Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sandhumla

Organismgrupp Steklar, Bin Bombus veteranus
Sandhumla Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Sandhumlan är en relativt småvuxen art med karakteristisk färgteckning. Kroppslängden hos drottningar är 16–19 mm. Pälsen är beigegrå–grå med ett svarthårigt parti på mellankroppens ryggsida mellan vingfästena, ett ”interalarband”. Bakkroppen är grårandig, vilket förstärks av smala band av svart behåring centralt på bakkroppssegmenten (tergit 3–5). Arten påminner mycket om den ljusa färgformen av haghumla Bombus sylvarum vilken dock oftast har ett tydligt svart band på tredje bakkroppssegmentet och därefter tegelröd behåring på de sista segmenten. Sandhumlan kan i fält också p.g.a. färgteckningen förväxlas med blekta exemplar av klöverhumla B. distinguendus och möjligen ljusa hanar av vallhumla B. subterraneus. Dessa båda arter är dock mer storvuxna och har sammetsartad, kort, tät päls som hos den förstnämnda arten normalt är brungul. Detaljbilder på genitalier m.m. finns i Løken (1973).
Utbredning
Länsvis förekomst för sandhumla Observationer i  Sverige för sandhumla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Sandhumlan har sedan länge varit känd huvudsakligen från kust- och strandnära lokaler i södra delen landet, från Kristianstadstrakten till Göteborg med de flesta fynduppgifterna från västra Skåne och Halland. Från år 2000 och framåt har arten specifikt eftersökts på de äldre kända lokalerna, men inte kunnat påträffas. Sista belägget för arten i Zoologiska museets samlingar i Lund är från 1950-talet. Efter detta finns inga säkra belägg av arten i Sydsverige. År 2003 kunde dock arten återupptäckas i Sverige men nu vid Kukkulaforsen i Tornedalen (av förf.), inte helt oväntat eftersom artens utbredning i Finland sträcker sig långt norrut längs Bottenviken. De nordligaste fynden på finska sidan av Tornedalen är gjorda i Kolari, lite norr om Pajala, samt i Rovaniemi (A. Pekkarinen opubl.). Tornedalen och Norrbottens kustland är mycket sporadiskt undersökt beträffande humlefaunan, men fyndet får tolkas som en del av den expansion av utbredningsområdet som skett under senare tid i Finland. Det stöds också av senare fynd av arten (2009 i Luleå, Kallax; 2012 i Nedertorneå och Pajala). Den sydsvenska utbredningen har däremot gått mycket starkt tillbaka under andra halvan av 1900-talet och får anses som mycket nära ett totalt utdöende eller helt utdöd. En liknande negativ trend för arten har noterats i övriga Västeuropas kusttrakter och arten är rödlistad i flera länder. Artens världsutbredning sträcker sig i övrigt från Danmark (norra Jylland) söderut till Alperna och från engelska kanalen och Bretagne genom Centraleuropa till Kazakstan och västra Mongoliet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Arten har under senare delen av 1900-talet sannolikt försvunnit från hela sitt tidigare utbredningsområde i Sydsverige. Den har under flera år eftersökts utan att kunna påträffas i sitt forna förekomstområde Skåne, Småland, Halland och Västergötland. Däremot påträffades den i Tornedalen 2003, vilket sannolikt är resultatet av att arten expanderat i Finland och nyligen kunnat nå in över gränsen. Arten har därefter påträffats på några nya kustnära lokaler i Norrbotten. Den nordliga populationen är sannolikt fortfarande mycket liten. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (100-1000). Arten är sannolikt utdöd i Sydsverige, men nyligen etablerad i Tornedalen. Populationen är sannolikt nu mycket liten och instabil. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 25000 (8800-170000) km² och förekomstarean (AOO) till 160 (20-200) km². Populationen är ökande. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Ekologi
Sandhumlan påträffas företrädesvis i blomrika strandnära miljöer som havsstrandängar och betade insjöstrandängar och längs vattendrag, både i brynmiljöer och öppna habitat. Som de flesta humlearter utnyttjar sandhumlan ett brett spektrum av näringsväxter. Några näringsväxter som dock är särskilt attraktiva som pollenkällor är strandveronika Veronica longifolia och vitklöver Trifolium repens. Arten kan ha ganska lång flygsäsong, åtminstone till mitten av september (i Skåne), varvid höstblommande fibblor som flockfibbla Hieracium umbellatum m.fl. utnyttjas av hanar och arbetare. Boet anläggs huvudsakligen ovanjordiskt i vinterbon av sork eller under ansamlingar av fjolårsgräs, mossa och liknande. Arbetarna uppges också aktivt bygga på boet genom att dra ihop gräs och mossa för att förbättra isoleringen (Hagen 1994). De normalt relativt individfattiga bona har också påträffats under markytan i övergivna smågnagarbon.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Urban miljö
Urban miljö
Havsstrand
Havsstrand
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Bombus (humlor), Art Bombus veteranus (Fabricius, 1793) - sandhumla Synonymer Apis veterana Fabricius, 1793

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Arten har under senare delen av 1900-talet sannolikt försvunnit från hela sitt tidigare utbredningsområde i Sydsverige. Den har under flera år eftersökts utan att kunna påträffas i sitt forna förekomstområde Skåne, Småland, Halland och Västergötland. Däremot påträffades den i Tornedalen 2003, vilket sannolikt är resultatet av att arten expanderat i Finland och nyligen kunnat nå in över gränsen. Arten har därefter påträffats på några nya kustnära lokaler i Norrbotten. Den nordliga populationen är sannolikt fortfarande mycket liten. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (100-1000). Arten är sannolikt utdöd i Sydsverige, men nyligen etablerad i Tornedalen. Populationen är sannolikt nu mycket liten och instabil. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 25000 (8800-170000) km² och förekomstarean (AOO) till 160 (20-200) km². Populationen är ökande. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Antalet individer bedöms vara lägre än gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (D1).
Sandhumlan är en relativt småvuxen art med karakteristisk färgteckning. Kroppslängden hos drottningar är 16–19 mm. Pälsen är beigegrå–grå med ett svarthårigt parti på mellankroppens ryggsida mellan vingfästena, ett ”interalarband”. Bakkroppen är grårandig, vilket förstärks av smala band av svart behåring centralt på bakkroppssegmenten (tergit 3–5). Arten påminner mycket om den ljusa färgformen av haghumla Bombus sylvarum vilken dock oftast har ett tydligt svart band på tredje bakkroppssegmentet och därefter tegelröd behåring på de sista segmenten. Sandhumlan kan i fält också p.g.a. färgteckningen förväxlas med blekta exemplar av klöverhumla B. distinguendus och möjligen ljusa hanar av vallhumla B. subterraneus. Dessa båda arter är dock mer storvuxna och har sammetsartad, kort, tät päls som hos den förstnämnda arten normalt är brungul. Detaljbilder på genitalier m.m. finns i Løken (1973).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för sandhumla

Länsvis förekomst och status för sandhumla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sandhumla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Sandhumlan har sedan länge varit känd huvudsakligen från kust- och strandnära lokaler i södra delen landet, från Kristianstadstrakten till Göteborg med de flesta fynduppgifterna från västra Skåne och Halland. Från år 2000 och framåt har arten specifikt eftersökts på de äldre kända lokalerna, men inte kunnat påträffas. Sista belägget för arten i Zoologiska museets samlingar i Lund är från 1950-talet. Efter detta finns inga säkra belägg av arten i Sydsverige. År 2003 kunde dock arten återupptäckas i Sverige men nu vid Kukkulaforsen i Tornedalen (av förf.), inte helt oväntat eftersom artens utbredning i Finland sträcker sig långt norrut längs Bottenviken. De nordligaste fynden på finska sidan av Tornedalen är gjorda i Kolari, lite norr om Pajala, samt i Rovaniemi (A. Pekkarinen opubl.). Tornedalen och Norrbottens kustland är mycket sporadiskt undersökt beträffande humlefaunan, men fyndet får tolkas som en del av den expansion av utbredningsområdet som skett under senare tid i Finland. Det stöds också av senare fynd av arten (2009 i Luleå, Kallax; 2012 i Nedertorneå och Pajala). Den sydsvenska utbredningen har däremot gått mycket starkt tillbaka under andra halvan av 1900-talet och får anses som mycket nära ett totalt utdöende eller helt utdöd. En liknande negativ trend för arten har noterats i övriga Västeuropas kusttrakter och arten är rödlistad i flera länder. Artens världsutbredning sträcker sig i övrigt från Danmark (norra Jylland) söderut till Alperna och från engelska kanalen och Bretagne genom Centraleuropa till Kazakstan och västra Mongoliet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus veteranus(Fabricius, 1793) - sandhumla
    Synonymer
    Apis veterana Fabricius, 1793

Sandhumlan påträffas företrädesvis i blomrika strandnära miljöer som havsstrandängar och betade insjöstrandängar och längs vattendrag, både i brynmiljöer och öppna habitat. Som de flesta humlearter utnyttjar sandhumlan ett brett spektrum av näringsväxter. Några näringsväxter som dock är särskilt attraktiva som pollenkällor är strandveronika Veronica longifolia och vitklöver Trifolium repens. Arten kan ha ganska lång flygsäsong, åtminstone till mitten av september (i Skåne), varvid höstblommande fibblor som flockfibbla Hieracium umbellatum m.fl. utnyttjas av hanar och arbetare. Boet anläggs huvudsakligen ovanjordiskt i vinterbon av sork eller under ansamlingar av fjolårsgräs, mossa och liknande. Arbetarna uppges också aktivt bygga på boet genom att dra ihop gräs och mossa för att förbättra isoleringen (Hagen 1994). De normalt relativt individfattiga bona har också påträffats under markytan i övergivna smågnagarbon.

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Landskapstyper där arten kan förekomma: Urban miljö, Havsstrand

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Biotoper där arten kan förekomma: Buskmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Dagens hotbild i den sydliga delen av utbredningen domineras sannolikt av effekter av en alltför liten och gles population, i den mån populationen alls finns kvar. Orsaken till populationsnedgången finns förmodligen att spåra i den förändrade markanvändningen i Sydvästsverige. Den omfattande utdikningen av odlingsbygdens våtmarker under 1900-talets förra hälft medförde en minskning av artens habitat. Det fortsatt intensiva utnyttjandet av åkermarken med hårdgödsling och kemisk ogräsbekämpning har inneburit att huvuddelen av artens habitat omvandlats till "biologiska öknar”. Sandhumlan har visat en klar benägenhet att söka föda mycket lokalt och har med stor sannolikhet drabbats av borttagandet av strukturer som dikesrenar och insprängda småbiotoper av ängskaraktär, vilket ytterligare utarmat möjligheterna för arten att överleva. Hårt bete som ofta förekommer idag på de begränsade naturbetena minskar blomtillgången kraftigt och är därför inte en gynnsam skötselåtgärd för blombesökande insekter. Många av dessa naturbeten var tidigare specifikt utnyttjade av sandhumlan. Exploatering av den skånska och halländska kuststräckan med stads- och fritidsbebyggelse har också minskat artens livsutrymme, liksom de omfattande läplanteringarna med bergtall m.m. Storleken av den nordliga populationen och dess utbredning är för närvarande inte känd. Situationen på den finska sidan av Bottenviken är också otillräckligt undersökt, varför det är svårt att göra en god bedömning av hotbilden. Kontakten med den större finska populationen gör dock att risken för försvinnande avsevärt begränsas. Så länge strandmiljöerna och odlingslandskapet i Tornedalen kan behålla sin karaktär är det troligt att det inte finns några överhängande hot annat än risken som alltid finns för små populationer att dö ut. Senaste årens fynd på nya lokaler antyder också att arten sprider sig söderut längs den svenska Norrlandskusten.


Påverkan
  • Intensifierat jordbruk (Stor negativ effekt)
  • Bekämpningsmedel (Stor negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
Ett forsatt eftersök av sandhumlan i Skåne och Halland är den mest trängande åtgärden för att få en uppfattning om artens nuvarande status i Sydsverige. Även riktat eftersök i Tornedalen och längs Bottenvikskusten är viktigt för att få en uppfattning om artens utbredning i norr. Restaureringsåtgärder av tidigare blomrika marker är ett av de viktigaste naturvårdsmålen för att bryta utarmningstrenden för biologisk mångfald och är en allmän åtgärd som skulle gynna humlefaunan. Det är också en nödvändig åtgärd för att en återetablering av sandhumlan ska kunna bli framgångsrik. Kreatursbete med måttligt eller lågt betestryck av strandnära naturbeten och strandängar är viktigt för att inte minska örtrikedomen och blomtillgången under högsommaren. Insådd av vitklöver i vallodlingar och gräsmattor innebär en ökad näringsbas för flera humlearter, däribland denna.

Amiet, F. 1996. Hymenoptera, Apidae, 1. Teil. Insecta Helvetica 12.

Cederberg, B. 2003. Humla till heders - veteran återfunnen. FaZett 16(2): 17-19.

Elfving, R. 1960. Die Hummeln und Scharotzerhummeln Finnlands. Fauna Fennica 10. 43 p.

Hagen, E. von 1994. Hummeln – bestimmen, ansielden, vermehren, schützen. Naturbuch Verlag. Augsburg.

Holmström, G. 2002. Skånska humlor. FaZett 15(2): 24–33.

Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees (Hymenoptera, Apidae). Norsk Ent. Tidskr. 20: 1–218.

Pekkarinen, A., Teräs, I., Viramo, J. & Paatela, J. 1981. Distribution of bumblebees (Hymenoptera, Apidae: Bombus and Psithyrus) in eastern Fennoscandia). Notulae Entomol. 61: 71–89.

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiainen ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Westrich, P. 1989. Die Wildbienen Baden-Württembergs. Spezieller Teil. Eugen Ulmer, Stuttgart, p. 589.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2003. Rev. Björn Cederberg 2013.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus veteranus, (Fabricius, 1793) - sandhumla
    Synonymer
    Apis veterana Fabricius, 1793
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2003. Rev. Björn Cederberg 2013.