Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
  Minimera
 Minimera
Hem  fjällvråk
 Lägg till mitt urval

Organismgrupp Fåglar Buteo lagopus
Fjällvråk Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En medelstor, bredvingad rovfågel med ett vingspann på 125–148 cm. Liknar mest en ormvråk i storlek och form och känns lättast igen på sin vita inre stjärthalva. Undersidan är vitaktig med kraftig mörk mönstring och den har alltid svartaktiga knogfläckar och mörk buk. Fjällvråken har befjädrade ben. Den ryttlar (står stilla i luften med hjälp av snabba vingslag) betydligt oftare än ormvråken.
Utbredning
Länsvis förekomst för fjällvråk Observationer i Sverige för fjällvråk
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Fjällvråken häckar regelbundet från Torne lappmark söderut till norra Dalarna, västra Hälsingland och västra Medelpad. Förekomsterna är under normala omständigheter koncentrerade till fjällen och de övre delarna av skogslandet. Under de flesta år är fjällvråken relativt ovanlig i skogslandet, men under goda gnagarår kan arten häcka tämligen allmänt ända ner till kusten i Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad och Hälsingland samt dessutom i mellersta Dalarna och norra Värmland. Under större delen av 1900-talet har fjällvråken, så vitt man vet, haft en relativt stabil stam i Sverige, låt vara med stora variationer i häckningsresultat beroende på om det varit år med rik tillgång på smågnagare eller ej. Beståndet under goda år uppskattades till 5000–10 000 par respektive 7000 par av olika författare under 1980-talet. Efter 1982 har emellertid sork- och lämmeltopparna varit mycket blygsamma eller i stort sett uteblivit i fjällen och de fjällnära skogarna. Som exempel kan nämnas att det mellan 1982 och 1992 i Padjelanta nationalpark (cirka 2000 km2) endast förekom två smågnagartoppar (sork) med en så pass stor geografisk utbredning att de kunde gynna 50 eller fler häckande par. Efter 1992 har uppgångarna i smågnagarbeståndet inom nämnda nationalpark endast skett i geografiskt starkt begränsade områden, för små för att hysa mer än ca 10 häckande fjällvråkspar. Samtidigt har de tidigare så regelbundna sorkcyklerna i det norrländska skogslandet starkt minskat i frekvens eller uteblivit även där. Trots att fjällvråken är en ganska långlivad art så har det försämrade bytesunderlaget under ett par decenniers tid medfört ett successivt minskande bestånd p.g.a. minskad reproduktion och därmed lägre rekryteringstakt. Den låga reproduktionen har fått till följd att åldersstrukturen i fjällvråkspopulationen har förändrats så att den nu innehåller proportionellt fler äldre och färre yngre fåglar. Hur stor den svenska populationsminskningen är vet man inte exakt, men utifrån sträckfågelräkningar vid Falsterbo tycks åtminstone en halvering av beståndet ha skett jämfört med situationen under 1970- och 1980-talet. Under de senaste tio åren indikerar Falsterboräkningarna att beståndet har stabiliserat sig, men sett över en 20-årsperiod (tre generationer) bedöms minskningen fortfarande uppgå till 10-30 %. Som exempel på konstaterade minskningar i fjällvärlden kan nämnas att det under det relativt goda lämmelåret 2001 registrerades 31 % färre häckande fjällvråkar i Stora Sjöfallet med omgivning jämfört med goda smågnagarår under 1970-talet. Inom 268 km2 i Rautasområdet SO om Abisko minskade fjällvråken signifikant med 30 % 1978–2001 och antalet vårflyttande fjällvråkar över Kvarken 1998–2004 hade ungefär halverats jämfört med situationen under 1980-talet. Fjällvråken har en i det närmaste cirkumpolär utbredning på tundran och i de norra delarna av barrskogsregionen. Utbredningsområdet sträcker sig från Skandinaviens fjäll- och skogsland genom norra Finland och vidare österut genom norra Ryssland till Berings sund. Längs Stilla havskusten häckar arten spritt ner till Sakhalin. I Nya världen finns fjällvråken i Alaska och norra Kanada.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT°)
Fjällvråk häckar i fjälltrakter och barrskog i norra Sverige, söderut till Medelpad och norra Dalarna. Under goda gnagarår häckar den även vid kusten i Ångermanland-Norrbotten samt i norra Värmland. Antalet reproduktiva individer skattas till 6000 (3400-10400). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser antalet reproduktiva individer (baseras på flyttfågelräkningar på flera platser längs ostkusten, standardiserad flyttfågelräkning vid Falsterbo, uppgifter under häckningstid från bl.a. Artportalen). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C1).
Ekologi
Den miljö som mest regelbundet hyser häckande fjällvråk är gränslandet mellan fjällbjörkskogen och kalfjället, särskilt i områden där björkskogen går långt in i fjällvärlden och där fjällheden breder ut sig ovanför dalen. Därutöver häckar fjällvråken regelbundet men i varierande omfattning i skogslandet, helst i områden med gles, äldre barr- och blandskog och där det finns stora öppna myrmarker, hyggen, jordbruksmark eller liknande i närheten för födosök. Boet byggs av ris och kvistar och kan mäta upp till 90 cm i diameter och 90 cm i höjd. I fjällen placeras boet oftast i en klippbrant, men trädhäckningar förekommer också. Vid höga populationstätheter kan vråkarna stundom bygga boet på stora stenblock eller t.o.m. på en liten kulle på marken. I skogslandet utnyttjas klippor om sådana finns tillgängliga, men det är även mycket vanligt att bona placeras i kraftigare träd, ofta tall. Fjällvråken värper 2–7 ägg beroende på födotillgången. Äggläggningen sker normalt under maj, men vid extrem födobrist uteblir häckningarna i hög utsträckning. Ruvningen, som i huvudsak ombesörjes av honan, startar efter det att första ägget lagts och pågår i 28–31 dygn per ägg. Ungarna blir flygga efter 39–43 dygn och självständiga efter ytterligare 20–35 dygn. Könsmognad inträffar vid 2–3 års ålder. Fjällvråkens föda består huvudsakligen av små däggdjur, i Sverige oftast fjällämmel, åkersork, gråsiding, mellan- och skogssork. Vid brist på smågnagare utnyttjar fjällvråken även fågel och i fjällen kan ripor vara en viktig födoresurs. Fjällvråken är ovanlig bland våra svenska rovfåglar såtillvida att den till stor del flyttar mot sydost. Flyttningen söderut försiggår främst under oktober månad. Återfynd av svenskmärkta fåglar visar att de, förutom i södra Sverige och Danmark, övervintrar i Östeuropa söderut till Balkan, framför allt i Polen och Vitryssland. Vid 1800-talets slut var fjällvråken en ovanlig övervintrare i Sverige. Vanan att övervintra i förhållandevis stora antal i södra delarna av landet har av allt att döma utvecklats successivt sedan 1900-talets mitt. Nordflyttningen sker främst öster om Östersjön, varvid ett stort antal årligen passerar mot nordväst över norra Kvarken, normalt från mitten av april fram till de första dagarna i maj. Tusentals sträcker även norrut förbi Jyllands nordspets.
Landskapstyper
Skog
Skog
Fjäll
Fjäll
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· Arvicolinae
· Arvicolinae
· Murinae
· Murinae
· ripor
· ripor
Levande träd
Levande träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Accipitriformes (hökfåglar), Familj Accipitridae (hökartade rovfåglar), Släkte Buteo (buteovråkar), Art Buteo lagopus (Pontoppidan, 1763) - fjällvråk Synonymer Falco Lagopus Pontoppidan, 1763, Rough-legged Buzzard

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier C1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT°)

Dokumentation Fjällvråk häckar i fjälltrakter och barrskog i norra Sverige, söderut till Medelpad och norra Dalarna. Under goda gnagarår häckar den även vid kusten i Ångermanland-Norrbotten samt i norra Värmland. Antalet reproduktiva individer skattas till 6000 (3400-10400). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Populationen minskar med mer än 5% inom 21 (= 3 generationer) år. Minskningen avser antalet reproduktiva individer (baseras på flyttfågelräkningar på flera platser längs ostkusten, standardiserad flyttfågelräkning vid Falsterbo, uppgifter under häckningstid från bl.a. Artportalen). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten rödlistas som Nära hotad (NT). (C1).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, Bonnkonventionens bilaga II, CITES bilaga A, Typisk art i 4060 Alpina rishedar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 6150 Alpina silikatgräsmarker (Alpin region (ALP)), Typisk art i 6170 Alpina kalkgräsmarker (Alpin region (ALP))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
En medelstor, bredvingad rovfågel med ett vingspann på 125–148 cm. Liknar mest en ormvråk i storlek och form och känns lättast igen på sin vita inre stjärthalva. Undersidan är vitaktig med kraftig mörk mönstring och den har alltid svartaktiga knogfläckar och mörk buk. Fjällvråken har befjädrade ben. Den ryttlar (står stilla i luften med hjälp av snabba vingslag) betydligt oftare än ormvråken.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för fjällvråk

Länsvis förekomst och status för fjällvråk baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i Sverige för fjällvråk

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Fjällvråken häckar regelbundet från Torne lappmark söderut till norra Dalarna, västra Hälsingland och västra Medelpad. Förekomsterna är under normala omständigheter koncentrerade till fjällen och de övre delarna av skogslandet. Under de flesta år är fjällvråken relativt ovanlig i skogslandet, men under goda gnagarår kan arten häcka tämligen allmänt ända ner till kusten i Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad och Hälsingland samt dessutom i mellersta Dalarna och norra Värmland. Under större delen av 1900-talet har fjällvråken, så vitt man vet, haft en relativt stabil stam i Sverige, låt vara med stora variationer i häckningsresultat beroende på om det varit år med rik tillgång på smågnagare eller ej. Beståndet under goda år uppskattades till 5000–10 000 par respektive 7000 par av olika författare under 1980-talet. Efter 1982 har emellertid sork- och lämmeltopparna varit mycket blygsamma eller i stort sett uteblivit i fjällen och de fjällnära skogarna. Som exempel kan nämnas att det mellan 1982 och 1992 i Padjelanta nationalpark (cirka 2000 km2) endast förekom två smågnagartoppar (sork) med en så pass stor geografisk utbredning att de kunde gynna 50 eller fler häckande par. Efter 1992 har uppgångarna i smågnagarbeståndet inom nämnda nationalpark endast skett i geografiskt starkt begränsade områden, för små för att hysa mer än ca 10 häckande fjällvråkspar. Samtidigt har de tidigare så regelbundna sorkcyklerna i det norrländska skogslandet starkt minskat i frekvens eller uteblivit även där. Trots att fjällvråken är en ganska långlivad art så har det försämrade bytesunderlaget under ett par decenniers tid medfört ett successivt minskande bestånd p.g.a. minskad reproduktion och därmed lägre rekryteringstakt. Den låga reproduktionen har fått till följd att åldersstrukturen i fjällvråkspopulationen har förändrats så att den nu innehåller proportionellt fler äldre och färre yngre fåglar. Hur stor den svenska populationsminskningen är vet man inte exakt, men utifrån sträckfågelräkningar vid Falsterbo tycks åtminstone en halvering av beståndet ha skett jämfört med situationen under 1970- och 1980-talet. Under de senaste tio åren indikerar Falsterboräkningarna att beståndet har stabiliserat sig, men sett över en 20-årsperiod (tre generationer) bedöms minskningen fortfarande uppgå till 10-30 %. Som exempel på konstaterade minskningar i fjällvärlden kan nämnas att det under det relativt goda lämmelåret 2001 registrerades 31 % färre häckande fjällvråkar i Stora Sjöfallet med omgivning jämfört med goda smågnagarår under 1970-talet. Inom 268 km2 i Rautasområdet SO om Abisko minskade fjällvråken signifikant med 30 % 1978–2001 och antalet vårflyttande fjällvråkar över Kvarken 1998–2004 hade ungefär halverats jämfört med situationen under 1980-talet. Fjällvråken har en i det närmaste cirkumpolär utbredning på tundran och i de norra delarna av barrskogsregionen. Utbredningsområdet sträcker sig från Skandinaviens fjäll- och skogsland genom norra Finland och vidare österut genom norra Ryssland till Berings sund. Längs Stilla havskusten häckar arten spritt ner till Sakhalin. I Nya världen finns fjällvråken i Alaska och norra Kanada.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Accipitriformes - hökfåglar 
  • Familj
    Accipitridae - hökartade rovfåglar 
  • Släkte
    Buteo - buteovråkar 
  • Art
    Buteo lagopus(Pontoppidan, 1763) - fjällvråk
    Synonymer
    Falco Lagopus Pontoppidan, 1763
    Rough-legged Buzzard

Den miljö som mest regelbundet hyser häckande fjällvråk är gränslandet mellan fjällbjörkskogen och kalfjället, särskilt i områden där björkskogen går långt in i fjällvärlden och där fjällheden breder ut sig ovanför dalen. Därutöver häckar fjällvråken regelbundet men i varierande omfattning i skogslandet, helst i områden med gles, äldre barr- och blandskog och där det finns stora öppna myrmarker, hyggen, jordbruksmark eller liknande i närheten för födosök. Boet byggs av ris och kvistar och kan mäta upp till 90 cm i diameter och 90 cm i höjd. I fjällen placeras boet oftast i en klippbrant, men trädhäckningar förekommer också. Vid höga populationstätheter kan vråkarna stundom bygga boet på stora stenblock eller t.o.m. på en liten kulle på marken. I skogslandet utnyttjas klippor om sådana finns tillgängliga, men det är även mycket vanligt att bona placeras i kraftigare träd, ofta tall. Fjällvråken värper 2–7 ägg beroende på födotillgången. Äggläggningen sker normalt under maj, men vid extrem födobrist uteblir häckningarna i hög utsträckning. Ruvningen, som i huvudsak ombesörjes av honan, startar efter det att första ägget lagts och pågår i 28–31 dygn per ägg. Ungarna blir flygga efter 39–43 dygn och självständiga efter ytterligare 20–35 dygn. Könsmognad inträffar vid 2–3 års ålder. Fjällvråkens föda består huvudsakligen av små däggdjur, i Sverige oftast fjällämmel, åkersork, gråsiding, mellan- och skogssork. Vid brist på smågnagare utnyttjar fjällvråken även fågel och i fjällen kan ripor vara en viktig födoresurs. Fjällvråken är ovanlig bland våra svenska rovfåglar såtillvida att den till stor del flyttar mot sydost. Flyttningen söderut försiggår främst under oktober månad. Återfynd av svenskmärkta fåglar visar att de, förutom i södra Sverige och Danmark, övervintrar i Östeuropa söderut till Balkan, framför allt i Polen och Vitryssland. Vid 1800-talets slut var fjällvråken en ovanlig övervintrare i Sverige. Vanan att övervintra i förhållandevis stora antal i södra delarna av landet har av allt att döma utvecklats successivt sedan 1900-talets mitt. Nordflyttningen sker främst öster om Östersjön, varvid ett stort antal årligen passerar mot nordväst över norra Kvarken, normalt från mitten av april fram till de första dagarna i maj. Tusentals sträcker även norrut förbi Jyllands nordspets.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog, Fjäll

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap, Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Myrbiotoper, Buskmark, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· Murinae (Viktig)
· ripor - Lagopus (Viktig)
Levande träd (Viktig)
Uteblivna eller starkt reducerade populationstoppar hos smågnagarna i Norrland kommer att medföra fortsatt dålig reproduktionsframgång hos fjällvråken och flera andra rovfåglar och ugglor. En försämrad reproduktion medför försämrad rekrytering av könsmogna, unga fjällvråkar, en process som redan har pågått en längre tid. Samtidigt som fjällvråkspopulationen åldras minskar också ungproduktionen eftersom en åldrandeeffekt hos rovfåglar är att produktionen av ungar minskar.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
Forskning rörande frågeställningar som förklarar de uteblivna eller starkt reducerade smågnagartopparna i Norrland och speciellt i fjällen bör prioriteras. Även forskning inriktad på fjällvråkens ekologi i Skandinavien och på övervintringsorterna är angelägen, bl.a. med inriktning på beståndsreglering. I sådan forskning bör ingå studier av variationer i tillgången på såväl smågnagare som ripor.
Utländska namn – NO: Fjellvåk, DK: Låddebenet musvåge, FI: Piekana, GB: Rough-legged Buzzard. Fjällvråken är förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade arter), Bonnkonventionen bilaga II (flyttande arter) samt i CITES bilaga A. Fjällvråken är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Cramp, S., Simmons, K.E.L. m.fl. (red.) 1980. Handbook of the Birds of Europé, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol 2. Oxford.

Kjellén, N. 1997. Importance of a bird migration hot spot: proportion of the Swedish population of various raptors observed on autumn migration at Falsterbo 1986-1995 and population changes reflected by the migration figures. Ornis Svecica 7: 21–34.

Nilsson, S.G. 1981. De svenska rovfågelbeståndens storlek. Vår Fågelvärld 40: 249–262.

Nyström, J., Hellström, P. & Angerbjörn, A. 2004. Functional responses generated by spatial variation in prey density: buzzards vs rodents. I: Nyström, J. 2004. Predator-prey interactions of raptors in an arctic community. Doktorsavhandling, Stockholms universitet.

Potapov, E.R. 1997. What determines the population density and reproductive success of rough-legged buzzards, Buteo lagopus, in the Siberian tundra. Oikos 78: 362–376.

Skyllberg, U. 1999. Fjällvråksvåren 1998. Fåglar i Västerbotten 24: 25–31.

Skyllberg, U. 2000. Fjällvråksvåren 1999. Fåglar i Västerbotten 25: 33–37.

Skyllberg, U., Delin, S. & Sundström, T. 1997. Fjällvråksträck i Västerbotten I. Vårsträcket 1973–1996: maxdagar och tidsmässigt förlopp. Fåglar i Västerbotten 22: 25–28.

Skyllberg, U., Delin, S. & Sundström, T. 1998. Fjällvråksträck i Västerbotten II: Vårsträcket 1973–1997, totalsummor per år. Fåglar i Västerbotten 23: 15–17.

Wiklund, C.G., Kjellén, N. & Isakson, E. 1998. Mechanisms determining the distribution of avian microtine rodent predators on the Arctic tundra. Journal of Animal Ecology 67: 91–98.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Christer Wiklund, Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2001. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Accipitriformes - hökfåglar 
  • Familj
    Accipitridae - hökartade rovfåglar 
  • Släkte
    Buteo - buteovråkar 
  • Art
    Buteo lagopus, (Pontoppidan, 1763) - fjällvråk
    Synonymer
    Falco Lagopus Pontoppidan, 1763
    Rough-legged Buzzard
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Christer Wiklund, Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2001. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.