Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  långskaftad svanmossa

Organismgrupp Mossor Meesia longiseta
Långskaftad svanmossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten bildar 1-5 cm höga, små, mörkt gröna, mjuka tuvor. Bladen är långsmalt äggrunt triangulära och gradvis avsmalnande i en vass spets. Bladkanterna är plana eller i nedre halvan något tillbakaböjda. Nerven är kraftig, utgör ca en tredjedel av bladets bredd vid basen och når bladspetsen. Arten är samkönad och kapslar är vanliga. Kapseln är päronlik, gulbrun till mörkt brun, något lutande och har en lång, jämntjock, upprätt hals. Två tandkransar finns: en inre och väl utvecklad och en yttre med mycket korta, 0,3-0,5 mm långa tänder. Kapselskaftet är mycket långt: ofta upp till 11 cm. Sporerna är 30-40 µm i diameter, bruna till gulgröna och fint papillösa. Locket är koniskt med en vass spets. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd.
I fält uppmärksammas långskaftad svanmossa lättast genom sina långa kapselskaft. Övriga svanmossor Meesia spp. kan också ha relativt långa kapselskaft så man bör även studera bladens utseende. Svanmossa M. uliginosa har bredare nerv (runt halva bredden av bladbasen) och jämnbreda blad med tillbakaböjda kanter och trubbig spets samt ett kapsellock som är kortare och tydligt trubbigare än hos långskaftad svanmossa. Trekantig svanmossa M. triquetra har tydligt tandade blad som sitter i rader. Alpsvanmossa M. hexasticha har tydligt tillbakaböjd bladkant och kortare kapselskaft (<5 cm). Långhalsmossa Amblyodon dealbatus har större och mer ovala blad med tänder nära spetsen samt avlånga, tunnväggiga celler som är 20 µm breda medan långskaftad svanmossa har mer gradvis avsmalnande blad utan tänder i kanten och kort rektangulära, tjockväggiga celler som är 15 µm breda.
Utbredning
Länsvis förekomst för långskaftad svanmossa Observationer i  Sverige för långskaftad svanmossa
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är historiskt känd från Skåne till Torne lappmark, men har minskat kraftigt i låglandet och försvunnit från sina lokaler söder om Dalarna. Arten finns framför allt kvar i Norrbottens län och nära fjällen längre söderut. Arten har hittats enstaka gånger i Norge från Oslo-trakten norrut till Finnmark men tycks inte vara allmän i något område. Däremot är ett relativt stort antal fynd gjorda i Finland. Från Danmark finns en uppgift från 1800-talet. I centrala och östra Europa verkar arten ha gått starkt tillbaka och är rödlistad och klassad som försvunnen i många länder (Hodgetts 2015), t.ex. härstammar alla fynd i norra och mellersta Tyskland från 1800-talet. Den är cirkumboreal och i övrigt känd från Kaukasus, Ryssland, Nord- och Mellanamerika samt Grönland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)
Arten växer i rika och medelrika kärr. Den har tidigare försvunnit från merparten av sina sydliga lokaler och verkar ha minskat på flera av lokalerna i skogslandet söder om Norrbotten och en fortgående minskning tycks föreligga. Ett riktat eftersök på ett stort antal rikkärr i Norrland resulterade bara i en handfull nya lokaler. Sydligaste moderna lokalen ligger idag i Dalarna. Antalet reproduktiva individer skattas till 12000 (960-23000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (100-2400) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 20 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii)).
Ekologi
Långskaftad svanmossa växer på öppna, mineralrika gungflyn i rikkärr, på medelrika myrar och vid sumpiga sjö- och åstränder i skogslandet. Sällsynt har den även hittats ovan trädgränsen, men där är den inte funnen med kapslar. En viss källpåverkan är nog gynnsamt för arten och den hittas ofta i myrkanter. I igenväxande rikkärr eller sumpskogar kan den finnas kvar i mindre gläntor och särskilt i anslutning till stigar. Vanliga följearter är myruddmossa Cinclidium stygium, käppkrokmossa Hamatocaulis vernicosus, piprensarmossa Paludella squarrosa och skorpionmos­sor Scorpidium spp. Sporerna mognar på sommaren.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Sjöar
Sjöar
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Splachnales, Familj Meesiaceae, Släkte Meesia (svanmossor), Art Meesia longiseta Hedw. - långskaftad svanmossa Synonymer långskaftad svanhalsmossa

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Arten växer i rika och medelrika kärr. Den har tidigare försvunnit från merparten av sina sydliga lokaler och verkar ha minskat på flera av lokalerna i skogslandet söder om Norrbotten och en fortgående minskning tycks föreligga. Ett riktat eftersök på ett stort antal rikkärr i Norrland resulterade bara i en handfull nya lokaler. Sydligaste moderna lokalen ligger idag i Dalarna. Antalet reproduktiva individer skattas till 12000 (960-23000). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1200 (100-2400) km². Populationen minskar med mer än 5% inom 20 (= 3 generationer) år. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Bernkonventionens bilaga I
Fridlysning Långskaftad svanmossa (Meesia longiseta) är fridlyst enligt 8 § i hela landet. Undantag (13 §): Trots förbuden i 6, 8 och 9 §§ får enstaka exemplar av djurarterna bred gulbrämad dykare, bred kärrtrollslända, bred paljettdykare, brun gräsfjäril, citronfläckad kärrtrollslända, grön mosaiktrollslända och pudrad kärrtrollslända samt enstaka exemplar av växtarterna norskoxel, skogsrör, styvnate, grön sköldmossa, hårklomossa, käppkrokmossa, långskaftad svanmossa, nordisk klipptuss och pyramidmossa samlas in, om 1. det har betydelse för dokumentering av arten, 2. det inte finns något annat tillfredsställande alternativ och den berörda populationens fortbestånd inte påverkas negativt, 3. den som är ansvarig för insamlingen senast den 31 januari kalenderåret efter insamlingen redovisar till länsstyrelsen a) vilken eller vilka arter som omfattas av insamlingen, b) antalet insamlade exemplar av varje art, c) var exemplaren har tagits, och d) syftet med insamlingen, 4. den som är ansvarig för insamlingen anmäler till Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet a) fullständiga fynduppgifter för påträffade nya lokaler för arten, och b) var de insamlade exemplaren förvaras, och 5. det insamlade materialet hålls tillgängligt för forskning.
Arten bildar 1-5 cm höga, små, mörkt gröna, mjuka tuvor. Bladen är långsmalt äggrunt triangulära och gradvis avsmalnande i en vass spets. Bladkanterna är plana eller i nedre halvan något tillbakaböjda. Nerven är kraftig, utgör ca en tredjedel av bladets bredd vid basen och når bladspetsen. Arten är samkönad och kapslar är vanliga. Kapseln är päronlik, gulbrun till mörkt brun, något lutande och har en lång, jämntjock, upprätt hals. Två tandkransar finns: en inre och väl utvecklad och en yttre med mycket korta, 0,3-0,5 mm långa tänder. Kapselskaftet är mycket långt: ofta upp till 11 cm. Sporerna är 30-40 µm i diameter, bruna till gulgröna och fint papillösa. Locket är koniskt med en vass spets. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd.
I fält uppmärksammas långskaftad svanmossa lättast genom sina långa kapselskaft. Övriga svanmossor Meesia spp. kan också ha relativt långa kapselskaft så man bör även studera bladens utseende. Svanmossa M. uliginosa har bredare nerv (runt halva bredden av bladbasen) och jämnbreda blad med tillbakaböjda kanter och trubbig spets samt ett kapsellock som är kortare och tydligt trubbigare än hos långskaftad svanmossa. Trekantig svanmossa M. triquetra har tydligt tandade blad som sitter i rader. Alpsvanmossa M. hexasticha har tydligt tillbakaböjd bladkant och kortare kapselskaft (<5 cm). Långhalsmossa Amblyodon dealbatus har större och mer ovala blad med tänder nära spetsen samt avlånga, tunnväggiga celler som är 20 µm breda medan långskaftad svanmossa har mer gradvis avsmalnande blad utan tänder i kanten och kort rektangulära, tjockväggiga celler som är 15 µm breda.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för långskaftad svanmossa

Länsvis förekomst och status för långskaftad svanmossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för långskaftad svanmossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är historiskt känd från Skåne till Torne lappmark, men har minskat kraftigt i låglandet och försvunnit från sina lokaler söder om Dalarna. Arten finns framför allt kvar i Norrbottens län och nära fjällen längre söderut. Arten har hittats enstaka gånger i Norge från Oslo-trakten norrut till Finnmark men tycks inte vara allmän i något område. Däremot är ett relativt stort antal fynd gjorda i Finland. Från Danmark finns en uppgift från 1800-talet. I centrala och östra Europa verkar arten ha gått starkt tillbaka och är rödlistad och klassad som försvunnen i många länder (Hodgetts 2015), t.ex. härstammar alla fynd i norra och mellersta Tyskland från 1800-talet. Den är cirkumboreal och i övrigt känd från Kaukasus, Ryssland, Nord- och Mellanamerika samt Grönland.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Bryidae  
  • Överordning
    Bryanae  
  • Ordning
    Splachnales  
  • Familj
    Meesiaceae  
  • Släkte
    Meesia - svanmossor 
  • Art
    Meesia longisetaHedw. - långskaftad svanmossa
    Synonymer
    långskaftad svanhalsmossa

Långskaftad svanmossa växer på öppna, mineralrika gungflyn i rikkärr, på medelrika myrar och vid sumpiga sjö- och åstränder i skogslandet. Sällsynt har den även hittats ovan trädgränsen, men där är den inte funnen med kapslar. En viss källpåverkan är nog gynnsamt för arten och den hittas ofta i myrkanter. I igenväxande rikkärr eller sumpskogar kan den finnas kvar i mindre gläntor och särskilt i anslutning till stigar. Vanliga följearter är myruddmossa Cinclidium stygium, käppkrokmossa Hamatocaulis vernicosus, piprensarmossa Paludella squarrosa och skorpionmos­sor Scorpidium spp. Sporerna mognar på sommaren.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper

Biotoper där arten kan förekomma: Sjöar

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Har betydelse)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Dikning och övergödning av artens växtplatser utgör allvarliga hot mot arten. Igenväxning av myrar är också ett allvarligt hot, särskilt i södra delen av utbredningsområdet.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Artens aktuella lokaler måste bevakas av berörda myndigheter, så att de inte förstörs av myrdikning, torvtäkt och annat markutnyttjande som kan påverka artens växtmiljö negativt. Igenväxningen av rikkärr bör motverkas, särskilt i södra Sverige.
Utländska namn - NO: Stakesvanemose, FI: Isonuijasammal.

Etymologi: longisetus (lat.) = långborstig, med långt kapselskaft; longus (lat.) = lång; seta (lat.) = borst, kapselskaft.
Uttal: [Meesia longiséta]

KEY FACTS Forms small, soft, 1-5 cm high, dark green tufts. Leaves narrowly lanceolate, gradually tapering to a sharp-pointed apex. Leaf margin plane or slightly recurved below. Costa stout (c. 1/3 of leaf width at base), percurrent. Synoicous, capsules common. Capsule pyriform, yellowish-brown to dark brown when mature, slightly inclined. Seta to 11 cm. Hypophysis elongate, not tapering towards seta. Peristome double; inner peristome well developed, outer with very short teeth. - Grows on open, mineral-rich quagmire patches in rich fens, in mesic bogs and mires and on muddy forest and lowland shores.

ECCB. 1995. Red Data Book of European Bryophytes. European Committee for Conservation of Bryophytes, Trondheim.

Hallingbäck, T. 2008. Meesia longiseta långskaftad svanmossa, s. 216-217. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 24-36], Bladmossor. Kompaktmossor - kapmossor : Bryophyta : Anoectangium - Orthodontium. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Hodgetts, N. G. (red.) 2015. Checklist and country status of European bryophytes - towards a new Red List for Europe. Irish Wildlife Manuals 84. National Parks and Wildlife Service, Department of Arts, Heritage and the Gaeltacht, Ireland.

Möller, H. 1936. Löfmossornas utbredning i Sverige XIII, Ephemeraceae, Schistostegaceae, Oedipodiaceae, Disceliaceae, Funariaceae, Meesiaceae och Aulacomniaceae. Ark. f. Bot. 28A (4).

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Hallingbäck 1998. Rev. Tomas Hallingbäck 2008. Rev. Tomas Hallingbäck 2010. Rev. Niklas Lönnell & Henrik Weibull 2015 Rev. Niklas Lönnell 2016.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Bryidae  
  • Överordning
    Bryanae  
  • Ordning
    Splachnales  
  • Familj
    Meesiaceae  
  • Släkte
    Meesia - svanmossor 
  • Art
    Meesia longiseta, Hedw. - långskaftad svanmossa
    Synonymer
    långskaftad svanhalsmossa
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Hallingbäck 1998. Rev. Tomas Hallingbäck 2008. Rev. Tomas Hallingbäck 2010. Rev. Niklas Lönnell & Henrik Weibull 2015 Rev. Niklas Lönnell 2016.