Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kustbandbi

Organismgrupp Steklar, Bin Halictus confusus
Kustbandbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hona: Längd 6–8 mm. Huvudet är grönmetallglänsande, aningen bredare än högt sett framifrån. Munskölden och pannskölden är glänsande med spridda punkter. Punkturen framför punktögonen är ytterst tät med knappt synliga mellanrum. Antennerna är helmörka. Tinningarna, betraktade rakt uppifrån, smalnar av direkt bakom ögonen. Mellankroppen är också grönmetallglänsande, mellanryggen har svag mikroskulptur över hela ytan och tät och fin punktur samt är glänsande i den bakre delen. Längst fram på mitten av mellanryggen finns en svag mittlinje utan sidoknutor. Skutellen har mikroskulptur och är försedd med tät, fin punktur, mellanrummen är aningen glänsande. Mellanbröstet är knottrigt med svag glans, utan urskiljbara punkter. Mellanbröstets övre runda fält är småknottrigt med försvinnande punktur. Efterryggens mellanfält är försett med vågformig skulptur längst ut på sidorna medan det mot mitten är småknottrigt. Kantvalken är avrundad och matt. Hjärtformade fältet är nästan slätt och något glänsande med tydlig sidolist längst ner på sidorna. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har svag mikroskulptur samt tät och fin punktur, också på den avsatta kanten. Vita, tydliga hårfransar finns i nederkanten av den första och andra ryggplåten. På den andra ryggplåten når hårfransen mer eller mindre över hela ryggplåtens bredd. En svag vit hårfrans finns också vid skivans bas, särskilt på andra ryggplåten. Tredje ryggplåten har en bred vit hårfrans över hela bredden som helt täcker den avsatta kanten, så längre biet är fräscht. Benen är mörka med beigebrun behåring.

Ytterst lik honan av ängsbandbiet H. tumulorum. Arterna skiljs åt genom formen på huvudet och tinningarna samt bredden på den vita hårfransen på tredje ryggplåten. Både huvudform och formen på tinningarna kan vara mycket svårbedömda och kräver referensmaterial eller god erfarenhet. Huvudet hos kustbandbiet är ofta något bredare än långt, hos ängsbandbiet ungefär lika långt som brett. Tinningarna hos kustbandbiet, betraktade rakt uppifrån, smalnar av direkt bakom ögonen. Hos ängsbandbiet är tinningarna något förlängda och smalnar av först en bit bakom ögonen. Formen på tinningarna varierar något mellan individer. Hårfransen på tredje ryggplåten är en säkrare skillnad mellan arterna, men kräver att biet är någorlunda fräscht eftersom håren slits efterhand. Ofta kan man dock ana hårfransens utbredning genom återstående hår. Hos honan av kustbandbi följer hårfransen hela den avsatta kanten, hos honan av ängsbandbi bara den nedersta delen. Honan av kustbandbiet kan också förväxlas med honan av stäppbandbiet H. leucaheneus. Dess hona har en djup mittlinje längst fram på mellanryggen, omgiven av två tydliga sidoknutor. Kustbandbiets mittlinje är svag längst fram på mellanryggen. Också de grönmetallglänsande arterna av smalbin Lasioglossum kan förväxlas med kustbandbiet. Dessa är något mindre och de vita håren i form av fläckar eller band på bakkroppen sitter endast vid basen av ryggplåtarna.

Hane: Längd 7–8 mm. Huvudet har grön metallglans, munskölden är upphöjd och framskjuten med bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är gulvita. Antennerna är mycket långa med mörk ovansida och ofta med gul undersida på alla segmenten. Det yttersta segmentet kan ha mörk undersida, det näst yttersta något förmörkad undersida men alltid med tydlig gul ton. Nacken är jämnt avrundad. Mellankroppen är grönmetallglänsande, mellanryggen har svag mikroskulptur samt är något glänsande med tät punktur. Skutellen har tät och fin punktur. På sidorna av mellanbröstet finns gles, ljust beigefärgad behåring. Efterryggens mellanfält har fina vågor längst ut på sidorna och är småknottrigt på mitten. Kantvalken är helt avrundad. Hjärtformade fältet är glänsande med svag punktur, skåran V-formad i övre halvan. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har fin mikroskulptur och fin och tät punktur på skivan. Punkturen på den avsatta kanten är oftast gles på mitten. Ryggplåtarna har svag och oftast otydlig vit behåring, både i bakkant och vid basen. Bukplåtarna har eller saknar svaga och korta ljusa hårfransar. Benen är nästan helt gula på fotsegmenten och skenbenen, medan låren är svarta i den inre delen. Det yttersta fotsegmentet är brunt. Könsorganens ändlob har inbuktad bakkant.

Ytterst lik hanen av ängsbandbi Halictus tumulorum. Färgen på undersidan av de yttre antennsegmenten är bästa och, bortsett från skillnader i könsorganen, enda säkra skillnaden mellan arterna. För detaljer se ängsbandbiet. Också hanen av stäppbandbi H. leucaheneus liknar hanen av kustbandbi. För skillnader se denna art.
Utbredning
Observationer i  Sverige för kustbandbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Kustbandbiets svenska utbredning omfattar kusttrakter i de sydligaste landskapen upp till Uppland och Bohuslän. Arten är också noterad på Öland och Stora Karlsö (Gotland), det senare fallet gäller troligen en tillfälligt invandrad individ. Förutom de kustnära platserna föreligger också ett fåtal inlandsfynd. Större sammanhängande populationer finns i centrala och östra Skåne samt mellersta Öland där arten lokalt kan bli den dominerande arten bland bandbina. På grund av att arten potentiellt kan sammanblandas med ängsbandbi och en majoritet av det insamlade materialet består av honor, är artens utbredning möjligtvis delvis svårbedömd.

Världsutbredningen är holarktisk och omfattar stora delar av Europa bort igenom Ryssland samt Nordamerika. I Europa och Asien förefaller arten vara ganska lokal och sällsynt medan den i delar av Nordamerika förefaller vara en av de vanligaste vildbiarterna. Kunskapen om artens globala utbredning skall dock bedömas i ljuset av att arten är mycket variabel och uppdelad i ett flertal underarter och former.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Kustbandbi uppträder lokalt på sandiga och grusiga gräsmarker från Bohuslän, Halland och Skåne norrut till Uppland. Arten har pga bestämningssvårighet sammanblandats med den mycket vanliga Halictus tumulorum och har därför förbisetts i viss utsträckning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1600 (400-3200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Kustbandbiet förekommer främst i kustnära, hedartade miljöer, gärna med större ytor blottad sand. Boet grävs ut i sydlänta slänter eller överhäng, alltid i finsand. Uppgifter om förekomst från mer slutna moränområden i inlandet förefaller därför något uppseendeväckande och kan indikera en bredare ekologisk bredd, alternativt felbestämningar. Arten besöker ett flertal blommande örter för pollensamling, såsom sälg Salix caprea, maskrosor Taraxacum, blåmunkar Jasione montana och backtimjan Thymus serpyllum. Liksom hos andra vägbin (Halictidae) övervintrar befruktade honor och uppträder igen under april och maj. En andra flygperiod sker sedan under juli–september då både hanar och honor är aktiva. Arten lever solitärt till skillnad från ängsbandbiet Halictus tumulorum som kan ha ett mindre samhälle med arbetarhonor.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Halictus (bandbin), Art Halictus confusus Smith, 1853 - kustbandbi Synonymer bronsbandbi

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Kustbandbi uppträder lokalt på sandiga och grusiga gräsmarker från Bohuslän, Halland och Skåne norrut till Uppland. Arten har pga bestämningssvårighet sammanblandats med den mycket vanliga Halictus tumulorum och har därför förbisetts i viss utsträckning. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1600 (400-3200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Hona: Längd 6–8 mm. Huvudet är grönmetallglänsande, aningen bredare än högt sett framifrån. Munskölden och pannskölden är glänsande med spridda punkter. Punkturen framför punktögonen är ytterst tät med knappt synliga mellanrum. Antennerna är helmörka. Tinningarna, betraktade rakt uppifrån, smalnar av direkt bakom ögonen. Mellankroppen är också grönmetallglänsande, mellanryggen har svag mikroskulptur över hela ytan och tät och fin punktur samt är glänsande i den bakre delen. Längst fram på mitten av mellanryggen finns en svag mittlinje utan sidoknutor. Skutellen har mikroskulptur och är försedd med tät, fin punktur, mellanrummen är aningen glänsande. Mellanbröstet är knottrigt med svag glans, utan urskiljbara punkter. Mellanbröstets övre runda fält är småknottrigt med försvinnande punktur. Efterryggens mellanfält är försett med vågformig skulptur längst ut på sidorna medan det mot mitten är småknottrigt. Kantvalken är avrundad och matt. Hjärtformade fältet är nästan slätt och något glänsande med tydlig sidolist längst ner på sidorna. Vingmärket är gult med något mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har svag mikroskulptur samt tät och fin punktur, också på den avsatta kanten. Vita, tydliga hårfransar finns i nederkanten av den första och andra ryggplåten. På den andra ryggplåten når hårfransen mer eller mindre över hela ryggplåtens bredd. En svag vit hårfrans finns också vid skivans bas, särskilt på andra ryggplåten. Tredje ryggplåten har en bred vit hårfrans över hela bredden som helt täcker den avsatta kanten, så längre biet är fräscht. Benen är mörka med beigebrun behåring.

Ytterst lik honan av ängsbandbiet H. tumulorum. Arterna skiljs åt genom formen på huvudet och tinningarna samt bredden på den vita hårfransen på tredje ryggplåten. Både huvudform och formen på tinningarna kan vara mycket svårbedömda och kräver referensmaterial eller god erfarenhet. Huvudet hos kustbandbiet är ofta något bredare än långt, hos ängsbandbiet ungefär lika långt som brett. Tinningarna hos kustbandbiet, betraktade rakt uppifrån, smalnar av direkt bakom ögonen. Hos ängsbandbiet är tinningarna något förlängda och smalnar av först en bit bakom ögonen. Formen på tinningarna varierar något mellan individer. Hårfransen på tredje ryggplåten är en säkrare skillnad mellan arterna, men kräver att biet är någorlunda fräscht eftersom håren slits efterhand. Ofta kan man dock ana hårfransens utbredning genom återstående hår. Hos honan av kustbandbi följer hårfransen hela den avsatta kanten, hos honan av ängsbandbi bara den nedersta delen. Honan av kustbandbiet kan också förväxlas med honan av stäppbandbiet H. leucaheneus. Dess hona har en djup mittlinje längst fram på mellanryggen, omgiven av två tydliga sidoknutor. Kustbandbiets mittlinje är svag längst fram på mellanryggen. Också de grönmetallglänsande arterna av smalbin Lasioglossum kan förväxlas med kustbandbiet. Dessa är något mindre och de vita håren i form av fläckar eller band på bakkroppen sitter endast vid basen av ryggplåtarna.

Hane: Längd 7–8 mm. Huvudet har grön metallglans, munskölden är upphöjd och framskjuten med bred gulvit spets. Överläppen och käkarna är gulvita. Antennerna är mycket långa med mörk ovansida och ofta med gul undersida på alla segmenten. Det yttersta segmentet kan ha mörk undersida, det näst yttersta något förmörkad undersida men alltid med tydlig gul ton. Nacken är jämnt avrundad. Mellankroppen är grönmetallglänsande, mellanryggen har svag mikroskulptur samt är något glänsande med tät punktur. Skutellen har tät och fin punktur. På sidorna av mellanbröstet finns gles, ljust beigefärgad behåring. Efterryggens mellanfält har fina vågor längst ut på sidorna och är småknottrigt på mitten. Kantvalken är helt avrundad. Hjärtformade fältet är glänsande med svag punktur, skåran V-formad i övre halvan. Vingmärket är brungult med mörkare kanter. Bakkroppens första till tredje ryggplåt har fin mikroskulptur och fin och tät punktur på skivan. Punkturen på den avsatta kanten är oftast gles på mitten. Ryggplåtarna har svag och oftast otydlig vit behåring, både i bakkant och vid basen. Bukplåtarna har eller saknar svaga och korta ljusa hårfransar. Benen är nästan helt gula på fotsegmenten och skenbenen, medan låren är svarta i den inre delen. Det yttersta fotsegmentet är brunt. Könsorganens ändlob har inbuktad bakkant.

Ytterst lik hanen av ängsbandbi Halictus tumulorum. Färgen på undersidan av de yttre antennsegmenten är bästa och, bortsett från skillnader i könsorganen, enda säkra skillnaden mellan arterna. För detaljer se ängsbandbiet. Också hanen av stäppbandbi H. leucaheneus liknar hanen av kustbandbi. För skillnader se denna art.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Observationer i  Sverige för kustbandbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Kustbandbiets svenska utbredning omfattar kusttrakter i de sydligaste landskapen upp till Uppland och Bohuslän. Arten är också noterad på Öland och Stora Karlsö (Gotland), det senare fallet gäller troligen en tillfälligt invandrad individ. Förutom de kustnära platserna föreligger också ett fåtal inlandsfynd. Större sammanhängande populationer finns i centrala och östra Skåne samt mellersta Öland där arten lokalt kan bli den dominerande arten bland bandbina. På grund av att arten potentiellt kan sammanblandas med ängsbandbi och en majoritet av det insamlade materialet består av honor, är artens utbredning möjligtvis delvis svårbedömd.

Världsutbredningen är holarktisk och omfattar stora delar av Europa bort igenom Ryssland samt Nordamerika. I Europa och Asien förefaller arten vara ganska lokal och sällsynt medan den i delar av Nordamerika förefaller vara en av de vanligaste vildbiarterna. Kunskapen om artens globala utbredning skall dock bedömas i ljuset av att arten är mycket variabel och uppdelad i ett flertal underarter och former.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus confususSmith, 1853 - kustbandbi
    Synonymer
    bronsbandbi

Kustbandbiet förekommer främst i kustnära, hedartade miljöer, gärna med större ytor blottad sand. Boet grävs ut i sydlänta slänter eller överhäng, alltid i finsand. Uppgifter om förekomst från mer slutna moränområden i inlandet förefaller därför något uppseendeväckande och kan indikera en bredare ekologisk bredd, alternativt felbestämningar. Arten besöker ett flertal blommande örter för pollensamling, såsom sälg Salix caprea, maskrosor Taraxacum, blåmunkar Jasione montana och backtimjan Thymus serpyllum. Liksom hos andra vägbin (Halictidae) övervintrar befruktade honor och uppträder igen under april och maj. En andra flygperiod sker sedan under juli–september då både hanar och honor är aktiva. Arten lever solitärt till skillnad från ängsbandbiet Halictus tumulorum som kan ha ett mindre samhälle med arbetarhonor.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Då artens kärnområden utgörs av intensivt störda och blomrika sandmarker i Skåne och på Öland utgör förändringar av markanvändningen på artens förekomstplatser ett hot när detta minskar blomrikedomen och mängden lämpliga boplatser. Igenväxning orsakad av utebliven markstörning i kombination med kväverik nederbörd riskerar också att missgynna arten på sikt. Artens förekomster på militära övningsfält i Skåne hotas av utebliven markstörning som följd av minskad körning med tung trafik och i vissa fall också av minskad övningsaktivitet. I de fall kustbandbi förekommer i sandtäkter innebär återförande av näringsrika jordmassor och trädplantering ett hot.


Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Viss negativ effekt)
Åtgärder för att gynna kustbandbiet innefattar säkerställande av den störningsregim som finns på artens aktuella lokaler. Etablering av ytor med blottad finsand i anslutning till blomrika hedar, ängar eller ruderatmarker kan med fördel göras inom artens förekomstområden. I de fall arten förekommer i täkter bör dessa efterbehandlas med hänsyn till artens miljökrav, något som också gynnar en rad andra hotade och sällsynta sandmarksarter.

Amiet, F., Herrman, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2001. Fauna Helvetica 6. Apidae 3. Halictus, Lasioglossum. Centre suisse de cartographie de la faune, Schweizerische Entomologische Gesellschaft. Neuchatel. 208 pp.

Edwards, R. & Roy, H. (ed.) 2009. Provisional Atlas of the Aculeate Hymenoptera in Great Britain and Ireland: Part 7. Huntingdon: Biological Records Centre.

Norén, L. & Franzén, M. 2009. Gaddsteklar på sandmarker i Blekinge – en inventering av nio lokaler i Olofströms, Ronneby och Sölvesborgs kommuner 2007–2008. Länsstyrelsen i Blekinge län. Rapport 2009:16.

Sörensson, M. 2008. Inventering av solitära bin och rödlistade insekter på Åsumfältet och före detta järnvägsövergången i Everöd/Lyngby sommaren 2007. Kristianstad kommun. Vattenriket i fokus rapport nr 2008:04.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012, Göran Holmström 2018.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Halictinae  
  • Släkte
    Halictus - bandbin 
  • Art
    Halictus confusus, Smith, 1853 - kustbandbi
    Synonymer
    bronsbandbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Niklas Johansson 2012, Göran Holmström 2018.