebert, G. (Ed.), Ebert, G., Esche, T., Herrmann, R., Hofmann, A., Lussi, H. G., Nikusch, I., Speidel, W., Steiner, A. & Thiele, J. 1994. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Band 3: Nachtfalter I. [Hepialidae, Cossidae, Zygaenidae, Limacodidae, Psychidae, Thyrididae]. Stuttgart (Eugen Ulmer GmbH & Co.).

Fischer, K. & Fiedler, K. 2001. Effects of adult feeding and temperature regime on fecundity and longevity in the butterfly Lycaena hippothoe. J. Lepid. Soc. 54: 91–95.

Fischer, K. & Fiedler, K. 2001. Spatio-temporal dynamics in a population of the copper butterfly Lycaena hippothoe (Lycaenidae). Nota Lepid. 24(3): 77–86.

Fischer, K. & Fiedler, K. 2001. Resource-based territoriality in the butterfly Lycaena hippothoe and environmentally induced behavioural shifts. Anim. Behav. 61: 723–732.

Heath, J. & Emmet, A.M. (eds). 1985. The Moths and Butterflies of Great Britain and Ireland, Vol. 2. Cossidae – Heliodinidae. Colchester (Harley Books).

Kaaber, S. 1982. De danske sværmere og spindere, geografisk udbredelse og fluktuationer 1850–1980.

Danmarks Dyreliv, bd. 3. Klampenborg (Scandinavian Science Press Ltd.),.

Keil, T. 1993. Beiträge zur Insektenfauna Ostdeutschlands: Lepidoptera Zygaenidae. Ent. Nachr. Ber. 37: 145–198.

Naumann, C.M., Feist, R., Richter, G. & Weber, U. 1984. Verbreitungsatlas der Gattung Zygaena Fabricius, 1775 (Lepidoptera, Zygaenidae). Theses Zooologicæ 5: 1–97.

Naumann, C.M., Tarmann, G.M. & Tremewan, W.G. 1999. The Western Palaearctic Zygaenidae (Lepidoptera). Stenstrup (Apollo Books).

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning (Sphinges, Bombycimorpha, etc). Lund (CWK Gleerup).

Nordström, F. & Wahlgren, E. 1941. Svenska Fjärilar, Systematisk Bearbetning av Sveriges Storfjärilar.

Stockholm (Nordisk Familjeboks Förlags A.-B.).

Pro Natura – Schweizerischer Bund für Naturschutz (Hrsg.). 1997. Schmetterlinge und ihre Lebensräume. Arten, Gefährdung, Schutz. Schweiz und angrenzende Gebiete. Band 2. [Hesperiidae, Psychidae, Heterogynidae, Zygaenidae, Syntomidae, Limacodidae, Drepanidae, Thyatiridae, Sphingidae]. Egg (Pro Natura – Schweizerischer Bund für Naturschutz).

Seppänen, E.J. 1970. Suurperhostoukkien ravintokasvit. Die Nahrungsplanzen der Großschmetterlingsraupen Finnlands. Suomen Biologian Seura Vanamo [Anim. Fenn.] 14: xii, 1–179.

Zub, P. 1996. Die Widderchen Hessens, Ökologie, Faunistik und Bestandentwicklung (Insecta: Lepidoptera: Zygaenidae). Mitt. Int. ent. Ver. Frankf.a.M. Suppl. 4: 1–120. Weidemann, H.J. & Köhler, J. 1996. Nachtfalter, Spinner und Schwärmer. Augsburg (Naturbuch-Verlag GmbH).

Väisänen, R. & Somerma, P. 1993. Suomen punatäpläperhoset. [Zygaenidae of Finland]. Baptria 18(2b): 1–48.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén 2002. Rev. Claes Eliasson 2005, Nils Hydén 2008. © ArtDatabanken, SLU 2008.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Zygaenoidea  
  • Familj
    Zygaenidae - bastardsvärmare 
  • Underfamilj
    Zygaeninae  
  • Släkte
    Zygaena  
  • Art
    Zygaena lonicerae, (Scheven, 1777) - bredbrämad bastardsvärmare
    Synonymer
    Sphinx lonicerae Scheven, 1777
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Nils Hydén 2002. Rev. Claes Eliasson 2005, Nils Hydén 2008. © ArtDatabanken, SLU 2008.