Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  Cadulus subfusiformis

Organismgrupp Blötdjur, Tandsnäckor Cadulus subfusiformis
  Blötdjur, Tandsnäckor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En liten tandsnäcka, vars spolformade och något böjda skal blir högst 2,6 mm långt. Skalet är matt vitt och lite halvgenomskinligt. Det har störst diameter på mitten och avsmalnar mot båda öppningarna. Den smalaste skalöppningen, apikalöppningen, är ungefär cirkelrund och endast aningen mindre än den lite bredare så kallade oralöppningen, vilken är snett avskuren och därför aningen oval. Artens ovansida (den konkava) är jämnt konkav, i regel utan någon antydan till konvexitet i mittregionen Ett par andra nordiska arter tillhörande samma släkte, vilka dock närmast är kända från västra Norge, är C. propinquus och C. jeffreysi. Dessa två arter är också tydligt tjockare på mitten än C. subfusiformis och har en antydan till konvexitet längs mitten av den annars konkava ovansidan. De har även tydligt mindre apikal- än oralöppning. C. propinquus, som förekommer nedom ca 180 meter, blir upp till 3 mm bred och är drygt tre gånger så lång som bred. C. jeffreysi förekommer nedom ca 74 meter, blir upp till 3,2 mm lång och är drygt fyra gånger längre än den är bred.
Utbredning
Länsvis förekomst för Cadulus subfusiformis Observationer i  Sverige för Cadulus subfusiformis
Svensk förekomst
Möjligen nationellt utdöd
Arten förekommer i Skagerrak och var tidigare mycket allmän i Kosterrännan. Längs Norges kust är den utbredd upp till västra Finnmark. Den är vidare känd från Färöarna och Shetland och går söderut via Biscaya in i Medelhavet. I västra Atlanten är arten känd från Davis Strait, så den förekommer sannolikt även vid Island. I svenska vatten var arten åtminstone under 1960- och 1970-talen mycket allmän, då den kunde erhållas i flera hundra exemplar vid djupare drag med slädredskap i Kosterområdet. Vid mitten av 1970-talet började fångsterna dock minska kraftigt och sedan dess är det tveksamt om något enda levande exemplar har påträffats. Det är oklart huruvida artens stora numerär under 1960- och början av 1970-talen var en tillfällighet, ty i Jägerskölds undersökningar från 1920- och 1930-talen finns inga exemplar alls redovisade. Det finns dock anledning att tro att den sållningsteknik som då användes var otillräcklig för så små arter, även om något enstaka exemplar borde ha påträffats om arten var vanligt förekommande. Sars nämner emellertid redan 1878 artens förekomst i den närliggande Oslofjorden, så sannolikt var den redan tidigt allmän i Kosterområdet. Försvinnandet under 1970-talets andra hälft är således synnerligen anmärkningsvärt. Även andra snäckor, av vilka somliga var vanliga, tycks ha försvunnit helt från mjukare djupbottnar i norra Bohuslän. C. subfusiformis förefaller vara helt försvunnen från svenska vatten, men eftersom undersökningarna av Skagerraks djupare delar är begränsade, finns möjligen små populationer av arten kvar.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Akut hotad (CR)
En liten tandsnäcka som blir högst 2,6 mm lång. Snäckan lever på mjuka bottnar mellan ca 74 och 1200 meters djup. Dess biologi är till stora delar okänd, Arten förekommer i Skagerrak och var tidigare mycket allmän i Kosterrännan. Längs Norges kust är den utbredd upp till västra Finnmark. I svenska vatten var arten åtminstone under 1960- och 1970-talen mycket allmän, då den kunde erhållas i flera hundra exemplar vid djupare drag med slädredskap i Kosterområdet. Vid mitten av 1970-talet började fångsterna dock minska kraftigt och sedan dess är det tveksamt om något enda levande exemplar har påträffats. C. subfusiformis förefaller vara helt försvunnen från svenska vatten, men eftersom undersökningarna av Skagerraks djupare delar är begränsade, finns möjligen arten kvar därute. Spridda fynd i Norge, där den klassades som LC 2007. Inga fynd från Svenska artprojektets marina inventering, men metodiken inom undersökningen var inte optimal för denna art. Möjligen kan arten vara nationellt utdöd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Snäckan lever på mjuka bottnar mellan ca 74 och 1200 meters djup. Dess biologi är till stora delar okänd, men på 1990-talet gjordes några observationer av hur gameterna lämnar djuret från material upphämtat i Trondheimsfjorden. Arten är skildkönad. Såväl spermier som ägg lämnar djuren via den främre mantelöppningen. Äggen skickas ut individuellt och sitter inte ihop i en sträng. Observatören noterade 1-18 mogna ägg i ovariet hos olika honor.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Scaphopoda (tandsnäckor), Ordning Gadilida, Familj Gadilidae, Släkte Cadulus, Art Cadulus subfusiformis (M. Sars, 1865) Synonymer

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Akut hotad (CR)

Dokumentation En liten tandsnäcka som blir högst 2,6 mm lång. Snäckan lever på mjuka bottnar mellan ca 74 och 1200 meters djup. Dess biologi är till stora delar okänd, Arten förekommer i Skagerrak och var tidigare mycket allmän i Kosterrännan. Längs Norges kust är den utbredd upp till västra Finnmark. I svenska vatten var arten åtminstone under 1960- och 1970-talen mycket allmän, då den kunde erhållas i flera hundra exemplar vid djupare drag med slädredskap i Kosterområdet. Vid mitten av 1970-talet började fångsterna dock minska kraftigt och sedan dess är det tveksamt om något enda levande exemplar har påträffats. C. subfusiformis förefaller vara helt försvunnen från svenska vatten, men eftersom undersökningarna av Skagerraks djupare delar är begränsade, finns möjligen arten kvar därute. Spridda fynd i Norge, där den klassades som LC 2007. Inga fynd från Svenska artprojektets marina inventering, men metodiken inom undersökningen var inte optimal för denna art. Möjligen kan arten vara nationellt utdöd. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
En liten tandsnäcka, vars spolformade och något böjda skal blir högst 2,6 mm långt. Skalet är matt vitt och lite halvgenomskinligt. Det har störst diameter på mitten och avsmalnar mot båda öppningarna. Den smalaste skalöppningen, apikalöppningen, är ungefär cirkelrund och endast aningen mindre än den lite bredare så kallade oralöppningen, vilken är snett avskuren och därför aningen oval. Artens ovansida (den konkava) är jämnt konkav, i regel utan någon antydan till konvexitet i mittregionen Ett par andra nordiska arter tillhörande samma släkte, vilka dock närmast är kända från västra Norge, är C. propinquus och C. jeffreysi. Dessa två arter är också tydligt tjockare på mitten än C. subfusiformis och har en antydan till konvexitet längs mitten av den annars konkava ovansidan. De har även tydligt mindre apikal- än oralöppning. C. propinquus, som förekommer nedom ca 180 meter, blir upp till 3 mm bred och är drygt tre gånger så lång som bred. C. jeffreysi förekommer nedom ca 74 meter, blir upp till 3,2 mm lång och är drygt fyra gånger längre än den är bred.

Svensk förekomst Möjligen nationellt utdöd
Länsvis förekomst för Cadulus subfusiformis

Länsvis förekomst och status för baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för Cadulus subfusiformis

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten förekommer i Skagerrak och var tidigare mycket allmän i Kosterrännan. Längs Norges kust är den utbredd upp till västra Finnmark. Den är vidare känd från Färöarna och Shetland och går söderut via Biscaya in i Medelhavet. I västra Atlanten är arten känd från Davis Strait, så den förekommer sannolikt även vid Island. I svenska vatten var arten åtminstone under 1960- och 1970-talen mycket allmän, då den kunde erhållas i flera hundra exemplar vid djupare drag med slädredskap i Kosterområdet. Vid mitten av 1970-talet började fångsterna dock minska kraftigt och sedan dess är det tveksamt om något enda levande exemplar har påträffats. Det är oklart huruvida artens stora numerär under 1960- och början av 1970-talen var en tillfällighet, ty i Jägerskölds undersökningar från 1920- och 1930-talen finns inga exemplar alls redovisade. Det finns dock anledning att tro att den sållningsteknik som då användes var otillräcklig för så små arter, även om något enstaka exemplar borde ha påträffats om arten var vanligt förekommande. Sars nämner emellertid redan 1878 artens förekomst i den närliggande Oslofjorden, så sannolikt var den redan tidigt allmän i Kosterområdet. Försvinnandet under 1970-talets andra hälft är således synnerligen anmärkningsvärt. Även andra snäckor, av vilka somliga var vanliga, tycks ha försvunnit helt från mjukare djupbottnar i norra Bohuslän. C. subfusiformis förefaller vara helt försvunnen från svenska vatten, men eftersom undersökningarna av Skagerraks djupare delar är begränsade, finns möjligen små populationer av arten kvar.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Scaphopoda - tandsnäckor 
  • Ordning
    Gadilida  
  • Familj
    Gadilidae  
  • Släkte
    Cadulus  
  • Art
    Cadulus subfusiformis(M. Sars, 1865)

Snäckan lever på mjuka bottnar mellan ca 74 och 1200 meters djup. Dess biologi är till stora delar okänd, men på 1990-talet gjordes några observationer av hur gameterna lämnar djuret från material upphämtat i Trondheimsfjorden. Arten är skildkönad. Såväl spermier som ägg lämnar djuren via den främre mantelöppningen. Äggen skickas ut individuellt och sitter inte ihop i en sträng. Observatören noterade 1-18 mogna ägg i ovariet hos olika honor.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Vad som ligger bakom artens starka tillbakagång - eller möjligen totala försvinnande - i våra hav är obekant. Det tycks dock hänga samman med någon störning som inte bara slog ut denna art utan nästan ett helt litet ekosystem på djupare mjukbottnar i norra Bohuslän, d.v.s. på de enda någotsånär djupa marina lokalerna utmed vår kust. Samtidigt försvann nämligen i djupområdet runt 170 meter ett karaktäristiskt bälte rikt på flera arter av stora foraminiferer med tillhörande fauna. Foraminiferbältet bestod av många arter, men karaktäriserades främst av några riktigt stora och typiska arter som t.ex. Rhabdammina discreta, R. inaequalis, enstaka R. abyssorum, Pseudowebbinella goesi, Crithionina granum samt Saccammina sphaerica. Ingen av dessa arter tycks sedan dess ha återkommit, åtminstone inte i tidigare numerär. Några arter tycks dock ha klarat sig någotsånär väl i grundare avsnitt (ca 70–90 m) av Kosterområdets allra nordligaste delar, framförallt i Singlefjorden, men C. subfusiformis tycks ej höra till dessa.
Då orsaken till artens kraftiga tillbakagång, eller rentav dess försvinnande från svenska vatten är okänd, är det svårt att föreslå relevanta åtgärder.
Etymologi: Släktnamnet Cadulus härrör från det latinska ordet cadus, som betyder tunna, fat, drittel och är kombinerat med diminutivsuffixet –ulus; sub-, Lat., ”nedom, nästan”; fusiformis, Lat., ”spolformad”. Synonymer: Siphonodentalium subfusiformis (M. Sars, 1865), Helonyx subfusiformis var. abyssicola (Monterosato, 1875) samt Helonyx abyssicola (Monterosato, 1878).

Brattegard, T. & Holthe, T. (eds.) 1997. Distribution of marine benthic macro-organisms in Norway. Research Report for DN 1997–1. Directorate for Nature Management.

Jägerskiöld, L. A. 1971. A Survey of the Marine Benthonic Macro-Fauna Along the Swedish West Coast 1921–1938. Acta Reg. Soc. Scient. Litt. Goth. Zoologica 6. Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället, Göteborg.

Muus, B. J. 1959. Skallus, søtænder, blæksprutter. Danmarks Fauna Bd. 65.

Poppe, G. & Goto, Y. 1993. European Seashells. Vol II. (Scaphopoda, Bivalvia, Cephalopoda). Verlag Christa Hemmen.

Sars, G. O. 1878. Bidrag til kundskaben om Norges arktiske fauna. I. Mollusca regionis arcticae Norvegiae.

Oversigt over de i Norges arktiske region forekommende bløddyr. Brøgger, Oslo.

Steiner, G. 1993. Spawning behaviour of Pulsellum lofotensis (M. Sars) and Cadulus subfusiformis (M. Sars) (Scaphopoda, Mollusca). Sarsia 78: 31–33.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans G. Hansson 2004. © ArtDatabanken, SLU 2005.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Mollusca - blötdjur 
  • Klass
    Scaphopoda - tandsnäckor 
  • Ordning
    Gadilida  
  • Familj
    Gadilidae  
  • Släkte
    Cadulus  
  • Art
    Cadulus subfusiformis, (M. Sars, 1865)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Hans G. Hansson 2004. © ArtDatabanken, SLU 2005.