Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  staksill

Organismgrupp Fiskar Alosa fallax
Staksill Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Staksill är en stor, silliknande fisk som påminner om den sällsyntare släktingen majfisk, men som har färre gälräfständer samt en hel rad av mörka fläckar längs kroppssidan.

Totallängd hanar 43 cm, honor 55 cm. Det största kända svenska exemplaret var 55 cm långt och fångades 1998 vid Hättebergets fyr nära Marstrand i Bohuslän. Kroppen är långsträckt med jämnt rundad rygg- och bukprofil samt relativt små fenor. Underkäken är tydligt framskjutande och underkäkspetsen kantig. Antalet gälräfständer ökar gradvis tills fisken är ca 25 cm lång och förblir därefter konstant 31-50.
Ryggsidan är blå till grönbrun och kroppssidorna vita till silverfärgade. Upptill på vardera kroppssidan, strax bakom gälöppningen, finns en svart, rundad fläck som vanligtvis följs av en rad med upp till åtta mindre och blekare fläckar. Könen är helt lika, sånär som på att lekande honor har mer rundad buk.
Fenstrålar och fjäll: D iv-vi.12-16, A iii-iv.16-22, P 15-17, V 8-9. Fjäll längs sidan 54-71. Spetsiga kölfjäll framför bukfenorna 18-23, bakom bukfenorna 12-18.
Utbredning
Länsvis förekomst för staksill Observationer i  Sverige för staksill
Svensk förekomst
Regelbunden förekomst, ej reproducerande
Staksill är relativt vanlig framför allt längs Västkusten, men den förekommer även längs den svenska sydkusten och dessutom sparsamt i Östersjön så långt norrut som till Umeåtrakten. I övrigt förekommer arten längs nordöstra Atlantkusten från Bergen i norr till Marocko i söder och runt de Brittiska öarna samt längs södra Östersjökusten, norra och östra Medelhavskusten och i Svarta havet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
  • 2005 Ej tillämplig (NA)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Staksillen uppträder regelbundet i svenska farvatten, framför allt utanför Skånes östra kust där åtskilliga exemplar fångas årligen. Staksill är klassad som Livskraftig (LC) i Europa år 2007.
Ekologi
Staksill lever i havet på 40-300 meters djup, men i maj-juni vandrar arten upp i floder eller in i kustnära laguner för att leka. Den leker i juli, vid vattentemperaturer från ca 13 °C och däröver. Efter leken dör en del av djuren, men de flesta vandrar ut i havet igen under juli-augusti. Leken sker nattetid, och äggen läggs över sand- och grusbottnar uppströms de tidvattenpåverkade zonerna. Honan kan, beroende på kroppsstorleken, lägga mellan 50 000 och 200 000 ägg. Ynglen vandrar ut i estuariemiljö i november, när de uppnått en längd av 7-8 cm. Där stannar de i ett år, innan de vandrar ut i havet. Staksill livnär sig av fiskar och kräftdjur men äter inte alls under lekvandringen. Lekmognaden inträffar vid 2-3 års ålder för hanarna respektive 3-4 år för honorna. Staksill kan leka upp till fem gånger under sin livstid. Hybrider mellan staksill och majfisk har rapporterats. Honorna växer fortare än hanarna. Livslängden kan uppgå till 11 år.
Mindre individer av staksill - omkring tio centimeter långa - förekommer längs den svenska kusten, vilket antyder att arten förökar sig i eller i närheten av Sverige. Under 1800-talet vandrade den sommartid in i nedre delen av Lagan, men idag finns inga indikationer på att den vandrar upp i svenska vattendrag. Efter att ha varit i stort sett försvunnen från södra Östersjön under en stor del av 1900-talet, inte minst på grund av vandringshinder i lekvattendragen, ökade Östersjöns staksillspopulation från 1990-talet och framåt. Ett flertal lekområden finns nu mellan floden Oder och lagunerna nära dess mynning vid tysk-polska gränsen och floden Nemunas i Litauen.
Landskapstyper
Sötvatten
Sötvatten
Marin miljö
Marin miljö
Brackvatten
Brackvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Vattenmassa
Vattenmassa
Vattendrag
Vattendrag
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Clupeiformes (sillartade fiskar), Familj Clupeidae (sillfiskar), Släkte Alosa, Art Alosa fallax (Lacepède, 1803) - staksill Synonymer Clupea fallax Lacepède, 1803

Kategori Ej tillämplig (NA)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Ej tillämplig (NA)
  • 2005 Ej tillämplig (NA)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Staksillen uppträder regelbundet i svenska farvatten, framför allt utanför Skånes östra kust där åtskilliga exemplar fångas årligen. Staksill är klassad som Livskraftig (LC) i Europa år 2007.
Konventioner Bernkonventionens bilaga III, Habitatdirektivets bilaga 5
Staksill är en stor, silliknande fisk som påminner om den sällsyntare släktingen majfisk, men som har färre gälräfständer samt en hel rad av mörka fläckar längs kroppssidan.

Totallängd hanar 43 cm, honor 55 cm. Det största kända svenska exemplaret var 55 cm långt och fångades 1998 vid Hättebergets fyr nära Marstrand i Bohuslän. Kroppen är långsträckt med jämnt rundad rygg- och bukprofil samt relativt små fenor. Underkäken är tydligt framskjutande och underkäkspetsen kantig. Antalet gälräfständer ökar gradvis tills fisken är ca 25 cm lång och förblir därefter konstant 31-50.
Ryggsidan är blå till grönbrun och kroppssidorna vita till silverfärgade. Upptill på vardera kroppssidan, strax bakom gälöppningen, finns en svart, rundad fläck som vanligtvis följs av en rad med upp till åtta mindre och blekare fläckar. Könen är helt lika, sånär som på att lekande honor har mer rundad buk.
Fenstrålar och fjäll: D iv-vi.12-16, A iii-iv.16-22, P 15-17, V 8-9. Fjäll längs sidan 54-71. Spetsiga kölfjäll framför bukfenorna 18-23, bakom bukfenorna 12-18.

Svensk förekomst Regelbunden förekomst, ej reproducerande
Länsvis förekomst för staksill

Länsvis förekomst och status för staksill baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för staksill

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Staksill är relativt vanlig framför allt längs Västkusten, men den förekommer även längs den svenska sydkusten och dessutom sparsamt i Östersjön så långt norrut som till Umeåtrakten. I övrigt förekommer arten längs nordöstra Atlantkusten från Bergen i norr till Marocko i söder och runt de Brittiska öarna samt längs södra Östersjökusten, norra och östra Medelhavskusten och i Svarta havet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Clupeomorpha  
  • Ordning
    Clupeiformes - sillartade fiskar 
  • Underordning
    Clupeoidei - sillika fiskar 
  • Familj
    Clupeidae - sillfiskar 
  • Underfamilj
    Alosinae  
  • Släkte
    Alosa  
  • Art
    Alosa fallax(Lacepède, 1803) - staksill
    Synonymer
    Clupea fallax Lacepède, 1803

Staksill lever i havet på 40-300 meters djup, men i maj-juni vandrar arten upp i floder eller in i kustnära laguner för att leka. Den leker i juli, vid vattentemperaturer från ca 13 °C och däröver. Efter leken dör en del av djuren, men de flesta vandrar ut i havet igen under juli-augusti. Leken sker nattetid, och äggen läggs över sand- och grusbottnar uppströms de tidvattenpåverkade zonerna. Honan kan, beroende på kroppsstorleken, lägga mellan 50 000 och 200 000 ägg. Ynglen vandrar ut i estuariemiljö i november, när de uppnått en längd av 7-8 cm. Där stannar de i ett år, innan de vandrar ut i havet. Staksill livnär sig av fiskar och kräftdjur men äter inte alls under lekvandringen. Lekmognaden inträffar vid 2-3 års ålder för hanarna respektive 3-4 år för honorna. Staksill kan leka upp till fem gånger under sin livstid. Hybrider mellan staksill och majfisk har rapporterats. Honorna växer fortare än hanarna. Livslängden kan uppgå till 11 år.
Mindre individer av staksill - omkring tio centimeter långa - förekommer längs den svenska kusten, vilket antyder att arten förökar sig i eller i närheten av Sverige. Under 1800-talet vandrade den sommartid in i nedre delen av Lagan, men idag finns inga indikationer på att den vandrar upp i svenska vattendrag. Efter att ha varit i stort sett försvunnen från södra Östersjön under en stor del av 1900-talet, inte minst på grund av vandringshinder i lekvattendragen, ökade Östersjöns staksillspopulation från 1990-talet och framåt. Ett flertal lekområden finns nu mellan floden Oder och lagunerna nära dess mynning vid tysk-polska gränsen och floden Nemunas i Litauen.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Sötvatten, Marin miljö, Brackvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Vattenmassa, Vattendrag, Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Namngivning: Alosa fallax (La Cepède, 1803). Originalbeskrivning: Clupea fallax. Histoire naturelle des poissons 5: 424, 452.
Etymologi: fallax (lat.) = bedräglig, falsk. Syftar på tidigare sammanblandning med majfisk.
Uttal: [Alósa fállax]

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Otocephala  
  • Överordning
    Clupeomorpha  
  • Ordning
    Clupeiformes - sillartade fiskar 
  • Underordning
    Clupeoidei - sillika fiskar 
  • Familj
    Clupeidae - sillfiskar 
  • Underfamilj
    Alosinae  
  • Släkte
    Alosa  
  • Art
    Alosa fallax, (Lacepède, 1803) - staksill
    Synonymer
    Clupea fallax Lacepède, 1803
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).