Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  blomdyrkarbi

Organismgrupp Steklar, Bin Rophites quinquespinosus
Blomdyrkarbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Blomdyrkarbi är en relativt liten art med en kroppslängd på 8–10 mm. Kroppen har kort, ganska gles, gråbeige behåring. Ljusa hårfransar på ryggplåtarnas bakkant ger bakkroppen ett randigt utseende. Honan är luckert behårad i ansiktet med ett stort antal bruna, långspetsade och vid basen kraftiga borst i pannan och på munskölden. Hanen är slankare, har tät vitaktig behåring i ansiktet och antenner med gul fram- och undersida, som mot spetsen är tydligt avsmalnande. Arten är den enda i släktet som påträffats i landet. Den kan skiljas från de två övriga centraleuropeiska arterna med hjälp av borstens placering i ansiktet, punkturen på honans munsköld, samt utformningen av första segmentet på hanens bakfötter (Amiet m.fl. 1999; Pesenko m.fl. 2000).
Utbredning
Länsvis förekomst för blomdyrkarbi Observationer i  Sverige för blomdyrkarbi
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Arten påträffades i Sverige under 1800-talet (ca 1820–1880), möjligen fram till ca 1910-talet (odaterat exemplar i S. Bengtssons samling i Lund). En utförlig genomgång och kritisk granskning av allt museimaterial av arten har gjorts av L.A. Nilsson (2004). På grund av mycket ofullständig etikettering under denna tid är endast de fyndplatser som Thomson (1872) anger, Fågelsång (Lunds k:n) och Ilstorp (Sjöbo k:n), samt två platser som kunnat tolkas från etiketter, Lindholmen (Svedala k:n) och Högestad (Ystad k:n) att betrakta som säkert kända. Det sista spåret av arten i Sverige är således mer än 100 år gammalt. Idag finns inget som tyder på att arten skulle finnas kvar i landet. Arten har således förekommit sparsamt men ändå varit väl etablerad och spridd i Skåne under 1800-talet, för att sedan försvinna någon gång under perioden 1880–1920. Arten har också uppvisat en starkt negativ trend i övriga Västeuropa. Biet har inte påträffats i Danmark sedan 1915 (Madsen & Calabuig 2011) och betraktas också som utdött på Brittiska öarna, där det påträffades senast 1878 (Falk 1991). Utbredningen är i övrigt västpalearktisk, från Frankrike i väster till Altaibergen i Ryssland i öster och söderut till mellersta Italien, Grekland och Turkiet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Sårbar (VU)
Blomdyrkarbiet är känt från ett fåtal lokaler i Skåne under 1800-talet och fanns troligen kvar i trakten av Lund fram till ca 1910. Rationalisering av det skånska jordbruket är sannolikt anledningen till att arten dog ut i landet. Pollenkällor utgörs av bosyska Ballota nigra och andra syskor Stachys. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1880.
Ekologi
I Sverige är arten bara påträffad på södra Skånes sandfält. All övrig kunskap om artens biologi är hämtad från centraleuropeiska källor. Den beskrivs förekomma på torra och varma, lätta jordar, ruderatmark och mager ängsmark. Bon påträffas ofta i smärre aggregationer, som mest ett tjugotal, på torra, glest bevuxna sandiga till leriga ställen. Boet består av en ett par decimeter djup huvudgång med oregelbundet arrangerade, korta sidogångar, vilka slutar med en eller ibland två yngelceller. Dessa ligger alltså relativt grunt i marken på ett djup av 5–15 cm. Flygtiden i Sverige infaller under juli–augusti. Hanarna visar sig något tidigare än honorna. Flygtiden sammanfaller också med högblomningen av artens troligen viktigaste pollenväxter, bosyska Ballota nigra och knölsyska Stachys palustris. Även andra kransblommiga växter utnyttjas som pollenkällor, som den hos oss odlade humlesuga (läkebetonika) Betonica officinalis. De specialiserade borsten i ansiktet hos honan är en anpassning till pollen-samlande på kransblommiga växter, vilka har ståndarknapparna rakt fram i blomman. Honan pressar pannan mot ståndarknapparna och med systematiska huvudrörelser, ackompanjerade av vibrationspulser från flygmusklerna, skrapar hon loss pollen från ståndarknapparna. Pollenet som ansamlats mellan borsten kammas ur med frambenen och överförs till bakbenen. Det transporteras som hos övriga vägbin i huvudsak på bakbenens behåring.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· bosyska
· bosyska
· humlesuga
· humlesuga
· knölsyska
· knölsyska
· kransblommiga
· kransblommiga
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Halictidae (vägbin), Släkte Rophites (blomdyrkarbin), Art Rophites quinquespinosus Spinola, 1808 - blomdyrkarbi Synonymer

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Blomdyrkarbiet är känt från ett fåtal lokaler i Skåne under 1800-talet och fanns troligen kvar i trakten av Lund fram till ca 1910. Rationalisering av det skånska jordbruket är sannolikt anledningen till att arten dog ut i landet. Pollenkällor utgörs av bosyska Ballota nigra och andra syskor Stachys. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1880.
Blomdyrkarbi är en relativt liten art med en kroppslängd på 8–10 mm. Kroppen har kort, ganska gles, gråbeige behåring. Ljusa hårfransar på ryggplåtarnas bakkant ger bakkroppen ett randigt utseende. Honan är luckert behårad i ansiktet med ett stort antal bruna, långspetsade och vid basen kraftiga borst i pannan och på munskölden. Hanen är slankare, har tät vitaktig behåring i ansiktet och antenner med gul fram- och undersida, som mot spetsen är tydligt avsmalnande. Arten är den enda i släktet som påträffats i landet. Den kan skiljas från de två övriga centraleuropeiska arterna med hjälp av borstens placering i ansiktet, punkturen på honans munsköld, samt utformningen av första segmentet på hanens bakfötter (Amiet m.fl. 1999; Pesenko m.fl. 2000).

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för blomdyrkarbi

Länsvis förekomst och status för blomdyrkarbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för blomdyrkarbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten påträffades i Sverige under 1800-talet (ca 1820–1880), möjligen fram till ca 1910-talet (odaterat exemplar i S. Bengtssons samling i Lund). En utförlig genomgång och kritisk granskning av allt museimaterial av arten har gjorts av L.A. Nilsson (2004). På grund av mycket ofullständig etikettering under denna tid är endast de fyndplatser som Thomson (1872) anger, Fågelsång (Lunds k:n) och Ilstorp (Sjöbo k:n), samt två platser som kunnat tolkas från etiketter, Lindholmen (Svedala k:n) och Högestad (Ystad k:n) att betrakta som säkert kända. Det sista spåret av arten i Sverige är således mer än 100 år gammalt. Idag finns inget som tyder på att arten skulle finnas kvar i landet. Arten har således förekommit sparsamt men ändå varit väl etablerad och spridd i Skåne under 1800-talet, för att sedan försvinna någon gång under perioden 1880–1920. Arten har också uppvisat en starkt negativ trend i övriga Västeuropa. Biet har inte påträffats i Danmark sedan 1915 (Madsen & Calabuig 2011) och betraktas också som utdött på Brittiska öarna, där det påträffades senast 1878 (Falk 1991). Utbredningen är i övrigt västpalearktisk, från Frankrike i väster till Altaibergen i Ryssland i öster och söderut till mellersta Italien, Grekland och Turkiet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Rophitinae  
  • Släkte
    Rophites - blomdyrkarbin 
  • Art
    Rophites quinquespinosusSpinola, 1808 - blomdyrkarbi

I Sverige är arten bara påträffad på södra Skånes sandfält. All övrig kunskap om artens biologi är hämtad från centraleuropeiska källor. Den beskrivs förekomma på torra och varma, lätta jordar, ruderatmark och mager ängsmark. Bon påträffas ofta i smärre aggregationer, som mest ett tjugotal, på torra, glest bevuxna sandiga till leriga ställen. Boet består av en ett par decimeter djup huvudgång med oregelbundet arrangerade, korta sidogångar, vilka slutar med en eller ibland två yngelceller. Dessa ligger alltså relativt grunt i marken på ett djup av 5–15 cm. Flygtiden i Sverige infaller under juli–augusti. Hanarna visar sig något tidigare än honorna. Flygtiden sammanfaller också med högblomningen av artens troligen viktigaste pollenväxter, bosyska Ballota nigra och knölsyska Stachys palustris. Även andra kransblommiga växter utnyttjas som pollenkällor, som den hos oss odlade humlesuga (läkebetonika) Betonica officinalis. De specialiserade borsten i ansiktet hos honan är en anpassning till pollen-samlande på kransblommiga växter, vilka har ståndarknapparna rakt fram i blomman. Honan pressar pannan mot ståndarknapparna och med systematiska huvudrörelser, ackompanjerade av vibrationspulser från flygmusklerna, skrapar hon loss pollen från ståndarknapparna. Pollenet som ansamlats mellan borsten kammas ur med frambenen och överförs till bakbenen. Det transporteras som hos övriga vägbin i huvudsak på bakbenens behåring.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Exploaterad miljö, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· bosyska - Ballota nigra (Viktig)
· humlesuga - Betonica officinalis (Har betydelse)
· knölsyska - Stachys palustris (Viktig)
· kransblommiga - Lamiaceae (Viktig)
Rationalisering av jordbruket, enskifte och laga skifte under 1800-talet, det successiva avskaffandet av trädesbruket och ängsbruket, samt borttagande av öppna diken samtidigt med en omfattande täckdikning under 1800-talets sista hälft, minskade blomrikedomen kraftigt (Emanuelsson 2002). Sannolikt minskade blomdyrkarbiets livsmiljö starkt redan då och vidare under 1900-talets första decennier. Den omfattande giftspridningen med herbicider under efterkrigstiden, (inte bara på åkermark utan även i gårdsmiljöer) har utan tvivel slagit särskilt hårt mot flera specialiserade blomberoende arter i jordbrukslandskapet, möjligen också mot denna art, om den då har funnits kvar. Bosyska och flera andra kransblommiga växter visar sig vara känsliga för ogräsmedel. Som en följd av generös gödselanvändning har de flesta sandiga trädesåkrarna omvandlats till högproduktiva spannmålsåkrar.

Påverkan
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
Blomdyrkarbiet har troligen sedan länge dött ut i Sverige och inga åtgärder för bevarande av befintliga bestånd är aktuella. Det är också mindre sannolikt att spontan spridning kommer att inträffa. Däremot bör man överväga möjligheten att inleda ett program för att försöka återetablera arten. Det kräver dock att lämpliga restaureringsinsatser av blomrikedom och boplatser först kommer till stånd på flera av de skånska sandfältslokalerna. Ett par av de äldre kända lokalerna, främst Ilstorp, samt ytterligare några i Revingefältets närhet bedöms som optimala för restaurering (Nilsson 2006). De hyser fortfarande naturliga bestånd av bosyska och lämpliga förutsättningar för att etablera boområden. Bestånden av bosyska skulle enkelt kunna ökas genom insådd eller rotskott (Nilsson 2004). Dessa åtgärder skulle samtidigt starkt gynna flera andra biarter och kan därför motiveras oavsett om blomdyrkarbi återintroduceras. Stödplantering av värdväxten skulle också innebära en chans att öka beståndsstorleken hos någon eventuellt kvarvarande population av biet, i fall bedömningen att arten dött ut skulle vara felaktig. Intresset för ekologisk odling har ökat och det underlättar för att skapa mer blomrika kantzoner och därmed ökad konnektivitet i landskapet. Dessutom kommer sannolikt klimatet bli alltmer gynnsamt för värmeälskande arter som denna och förutsättningar för en lyckad återetablering förbättras. Arten finns nu närmast i södra Polen (Pesenko m.fl. 2000), varifrån en överföring av parade honor skulle kunna göras.
Olyckligtvis inträffade i modern tid ett stort missförstånd om artens utbredning i Sverige. På en förfrågan till Naturhistoriska Riksmuséet förväxlades Lindholmen, en av Thomsons klassiska lokaler i Skåne, med Lindholmen i Uppland. Att blomdyrkarbi förekommer upp till Stockholm eller i Uppland har därefter felaktigt upprepats i litteraturen (bl.a. Ebmer & Schwammberger 1986, Ebmer 1988, Douwes m.fl. 1997). Uppgiften i Svensson m.fl. (1990) ”sist rapporterad av Ebmer & Schwammberger (1986)” tolkades sedan som en aktuell förekomst i AB-län i Gärdenfors (2000). Arten har i Sverige bara anträffats i mellersta Skåne.

Amiet, F., Hermann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2001. Apidae 3. Fauna Helvetica 6: 1-208.

Blüthgen, P. 1961. Neues und Wissenwertes über mitteleuropäische Aculeaten und Goldwespen IV. Nachrichtenblatt der Bayerischen Entomologen 10: 29-31, 35-39, 67-69.

Ebmer, A.W. 1988. Kritische Liste der nicht-parasitischen Halictidae Österreichs mit Berücksichtigung aller mitteleuropäischen Arten (Insecta: Hymenoptera: Apoidea: Halictidae). Linzer Biologische Beiträge 20: 527-711.

Ebmer, A.W. & Schwammberger K.-H. 1986. Die Bienengattung Rophites Spinola 1808 (Insecta: Hymenoptera: Apoidea: Halictidae: Dufoureinae). Illustrierte Bestimmungstabellen. Senckenbergiana Biologica 66: 271-304.

Emanuelsson, U. 2002. De skånska kulturlandskapet.

Falk, S. 1991. A review of the scarce and threatened bees, wasps and ants of Great Britain. Research and Survey in Nature Conservation 35: 1-344.

Gärdenfors, U. (red.) 2000. Rödlistade arter i Sverige 2000. ArtDatabanken, Uppsala.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2011. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 4: Halictidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 79: 85-114.

Nilsson, L.A. 2004. Artfakta från Svenska Vildbiprojektet. Rophites quinquespinosus Spinola 1808:72, blomdyrkarbi. ArtDatabanken, Uppsala.

Nilsson, L.A. 2006. Fakta på blomdyrkarbi Rophites quinquespinosus samt inventering av arten i Skåne 2006. Rapport till Länsstyrelsen i Uppsala län. EkoBi Natur AB.

Pesenko, Y.A., Banaszak, J., Radchenko, V.G. & Cierzniak, T. 2000. Bees of the family Halictidae (excluding Sphecodes) of Poland: taxonomy, ecology, bionomics. Wydawnictwo Uczelniane, Bydgoszcz.

Stöckhert, E. 1922. Über die Lebensweise von Rhophites 5-spinosus Spin. (Hym. Apid.). Deutsche Entomologische Zeitschrift 1922: 381-392.

Svensson, B.G., Erlandsson, S. & Janzon, L.-Å. 1990. Catalogus Insectorum Sueciae. Hymenoptera, Apoidea. 2. Andrenidae and Halictidae. Entomologisk Tidskrift 111: 47-52.

Thomson, C.G. 1870. XVI. Öfversigt af de i Sverige funna arter af Hylaeus, Halictus, Colletes och Rhophites. S. 305-316. I: Thomson C.G. (red.). Opuscula Entomologica, Part 2. Ohlsson, Lund.

Thomson, C.G. 1872. Hymenoptera Scandinaviae. II. (Apis Lin.). Berling, Lundae. 286 s.

Westrich, P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I-II. 2nd ed. Ulmer, Stuttgart.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L.A. Nilsson & B. Cederberg 2013. Rev. Björn Cederberg 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Halictidae - vägbin 
  • Underfamilj
    Rophitinae  
  • Släkte
    Rophites - blomdyrkarbin 
  • Art
    Rophites quinquespinosus, Spinola, 1808 - blomdyrkarbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L.A. Nilsson & B. Cederberg 2013. Rev. Björn Cederberg 2015.