Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  hälleflundra

Organismgrupp Fiskar Hippoglossus hippoglossus
Hälleflundra Fiskar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Vår i särklass största plattfisk, som blir minst två meter lång, har ögonen på höger sida, svagt inskuren bakkant på stjärtfenan och sidolinjen böjd över bröstfenan. Den påträffas numera mycket sällsynt i Västerhavet.

Totallängd normalt 200 cm (honor) och 150 cm (hanar). Totallängd möjligen 300 cm, men som vanligt med stora fiskarter är det närmast omöjligt att verifiera uppgifter om rekordstorlek. För denna art är det uppgivna rekordet hela 470 cm. Kroppen är utdraget rombisk och förhållandevis tjock, 20-25 % av kroppshöjden och ca 10 % av kroppslängden. Den distinkt avsatta stjärtspolen är förhållandevis lång och smal, längre än bred. Ögonen sitter tätt ihop på höger sida, något förskjutna mot ryggsidan, med det högra något framför det vänstra. Munnen är påfallande kraftig och mellankäksbenet når bakåt till högra ögats mitt. Kroppen är klädd med relativt små, tättsittande fjäll. Sidolinjen svänger upp i en markant, rund båge över vardera bröstfenan. Ryggfenan är kort och bred. Den sträcker sig från huvudet i linje med högra ögats mitt bakåt ända till stjärtspolen. Analfenan börjar strax bakom bröstfenbaserna. Den är kort och bred och sträcker sig lika långt bakåt som ryggfenan. Framför analfenan sitter en analtagg, tydligast hos mindre exemplar. I och med att både ryggfenan och analfenan har successivt kortare fenstrålar mot huvud och stjärt förstärks intrycket av en utdraget rombisk kroppsform. Bukfenorna är likartat utvecklade på båda sidor, men blindsidans bröstfena är något kortare och trubbigare än ögonsidans. Stjärtfenans bakkant är svagt inskuren med spetsiga hörn.
Ögonsidan är brun med ljusare och mörkare fläckar, med tilltagande ålder enhetligt mörkare (nästan svart). Kanterna på ryggfenan, stjärtfenan och analfenan är ljusa. Blindsidan är vit, ibland med enstaka mörka fläckar.
Fenstrålar och fjäll: D 98-110, A 73-85, P 14-15, V 6, C 15. Fjäll längs sidan ca 160.
Utbredning
Länsvis förekomst för hälleflundra Observationer i  Sverige för hälleflundra
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige förekommer hälleflundra numera mycket sällsynt i Skagerrak och norra Kattegatt, än mer sällsynt i södra Kattegatt, Öresund och sydvästra Östersjön. Det är de yngre, mindre individerna som kan påträffas i de sydligare och grundare delarna av utbredningsområdet. I övrigt är hälleflundra en nordatlantisk art som förekommer längs den östra Atlantkusten från Barents hav söderut till södra Frankrike samt tvärs över Atlanten längs Grönlands och östra Nordamerikas kuster söderut till Virginia.
Huvuddelen av de kommersiella fångsterna sker på 200–300 m djup, men merparten av beståndet uppehåller sig av allt att döma djupare än så (förmodligen på 300–600 m djup). Den är sällsynt i Öresund och i västra Östersjön har endast enstaka exemplar påträffats. Hälleflundran har under lång tid överbeskattats och arten har därför kontinuerligt starkt minskat i antal. Statistik på svenska landningar är emellertid osäker. Norska fångster i nord-östra Atlanten (Nordsjön) låg under 1950-talet runt 4000 ton, men minskade mellan 1965 och 1983 med ca 80 %. Denna minskning kan närmast beskrivas som en populationskrasch och fångsterna har sedan dess legat på samma låga nivå. IBTS (internationella bottentrålsunder-sökningar) ger troligen ett dåligt mått på populationsutvecklingen, men arten har genom hård exploatering blivit oerhört sällsynt i svenska vatten sedan 25 år tillbaka. Beståndet bedöms ha minskat med minst 50 % de senaste 45–50 åren (tre generationer).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
A2bc; B1ab(iii,v)+2ab(iii,v); C2a(i,ii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Nära hotad (NT°)
Hälleflundra är en nordatlantisk art med utbredning från USA till Vita havet och Novaja Semlja. I Europa finns den söderut till Biscayabukten. I svenskt närområde finns den uppträder den någorlunda regelbundet i Nordsjön, Skagerrak och norra Kattegatt. Arten har vid några tillfällen observerats söderut till Öresund (senast juni 2014) och sydvästligaste Östersjön. Fram till 1880-talet skedde ett riktat backefiske vid Måseskär men historiskt har merparten av det svenska fisket skett i Norska rännan samt längre västerut i Norska havet. Hälleflundran har genom hård exploatering blivit oerhört sällsynt i svenska vatten sedan 25 år tillbaka och beståndet bedöms åtminstone ha halverats de senaste 55-60 åren (tre generationer). Arten fångades under förhållanden som tyder på lek i de djupare delarna av Norska rännan i början av 1990-talet, och åter under vintern 2010/2011, däremot inte under mellanperioden. Hälleflundra fångas fåtaligt i provtrålningar och IBTS ger troligen ett dåligt mått på populationsutvecklingen. Landningsstatistik finns sedan 1954 och visar en svagt negativ trend även när det gäller icke könsmogen fisk, merparten av fångsterna härrör troligen från fångstplatser i Nordsjön och utanför norska kusten. Hotkategorin nedgraderas ej eftersom bestånden är nedfiskade även i närområdet och återetableringmöjligheterna bedöms som små. Arten klassas som Starkt hotad på IUCN:s lista från 1996, denna bedömning måste dock uppdateras. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (0-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 876,5 (0-1753) km² och förekomstarean (AOO) till 10 (0-20) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 75 (50-100) % under de senaste 60 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (A2bc; B1ab(iii,v)+2ab(iii,v); C2a(i,ii)). Global rödlistningskategori: EN A1d (2001).
Ekologi
Hälleflundra är en marin art som förekommer på och över varierande bottnar från 35 ned till 2 000 meters djup. Generellt söker den sig till grundare vatten på sommaren, och äldre individer påträffas vanligen på större djup än yngre. Födan utgörs främst av fiskar, men bläckfiskar och andra bottenlevande ryggradslösa djur ingår också i dieten. Leken sker under perioden december-april; i fjordar och längs kuster på 300-700 meters djup, ute till havs ned till 2 000 m. En hona kan producera upp till 7 miljoner ägg, som är pelagiska och ca 4 mm stora. Äggen kläcks efter 9-16 dygn, och larverna mäter då 6-7 mm. Först vid en längd av 5-7 cm uppsöker de bottnen på 30-100 meters djup. Tillväxten är relativt långsam och varierar med uppväxtområdet. Hälleflundra blir könsmogen vid en ålder av 4,5-18 år samt en längd av ca 55-110 cm för hanarna och 110-135 för honorna. Livslängden kan uppgå till 50 år.
Hälleflundror över 80 cm äter nästan uteslutande fisk, större kräftdjur (hummer, krabbor etc.) och bläckfisk. Den jagar huvudsakligen utmed botten med kroppen i horisontell sidställning, men främst stora exemplar jagar även i den fria vattenmassan med kroppen i vertikal ställning, ibland ända upp till ytan. Hälleflundran kan företa långa näringsvandringar som kan sträcka sig över 1000 km. Lekvandringar sker mot djupbassänger nära kusten eller inne i djupa fjordar (djup 180–700 m, i regel minst 300 m). De närmaste områden där det finns förutsättningar för lyckad reproduktion torde finnas i norska rännan i norra Skagerrak. Arten leker i grupper och honorna avger sin rom i flera omgångar. Äggen håller sig svävande på ca 100 m djup och vid en salthalt på 3,5–3,7 %; vid lägre salthalter sjunker de sakta mot bottnen. Yngre fiskar (<75 cm) rör sig över stora områden. Vandringar finns belagda från Nordnorge till Vita havet, Island och Grönland, från Färöarna till Island och Nordsjön, samt från Island till Färöarna, Grönland och Newfoundland. Hanarna blir könsmogna som tidigast efter 5–7 år då de har längd runt 70 cm. Honorna kan bli könsmogna efter 7–8 år vid en längd av 1 m, men vanligtvis sker könsmognaden först vid 12–13 års ålder då de nått en längd av 1,25 m.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Vattenmassa
Vattenmassa
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Levande djur
Levande djur
· bläckfiskar
· bläckfiskar
· kräftdjur
· kräftdjur
· strålfeniga fiskar
· strålfeniga fiskar
· tagghudingar
· tagghudingar
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning Pleuronectiformes (plattfiskar), Familj Pleuronectidae (flundrefiskar), Släkte Hippoglossus, Art Hippoglossus hippoglossus (Linnaeus, 1758) - hälleflundra Synonymer helgeflundra, helgeflundra (hälleflundra), Pleuronectes hippoglossus Linnaeus, 1758

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier A2bc; B1ab(iii,v)+2ab(iii,v); C2a(i,ii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Nära hotad (NT°)

Dokumentation Hälleflundra är en nordatlantisk art med utbredning från USA till Vita havet och Novaja Semlja. I Europa finns den söderut till Biscayabukten. I svenskt närområde finns den uppträder den någorlunda regelbundet i Nordsjön, Skagerrak och norra Kattegatt. Arten har vid några tillfällen observerats söderut till Öresund (senast juni 2014) och sydvästligaste Östersjön. Fram till 1880-talet skedde ett riktat backefiske vid Måseskär men historiskt har merparten av det svenska fisket skett i Norska rännan samt längre västerut i Norska havet. Hälleflundran har genom hård exploatering blivit oerhört sällsynt i svenska vatten sedan 25 år tillbaka och beståndet bedöms åtminstone ha halverats de senaste 55-60 åren (tre generationer). Arten fångades under förhållanden som tyder på lek i de djupare delarna av Norska rännan i början av 1990-talet, och åter under vintern 2010/2011, däremot inte under mellanperioden. Hälleflundra fångas fåtaligt i provtrålningar och IBTS ger troligen ett dåligt mått på populationsutvecklingen. Landningsstatistik finns sedan 1954 och visar en svagt negativ trend även när det gäller icke könsmogen fisk, merparten av fångsterna härrör troligen från fångstplatser i Nordsjön och utanför norska kusten. Hotkategorin nedgraderas ej eftersom bestånden är nedfiskade även i närområdet och återetableringmöjligheterna bedöms som små. Arten klassas som Starkt hotad på IUCN:s lista från 1996, denna bedömning måste dock uppdateras. Antalet reproduktiva individer skattas till 250 (0-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 1 (0-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 876,5 (0-1753) km² och förekomstarean (AOO) till 10 (0-20) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 75 (50-100) % under de senaste 60 åren. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Starkt hotad (EN) till Nationellt utdöd (RE). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Starkt hotad (EN) enligt A-kriteriet. De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. Fortgående minskning förekommer i kombination med att antalet reproduktiva individer är lågt vilket gör att arten hamnar i kategorin Starkt hotad (EN). (A2bc; B1ab(iii,v)+2ab(iii,v); C2a(i,ii)). Global rödlistningskategori: EN A1d (2001).
Global rödlistning EN A1d (1996)
Vår i särklass största plattfisk, som blir minst två meter lång, har ögonen på höger sida, svagt inskuren bakkant på stjärtfenan och sidolinjen böjd över bröstfenan. Den påträffas numera mycket sällsynt i Västerhavet.

Totallängd normalt 200 cm (honor) och 150 cm (hanar). Totallängd möjligen 300 cm, men som vanligt med stora fiskarter är det närmast omöjligt att verifiera uppgifter om rekordstorlek. För denna art är det uppgivna rekordet hela 470 cm. Kroppen är utdraget rombisk och förhållandevis tjock, 20-25 % av kroppshöjden och ca 10 % av kroppslängden. Den distinkt avsatta stjärtspolen är förhållandevis lång och smal, längre än bred. Ögonen sitter tätt ihop på höger sida, något förskjutna mot ryggsidan, med det högra något framför det vänstra. Munnen är påfallande kraftig och mellankäksbenet når bakåt till högra ögats mitt. Kroppen är klädd med relativt små, tättsittande fjäll. Sidolinjen svänger upp i en markant, rund båge över vardera bröstfenan. Ryggfenan är kort och bred. Den sträcker sig från huvudet i linje med högra ögats mitt bakåt ända till stjärtspolen. Analfenan börjar strax bakom bröstfenbaserna. Den är kort och bred och sträcker sig lika långt bakåt som ryggfenan. Framför analfenan sitter en analtagg, tydligast hos mindre exemplar. I och med att både ryggfenan och analfenan har successivt kortare fenstrålar mot huvud och stjärt förstärks intrycket av en utdraget rombisk kroppsform. Bukfenorna är likartat utvecklade på båda sidor, men blindsidans bröstfena är något kortare och trubbigare än ögonsidans. Stjärtfenans bakkant är svagt inskuren med spetsiga hörn.
Ögonsidan är brun med ljusare och mörkare fläckar, med tilltagande ålder enhetligt mörkare (nästan svart). Kanterna på ryggfenan, stjärtfenan och analfenan är ljusa. Blindsidan är vit, ibland med enstaka mörka fläckar.
Fenstrålar och fjäll: D 98-110, A 73-85, P 14-15, V 6, C 15. Fjäll längs sidan ca 160.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för hälleflundra

Länsvis förekomst och status för hälleflundra baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för hälleflundra

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige förekommer hälleflundra numera mycket sällsynt i Skagerrak och norra Kattegatt, än mer sällsynt i södra Kattegatt, Öresund och sydvästra Östersjön. Det är de yngre, mindre individerna som kan påträffas i de sydligare och grundare delarna av utbredningsområdet. I övrigt är hälleflundra en nordatlantisk art som förekommer längs den östra Atlantkusten från Barents hav söderut till södra Frankrike samt tvärs över Atlanten längs Grönlands och östra Nordamerikas kuster söderut till Virginia.
Huvuddelen av de kommersiella fångsterna sker på 200–300 m djup, men merparten av beståndet uppehåller sig av allt att döma djupare än så (förmodligen på 300–600 m djup). Den är sällsynt i Öresund och i västra Östersjön har endast enstaka exemplar påträffats. Hälleflundran har under lång tid överbeskattats och arten har därför kontinuerligt starkt minskat i antal. Statistik på svenska landningar är emellertid osäker. Norska fångster i nord-östra Atlanten (Nordsjön) låg under 1950-talet runt 4000 ton, men minskade mellan 1965 och 1983 med ca 80 %. Denna minskning kan närmast beskrivas som en populationskrasch och fångsterna har sedan dess legat på samma låga nivå. IBTS (internationella bottentrålsunder-sökningar) ger troligen ett dåligt mått på populationsutvecklingen, men arten har genom hård exploatering blivit oerhört sällsynt i svenska vatten sedan 25 år tillbaka. Beståndet bedöms ha minskat med minst 50 % de senaste 45–50 åren (tre generationer).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Acanthopterygii - taggfeniga fiskar 
  • Ordning
    Pleuronectiformes - plattfiskar 
  • Familj
    Pleuronectidae - flundrefiskar 
  • Släkte
    Hippoglossus  
  • Art
    Hippoglossus hippoglossus(Linnaeus, 1758) - hälleflundra
    Synonymer
    helgeflundra
    helgeflundra (hälleflundra)
    Pleuronectes hippoglossus Linnaeus, 1758

Hälleflundra är en marin art som förekommer på och över varierande bottnar från 35 ned till 2 000 meters djup. Generellt söker den sig till grundare vatten på sommaren, och äldre individer påträffas vanligen på större djup än yngre. Födan utgörs främst av fiskar, men bläckfiskar och andra bottenlevande ryggradslösa djur ingår också i dieten. Leken sker under perioden december-april; i fjordar och längs kuster på 300-700 meters djup, ute till havs ned till 2 000 m. En hona kan producera upp till 7 miljoner ägg, som är pelagiska och ca 4 mm stora. Äggen kläcks efter 9-16 dygn, och larverna mäter då 6-7 mm. Först vid en längd av 5-7 cm uppsöker de bottnen på 30-100 meters djup. Tillväxten är relativt långsam och varierar med uppväxtområdet. Hälleflundra blir könsmogen vid en ålder av 4,5-18 år samt en längd av ca 55-110 cm för hanarna och 110-135 för honorna. Livslängden kan uppgå till 50 år.
Hälleflundror över 80 cm äter nästan uteslutande fisk, större kräftdjur (hummer, krabbor etc.) och bläckfisk. Den jagar huvudsakligen utmed botten med kroppen i horisontell sidställning, men främst stora exemplar jagar även i den fria vattenmassan med kroppen i vertikal ställning, ibland ända upp till ytan. Hälleflundran kan företa långa näringsvandringar som kan sträcka sig över 1000 km. Lekvandringar sker mot djupbassänger nära kusten eller inne i djupa fjordar (djup 180–700 m, i regel minst 300 m). De närmaste områden där det finns förutsättningar för lyckad reproduktion torde finnas i norska rännan i norra Skagerrak. Arten leker i grupper och honorna avger sin rom i flera omgångar. Äggen håller sig svävande på ca 100 m djup och vid en salthalt på 3,5–3,7 %; vid lägre salthalter sjunker de sakta mot bottnen. Yngre fiskar (<75 cm) rör sig över stora områden. Vandringar finns belagda från Nordnorge till Vita havet, Island och Grönland, från Färöarna till Island och Nordsjön, samt från Island till Färöarna, Grönland och Newfoundland. Hanarna blir könsmogna som tidigast efter 5–7 år då de har längd runt 70 cm. Honorna kan bli könsmogna efter 7–8 år vid en längd av 1 m, men vanligtvis sker könsmognaden först vid 12–13 års ålder då de nått en längd av 1,25 m.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Vattenmassa

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· bläckfiskar - Cephalopoda (Har betydelse)
· kräftdjur - Crustacea (Viktig)
· strålfeniga fiskar - Actinopterygii (Viktig)
· tagghudingar - Echinodermata (Har betydelse)
Hälleflundran hotas framförallt av det hårda fisketrycket i kombination med den sena könsmognaden. Redan som tvååring med en längd av 18–33 cm kan den fångas i trålfisket. Detta gör att mycket få exemplar kommer upp i reproduktiv ålder.

Påverkan
  • Fiske (Stor negativ effekt)
I första hand måste fisketrycket minska. Arten fångas dock även i blandfisken, vilket innebär att riktade åtgärder när det gäller fisketryck är svåra att genomföra. En alternativ åtgärd kan vara att freda hälleflundran under lek samt att kartera och freda viktiga uppväxtområden.
Namngivning: Hippoglossus hippoglossus (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Pleuronectes Hippoglossus. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 269. Svensk synonym: helgeflundra.
Etymologi: hippoglossus (nlat.) = hästtunga; hippos (gr.) = häst; glossa (gr.) = tunga. Syftar på storleken och kroppsformen.
Uttal: [Hippoglóssus hippoglóssus]
Namn på andra språk. Norska: Kveite, heilbutt, danska: Helleflynder, engelska: Atlantic halibut.

Cargnelli, L.M., Griesbach, S.J. & Morse, W.W. 1999. Atlantic Halibut, Hippoglossus hippoglossus, Life history and Habitat Characteristics. National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) Technical Memorandum NMFS-NE-125.

Haug, T. 1990. Biology of the Atlantic halibut Hippoglossus hippoglossus (L. 1758). Advances in Marine Biology 26: 2–70.

Haug, T., Kjørsvik, E. & Solemdal, P. 1984. Vertical distribution of Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus) eggs. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 41: 798–804.

Haug, T., Kjørsvik, E. & Solemdal, P. 1986. Influence of some physical and biological factors on the density and vertical distribution of Atlantic halibut Hippoglossus hippoglossus eggs. Marine Ecology Progress Series 33: 207–216.

Haug, T. & Sundby, S. 1987. A preliminary report on the natural occurrence and ecology of Atlantic halibut, Hippoglossus hippoglossus, postlarvae and young immature stages. ICES (International Council for the Exploration of the Sea) CM. F: 38.

Kohler, A.C. 1967. Size at maturity, spawning season and food of Atlantic halibut. Journal of the Fisheries Research Board of Canada 24: 53–66.

Musick, J.A., Harbin, S.A., Berkeley, G.S., Burgess, G.H., Eklund, A.M., Findley, L, Gilmore, R.G., Golden, J.T., Ha, D.S., Huntsman, G.R., McGovern, J.C., Parker, S.J., Poss, S.G., Sala, E., Schmidt, T.W., Sedberry, G.R., Weeks, H. & Wright, S.G. 2000. Marine, Estuarine, and Diadromus Fish Stocks att Risk of Extinction in North America. Endangered Species 25: 11.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Neilson, J.D., Kearney, J.F., Perley, P. & Sampson, H. 1993. Reproductive biology of Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus) in Canadian waters. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 50: 551–563.

Riis-Vestergaard, J. 1982. Water and salt balance of halibut eggs and larvae (Hippoglossus hippoglossus). Marine Biology 70: 235–139.

Trumble, R.J., Neilson, J.D., Bowering, W.R. & McCaughran, D.A. 1993. Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus) and Pacific halibut (H. stenolepis) and their North American fisheries. Canadian Bulletin of Fishing and Aquatic Sciences 227. FAO data on total fish production through the ICES program Fishstat Plus. [www.ICES.dk]

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Håkan Carlstrand 2002. Rev. Jacob Hagberg 2006 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Klass
    Actinopterygii - strålfeniga fiskar 
  • Underklass
    Neopterygii - neopterygier 
  • Avdelning
    Teleostei - egentliga benfiskar 
  • Underavdelning
    Euteleostei  
  • Infraavdelning
    Neoteleostei  
  • Överordning
    Acanthopterygii - taggfeniga fiskar 
  • Ordning
    Pleuronectiformes - plattfiskar 
  • Familj
    Pleuronectidae - flundrefiskar 
  • Släkte
    Hippoglossus  
  • Art
    Hippoglossus hippoglossus, (Linnaeus, 1758) - hälleflundra
    Synonymer
    helgeflundra
    helgeflundra (hälleflundra)
    Pleuronectes hippoglossus Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (Känneteken, Levnadssätt, Utbredning, bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken). Håkan Carlstrand 2002. Rev. Jacob Hagberg 2006 (naturvårdsinformation).