Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  vialgökbi

Organismgrupp Steklar, Bin Nomada villosa
Vialgökbi Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Längd 10–12 mm. Huvud och mellankropp är svarta med röda teckningar. Antennerna är röda med förmörkad ovansida och antennskaft, benen är röda med svarta teckningar vid basen av mellan- och baklåren. Bakkroppen är roströd med stora gula, rundade sidofläckar på ryggplåt 2, små gula fläckar på ryggplåt 3–4 och gula tvärband på plåt 5–6. Honan har två vita hårfläckar på efterryggen.

En förväxlingsart är strimgökbi Nomada striata som också har tvärt avskuren käkspets. Arterna skiljs säkrast på att skutellknölarna hos vialgökbi är spetsigare, separerade med en tydlig fördjupning och når över mellanryggens plan, medan skutellen hos strimgökbi i profil är tillplattad upptill och ligger i linje med mellanryggen. Punkturen på skutellen hos vialgökbi är tätare och jämnare, medan punkturen hos strimgökbi är ojämn med blanka fält mellan punkterna, särskilt upptill på knölarna. Honan hos strimgökbi har utbredda röda fält på hjässan längs ögonkanten, ibland sammanflytande runt punktögontriangeln och fyra breda röda längsgående band på ryggskölden, medan vialgökbi har svart hjässa och otydliga, smala röda band. 
Utbredning
Länsvis förekomst för vialgökbi Observationer i  Sverige för vialgökbi
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Arten är utbredd i Syd- och Mellansverige norrut till Värmland och Gästrikland. Den saknas på Gotland och är inte rapporterad från Öland sedan 1987, Skåne sedan 1943 och Bohuslän sedan 1800-talet och har bedömts som troligen utgången från dessa landskap. Vialgökbi saknas i Finland och betraktas som mycket sällsynt i Norge med endast två kända fynduppgifter. Från Danmark har nyligen några äldre museiexemplar upptäckts (Madsen & Calabuig 2012), men arten är inte påträffad sedan 1926. Utbredningen omfattar i övrigt Mellaneuropa och arten anses vara sällsynt eller mycket sällsynt i flertalet länder. Arten bedöms dock ha stabila förekomster och livskraftiga populationer i Sverige. 
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Vialgökbi är spridd i Götaland och Svealand. Det finns inga aktuella lokaler i Skåne, Bohuslän eller norr om Mälaren där artern till synes gått tillbaka. Den är boparasit hos vialsandbi Andrena lathyri. Den påträffas ofta i måttligt igenvuxna, lundlika biotoper med mycket gökärt. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 900 (300-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Vialgökbi förekommer på hagmarker, naturbeten och slåtterängar, i skogsbryn, vägkanter, gläntor och hyggen på lundartad skogsmark, ofta i mosaikartade landskap. Vialgökbi är boparasit på vialsandbi Andrena lathyri som är specialiserad på pollen från ärtväxter, företrädesvis gökärt Lathyrus linifolius och vårärt L. vernus. Vialgökbi nektarsöker ofta på dessa arter, men också på maskros Taraxacum och andra tillgängliga födokällor. Flygtiden omfattar maj och juni. 
Landskapstyper
Skog
Skog
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Trädbärande gräsmark
Trädbärande gräsmark
Lövskog
Lövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Levande djur
Levande djur
· vialsandbi
· vialsandbi
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Nomada (gökbin), Art Nomada villosa Thomson, 1870 - vialgökbi Synonymer hårgökbi

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Vialgökbi är spridd i Götaland och Svealand. Det finns inga aktuella lokaler i Skåne, Bohuslän eller norr om Mälaren där artern till synes gått tillbaka. Den är boparasit hos vialsandbi Andrena lathyri. Den påträffas ofta i måttligt igenvuxna, lundlika biotoper med mycket gökärt. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 900 (300-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Nära hotad (NT). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Livskraftig (LC).
Längd 10–12 mm. Huvud och mellankropp är svarta med röda teckningar. Antennerna är röda med förmörkad ovansida och antennskaft, benen är röda med svarta teckningar vid basen av mellan- och baklåren. Bakkroppen är roströd med stora gula, rundade sidofläckar på ryggplåt 2, små gula fläckar på ryggplåt 3–4 och gula tvärband på plåt 5–6. Honan har två vita hårfläckar på efterryggen.

En förväxlingsart är strimgökbi Nomada striata som också har tvärt avskuren käkspets. Arterna skiljs säkrast på att skutellknölarna hos vialgökbi är spetsigare, separerade med en tydlig fördjupning och når över mellanryggens plan, medan skutellen hos strimgökbi i profil är tillplattad upptill och ligger i linje med mellanryggen. Punkturen på skutellen hos vialgökbi är tätare och jämnare, medan punkturen hos strimgökbi är ojämn med blanka fält mellan punkterna, särskilt upptill på knölarna. Honan hos strimgökbi har utbredda röda fält på hjässan längs ögonkanten, ibland sammanflytande runt punktögontriangeln och fyra breda röda längsgående band på ryggskölden, medan vialgökbi har svart hjässa och otydliga, smala röda band. 

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för vialgökbi

Länsvis förekomst och status för vialgökbi baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för vialgökbi

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten är utbredd i Syd- och Mellansverige norrut till Värmland och Gästrikland. Den saknas på Gotland och är inte rapporterad från Öland sedan 1987, Skåne sedan 1943 och Bohuslän sedan 1800-talet och har bedömts som troligen utgången från dessa landskap. Vialgökbi saknas i Finland och betraktas som mycket sällsynt i Norge med endast två kända fynduppgifter. Från Danmark har nyligen några äldre museiexemplar upptäckts (Madsen & Calabuig 2012), men arten är inte påträffad sedan 1926. Utbredningen omfattar i övrigt Mellaneuropa och arten anses vara sällsynt eller mycket sällsynt i flertalet länder. Arten bedöms dock ha stabila förekomster och livskraftiga populationer i Sverige. 
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Nomadinae  
  • Släkte
    Nomada - gökbin 
  • Art
    Nomada villosaThomson, 1870 - vialgökbi
    Synonymer
    hårgökbi

Vialgökbi förekommer på hagmarker, naturbeten och slåtterängar, i skogsbryn, vägkanter, gläntor och hyggen på lundartad skogsmark, ofta i mosaikartade landskap. Vialgökbi är boparasit på vialsandbi Andrena lathyri som är specialiserad på pollen från ärtväxter, företrädesvis gökärt Lathyrus linifolius och vårärt L. vernus. Vialgökbi nektarsöker ofta på dessa arter, men också på maskros Taraxacum och andra tillgängliga födokällor. Flygtiden omfattar maj och juni. 

Ekologisk grupp: Kleptoparasit, Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Jordbrukslandskap

Biotoper där arten kan förekomma: Trädbärande gräsmark, Lövskog, Ädellövskog

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· vialsandbi - Andrena lathyri (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)

Amiet, F., Herrmann, M., Müller, A. & Neumeyer, R. 2007. Apidae 5. Fauna Helvetica 20: 1-356.

Madsen, H.B. & Calabuig, I. 2012. Kommenteret checkliste over Danmarks bier - Del 5: Apidae (Hymenoptera, Apoidea). Ent. Meddr 80: 7-52.

Scheuchl, E. 2000. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. Band 1. Schlüssel der Gattungen und der Arten der familie Anthophoridae. 2:a upplagan, Velden.

Westrich P. 1990. Die Bienen Baden-Württembergs I-II. Ulmer, Stuttgart. 972 s.

Ødegaard, F. 2014. Belgvepsebie Nomada villosa. Arter på nett. http://data.artsdatabanken.no/pages/139499.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2018.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Nomadinae  
  • Släkte
    Nomada - gökbin 
  • Art
    Nomada villosa, Thomson, 1870 - vialgökbi
    Synonymer
    hårgökbi
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2018.