Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  dvärgpärlemorfjäril

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Boloria improba
Dvärgpärlemorfjäril Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Dvärgpärlemorfjäril är vår minsta pärlemorfjärilsart och liknar i hög grad den avsevärt större arten Friggas pärlemorfjäril Boloria frigga. Vingarna är på översidan gulgrå, vanligen med rödgul färg närmare framvingens ytterkanter och mer utbrett på bakvingen, som också har en vitaktig fläck vid framkanten. Teckningen är diffust gråsvart. Behåringen på nykläckta individer skimrar i violett. Bakvingens undersida är i yttre hälften ganska diffust tecknad. Vingens inre hälft har ett brunpudrat, ljust tvärband med distinkt avgränsning som vid framkanten är rent vitt och på vingens mitt har en kilformad ljusare fläck. Vingspann 26–36 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för dvärgpärlemorfjäril Observationer i  Sverige för dvärgpärlemorfjäril
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Dvärgpärlemorfjäril påträffades första gången i Europa 1893 på fjället Lihammaren söder om Bardu i inre Troms i Norge. Ännu idag är arten endast känd från ett begränsat område av den Fennoskandiska fjällkedjan, där den främst förekommer på nivåer mellan 900-1100 m ö. h. Nordligast är arten påträffad i fjälltrakterna strax norr om Kilpisjärvi i Norge och Finland. Utbredningen sträcker sig mer eller mindre sammanhängande till fjälltrakterna norr om Kebnekaise i Torne Lappmark. I detta sydligare fjällmassiv återfanns arten 2010 vid Tarfala (1100-1200 m ö. h.) och i sydsluttningarna av Cievrracohkka (Karmastjåkka) (900-1100 m ö. h.). En isolerad sydligare förekomst är känd från fjället Tjäksa i gränslandet mot skogsbygd söder om Hornavan i Pite lappmark. Enligt Langer är detta fynd från 1947. Detta fjäll ingår i ett mindre fjällområde där huvuddelen av en långsträckt platå befinner sig mellan 800-900 m ö.h. och de två högsta topparna endast når strax över 1000 m ö.h. Dvärgpärlemorfjärilens utbredningsmönster skiljer sig markant från flertalet högnordiska fjärilsarter genom att arten helt saknas i Finnmark och på Kolahalvön. Artens tidiga utvecklingsstadier gör den möjligen mer känslig för barmark under övervintringen. Utbredningen följer läsidan av nederbördsrikare västliga fjälltrakter, men liksom flertalet alpina arter i samma områden, på behörigt avstånd från de mest nederbördsrika och solfattiga högfjällen närmare Atlantkusten. I Sverige är arten främst påträffad inom fyra områden norr om Torne Träsk i anslutning till fjälltopparna Borrasacohkka, Lullehacorru, Lairecohkka och ovanför Snuritjåkka. Under sommaren 2007 påträffades arten på sju fjälltoppar inom detta område. Söder om Torne Träsk har arten en stark population på platån och översta delen av östsluttningen mellan Njulla och Slåttatjåkka. I Pältsa och Duoibalområdet, som undersökts relativt noggrant under 1954, 1956, 1964, 1978, 1990, samt mer regelbundet under senare år, har arten endast påträffats mycket sparsamt och inte alls efter mitten av 1990-talet. Den torde helt saknas i fjälltrakterna runt Kvickjokk dit förra århundradets talrika expeditioner främst gick och där några personer ur lokalbefolkningen under lång tid försörjde sig på fjärilsinsamling under somrarna fram till första världskriget. Den sydliga förekomsten i Pite lappmark verkar således vara helt avskuren från huvudutbredningen. I Norge saknades fynd efter 1948 fram till början av 2000-talet då den återfanns både norr om Torneträskområdet och väster om Kilpisjärviområdet i Troms fylke. En tidigare presenterad uppgift i faktabladet att arten i Norge skulle vara påträffad ner till 500 m ö. h. har inte kunnat spåras och är sannolikt felaktig. En fynduppgift från Kvaenangen nordost om Tromsö har nyligen exkluderats ur norska databaser. Höjdangivelsen kan möjligen vara kopplad till denna fynduppgift då området är det nordligaste angivna. Endast undantagsvis har fjärilar i Norge på grund av snöfall under flygperioden påträffats ned till 750 m ö.h. Världsutbredningen är holarktisk och arten är i Sibirien funnen på södra Novaja Zemlja, i Polarural, på Jamal-, Gydan- och Chukothalvöarna. På den Nordamerikanska kontinenten sträcker sig utbredningen från Brooks Range i norra Alaska till Viktoria Island, nordvästra kusten av Hudson Bay och isolerat på södra Baffin Island, sydligast i bergsmassivet som bildar gräns mellan British Columbia och Alberta. Arten finns möjligen i hela arktiska Östsibirien, men fynd saknas mellan Gydanhalvön vid Ob och Chukothalvön längst i öster.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Dvärgpärlemorfjäril är endast känd från en handfull starkt begränsade lokaler i den nordligaste fjällvärlden och där förekommer den på kalfjället. Livsmiljöns växtarter tillväxer mycket långsamt och är därmed känsliga för intensivt tramp av såväl flockar av renar som turistande människor. En av lokalerna befinner sig precis där man stiger av liften upp på fjället Njulla i Abisko. Larven lever på några arter av krypande viden (Salix spp.) som växer fläckvis i en mosaik av torrare och fuktigare svagt västvänd fjällhed vilken genom kraftig snödrift får ett mer konstant snödjup. Arten har en mer begränsad utbredning i Norden än flertalet av de rödlistade svenska fjällarterna och miljöerna kan försämras av den globala uppvärmningen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1600 (1000-2500). Individantal är beräknat vid låg populationsnivå. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2700 (450-9500) km² och förekomstarean (AOO) till 300 (88-500) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)).
Ekologi
Artens biologi finns noggrant beskriven från Nordamerika, medan kunskapen om förstadierna i Europa härrör från uppfödning från äggstadiet. Fjärilen förekommer i arktisk och alpin tundramiljö på fuktiga platser med en matta av dvärgviden. I Sverige påträffas arten främst i svagt västsluttande terräng och runt små bergknölar med omväxlande torrare fjällhed och ytor med översilning och smalare stråk av myrmark. Under 2007 påträffades arten också på fjälltoppar där marken är torrare. Kända värdväxter i Nordamerika är nätvide, Salix reticulata och islandsvide, S. arctica. Enligt nyligen gjorda studier av beteendet hos larver från ägg kläckta i bur i Finland lever larven sannolikt främst på dvärgvide Salix herbacea. Dvärgvide är vanlig på mager mark i hela den fennoskandiska fjällkedjan, medan nätvide kräver mer kalkhaltig jordmån och endast är lokalt talrik. De sistnämnda växtarterna förekommer tillsammans på vissa av dvärgpärlemorfjärilens lokaler i Norden och kan sannolikt båda nyttjas som värdväxter. Äggen läggs i Nordamerika enstaka främst på värdväxternas stjälkar och larverna lever av bladen. I Sverige har honor iakttagits lägga ägg på lavar intill dvärgvide. Utvecklingscykeln är tvåårig och larven övervintrar första gången i första eller andra stadiet och andra gången i tidigt fjärde stadium. I de finska studierna intog den nykläckta larven omedelbart föda och tillväxte medan larverna i Nordamerika övervintrade direkt efter kläckningen. Möjligheten att inta föda före övervintringen bör rimligtvis ha en positiv inverkan på överlevnaden under övervintringen. Man kan förvänta sig en viss grad av plasticitet i anpassningen till livscykellängd och övervintringsstadier. I Fennoskandien infaller flygtiden normalt under senare hälften av juli till början av augusti. Efter tidiga vårar såsom 1980 och 1984 kan arten dock påträffas redan i juni. Hanarna patrullerar fjällheden i sökandet efter oparade honor och flyger hela tiden mycket nära markytan, vilket gör dem svåra att följa med blicken. Honan som kan para sig flera gånger tillbringar mer tid stillasittande på blottlagd jord eller på värdväxten. I Fennoskandien är arten utpräglat lokal och i likhet med populationer av flertalet fjällfjärilar fluktuerar individantalet kraftigt mellan olika år. Arten är endast aktiv vid direkt solexponering och sommarvädret har sannolikt ett mycket avgörande inflytande på reproduktionsframgången. Normalt är den sparsam på svenska förekomstområden. Imago rör sig sällan längre än 50 meter utanför larvernas livsmiljö och lever maximalt cirka en vecka. I Nordamerika kan en lokal population på en yta av cirka en hektar, innehålla mer än 2000 individer under den totala flygtiden, som brukar omfatta 3-4 veckor. Normalt är den dock betydligt sällsyntare även där. I Norden är flygperiodens utsträckning vanligare 1-2 veckor på en lokal med begränsad höjdvariation.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· dvärgvide
· dvärgvide
· nätvide
· nätvide
· ormrot
· ormrot
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Nymphalidae (praktfjärilar), Släkte Boloria, Art Boloria improba (Butler, 1877) - dvärgpärlemorfjäril Synonymer Argynnis improba Butler, 1877, Clossiana improba (Butler, 1877)

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Dvärgpärlemorfjäril är endast känd från en handfull starkt begränsade lokaler i den nordligaste fjällvärlden och där förekommer den på kalfjället. Livsmiljöns växtarter tillväxer mycket långsamt och är därmed känsliga för intensivt tramp av såväl flockar av renar som turistande människor. En av lokalerna befinner sig precis där man stiger av liften upp på fjället Njulla i Abisko. Larven lever på några arter av krypande viden (Salix spp.) som växer fläckvis i en mosaik av torrare och fuktigare svagt västvänd fjällhed vilken genom kraftig snödrift får ett mer konstant snödjup. Arten har en mer begränsad utbredning i Norden än flertalet av de rödlistade svenska fjällarterna och miljöerna kan försämras av den globala uppvärmningen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1600 (1000-2500). Individantal är beräknat vid låg populationsnivå. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 2700 (450-9500) km² och förekomstarean (AOO) till 300 (88-500) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)c(iv)+2ab(iii,v)c(iv)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2
Dvärgpärlemorfjäril är vår minsta pärlemorfjärilsart och liknar i hög grad den avsevärt större arten Friggas pärlemorfjäril Boloria frigga. Vingarna är på översidan gulgrå, vanligen med rödgul färg närmare framvingens ytterkanter och mer utbrett på bakvingen, som också har en vitaktig fläck vid framkanten. Teckningen är diffust gråsvart. Behåringen på nykläckta individer skimrar i violett. Bakvingens undersida är i yttre hälften ganska diffust tecknad. Vingens inre hälft har ett brunpudrat, ljust tvärband med distinkt avgränsning som vid framkanten är rent vitt och på vingens mitt har en kilformad ljusare fläck. Vingspann 26–36 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för dvärgpärlemorfjäril

Länsvis förekomst och status för dvärgpärlemorfjäril baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för dvärgpärlemorfjäril

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Dvärgpärlemorfjäril påträffades första gången i Europa 1893 på fjället Lihammaren söder om Bardu i inre Troms i Norge. Ännu idag är arten endast känd från ett begränsat område av den Fennoskandiska fjällkedjan, där den främst förekommer på nivåer mellan 900-1100 m ö. h. Nordligast är arten påträffad i fjälltrakterna strax norr om Kilpisjärvi i Norge och Finland. Utbredningen sträcker sig mer eller mindre sammanhängande till fjälltrakterna norr om Kebnekaise i Torne Lappmark. I detta sydligare fjällmassiv återfanns arten 2010 vid Tarfala (1100-1200 m ö. h.) och i sydsluttningarna av Cievrracohkka (Karmastjåkka) (900-1100 m ö. h.). En isolerad sydligare förekomst är känd från fjället Tjäksa i gränslandet mot skogsbygd söder om Hornavan i Pite lappmark. Enligt Langer är detta fynd från 1947. Detta fjäll ingår i ett mindre fjällområde där huvuddelen av en långsträckt platå befinner sig mellan 800-900 m ö.h. och de två högsta topparna endast når strax över 1000 m ö.h. Dvärgpärlemorfjärilens utbredningsmönster skiljer sig markant från flertalet högnordiska fjärilsarter genom att arten helt saknas i Finnmark och på Kolahalvön. Artens tidiga utvecklingsstadier gör den möjligen mer känslig för barmark under övervintringen. Utbredningen följer läsidan av nederbördsrikare västliga fjälltrakter, men liksom flertalet alpina arter i samma områden, på behörigt avstånd från de mest nederbördsrika och solfattiga högfjällen närmare Atlantkusten. I Sverige är arten främst påträffad inom fyra områden norr om Torne Träsk i anslutning till fjälltopparna Borrasacohkka, Lullehacorru, Lairecohkka och ovanför Snuritjåkka. Under sommaren 2007 påträffades arten på sju fjälltoppar inom detta område. Söder om Torne Träsk har arten en stark population på platån och översta delen av östsluttningen mellan Njulla och Slåttatjåkka. I Pältsa och Duoibalområdet, som undersökts relativt noggrant under 1954, 1956, 1964, 1978, 1990, samt mer regelbundet under senare år, har arten endast påträffats mycket sparsamt och inte alls efter mitten av 1990-talet. Den torde helt saknas i fjälltrakterna runt Kvickjokk dit förra århundradets talrika expeditioner främst gick och där några personer ur lokalbefolkningen under lång tid försörjde sig på fjärilsinsamling under somrarna fram till första världskriget. Den sydliga förekomsten i Pite lappmark verkar således vara helt avskuren från huvudutbredningen. I Norge saknades fynd efter 1948 fram till början av 2000-talet då den återfanns både norr om Torneträskområdet och väster om Kilpisjärviområdet i Troms fylke. En tidigare presenterad uppgift i faktabladet att arten i Norge skulle vara påträffad ner till 500 m ö. h. har inte kunnat spåras och är sannolikt felaktig. En fynduppgift från Kvaenangen nordost om Tromsö har nyligen exkluderats ur norska databaser. Höjdangivelsen kan möjligen vara kopplad till denna fynduppgift då området är det nordligaste angivna. Endast undantagsvis har fjärilar i Norge på grund av snöfall under flygperioden påträffats ned till 750 m ö.h. Världsutbredningen är holarktisk och arten är i Sibirien funnen på södra Novaja Zemlja, i Polarural, på Jamal-, Gydan- och Chukothalvöarna. På den Nordamerikanska kontinenten sträcker sig utbredningen från Brooks Range i norra Alaska till Viktoria Island, nordvästra kusten av Hudson Bay och isolerat på södra Baffin Island, sydligast i bergsmassivet som bildar gräns mellan British Columbia och Alberta. Arten finns möjligen i hela arktiska Östsibirien, men fynd saknas mellan Gydanhalvön vid Ob och Chukothalvön längst i öster.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Heliconiinae - pärlemorfjärilar 
  • Släkte
    Boloria  
  • Art
    Boloria improba(Butler, 1877) - dvärgpärlemorfjäril
    Synonymer
    Argynnis improba Butler, 1877
    Clossiana improba (Butler, 1877)

Artens biologi finns noggrant beskriven från Nordamerika, medan kunskapen om förstadierna i Europa härrör från uppfödning från äggstadiet. Fjärilen förekommer i arktisk och alpin tundramiljö på fuktiga platser med en matta av dvärgviden. I Sverige påträffas arten främst i svagt västsluttande terräng och runt små bergknölar med omväxlande torrare fjällhed och ytor med översilning och smalare stråk av myrmark. Under 2007 påträffades arten också på fjälltoppar där marken är torrare. Kända värdväxter i Nordamerika är nätvide, Salix reticulata och islandsvide, S. arctica. Enligt nyligen gjorda studier av beteendet hos larver från ägg kläckta i bur i Finland lever larven sannolikt främst på dvärgvide Salix herbacea. Dvärgvide är vanlig på mager mark i hela den fennoskandiska fjällkedjan, medan nätvide kräver mer kalkhaltig jordmån och endast är lokalt talrik. De sistnämnda växtarterna förekommer tillsammans på vissa av dvärgpärlemorfjärilens lokaler i Norden och kan sannolikt båda nyttjas som värdväxter. Äggen läggs i Nordamerika enstaka främst på värdväxternas stjälkar och larverna lever av bladen. I Sverige har honor iakttagits lägga ägg på lavar intill dvärgvide. Utvecklingscykeln är tvåårig och larven övervintrar första gången i första eller andra stadiet och andra gången i tidigt fjärde stadium. I de finska studierna intog den nykläckta larven omedelbart föda och tillväxte medan larverna i Nordamerika övervintrade direkt efter kläckningen. Möjligheten att inta föda före övervintringen bör rimligtvis ha en positiv inverkan på överlevnaden under övervintringen. Man kan förvänta sig en viss grad av plasticitet i anpassningen till livscykellängd och övervintringsstadier. I Fennoskandien infaller flygtiden normalt under senare hälften av juli till början av augusti. Efter tidiga vårar såsom 1980 och 1984 kan arten dock påträffas redan i juni. Hanarna patrullerar fjällheden i sökandet efter oparade honor och flyger hela tiden mycket nära markytan, vilket gör dem svåra att följa med blicken. Honan som kan para sig flera gånger tillbringar mer tid stillasittande på blottlagd jord eller på värdväxten. I Fennoskandien är arten utpräglat lokal och i likhet med populationer av flertalet fjällfjärilar fluktuerar individantalet kraftigt mellan olika år. Arten är endast aktiv vid direkt solexponering och sommarvädret har sannolikt ett mycket avgörande inflytande på reproduktionsframgången. Normalt är den sparsam på svenska förekomstområden. Imago rör sig sällan längre än 50 meter utanför larvernas livsmiljö och lever maximalt cirka en vecka. I Nordamerika kan en lokal population på en yta av cirka en hektar, innehålla mer än 2000 individer under den totala flygtiden, som brukar omfatta 3-4 veckor. Normalt är den dock betydligt sällsyntare även där. I Norden är flygperiodens utsträckning vanligare 1-2 veckor på en lokal med begränsad höjdvariation.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Fjällbiotoper

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· dvärgvide - Salix herbacea (Viktig)
· nätvide - Salix reticulata (Viktig)
· ormrot - Bistorta vivipara (Har betydelse)
På fjällheden uppträder arten främst på ytor som är exponerade för västliga stormar och genom kraftig snödrift ger ett mer konstant men tunt snötäcke. Sannolikt är ett begränsat snödjup helt avgörande för att arten skall hinna fullfölja sin utvecklingscykel under den korta sommaren. Artens lokaltrogenhet tyder på att den endast lyckas etablera sig på ytor som oavsett den årliga nederbörden i form av snö blir snöfria relativt tidigt, men aldrig är utan skyddande snö under delar av vintern. Sådana ytor har en stor dragningskraft på betande renhjordar, som under försommaren gradvis söker sig högre upp mot snöklädda fjäll, undan plågan av mygg, knott och renstygn. Härigenom riskar slitaget på marken i förekomstytorna bli högre än i fjällterrängen i genomsnitt. Slitaget är främst genom tramp i den våta/fuktiga jorden och i mindre grad genom betning av växtligheten. Även människans slitage är påtagligt vid linbanestationen på Njulla i Abisko Nationalpark. Arten uppträder inte alls i de klipphylle- eller blockmarksmiljöer som ännu tidigare blir snöfria och som trots detta i mindre grad utnyttjas för bete av renarna. Den globala uppvärmningen med stigande temperaturer och ökande årsnederbörd kan försvåra artens överlevnad på Nordkalotten, speciellt som den inte redan funnit gynnsamma habitat i de nordligare områdena. Dessa är mer flacka och snötäckets varaktighet genom vintern sannolikt något mer varierande.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Mänsklig störning av art (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Arten som ingår i EU’s habitatdirektiv har på initiativ av Naturvårdsverket eftersökts i de södra fjälltrakterna under 2011, både på fjället Tjäksa och i det större fjällmassivet Tjidtjakgaise, vars topp når 1500 m ö.h. Undersökningarna kommer att fortsätta åtminstone under 2012 och omfattar för övrigt en fullständig kartläggning av artens nuvarande utbredning och status. Om den globala uppvärmningen försämrat livsmiljöerna under 1000 metersnivån är ännu oklart. En samordning av de pågående fältstudierna av dvärgvidearternas tillväxttakt m.m. vid Abisko forskningsstation och en noggrannare kartläggning av fjärilens utbredning i området skulle kunna leda fram till en bättre kunskap om hotet genom markslitage. Om slitaget bedöms vara för kraftigt föreslås en inhängning av valda ytor av artens förekomstområden.
I utformandet av detta faktablad har Clas Källander bidragit med viktig information. Vid första revisionen av faktabladet har Anders Brattström bidragit med väsentlig information. Roald Bengtsson och Christian Steel har bidragit med värdefull information från både Norge och Finland i andra revisionen av faktabladet.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Bruun, H. & von Schantz, M. 1949. Till kännedomen om Brenthis improba Btl ssp. improbula Bryk (Lepid.). Not. Ent. 29: 83-89.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K., & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperiidae – Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala. Elmquist, H., Hellberg, H., Imby, L. & Palmqvist, G. 1994. Fjärilsfaunan i Sveriges nordligaste fjällmassiv, Pältsan och Duoibal – unik och hotad? Ent. Tidskr. 115(1–2): 1–10.

Higgins, L.G. & Riley, N. Svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Klanderud, K. & Birks, H.J.B. 2003. Nylige endringer i Jotunheimens flora – et resultat av klimatforandring? Naturen 127: 61–69

Kozlov, M. & Jalava, J. 1994. Lepidoptera of the Kola Peninsula, northwestern Russia, report no. 1 from the research projekt on the Entomological Bioindicators on Kola Peninsula. Ent. Fenn. 5: 65–85.

Kullman, L. 2006. Botaniska signaler om en ny och varmare fjällvärld. Fauna & Flora 101: 10–21.

Langer, T.W. 1958. Nordens dagsommerfugle. Munksgaards forlag, Köpenhamn.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Nordström, F. 1933. Lapplands fjärilar. Ent. Tidskr. 54: 145–214.

Nordström, F. & Wahlgren, E. 1935–41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Ottvall, R. 2011. Inventeringsuppdrag 2011 som grund för biogeografisk uppföljning av fjärilsarterna högnordisk blåvinge (Agriades aquilo), dvärgpärlemorfjäril (Boloria improba) och fjällsilversmygare (Hesperia comma catena). Rapport till Naturvårdsverket (opubl.).

Palmqvist, G. 2011. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2010. Ent. Tidskr. 132: 11-23.Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 1997. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118: 43–48.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 1999. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1998. Ent. Tidskr. 120: 43–53.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2000. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 47–52.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2001. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 33–38.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2002. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2001. Ent. Tidskr. 123: 13–18.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2003. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2002. Ent. Tidskr. 124: 25–31.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2004. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2003. Ent. Tidskr. 125: 111–116.

Ryrholm, N. 2005. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2004. Ent. Tidskr. 126: 77–84.

Schlüter, M. 1972. Danske lepidopterologer i Skandinaviens fjelde II. Atalanta Norvegica 2(1): 1–13.

Scott, J.A. 1986. The Butterflies of North America. Stanford University press, Stanford.

Sparre-Schneider, J. 1895. En entomologisk udflugt till Bardodalen og Altevand i juli 1893. Ent. Tidskr 16(4): 225-248.

Steel, Ch. & Bengtsson, R. 2011. Dvergperlemorvinge Boloria improba i Norge. Insekt-Nytt 36: 5-16.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1997, rev. Claes U. Eliasson 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Nymphalidae - praktfjärilar 
  • Underfamilj
    Heliconiinae - pärlemorfjärilar 
  • Släkte
    Boloria  
  • Art
    Boloria improba, (Butler, 1877) - dvärgpärlemorfjäril
    Synonymer
    Argynnis improba Butler, 1877
    Clossiana improba (Butler, 1877)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1997, rev. Claes U. Eliasson 2007 & 2012. © ArtDatabanken, SLU 2012.