Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sidenguldstekel

Organismgrupp Steklar, Guldsteklar Pseudospinolia neglecta
Sidenguldstekel Steklar, Guldsteklar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En mellanstor (5–9 mm), parallell, relativt slank art som genom sin blågröna framkropp och rödgyllene bakkropp ytligt påminner om någon vanlig art av det formrika släktet Chrysis. Från detta skiljes den säkrast på framvingens radialnerv, d.v.s. den nerv som ligger närmast vingspetsen. Hos släktet Chrysis når denna nästan vingspetsen medan den hos Pseudospinolia upphör långt innanför densamma. Bakändan är jämnt avrundad och de fyra bakåtriktade tänderna som är typiskt för många Chrysis-arter saknas. Bakkroppen är matt av tät, jämn punktur, vilket ger en sidenartad glans.
Utbredning
Länsvis förekomst för sidenguldstekel Observationer i  Sverige för sidenguldstekel
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Sidenguldstekeln fanns fordom i de flesta landskap i södra och mellersta Sverige, från Skåne norrut till Dalsland, Närke och Gästrikland, och vidare även på Öland och Gotland. Från att ha varit spridd och noterad från ett ansenligt antal lokaler under 1800-talet och första hälften av 1900-talet tycks den ha minskat drastiskt, på gränsen till kraschat, en tillbakagång som måste betecknas som gåtfull. Från Skåne försvann arten redan i början av 1900-talet men höll sig kvar i Svealand och norra Götaland in på 1970-talet. Senaste svenska fynd under denna period gjordes i Uppland 1981. Eftersom värdarten Odynerus spinipes (L.) trots allt fanns kvar i landet fanns det fortfarande hopp om att sidenguldstekeln ännu levde kvar någonstans. Inte förrän 2008 kunde arten återfinnas på ett par lokaler på Öland och från 2010 och framåt har den påträffats på Gotland, Uppland 2013, samt både i Västergötland och Bohuslän. Lokalerna är fortfarande isolerade och populationen kraftigt fragmenterad. I Norden är sidenguldstekeln känd genom fynd i Danmark och södra Finland. På artonhundratalet betecknades den som tämligen allmän i Danmark (Borries 1890). Utbredningen sträcker sig från Brittiska öarna genom Centraleuropa österut genom Centralasien och till västra Nordamerika. I Centraleuropa är den mycket spridd och fortfarande lokalt ej ovanlig, norrut med luckor och allt sällsyntare.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)
Sidenguldstekel var tidigare en till synes ej ovanlig art med stor utbredning från Skåne till Gästrikland fram till andra halvan av 1900-talet. De senaste 30 åren har spridda fynd gjorts i Götaland (från Bohuslän till Öland och Gotland) samt i Uppland (senast Uppsala 2014). I viss mån är arten förbisedd, men den har sannolikt också gynnats av de senaste årens varma somrar. Dess värd är markboende solitära getingarter av släktet Odynerus. Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 150 (50-300) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (flera av artens möjliga värddjur minskar i landskapet) och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv)c(iv)).
Ekologi
Sidenguldstekeln är bunden till öppna, solexponerade lersandmarker, väg-skärningar, sluttningar, lertegelväggar och andra (oftast) lodräta formationer, naturliga eller artificiella, där dess båda solitärt levande värdarter mörk lergeting Odynerus spinipes och tagglergeting O. reniformis anlägger sina bon. Troligen fanns sådana miljöer förr i större antal än idag, t.ex. den typ av mjuka lertegelväggar som var vanliga i äldre tiders hus, bl.a. i korsvirkeshus. Värdarterna bygger gärna bon i kolonier, vilket gör att sidenguldstekeln kan uppträda i antal på sådana platser, ofta då tillsammans med andra guldsteklar som Chrysis viridula. Väggen eller skärningen är då översållad med utstickande, nedåtböjda ingångsrör förfärdigade av getingen. Sidenguldstekeln är en högsommarart som uppträder under juni–juli, i Mellaneuropa maj–augusti. Hanar av arten kan påträffas på olika slags blommor, gärna flockblommiga samt fibblor och andra gula korgblommiga örter, medan honorna i regel påträffas i anslutning till värdartens bon. Honan intränger genom den skorstensliknande ingången, innan getingcellen tillslutits, för att lägga ett ägg. Detta sker medan getinghonan är upptagen av att insamla foderlarver av vivlar. Ägget göms i högen av larver och kläcks först efter några dygn när värdlarven hunnit förtära en del foderlarver. Då attackeras värdlarven som gradvis sugs ut. Däremot lämnas troligen foderlarverna därhän.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Kleptoparasit
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· Odynerus (Odynerus)
· Odynerus (Odynerus)
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Chrysididae (guldsteklar), Släkte Pseudospinolia, Art Pseudospinolia neglecta (Shuckard, 1837) - sidenguldstekel Synonymer Chrysis integrella Dahlbom, 1854, Chrysis austriaca Dahlbom, 1829, Chrysis neglecta Shuckard, 1837, Pseudochrysis neglecta (Shuckard, 1837), Euchroeus neglectus (Shuckard, 1837), Chrysura neglecta (Shuckard, 1837), Spinolia neglecta (Shuckard, 1837)

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Sidenguldstekel var tidigare en till synes ej ovanlig art med stor utbredning från Skåne till Gästrikland fram till andra halvan av 1900-talet. De senaste 30 åren har spridda fynd gjorts i Götaland (från Bohuslän till Öland och Gotland) samt i Uppland (senast Uppsala 2014). I viss mån är arten förbisedd, men den har sannolikt också gynnats av de senaste årens varma somrar. Dess värd är markboende solitära getingarter av släktet Odynerus. Antalet lokalområden i landet skattas till 30 (15-50). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 150 (50-300) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (flera av artens möjliga värddjur minskar i landskapet) och antalet lokalområden. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv)c(iv)).
En mellanstor (5–9 mm), parallell, relativt slank art som genom sin blågröna framkropp och rödgyllene bakkropp ytligt påminner om någon vanlig art av det formrika släktet Chrysis. Från detta skiljes den säkrast på framvingens radialnerv, d.v.s. den nerv som ligger närmast vingspetsen. Hos släktet Chrysis når denna nästan vingspetsen medan den hos Pseudospinolia upphör långt innanför densamma. Bakändan är jämnt avrundad och de fyra bakåtriktade tänderna som är typiskt för många Chrysis-arter saknas. Bakkroppen är matt av tät, jämn punktur, vilket ger en sidenartad glans.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sidenguldstekel

Länsvis förekomst och status för sidenguldstekel baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sidenguldstekel

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Sidenguldstekeln fanns fordom i de flesta landskap i södra och mellersta Sverige, från Skåne norrut till Dalsland, Närke och Gästrikland, och vidare även på Öland och Gotland. Från att ha varit spridd och noterad från ett ansenligt antal lokaler under 1800-talet och första hälften av 1900-talet tycks den ha minskat drastiskt, på gränsen till kraschat, en tillbakagång som måste betecknas som gåtfull. Från Skåne försvann arten redan i början av 1900-talet men höll sig kvar i Svealand och norra Götaland in på 1970-talet. Senaste svenska fynd under denna period gjordes i Uppland 1981. Eftersom värdarten Odynerus spinipes (L.) trots allt fanns kvar i landet fanns det fortfarande hopp om att sidenguldstekeln ännu levde kvar någonstans. Inte förrän 2008 kunde arten återfinnas på ett par lokaler på Öland och från 2010 och framåt har den påträffats på Gotland, Uppland 2013, samt både i Västergötland och Bohuslän. Lokalerna är fortfarande isolerade och populationen kraftigt fragmenterad. I Norden är sidenguldstekeln känd genom fynd i Danmark och södra Finland. På artonhundratalet betecknades den som tämligen allmän i Danmark (Borries 1890). Utbredningen sträcker sig från Brittiska öarna genom Centraleuropa österut genom Centralasien och till västra Nordamerika. I Centraleuropa är den mycket spridd och fortfarande lokalt ej ovanlig, norrut med luckor och allt sällsyntare.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Chrysidoidea  
  • Familj
    Chrysididae - guldsteklar 
  • Underfamilj
    Chrysidinae  
  • Tribus
    Chrysidini  
  • Släkte
    Pseudospinolia  
  • Art
    Pseudospinolia neglecta(Shuckard, 1837) - sidenguldstekel
    Synonymer
    Chrysis integrella Dahlbom, 1854
    Chrysis austriaca Dahlbom, 1829
    Chrysis neglecta Shuckard, 1837
    Pseudochrysis neglecta (Shuckard, 1837)
    Euchroeus neglectus (Shuckard, 1837)
    Chrysura neglecta (Shuckard, 1837)
    Spinolia neglecta (Shuckard, 1837)

Sidenguldstekeln är bunden till öppna, solexponerade lersandmarker, väg-skärningar, sluttningar, lertegelväggar och andra (oftast) lodräta formationer, naturliga eller artificiella, där dess båda solitärt levande värdarter mörk lergeting Odynerus spinipes och tagglergeting O. reniformis anlägger sina bon. Troligen fanns sådana miljöer förr i större antal än idag, t.ex. den typ av mjuka lertegelväggar som var vanliga i äldre tiders hus, bl.a. i korsvirkeshus. Värdarterna bygger gärna bon i kolonier, vilket gör att sidenguldstekeln kan uppträda i antal på sådana platser, ofta då tillsammans med andra guldsteklar som Chrysis viridula. Väggen eller skärningen är då översållad med utstickande, nedåtböjda ingångsrör förfärdigade av getingen. Sidenguldstekeln är en högsommarart som uppträder under juni–juli, i Mellaneuropa maj–augusti. Hanar av arten kan påträffas på olika slags blommor, gärna flockblommiga samt fibblor och andra gula korgblommiga örter, medan honorna i regel påträffas i anslutning till värdartens bon. Honan intränger genom den skorstensliknande ingången, innan getingcellen tillslutits, för att lägga ett ägg. Detta sker medan getinghonan är upptagen av att insamla foderlarver av vivlar. Ägget göms i högen av larver och kläcks först efter några dygn när värdlarven hunnit förtära en del foderlarver. Då attackeras värdlarven som gradvis sugs ut. Däremot lämnas troligen foderlarverna därhän.

Ekologisk grupp: Kleptoparasit

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· Odynerus (Odynerus) (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Även om hoten mot sidenguldstekeln hänger intimt samman med värdartens väl och ve är nergången och det snabba försvinnandet likväl något av en gåta. Till en del kan det förklaras av värdgetingens gradvisa tillbakagång i södra och mellersta Sverige under det senaste seklet, vilket inneburit att guldstekelpopulationerna fragmentiserats allt mer, vilket i sin tur ökat risken för utslagning. Därtill kommer att åtminstone en del av artens gamla lokaler, som ursprungligen torde ha legat i ett mer öppet landskap, på sina håll kan ha växt igen, med beskuggning och svalare mikroklimat som följd. Idag sällsynta kulturbetingade biotoper, som t.ex. lertegelväggar, har i princip upphört att nytillverkas och försvinner gradvis i takt med att byggnader rivs eller moderniseras och kalkbruket ersätts av hårdare cementblandningar. Möjligen har just detta haft den mest negativa effekten på värdarten, och därmed guldstekeln. Men eftersom mörk lergeting trots allt ännu finns kvar i södra och mellersta Sverige, om än mera lokalt, har troligen ytterligare andra, i nuläget okända orsaker, spelat in i sammanhanget. Möjligen kan den försämring i väderleken som skedde i slutet av 1970-talet och höll i sig till mitten av 1990-talet med höga nederbördsmängder och låga sommartemperaturer haft negativ inverkan på populationerna av sidenguldstekel. Detta stöds av det faktum att det mellan 1981 och 2008 saknas rapporter om att arten observerats i landet.
Nutida förekomster och bokolonier av mörk lergeting O. spinipes och tagglergeting O. reniformis bör inventeras och rapporteras. Gamla kända lokaler bör återbesökas för att eventuella kvardröjande populationer av sidenguldstekel ska kunna dokumenteras. De få populationer som finns kvar i landet bör gynnas genom att tillgången lämpliga boplatser för värdarterna säkras. Det kan bl.a. gälla lersandiga brinkar, vägskärningar, vallar, samt husväggar, murar och andra antropogena strukturer. Röjning för ökad insolation kan vara aktuell. Ett sätt att direkt gynna värdgetingarna, och därmed sidenguldstekeln, är att skapa konstgjorda lodytor, t.ex. av lättbearbetat lertegel eller lera som byggs upp och muras, gärna inom träramar, och som placeras på gynnsamma ställen i landskapet, t.ex. i soliga bryn och på andra vindskyddade ställen. Den typen av konstgjorda lodytor av mjukt material är billiga att förfärdiga och sköter sig själva. Den biologiska vinsten kan bli avsevärd, eftersom en mängd andra, mer eller mindre sällsynta och till dels hotade gaddsteklar samtidigt även gynnas.
Förutom biologiska värden har sidenguldstekeln och dess värdart ett stort symboliskt värde för de gamla lerklineväggarnas betydelse som en av de viktigaste zoologiska livsmiljöerna i det gamla kulturlandskapet. Korsvirkeshus med vasstak och lerväggar hyste en mångformig fauna som idag till stora delar är borta. Återskapande av dessa miljöer rymmer därför också en viktig pedagogisk aspekt, också ur kulturhistorisk synvinkel. De kan med fördel anläggas och användas som pedagogiska verktyg i olika kultur- och tätortsnära miljöer. Där kan de användas inom undervisning för att demonstrera artrikedomen och de intrikata ekologiska förhållanden och relationer som råder inom en koloni av t.ex. solitärgetingar. Som reella exempel på resultatinriktad naturvård bör både fenomenet som sådant och de ingående arterna kunna väcka folks nyfikenhet och uppmärksamhet.

Abenius, J. 2012. Odynerus lergetingar s. 224-230. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror - getingar. Hymenoptera: Formicidae - Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Borries, H. 1890. Oversigt over de danske guldhvepse (Chrysididae Danicae). Ent. Medd. 3(2): 84-96.

Christensen, P.J.H. 1934. Zur Biologie einer solitären Faltenwespe (Hoplomerus (Odynerus) spinipes Linné). Vid. Medd. Dansk Nat. For. 97: 151–190, pl. 5–10.

Kunz, P.X. 1994. Die Goldwespen Baden-Württembergs. Beihefte zu den Veröffentlichungen für Naturschutz und Landschaftspflege in Baden-Württenberg 77: 1–188.

Linsenmaier, W. 1997. Die Goldwespen der Schweiz. Ver. Nat.-Mus. Luzern 9. 140 pp.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Sörensson 2003. Rev. Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Chrysidoidea  
  • Familj
    Chrysididae - guldsteklar 
  • Underfamilj
    Chrysidinae  
  • Tribus
    Chrysidini  
  • Släkte
    Pseudospinolia  
  • Art
    Pseudospinolia neglecta, (Shuckard, 1837) - sidenguldstekel
    Synonymer
    Chrysis integrella Dahlbom, 1854
    Chrysis austriaca Dahlbom, 1829
    Chrysis neglecta Shuckard, 1837
    Pseudochrysis neglecta (Shuckard, 1837)
    Euchroeus neglectus (Shuckard, 1837)
    Chrysura neglecta (Shuckard, 1837)
    Spinolia neglecta (Shuckard, 1837)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Mikael Sörensson 2003. Rev. Björn Cederberg 2013.