Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  praktbyxbi

Organismgrupp Steklar, Bin Dasypoda hirtipes
Praktbyxbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd 12–14 mm. Behåringen på huvud och mellankropp är övervägande brun, ljusare på sidorna och undertill. Honan har ofta mörkbrun till svart behåring på hjässan och i ett brett band över ryggen mellan vingfästena. Bakkroppen är kort svarthårig på ovansidan med smala vita band av tilltryckt behåring baktill på ryggplåt 1–4 och brunsvart ändfrans på ryggplåt 5–6. Hon har också rödgul, påfallande lång och yvig pollensamlingsbehåring på bakskenbenen och första fotsegmentet. Första fotsegmenten på fram- och mellanben har glesare lång, gulaktig behåring. Hanen har lång ljusbrun behåring på kropp och ben. Bakkroppens ryggplåtar har tät ljusbrun frans baktill.

En förväxlingsart är guldbyxbi Dasypoda suripes. Dess hona har också rödgula pollensamlingshår på bakbenen, men bredare vita, på mitten avbrutna band baktill på ryggplåt 2–4. En tredje byxbiart, silverbyxbi D. argentata har svarta pollensamlingshår på bakbenen och gulröd ändfrans. Båda dessa arter är dock utdöda i Sverige. Hanarna av byxbin är svårare att artbestämma i fält och måste studeras under lupp för att säkert kunna skiljas åt. I fält kan också hanar av lusernbi Melitta leporina tas för svältfödda hanar av praktbyxbi. Dessa har dock uppsvällt sista fotsegment och spikhuvudlik avslutning på sista bukplåten (måste ses med lupp). 
Utbredning
Observationer i  Sverige för praktbyxbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Utbredningen sträcker sig från Skåne till norra Svealand med nordgränsen i höjd med Torsmo i Värmland, St. Tuna i Dalarna och Älvkarleby i Uppland. I södra Sverige är arten relativt kustbunden och den saknas nästan helt på Småländska höglandet. Arten finns dessutom på Öland och Gotland. Praktbyxbi är i Norge endast påträffad på några få lokaler i yttre delen av Oslofjorden och Fredrikstad. I Finland når utbredningen norrut till i höjd med Åbo. Utbredningen omfattar övriga Europa från England och Spanien till Grekland och Turkiet, vidare till trakterna runt Kaspiska havet och södra Sibirien (Celary 2005, Michez m.fl. 2004). 
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Praktbyxbi förekommer ofta lokalt men är spridd från Skåne till Bohuslän-Värmland-Dalarna. Boområden förekommer på packad finsand på gamla sandvägar och liknande. Minskad areal sandiga torrängar och ytbeläggning och hårdgörning av sandiga vägar har inneburit att artens bohabitat minskat starkt på vissa håll. I jordbruksmark och betesmark på sandfält gödslas bohabitat och näringskällor bort. Arten har dock relativt stabila förekomster på dynområden längs sydkusten. Honan samlar pollen på fibblor och andra korgblommiga växter. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2000 (1600-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Praktbyxbi förekommer i öppna sandmarker med stor tillgång på blommande fibblor under högsommaren. Arten är en karaktärsart för dynsandsfält med tillgång till fibblor. Andra öppna sandfält som används är människoskapade miljöer såsom flygfält, sportanläggningar, skjutbanor, militära övningsfält, grustag, bangårdar och vägskärningar. Bona ligger ofta aggregerade, som mest i flera tusen bon inom ett begränsat område. De anläggs helst på relativt plan, exponerad och glest bevuxen mark, t.ex. längs stigar, ridvägar eller sandiga vägar som inte hårdgjorts med singel eller annan ytbeläggning. Bona består av en lodrät huvudgång ner till en halvmeters djup och kortare, vågräta sidogångar, vilka var och en slutar i en yngelcell. Huvudgången och yngelcellerna bekläds på insidan med ett körtelsekret som håller samman sandkornen. Bogången går till en början snett ner och de stora mängder sand som honan gräver upp spider hon ensidigt ut som en infart till boöppningen.

Pollenkällan består av diverse fibblor där ofta flockfibbla Hieracium umbellatum är huvudpollenkällan. Även andra fibblor nyttjas, storblommiga såsom rotfibbla Hypochaeris radicata och åkermolke Sonchus arvensis, sådana med mindre blomkorgar såsom bitterfibbla Picris hieracioides och höstfibbla Scorzoneroides autumnalis, men även väddklint Centaurea scabiosa och cikoria Cichorium intybus. Praktbyxbiets flygtid omfattar juli och augusti. I södra Sverige kan de första hanarna ses redan i mitten av juni och slitna honor påträffas in i september vissa år. 
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· korgblommiga
· korgblommiga
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Melittidae (sommarbin), Släkte Dasypoda (byxbin), Art Dasypoda hirtipes (Fabricius, 1793) - praktbyxbi Synonymer randigt byxbi, randbyxbi, Andrena hirtipes Fabricius, 1793

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Praktbyxbi förekommer ofta lokalt men är spridd från Skåne till Bohuslän-Värmland-Dalarna. Boområden förekommer på packad finsand på gamla sandvägar och liknande. Minskad areal sandiga torrängar och ytbeläggning och hårdgörning av sandiga vägar har inneburit att artens bohabitat minskat starkt på vissa håll. I jordbruksmark och betesmark på sandfält gödslas bohabitat och näringskällor bort. Arten har dock relativt stabila förekomster på dynområden längs sydkusten. Honan samlar pollen på fibblor och andra korgblommiga växter. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2000 (1600-3000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Längd 12–14 mm. Behåringen på huvud och mellankropp är övervägande brun, ljusare på sidorna och undertill. Honan har ofta mörkbrun till svart behåring på hjässan och i ett brett band över ryggen mellan vingfästena. Bakkroppen är kort svarthårig på ovansidan med smala vita band av tilltryckt behåring baktill på ryggplåt 1–4 och brunsvart ändfrans på ryggplåt 5–6. Hon har också rödgul, påfallande lång och yvig pollensamlingsbehåring på bakskenbenen och första fotsegmentet. Första fotsegmenten på fram- och mellanben har glesare lång, gulaktig behåring. Hanen har lång ljusbrun behåring på kropp och ben. Bakkroppens ryggplåtar har tät ljusbrun frans baktill.

En förväxlingsart är guldbyxbi Dasypoda suripes. Dess hona har också rödgula pollensamlingshår på bakbenen, men bredare vita, på mitten avbrutna band baktill på ryggplåt 2–4. En tredje byxbiart, silverbyxbi D. argentata har svarta pollensamlingshår på bakbenen och gulröd ändfrans. Båda dessa arter är dock utdöda i Sverige. Hanarna av byxbin är svårare att artbestämma i fält och måste studeras under lupp för att säkert kunna skiljas åt. I fält kan också hanar av lusernbi Melitta leporina tas för svältfödda hanar av praktbyxbi. Dessa har dock uppsvällt sista fotsegment och spikhuvudlik avslutning på sista bukplåten (måste ses med lupp). 

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för praktbyxbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Utbredningen sträcker sig från Skåne till norra Svealand med nordgränsen i höjd med Torsmo i Värmland, St. Tuna i Dalarna och Älvkarleby i Uppland. I södra Sverige är arten relativt kustbunden och den saknas nästan helt på Småländska höglandet. Arten finns dessutom på Öland och Gotland. Praktbyxbi är i Norge endast påträffad på några få lokaler i yttre delen av Oslofjorden och Fredrikstad. I Finland når utbredningen norrut till i höjd med Åbo. Utbredningen omfattar övriga Europa från England och Spanien till Grekland och Turkiet, vidare till trakterna runt Kaspiska havet och södra Sibirien (Celary 2005, Michez m.fl. 2004). 
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Melittidae - sommarbin 
  • Underfamilj
    Dasypodainae  
  • Släkte
    Dasypoda - byxbin 
  • Art
    Dasypoda hirtipes(Fabricius, 1793) - praktbyxbi
    Synonymer
    randigt byxbi
    randbyxbi
    Andrena hirtipes Fabricius, 1793

Praktbyxbi förekommer i öppna sandmarker med stor tillgång på blommande fibblor under högsommaren. Arten är en karaktärsart för dynsandsfält med tillgång till fibblor. Andra öppna sandfält som används är människoskapade miljöer såsom flygfält, sportanläggningar, skjutbanor, militära övningsfält, grustag, bangårdar och vägskärningar. Bona ligger ofta aggregerade, som mest i flera tusen bon inom ett begränsat område. De anläggs helst på relativt plan, exponerad och glest bevuxen mark, t.ex. längs stigar, ridvägar eller sandiga vägar som inte hårdgjorts med singel eller annan ytbeläggning. Bona består av en lodrät huvudgång ner till en halvmeters djup och kortare, vågräta sidogångar, vilka var och en slutar i en yngelcell. Huvudgången och yngelcellerna bekläds på insidan med ett körtelsekret som håller samman sandkornen. Bogången går till en början snett ner och de stora mängder sand som honan gräver upp spider hon ensidigt ut som en infart till boöppningen.

Pollenkällan består av diverse fibblor där ofta flockfibbla Hieracium umbellatum är huvudpollenkällan. Även andra fibblor nyttjas, storblommiga såsom rotfibbla Hypochaeris radicata och åkermolke Sonchus arvensis, sådana med mindre blomkorgar såsom bitterfibbla Picris hieracioides och höstfibbla Scorzoneroides autumnalis, men även väddklint Centaurea scabiosa och cikoria Cichorium intybus. Praktbyxbiets flygtid omfattar juli och augusti. I södra Sverige kan de första hanarna ses redan i mitten av juni och slitna honor påträffas in i september vissa år. 

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Buskmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· korgblommiga - Asteraceae (Viktig)


Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)

Celary, W. 2005. Melittidae of Poland (Hymemoptera: Apoidea: Anthophila) their biodiversity and biology. Krakow.

Falk, S. 2015. Field guide to the bees of Great Britain and Irland. British Wildlife Field Guides. Bloomsbury Publishing Plc.

Michez, D., Terzo, M. & Rasmont, P. 2004. Révision des espèces ouest-paléarctique du genre Dasypoda Latreille 1802 (Hymenoptera, Apoidea, Melittidae). Linzer biol. Beitr. 36(2): 847-900.

Westrich, P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I-II. 2a uppl. Ulmer, Stuttgart. 972 s.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2017.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Melittidae - sommarbin 
  • Underfamilj
    Dasypodainae  
  • Släkte
    Dasypoda - byxbin 
  • Art
    Dasypoda hirtipes, (Fabricius, 1793) - praktbyxbi
    Synonymer
    randigt byxbi
    randbyxbi
    Andrena hirtipes Fabricius, 1793
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2017.