Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  svartpälsbi

Organismgrupp Steklar, Bin Anthophora retusa
Svartpälsbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Pälsbin påminner mycket om humlor (arbetare) i storlek och uppträdande. De är dock mer snabbflygande och ger ett mer kompakt intryck. Vid närmare påseende ser man också att huvudet är relativt bredare, ansiktets nedre del framskjutande och honorna har täthåriga bakskenben (inte utplattade med blank utsida och långa kanthår som humlearbetare). Hanarna har gul/vit teckning på ansiktsplåtarna, vilket aldrig humlehanar har. Sugsnabeln är i utfällt läge nästan lika lång som kroppen i övrigt. Svartpälsbi har en kroppslängd på 13-15 mm. Honan är helt svart, utom på bakbenen som har tydligt avvikande, orangeröd behåring för pollensamling (scopa). Hanen har ljust brun päls på huvud, mellankropp och första tergiten. Resten av bakkroppen är svart. Ansiktet har i nederdelen utbredda gula fält längs ögonmarginalen upp till i höjd med antennfästena, munsköld (clypeus), överläpp (labrum) och på antennskaftens framsida. I regel är munsköldens hela basala del svart. Mellanbenen har en iögonenfallande behåring med täta svarta hårborstar på metatarsens fram och bakkant och mörk kloled som avviker mot den mellanliggande ljusa delen av tarsen. Hanen av svartpälsbi kan skiljas från vårpälsbihanen Anthophora plumipes genom avsaknaden av långa penselhår på mellanbenens tarser. Teckningen används för att signalera till honor med under uppvaktningen. Honan av svartpälsbi kan förväxlas med andra arter av pälsbin. Hos vårpälsbi A. plumipes förekommer honor i en gråsvart form som är mycket lika svartpälsbiet i fält, men är större, 14-16 mm och ger ett mer robust intryck. De har längre och yvigare kroppsbehåring - inte till synes avklippt, svarta sporrar på bakskenbenen - inte gulbrunasamt något gulaktigt genomskinliga bakkanter på bakkroppens ryggsegment - inte svarta som svartpälsbi (måste ses med lupp på infångade bin). Även honor av dånpälsbi A. furcata är närmast helsvarta men mindre, 10-12 mm, och har rödaktig behåring på yttersta bakkroppssspetsen. Av humlorna är det främst arbetare av vallhumla Bombus subterraneus som kan utgöra en förväxlingsrisk. Arten kan bestämmas med Scheuchl (2000) och Douwes m fl (1998) eller med äldre litteratur som Aurivillius (1903) och Jörgensen (1921).
Utbredning
Länsvis förekomst för svartpälsbi Observationer i  Sverige för svartpälsbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Artens svenska förekomst är genom åren känd från drygt 100 lokaler spridda över 12 län. Nordgränsen för de kända lokalerna går genom södra Värmlands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län. Den nordligaste kända lokalen (i Sverige och Västeuropa) är Björklinge, 18 km norr om Uppsala. Inga registreringar finns för Halland, Bohuslän och Dalsland. Utbredningens tyngdpunkt ligger i sydöstra och östra delarna av landet. Svartpälsbiet har genomgått en av de mest drastiska tillbakagångarna som under senare halvan av 1900-talet inträffat bland biarter på det svenska fastlandet. Efter att ha varit belagt, ofta flerstädes, från Uppsala, Västmanlands, Värmlands, Stockholms, Örebro, Östergötlands, Västra Götalands, Jönköpings och Skåne län dog biet ut i till synes hela detta område (cirka tre fjärdedelar av den då kända utbredningen i Sverige) och något av en krasch verkar ha inträffat på 1950- och 60-talet. Säkra observationer av arten i landet mellan 1980 och 2005 gjordes endast från fyra län: Blekinge län (2 lokaler), Kalmar län (fastlandet 2 lokaler och Öland 9 lokaler) och Gotlands län (7 lokaler). I dessa län har arten även konstaterats efter år 2005. Antalet bobyggande honor i Blekinge är okänt, men är troligen litet. På fastlandet i Kalmar län fanns år 2006 sammanlagt ca 40 bobyggande honor på två lokaler (Vassmolösa och Furudal) samt eventuellt en liten population i Vimmerby. Nedgången på två av lokalerna, Vassmolösa och Furudal i Kalmar kommun beräknas till 90% respektive 70% sett till antalet bobyggande honor mellan 2001 och 2006 (Nilsson 2006). Populationerna på Öland har gått mycket starkt tillbaka, endast en tredjedel av de gamla lokalerna hade förekomst av svartpälsbi under inventeringen 2006. Det sammanlagda antalet bobyggande honor som noterades vid inventeringarna 2006 uppgår till kanske 25 stycken på fem lokaler. Som ett exempel kan nämnas att populationen på Gårdby sandstäpp har minskat med 95% sedan år 2000 (Nilsson 2006). Slutsatsen på basis av data är att tillbakagången på Öland är mycket dramatisk. Samtidigt finns för flera öländska lokaler observationer av ett totalt mycket litet antal (1-2) individer mellan olika år. Exempel är Algutsrums kyrka, Aledal och Lindby tall. Det stöder tolkningen från uppgiften om antalet boceller, d.v.s. att antalet avkomma per hona hos arten är litet samt därmed att ökning i populationsstorlek endast kan ske långsamt. Man kan därför anta att stora populationer som regel är gamla. En indikation på tillbakagång i längre perspektiv är att artens kleptoparasit, sorgbiet Melecta luctuosa klassas som utdöd i Sverige och den sista svenska observationen gjordes 1971 på Öland. På Gotland noterades knappt fyrtio bobyggande honor på sex olika lokaler. En av lokalerna, Väskinde, toppade 2006 med mer än 30 bobyggande honor. Mörkertalet på Gotland är dock större än i övriga provinser och det finns förhoppningar om att antalet svartpälsbin på ön är större än vad inventeringarna visat. Från och med 2007 skedde dock ett trendbrott när arten kunde återfinnas i Stockholms län. På den nya lokalen i Stockholms län hittades totalt 12 honor sågs på tre dellokaler varav två är potentiella boplatser. Fram till 2013 har antalet kända lokaler stadigt ökat i Mälarregionen (Södermanlands, Stockholms och Uppsala län) till mellan nära 30. Under 2000-talet har arten rapporterats från drygt 30 lokaler på Gotland, ett tiotal på Öland, ca fem på fastlandet i Kalmar län, två i Blekinge, samt en i Västergötland (Karlsborgs fästning). Arten är inte känd från Norge eller Finland men däremot från Danmark (Jörgensen 1921, Madsen & Calabuig 2012 ) och Estland (Söderman et al. 2003). Utbredningen sträcker sig i övrigt från sydöstra England (några få aktuella lokaler) över stora delar av Västeuropa.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Svartpälsbi har minskat kraftigt i hela sitt utbredningsområde från Skåne till Uppland under den senaste 50-årsperioden. Aktuella populationer finns kvar i Blekinge, Småland, på Öland och Gotland, samt Uppland (AB och C län) och i Västergötland där den nyligen är återfunnen. Det intensiva eftersöket av arten har givit bättre kunskap om artens status och fler kända lokaler men detta behöver inte tolkas som en faktisk spridning av arten. Antalet lokalområden i landet skattas till 80 (40-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 480 (240-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).
Ekologi
Lokalerna visar att artens livsmiljö i Sverige utgörs av torra och varma blomrika antropogena marker, exempelvis åker- och ängslandskap och ruderatmiljöer på lätt jord med en förkärlek för sandiga-grusiga ställen. Arten finns ofta i exponerade sydvända vägslänter, täkter, skjutbanor, motorbanor eller sluttningar i stadsmiljö med extensivt brukade eller hävdade blomrika ytor. Det är därför viktigt att dessa områdens biologiska värden uppmärksammas så att områdena nyttjas på ett för arten fördelaktigt sätt. Särskilt värt att nämna är att arten tidigare även haft starka förekomster i extensivt nyttjade stadsmiljöer. Lokalerna har utgjorts av blomrika sandiga avlagringar lämpliga för boplatser. Svartpälsbiet har en relativt ansenlig tunglängd, cirka 12 mm. Det gör att arten kan konkurrera även med relativt långtungade humlor om nektar i djupa rörformiga blommor. Arten är polylektisk, dvs den samlar pollen från mer än en växtfamilj. Växtfamiljer med flest rapporterade blombesök är strävbladiga växter, ärtväxter och kransblommiga växter. Slutsatsen är att dessa tre växtfamiljer med arter i släktena blåeldar Echium, oxtungor Anchusa, vallörter Symphytum, vedlar Oxytropis, vickrar Vicia, harris Cytisus, getväpplingar Anthyllis och vialer Lathyrus samt plisterarter Lamium utgör den huvudsakliga och avgörande näringsresursen för den svenska förekomsten av svartpälsbi. På nästan alla lokaler där parningsflygning setts har hanar i snabb flykt patrullerat blommande bestånd av nektarväxter. I kortare eller längre perioder avbryts dagligen patrulleringen för nektarsök. På tre lokaler har man dessutom sett patrullering bedrivas intensivt över respektive populations välavgränsade boområde. Hanarna flyger då fram och tillbaka tätt över marken samtidigt med trafiken av inkommande och utflygande honor. I de tre fallen har populationerna i fråga uppvisat relativt stora och täta bokolonier som anlagts inom samma väldefinierade markavsnitt år efter år. För många arter tycks 600 meter vara ett maximalt flygavstånd, men flygavstånden har visat sig vara storleksrelaterade; stora bin flyger längre sträckor och har ett större hemområde än små bin (van Nieuwstadt & Iraheta 1996, Gathmann & Tscharnke 1999). Ett förväntat största födosöksavstånd för ett bi av svartpälsbiets storlek skulle vara ca 400 meter men det kan inte uteslutas att det kan röra sig om betydligt mer.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· getväpplingar
· getväpplingar
· klovedlar
· klovedlar
· kransblommiga
· kransblommiga
· kvastginster
· kvastginster
· oxtungor
· oxtungor
· plistrar
· plistrar
· snokörter
· snokörter
· strävbladiga
· strävbladiga
· vallörter
· vallörter
· vialer
· vialer
· vickrar
· vickrar
· ärtväxter
· ärtväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Anthophora (pälsbin), Art Anthophora retusa (Linnaeus, 1758) - svartpälsbi Synonymer Apis retusa Linnaeus, 1758

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(i,ii,iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Svartpälsbi har minskat kraftigt i hela sitt utbredningsområde från Skåne till Uppland under den senaste 50-årsperioden. Aktuella populationer finns kvar i Blekinge, Småland, på Öland och Gotland, samt Uppland (AB och C län) och i Västergötland där den nyligen är återfunnen. Det intensiva eftersöket av arten har givit bättre kunskap om artens status och fler kända lokaler men detta behöver inte tolkas som en faktisk spridning av arten. Antalet lokalområden i landet skattas till 80 (40-100). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 480 (240-600) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(i,ii,iii,iv,v)).

Åtgärdsprogram Fastställt
Pälsbin påminner mycket om humlor (arbetare) i storlek och uppträdande. De är dock mer snabbflygande och ger ett mer kompakt intryck. Vid närmare påseende ser man också att huvudet är relativt bredare, ansiktets nedre del framskjutande och honorna har täthåriga bakskenben (inte utplattade med blank utsida och långa kanthår som humlearbetare). Hanarna har gul/vit teckning på ansiktsplåtarna, vilket aldrig humlehanar har. Sugsnabeln är i utfällt läge nästan lika lång som kroppen i övrigt. Svartpälsbi har en kroppslängd på 13-15 mm. Honan är helt svart, utom på bakbenen som har tydligt avvikande, orangeröd behåring för pollensamling (scopa). Hanen har ljust brun päls på huvud, mellankropp och första tergiten. Resten av bakkroppen är svart. Ansiktet har i nederdelen utbredda gula fält längs ögonmarginalen upp till i höjd med antennfästena, munsköld (clypeus), överläpp (labrum) och på antennskaftens framsida. I regel är munsköldens hela basala del svart. Mellanbenen har en iögonenfallande behåring med täta svarta hårborstar på metatarsens fram och bakkant och mörk kloled som avviker mot den mellanliggande ljusa delen av tarsen. Hanen av svartpälsbi kan skiljas från vårpälsbihanen Anthophora plumipes genom avsaknaden av långa penselhår på mellanbenens tarser. Teckningen används för att signalera till honor med under uppvaktningen. Honan av svartpälsbi kan förväxlas med andra arter av pälsbin. Hos vårpälsbi A. plumipes förekommer honor i en gråsvart form som är mycket lika svartpälsbiet i fält, men är större, 14-16 mm och ger ett mer robust intryck. De har längre och yvigare kroppsbehåring - inte till synes avklippt, svarta sporrar på bakskenbenen - inte gulbrunasamt något gulaktigt genomskinliga bakkanter på bakkroppens ryggsegment - inte svarta som svartpälsbi (måste ses med lupp på infångade bin). Även honor av dånpälsbi A. furcata är närmast helsvarta men mindre, 10-12 mm, och har rödaktig behåring på yttersta bakkroppssspetsen. Av humlorna är det främst arbetare av vallhumla Bombus subterraneus som kan utgöra en förväxlingsrisk. Arten kan bestämmas med Scheuchl (2000) och Douwes m fl (1998) eller med äldre litteratur som Aurivillius (1903) och Jörgensen (1921).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för svartpälsbi

Länsvis förekomst och status för svartpälsbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för svartpälsbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Artens svenska förekomst är genom åren känd från drygt 100 lokaler spridda över 12 län. Nordgränsen för de kända lokalerna går genom södra Värmlands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län. Den nordligaste kända lokalen (i Sverige och Västeuropa) är Björklinge, 18 km norr om Uppsala. Inga registreringar finns för Halland, Bohuslän och Dalsland. Utbredningens tyngdpunkt ligger i sydöstra och östra delarna av landet. Svartpälsbiet har genomgått en av de mest drastiska tillbakagångarna som under senare halvan av 1900-talet inträffat bland biarter på det svenska fastlandet. Efter att ha varit belagt, ofta flerstädes, från Uppsala, Västmanlands, Värmlands, Stockholms, Örebro, Östergötlands, Västra Götalands, Jönköpings och Skåne län dog biet ut i till synes hela detta område (cirka tre fjärdedelar av den då kända utbredningen i Sverige) och något av en krasch verkar ha inträffat på 1950- och 60-talet. Säkra observationer av arten i landet mellan 1980 och 2005 gjordes endast från fyra län: Blekinge län (2 lokaler), Kalmar län (fastlandet 2 lokaler och Öland 9 lokaler) och Gotlands län (7 lokaler). I dessa län har arten även konstaterats efter år 2005. Antalet bobyggande honor i Blekinge är okänt, men är troligen litet. På fastlandet i Kalmar län fanns år 2006 sammanlagt ca 40 bobyggande honor på två lokaler (Vassmolösa och Furudal) samt eventuellt en liten population i Vimmerby. Nedgången på två av lokalerna, Vassmolösa och Furudal i Kalmar kommun beräknas till 90% respektive 70% sett till antalet bobyggande honor mellan 2001 och 2006 (Nilsson 2006). Populationerna på Öland har gått mycket starkt tillbaka, endast en tredjedel av de gamla lokalerna hade förekomst av svartpälsbi under inventeringen 2006. Det sammanlagda antalet bobyggande honor som noterades vid inventeringarna 2006 uppgår till kanske 25 stycken på fem lokaler. Som ett exempel kan nämnas att populationen på Gårdby sandstäpp har minskat med 95% sedan år 2000 (Nilsson 2006). Slutsatsen på basis av data är att tillbakagången på Öland är mycket dramatisk. Samtidigt finns för flera öländska lokaler observationer av ett totalt mycket litet antal (1-2) individer mellan olika år. Exempel är Algutsrums kyrka, Aledal och Lindby tall. Det stöder tolkningen från uppgiften om antalet boceller, d.v.s. att antalet avkomma per hona hos arten är litet samt därmed att ökning i populationsstorlek endast kan ske långsamt. Man kan därför anta att stora populationer som regel är gamla. En indikation på tillbakagång i längre perspektiv är att artens kleptoparasit, sorgbiet Melecta luctuosa klassas som utdöd i Sverige och den sista svenska observationen gjordes 1971 på Öland. På Gotland noterades knappt fyrtio bobyggande honor på sex olika lokaler. En av lokalerna, Väskinde, toppade 2006 med mer än 30 bobyggande honor. Mörkertalet på Gotland är dock större än i övriga provinser och det finns förhoppningar om att antalet svartpälsbin på ön är större än vad inventeringarna visat. Från och med 2007 skedde dock ett trendbrott när arten kunde återfinnas i Stockholms län. På den nya lokalen i Stockholms län hittades totalt 12 honor sågs på tre dellokaler varav två är potentiella boplatser. Fram till 2013 har antalet kända lokaler stadigt ökat i Mälarregionen (Södermanlands, Stockholms och Uppsala län) till mellan nära 30. Under 2000-talet har arten rapporterats från drygt 30 lokaler på Gotland, ett tiotal på Öland, ca fem på fastlandet i Kalmar län, två i Blekinge, samt en i Västergötland (Karlsborgs fästning). Arten är inte känd från Norge eller Finland men däremot från Danmark (Jörgensen 1921, Madsen & Calabuig 2012 ) och Estland (Söderman et al. 2003). Utbredningen sträcker sig i övrigt från sydöstra England (några få aktuella lokaler) över stora delar av Västeuropa.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Anthophora - pälsbin 
  • Art
    Anthophora retusa(Linnaeus, 1758) - svartpälsbi
    Synonymer
    Apis retusa Linnaeus, 1758

Lokalerna visar att artens livsmiljö i Sverige utgörs av torra och varma blomrika antropogena marker, exempelvis åker- och ängslandskap och ruderatmiljöer på lätt jord med en förkärlek för sandiga-grusiga ställen. Arten finns ofta i exponerade sydvända vägslänter, täkter, skjutbanor, motorbanor eller sluttningar i stadsmiljö med extensivt brukade eller hävdade blomrika ytor. Det är därför viktigt att dessa områdens biologiska värden uppmärksammas så att områdena nyttjas på ett för arten fördelaktigt sätt. Särskilt värt att nämna är att arten tidigare även haft starka förekomster i extensivt nyttjade stadsmiljöer. Lokalerna har utgjorts av blomrika sandiga avlagringar lämpliga för boplatser. Svartpälsbiet har en relativt ansenlig tunglängd, cirka 12 mm. Det gör att arten kan konkurrera även med relativt långtungade humlor om nektar i djupa rörformiga blommor. Arten är polylektisk, dvs den samlar pollen från mer än en växtfamilj. Växtfamiljer med flest rapporterade blombesök är strävbladiga växter, ärtväxter och kransblommiga växter. Slutsatsen är att dessa tre växtfamiljer med arter i släktena blåeldar Echium, oxtungor Anchusa, vallörter Symphytum, vedlar Oxytropis, vickrar Vicia, harris Cytisus, getväpplingar Anthyllis och vialer Lathyrus samt plisterarter Lamium utgör den huvudsakliga och avgörande näringsresursen för den svenska förekomsten av svartpälsbi. På nästan alla lokaler där parningsflygning setts har hanar i snabb flykt patrullerat blommande bestånd av nektarväxter. I kortare eller längre perioder avbryts dagligen patrulleringen för nektarsök. På tre lokaler har man dessutom sett patrullering bedrivas intensivt över respektive populations välavgränsade boområde. Hanarna flyger då fram och tillbaka tätt över marken samtidigt med trafiken av inkommande och utflygande honor. I de tre fallen har populationerna i fråga uppvisat relativt stora och täta bokolonier som anlagts inom samma väldefinierade markavsnitt år efter år. För många arter tycks 600 meter vara ett maximalt flygavstånd, men flygavstånden har visat sig vara storleksrelaterade; stora bin flyger längre sträckor och har ett större hemområde än små bin (van Nieuwstadt & Iraheta 1996, Gathmann & Tscharnke 1999). Ett förväntat största födosöksavstånd för ett bi av svartpälsbiets storlek skulle vara ca 400 meter men det kan inte uteslutas att det kan röra sig om betydligt mer.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Exploaterad miljö

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· getväpplingar - Anthyllis (Har betydelse)
· klovedlar - Oxytropis (Har betydelse)
· kransblommiga - Lamiaceae (Viktig)
· kvastginster - Cytisus (Har betydelse)
· oxtungor - Anchusa (Har betydelse)
· plistrar - Lamium (Har betydelse)
· snokörter - Echium (Har betydelse)
· strävbladiga - Boraginaceae (Viktig)
· vallörter - Symphytum (Har betydelse)
· vialer - Lathyrus (Har betydelse)
· vickrar - Vicia (Har betydelse)
· ärtväxter - Fabaceae (Viktig)
Några av de bästa vildbilokalerna i landet finns på militära övningsområden. De har i regel inte en skötselplan där hänsyn tagits till behovet att gynna vildbin eller andra insekter. Den normala aktiviteten med tung trafik, bränder eller sprängning har dock skapat markblottor som gett goda förutsättningar för just markboende vildbin och gynnat deras näringsväxter. Den här typen av ganska hårdhänt markbehandling är något som till viss del bör tas efter även i en del naturreservat. När ett militärt övningsområde, eller andra områden med kontinuerlig och påtaglig störning avvecklas, är det viktigt att den fortsatta skötseln motverkar igenväxning så att förutsättningarna för vildbin och andra organismer knutna till sandmarker inte försvinner. Det är mycket viktigt att lokalkunskap finns innan åtgärder utförs på en svartpälsbilokal. Risken är annars att en välmenande aktion i stället utraderar hela populationen som ibland kan ha sina bon på en mycket liten yta. Endast några få av lokalerna för svartpälsbi ligger inom skyddade områden. En av lokalerna i Blekinge, Tallets gamla sandtag i Jämjö, ingår i Häljarums naturreservat. Gårdby sandstäpp är Natura 2000-område men boområdet ligger i anslutning till en markväg alldeles utanför området. Det är dock troligt att bina använder sandstäppen som födosöksområde. Hela södra Öland tillhör världsarvet Södra Ölands odlingslandskap.

Påverkan
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Stor negativ effekt)
  • Igenplantering (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
För svartpälsbi finns ett artinriktat åtgärdsprogram för denna art där rekommenderade åtgärder och deras föreslagna finansering närmare redogörs för. I förekomstområden där det är ont om näringsväxter för svartpälsbi bör dessa gynnas, t.ex. genom att frön från dessa sprids på lämpliga platser. Några växtarter som är viktiga för svartpälsbi och som trivs på sandmarker är blåeld Echium vulgare, oxtunga Anchusa officinalis, vallörter Symphytum, fältvedel Oxytropis campestris, vickerarter Vicia, harris Cytisus scoparius, getväppling Anthyllis vulneraria och plisterarter Lamium. I stället för utsådd kan istället markberedning genomföras vilket aktiverar fröbanken. En fördel med detta är att växter som finns på lokalen gynnas. Ett annat sätt är att plantera bestånd av t.ex. vallört. Om fältskiktet växt igen med gräsarter kan det vara lämpligt att pinnharva marken så att mineraljorden kommer fram. Detta ökar mängden möjliga platser för bobyggande vildbin. Generellt sätt är vildbin mycket snabba på att utnyttja nya boområden och förhoppningsvis gäller detta även svartpälsbi. Markberedningen bör ske i mars och det är viktigt att en lokalkunnig biolog är med och instruerar var åtgärderna sätts in. Särskilt viktigt är detta på lokaler som förutom svartpälsbi hyser många andra rödlistade arter. Alla lokaler följs upp i samband med att åtgärder vidtas och sedan utvärderas. Förutom förekomstuppgifter kan övervakningen omfatta populationsstatus, viktiga utnyttjade näringskällor och detaljerade uppgifter på var bon finns.

Åtgärdsprogram Fastställt

Alfken, J.D. 1913. Die Bienenfauna von Bremen. Abhandlung der Naturwissenschaftlichen Verein zu Bremen 22: 1-220.

Aurivillius, C. 1903. Steklar. Hymenoptera. 1. Gaddsteklar. Aculeata. Första Familjen. Bin. Apidae. Svensk Insektsfauna 13: 1-90.

Binot, M., Bless, R., Boye, P., Gruttke, H. & Pretscher, P. 1998. Rote Liste gefährdeter Tiere Deutschlands. Schriftenreihe für Landschattspflege und Naturschutz 55: 1-129.

Burger, F. 2005. Rote Liste Wildbienen. Freistaat Sachsen Landesamt für Umwelt und Geologie, Dresden.

Burger, F. & Winter, R. 2001. Kommentierte Checkliste der Wildbienen Thüringens (Hymenoptera, Apidae). Check-Listen Thüringer Insekten und Spinnenthiere 9:17-57.

Cederberg, B. 2006. Inventering av humlepälsbi (Anthophora plagiata) 2005. Opubl. rapport till lst Hallands län(12 s.). Björntjänst – Naturvårdskonsult, Uppsala.

Douwes, P., Hall, R., Hansson, C. & Sandhall, Å. 1998. Inskter. En fälthandbok. Interpublishing, Stockholm

Edwards, R. & Broad, G. (eds.) 2006. Provisional Atlas of the Aculeate Hymenoptera in Great Britain and Ireland: Part 6. Huntingdon: Biological Records Centre.

Erlandsson, S. 1975. Notiser om svenska apiders utbredning. Entomologen 4 (1): 19-23

Falk S. 1991. A review of the scarce and threatened bees, wasps and ants of Great Britain. Research and Survey in Nature Conservation 35: 1-344.

Friese, H. 1897. Die Bienen Europa’s (Apidae europaeae) III. Solitäre Apiden. Genus Podalirius. Friedländer & Sohn, Berlin.

Friese, H. 1923. Die europäischen Bienen (Apidae): Das Leben und Wirken unserer Blumenwespen: Eine Darstellung der Lebensweise unserer wilden wie gesellig lebenden Bienen nach eigenen Untersuchungen für Naturfreunde, Lehrer und Zoologen. De Gruyter & Co. Berlin u. Leipzig.

Gathmann, A. & Tscharnke, T. 1999. Landschafts-bewertung mit Bienen und Wespen in nisthilfen: Artenspektrum, Interaktionen und Bestimmungsschlüssel. Naturschutz und Landschaftspflege Baden-Würtenberg, 73, 277-305.

Jörgensen, L. 1921. Bier. Danmarks Fauna 25: 1-264.

Kullingsjö, O. 2006. Inventering av svartpälsbi på Gotland. Opubl. rapport (5 s.), Länsstyrelsen i Örebro län.

Linkowski, W.I., Cederberg, B. & Nilsson, L.A. 2004. Vildbin och fragmentering. Svenska Vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU, & Avdelningen för växtekologi, Uppsala Univeritet.

Linkowski, W., Pettersson, M.W., Cederberg, B. & Nilsson, L.A. 2004. Nyskapande av livsmiljöer och aktiv spridning av vildbin. Svenska Vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU, & Avdelningen för växtekologi, Uppsala Univeritet.

Lundblad, O. 1911. Nya lokaler för insekter. Ent. Tidskr. 32: 208-211.

Lyneborg, L. 1965. Tovinger IV. Danmarks Fauna 70: 1-179.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2012. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 5: Apidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 80: 7-52.

Naturvårdsverket 2007. Åtgärdsprogram för svartpälsbi 2007-2011. Rapport 5743.

Nielsen, J.C. 1902. Biologiske studier over danske enlige bier og deres snyltere. Videnskaplige Meddelelser fra Naturhistorisk Forening i Köbenhavn 1901-1902: 75-106.

Nieuwstadt, M.G.L. van & Iraheta, C.E.R. 1996. Relation between size and foraging range in stingless bees (Apidae, Meliponinae). Apidologie 27, 219-228.

Nilsson, J. & Cederberg, B. 2007. Svartpälsbi Anthophora retusa återfunnet i Uppland. Fauna och Flora 102(2): 24-27.

Nilsson, L.A. 2006. Inventering av svartpälsbi Anthophora retusa i Blekinge och Kalmar län 2006. Opublicerad rapport till länsstyrelsen i Örebro län. EkoBi Natur i Uppsala AB.

Norén, L. 2006. Inventering av Anthophora retusa (L.) i AB-län 2006. Opubl. rapport (1 s.), Länsstyrelsen i Örebro län.

Pape, T. 1987. The Sarcophagidae of Fennoscandia and Denmark. Fauna Ent. Scand. 19: 1-203.

Paxton, R.J., Thoren, P.A., Tengö, J., Estoup, A. & Pamilo, P. 1996. Mating structure and nestmate in a communal bee, Andrena jacobi (Hymenoptera, Andrenidae), using microsatellites. Molecular Ecology 5, 511-519.

Peeters, T.M.J., Raemakers I.P. & Smit J. 1999. Voorlopige atlas van de Nederlandse bijen. European Invertebrate Survey – Nederland, Leiden.

Scheuchl, E. 2000. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. I: Anthophoridae. 2a uppl. Preisinger, Landshut.

Schmid-Egger, C., Risch, S. & Niehuis, D. 1995. Die Wildbienen und Wespen von Rheinland-Pfalz (Hymenoptera, Aculeata). Fauna und Flora in Rheinland-Pfalz. Zeitschrift für Naturschutz. Beiheft 16: 1-296.

Smissen, J. van der 2001. Die Wildbienen und Wespen Schleswig-Holsteins - Rote Liste II: 45-83. Landesamt für Natur und Umwelt des Landes Schleswig-Holstein. Flintbek.

Stoeckhert, F.K. 1933. Die Bienen Frankens (Hym. Apid.). Eine ökologischtiergeographische Untersuchung. Beihefte der Deutsche Entomologische Zeitschrift 1932: 1-294.

Svensson, B.G. 2005. Svart pälsbi, Anthophora retusa; - rapport från eftersök på gamla fyndlokaler i Närke och Östergötland 7-9 juni 2005. Opubl. rapport (9 s.), Länsstyrelsen i Örebro län.

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiainen ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Sörensson, M. 2006. Sandtäkter som värdefulla insektsmiljöer: ett exempel från Trelleborg med tre för Skandinavien nya solitärbin (Hymenoptera: Apoidea). Ent. Tidskr. 127:117-134.

Thomson, C.G. 1872. Hymenoptera Scandinaviae. II. (Apis Lin.). Berling, Lundae.

Thomson, C.G. 1878. Hymenoptera Scandinaviae V. Pteromalus (Svederus) continuatio. Ohlsson, Lundae.

Warncke, K. 1981. Die Bienen des Klagenfurter Beckens (Hymenoptera, Apidae). Carinthia II 171/93: 275-348.

Westrich, P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I-II. 2a uppl. Ulmer, Stuttgart. 9

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2010. Rev. Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Anthophora - pälsbin 
  • Art
    Anthophora retusa, (Linnaeus, 1758) - svartpälsbi
    Synonymer
    Apis retusa Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: L. Anders Nilsson & Björn Cederberg 2010. Rev. Björn Cederberg 2013.