Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  jorduggla

Organismgrupp Fåglar Asio flammeus
Jorduggla Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En medelstor uggla med kroppslängd 33–40 cm och långa smala vingar – vingspann cirka 1 m. Dräkten är ljust gulbrun och beigevit, kraftigt streckad. Ljust ansikte med gula ögon kringgärdade av svart och små örontofsar, som dock är svåra att se. Skiljs i flykten från den snarlika hornugglan bl.a. på vit bakkant på vingen. Flyger lätt och graciöst med långsamma vingslag och stel vingföring. Delvis dagaktiv. Sitter ofta på marken.
Utbredning
Länsvis förekomst för jorduggla Observationer i  Sverige för jorduggla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Jordugglan har en huvudsaklig utbredning norrut från Härjedalen – Medelpad upp till den finska gränsen. I fjällen går den upp i den högalpina zonen, och det är här liksom i inre Norrlands myrrika skogsland som de tätaste förekomsterna finns. Längs Norrlands kustland är jordugglan mer sparsamt förekommande. Utöver ovan nämnda område häckar arten mer eller mindre regelbundet, åtminstone under goda sorkår, även i Hälsingland, Gästrikland, över stora delar av Dalarna och norra Värmland. I södra Sverige finns ett stort antal observationer av möjliga och troliga häckningar, men antalet säkerställda häckningar är lågt. De konstaterade häckningarna sker framför allt längs kusterna – fåtaligt i Halland och nordvästra Skåne, något mer frekvent i Blekinge och på södra Öland samt fåtaligt i Stockholms ytterskärgårdar. Den svenska populationen beräknades 2009 uppgå till i genomsnitt cirka 1600 par, varav endast 30 (10-90) i Götaland plus Svealand. Arten är nomadisk och fluktuerar en hel del beroende på födotillgången. Under mycket goda år antas beståndet därför kunna vara drygt 4500 par och under näringsfattiga år endast 800. Den generella populationstrenden i Sverige de senaste 20 åren (tre generationer) är negativ och bedöms uppgå till 10–30%. Orsaken beror på uteblivna eller starkt reducerade smågnagartoppar. Som exempel kan nämnas att det i Västerbotten tidigare fanns med minst 100 häckande par under goda år, numera är arten knappt årlig häckfågel. Artens utbredningsgränser har däremot förändrats i mindre grad, även om jordugglan för närvarande (2010) är en mycket fåtalig häckfågel närmast Norrlandskusten. Jordugglan förekommer cirkumpolärt på tundran och i barr- och blandskogsregionerna i Eurasien och Nordamerika. Dessutom finns den med andra raser inom ett stort område i södra Sydamerika samt fläckvis i de norra och nordvästra delarna av denna kontinent. I Europa har utbredningen en nordostlig tyngdpunkt där det sammanhängande utbredningsområdet omfattar Norge, Sverige, Finland, östra Polen samt hela det gamla Sovjetunionen. Mer isolerade förekomster finns i Storbritannien, på Island, i Danmark, Holland och nordvästra Tyskland. I centrala och sydöstra Europa häckar jordugglan endast lokalt och sällsynt. Signifikanta populationsminskningar har tidigare noterats, speciellt i östra Europa. Under tioårsperioden 1990–2000 har jordugglan emellertid uppvisat relativt stabila bestånd i samtliga länder runt Östersjön samt i Norge. Den europeiska populationen uppgår till minst 58 000 par.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT°)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Jorduggla häckar på hedar, myrar, ängsmark och hyggen i norra Sverige söderut till Härjedalen - Ångermanland, eventuellt regelbundet även i Dalarna, västra Hälsingland och Medelpad. Arten häckar tillfälligt även vid våtmarker, i skärgårdsmiljöer eller på havsstrandängar i södra och mellersta Sverige. Jordugglan har i tidigare rödlistor (2000, 2005 och 2010) bedömts som NT beroende på en minskningstakt överstigande 15 % under tre generationer. En stabilisering av populationens storlek medför att den nu bedöms som LC. Antalet reproduktiva individer skattas till 3400 (1520-9400). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Jordugglan är knuten till öppna marker och häckar på större myrar eller mossar, hedar, strandängar, kalhyggen, i unga granplanteringar, kraftledningsgator i skogsmark, på öar i kalskärsregionen, i områden med extensivt utnyttjade fuktiga betesmarker och på nedlagd jordbruksmark samt i större kärrmarker med torrare partier. Även relativt små myrar i skog kan tidvis utnyttjas. Boet, som består av en grund urgröpning, placeras så gott som uteslutande på marken där det göms i närheten av en buske i högt gräs eller i högre vegetation, t.ex. i videfält på en fjällmyr, i dvärgbjörksbuskage på en fjällsluttning eller bland krypande enbuskar i skärgården. Jordugglan lägger normalt 4–8 ägg, men under år med exceptionellt god födotillgång kan kullen överstiga 10 ägg. Äggläggningen sker i norra Skandinavien från mitten av maj till början av juni beroende på väder och födotillgång. I södra Sverige kan häckningen starta redan i slutet av april. Fåglarna ruvar i 24–29 dygn. Ungarna lämnar boet vid en ålder av 12–17 dygn, blir flygga efter 24–27 dygn samt helt självständiga efter ca 50 dygn. Många kullar blir tagna av räv, korp och kråka. Jordugglan blir könsmogen vid ett års ålder. Polygami har observerats hos arten vid några tillfällen. Jordugglans föda utgörs nästan enbart av smågnagare, främst sork. Den kan ses jaga under dygnets alla timmar, under vinterhalvåret dock företrädesvis om natten. Förekomsten av en enda ras över hela norra halvklotet indikerar ett nomadisk leverne, vilket också ringmärkningsåterfynd visar. Det svenska beståndet flyttar i oktober – november huvudsakligen till västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. Återkommer till Sverige från mitten av mars - mitten av maj. Övervintrar fåtaligt även i södra och mellersta Sverige.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Skog
Skog
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Havsstrand
Havsstrand
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· Arvicolinae
· Arvicolinae
· Murinae
· Murinae
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Strigiformes (ugglefåglar), Familj Strigidae (ugglor), Släkte Asio (hornuggla/jorduggla), Art Asio flammeus (Pontoppidan, 1763) - jorduggla Synonymer Strix Flammea Pontoppidan, 1763

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT°)
  • 2005 Nära hotad (NT°)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Jorduggla häckar på hedar, myrar, ängsmark och hyggen i norra Sverige söderut till Härjedalen - Ångermanland, eventuellt regelbundet även i Dalarna, västra Hälsingland och Medelpad. Arten häckar tillfälligt även vid våtmarker, i skärgårdsmiljöer eller på havsstrandängar i södra och mellersta Sverige. Jordugglan har i tidigare rödlistor (2000, 2005 och 2010) bedömts som NT beroende på en minskningstakt överstigande 15 % under tre generationer. En stabilisering av populationens storlek medför att den nu bedöms som LC. Antalet reproduktiva individer skattas till 3400 (1520-9400). Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Fågeldirektivet, Bernkonventionens bilaga II, CITES bilaga A, Typisk art i 4060 Alpina rishedar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
En medelstor uggla med kroppslängd 33–40 cm och långa smala vingar – vingspann cirka 1 m. Dräkten är ljust gulbrun och beigevit, kraftigt streckad. Ljust ansikte med gula ögon kringgärdade av svart och små örontofsar, som dock är svåra att se. Skiljs i flykten från den snarlika hornugglan bl.a. på vit bakkant på vingen. Flyger lätt och graciöst med långsamma vingslag och stel vingföring. Delvis dagaktiv. Sitter ofta på marken.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för jorduggla

Länsvis förekomst och status för jorduggla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för jorduggla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Jordugglan har en huvudsaklig utbredning norrut från Härjedalen – Medelpad upp till den finska gränsen. I fjällen går den upp i den högalpina zonen, och det är här liksom i inre Norrlands myrrika skogsland som de tätaste förekomsterna finns. Längs Norrlands kustland är jordugglan mer sparsamt förekommande. Utöver ovan nämnda område häckar arten mer eller mindre regelbundet, åtminstone under goda sorkår, även i Hälsingland, Gästrikland, över stora delar av Dalarna och norra Värmland. I södra Sverige finns ett stort antal observationer av möjliga och troliga häckningar, men antalet säkerställda häckningar är lågt. De konstaterade häckningarna sker framför allt längs kusterna – fåtaligt i Halland och nordvästra Skåne, något mer frekvent i Blekinge och på södra Öland samt fåtaligt i Stockholms ytterskärgårdar. Den svenska populationen beräknades 2009 uppgå till i genomsnitt cirka 1600 par, varav endast 30 (10-90) i Götaland plus Svealand. Arten är nomadisk och fluktuerar en hel del beroende på födotillgången. Under mycket goda år antas beståndet därför kunna vara drygt 4500 par och under näringsfattiga år endast 800. Den generella populationstrenden i Sverige de senaste 20 åren (tre generationer) är negativ och bedöms uppgå till 10–30%. Orsaken beror på uteblivna eller starkt reducerade smågnagartoppar. Som exempel kan nämnas att det i Västerbotten tidigare fanns med minst 100 häckande par under goda år, numera är arten knappt årlig häckfågel. Artens utbredningsgränser har däremot förändrats i mindre grad, även om jordugglan för närvarande (2010) är en mycket fåtalig häckfågel närmast Norrlandskusten. Jordugglan förekommer cirkumpolärt på tundran och i barr- och blandskogsregionerna i Eurasien och Nordamerika. Dessutom finns den med andra raser inom ett stort område i södra Sydamerika samt fläckvis i de norra och nordvästra delarna av denna kontinent. I Europa har utbredningen en nordostlig tyngdpunkt där det sammanhängande utbredningsområdet omfattar Norge, Sverige, Finland, östra Polen samt hela det gamla Sovjetunionen. Mer isolerade förekomster finns i Storbritannien, på Island, i Danmark, Holland och nordvästra Tyskland. I centrala och sydöstra Europa häckar jordugglan endast lokalt och sällsynt. Signifikanta populationsminskningar har tidigare noterats, speciellt i östra Europa. Under tioårsperioden 1990–2000 har jordugglan emellertid uppvisat relativt stabila bestånd i samtliga länder runt Östersjön samt i Norge. Den europeiska populationen uppgår till minst 58 000 par.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Strigidae - ugglor 
  • Släkte
    Asio - hornuggla/jorduggla 
  • Art
    Asio flammeus(Pontoppidan, 1763) - jorduggla
    Synonymer
    Strix Flammea Pontoppidan, 1763

Jordugglan är knuten till öppna marker och häckar på större myrar eller mossar, hedar, strandängar, kalhyggen, i unga granplanteringar, kraftledningsgator i skogsmark, på öar i kalskärsregionen, i områden med extensivt utnyttjade fuktiga betesmarker och på nedlagd jordbruksmark samt i större kärrmarker med torrare partier. Även relativt små myrar i skog kan tidvis utnyttjas. Boet, som består av en grund urgröpning, placeras så gott som uteslutande på marken där det göms i närheten av en buske i högt gräs eller i högre vegetation, t.ex. i videfält på en fjällmyr, i dvärgbjörksbuskage på en fjällsluttning eller bland krypande enbuskar i skärgården. Jordugglan lägger normalt 4–8 ägg, men under år med exceptionellt god födotillgång kan kullen överstiga 10 ägg. Äggläggningen sker i norra Skandinavien från mitten av maj till början av juni beroende på väder och födotillgång. I södra Sverige kan häckningen starta redan i slutet av april. Fåglarna ruvar i 24–29 dygn. Ungarna lämnar boet vid en ålder av 12–17 dygn, blir flygga efter 24–27 dygn samt helt självständiga efter ca 50 dygn. Många kullar blir tagna av räv, korp och kråka. Jordugglan blir könsmogen vid ett års ålder. Polygami har observerats hos arten vid några tillfällen. Jordugglans föda utgörs nästan enbart av smågnagare, främst sork. Den kan ses jaga under dygnets alla timmar, under vinterhalvåret dock företrädesvis om natten. Förekomsten av en enda ras över hela norra halvklotet indikerar ett nomadisk leverne, vilket också ringmärkningsåterfynd visar. Det svenska beståndet flyttar i oktober – november huvudsakligen till västra och sydvästra Europa samt norra Afrika. Återkommer till Sverige från mitten av mars - mitten av maj. Övervintrar fåtaligt även i södra och mellersta Sverige.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Fjäll, Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Myrbiotoper, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Buskmark, Sötvattensstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Havsstrand, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· Murinae (Har betydelse)
Den omfattande utdikning av våtmarker som skett i södra Sverige sedan mitten av 1800-talet har minskat utbudet av lämpliga häckningsbiotoper. Utdikning kräver dock numera tillstånd och torde inte längre vara något reellt hot mot arten. Förutom utdikningsverksamheten har jordugglan missgynnats av torrläggningen av jordbrukslandskapet de senaste 50 åren, samt av omföringen av permanenta ängsmarker till vallar och åkermark, vilket i båda fallen medfört minskad bytestillgång. Den omfattande nedläggning av jordbruksmark i skogs- och mellanbygderna som skett under de senaste 20 åren, ofta med påföljande skogsplantering, kan initialt vara gynnsam för jordugglan. På lite längre sikt är dock jordbrukets nedläggning, speciellt i mellanbygderna, en starkt negativ företeelse, inte enbart för jordugglan utan för den biologiska mångfalden som helhet. De uteblivna eller starkt reducerade smågnagartopparna i Norrland alltsedan mitten av 1980-talet är den företeelse som starkast har påverkat den svenska jordugglestammen negativt, med allt färre häckande par och en allt sämre rekrytering. Biotopförändringar (exploateringar, utdikningar, skogsplanteringar etc.) i västra och sydvästra Europa har försämrat jordugglans övervintringsmöjligheter. Förmodligen skjuts även en hel del jordugglor illegalt i södra Europa.

Påverkan
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Minskning av relaterad art (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Våtmarker, gamla betesmarker, ängsmarker och hedar är viktiga jakt- och häckningsmiljöer för jordugglan och bör bevaras och skötas på lämpligt sätt för framtiden. Öppna diken med tät vegetation och liknande biotoper med hög sorktäthet och som erbjuder häckningsmöjligheter för jordugglan bör i möjligaste mån lämnas orörda i jordbrukslandskapet. Orsaken till de uteblivna eller starkt reducerade sorkcyklerna i Norrland är okända. Forskning inom detta område bör prioriteras. Omfattande inventeringar bör utföras i Norrland för att bättre klargöra artens nuvarande status och populationstrend.
Utländska namn – NO: Jordugle, DK: Mosehornugle, FI: Suopöllö, GB: Short-eared Owl. Eftersom arten är nomadisk i betydligt större omfattning än t.ex. blå kärrhök, som uppvisat en motsvarande minskningstakt de senaste tre generationerna, så nedgraderas försvinnanderisken från Sårbar (VU) till Nära hotad (NT). Jorduggla är förtecknad i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv (rådets direktiv 79/409/EEG) och ingår i Natura 2000. Den är även förtecknad i Bernkonventionen bilaga II (strikt skyddade djurarter), i CITES bilaga A och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Cramp, S., Brooks, D.J. m.fl. (red.) 1985. Handbook of the Birds of Europe, the Middle East and North Africa. The Birds of the Western Palearctic. Vol. 4. Oxford.

Hölzinger, J., Mickley, M. & Schilhansl, K. 1973. [Studies on the reproductive biology and diet of Short-eared Owls (Asio flammeus) at a breeding site in south Germany with comments on the speciesoccurrence in central Europe.] Anz Orn. Ges. Bayern 12: 176–197. (På tyska.)

Korpimäki, E. & Norrdahl, K. 1991. Numerical and functional responses of kestrels, short-eared owls and long-eared owls to vole densities. Ecology 72: 814–826.

Lockie, J.D. 1955. The breeding habits and food of Short-eared Owls after a vole plague. Bird Study 2: 53–69.

Mikkola, H. 1983. Owls of Europe. Calton.

Tucker, G.M. & Heath, M.F. 1994. Birds in Europe: their conservation status. Cambridge, U.K.; BirdLife International (BirdLife Conservation Series no. 3).

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2001. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Strigiformes - ugglefåglar 
  • Familj
    Strigidae - ugglor 
  • Släkte
    Asio - hornuggla/jorduggla 
  • Art
    Asio flammeus, (Pontoppidan, 1763) - jorduggla
    Synonymer
    Strix Flammea Pontoppidan, 1763
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Martin Tjernberg & Mikael Svensson 2001. Rev. Martin Tjernberg 2005, 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.