Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  bredpannad taggräka

Organismgrupp Kräftdjur, Marina tiofotade kräftdjur Spirontocaris spinus
Bredpannad taggräka Kräftdjur, Marina tiofotade kräftdjur

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En ovanlig räka vid svenska västkusten som påträffas sporadiskt på större djup. Påminner mycket om den något vanligare arten Spirontocaris liljeborgii. Arterna skiljs enklast genom att panntaggen normalt slutar i en spets hos S. liljeborgii och att tänderna på panntaggens översida fortsätter in på två tredjedelar av ryggskölden. S. spinus har oftast kluven spets och en rad tänder längs nästan hela översidan av ryggskölden.

Totallängd: max 60 mm. Panntaggen är rak med tydligt konvex översida och yttersta delen rak eller svagt uppåtböjd. Den är totalt ca 1,5 gånger så lång som antennskaftet. Det finns ett varierande antal tänder på översidan, tänderna fortsätter bakåt över ryggskölden nästan till dess slut. Panntaggens spets är oftast mer eller mindre tydligt tvåkluven, med det finns mer eller mindre små tänder mellan spetsarna. Undersidan är också konvex nedåt och har en liten tand. Ögonstjälken har en vårtliknande ansvällning just under ögat. Ryggskölden har dubbla ögonhålstaggar samt antenn-, gälkants- och munkantstagg. Antennskaftsfliken (styloceriten) är spetsig och når ut lika långt som eller något längre än antennskaftet. Första antennen har två antennspröt. Antennplattans utsida är rak eller svagt konvex och kanttaggen når utanför själva plattan. Käkarna har en tvåsegmenterad palp. Det yttersta segmentet på tredje paret käkfötter är lika långt som eller bara något längre än antennplattan och käkfötterna har både yttergren och epipod.

De båda första paren gångben är försedda med klosax, första paret är kortare och kraftigare än andra paret. Carpus på andra benparet är uppdelad i sju segment. Övriga tre benpar är normala gångben. Gångbenens dactylus är kraftig och ungefär en fjärdedel så lång som propodus. Epipoder finns på de tre första benparen, och en reducerad hårgäle finns på fjärde benparet. Tredje bakkroppssegmentets bakkant är utdragen i en tydlig spets över fjärde bakkroppssegmentets översida. Fjärde bakkroppssegmentet har en tydlig vass tagg på bakkanten av sidoplåten. Stjärtplattan har normalt 3-5 par sidotaggar. En viss skillnad kan ses mellan honor och hanar, speciellt på större, äldre individer, där honorna är kraftigare än hanarna och underdelen av panntaggen är tydligare konvex (= djupare) med en större tand där det finns fler små taggar mellan det två spetsarna.

Färgteckning. Bredpannad taggräka har ryggskölden och bakkroppssegmenten röd- eller brunaktiga och ofta med vitfläckiga fält.
Utbredning
Länsvis förekomst för bredpannad taggräka Observationer i  Sverige för bredpannad taggräka
Svensk förekomst
Ej påträffad
Bredpannad taggräka förekommer i svenska vatten endast i Skagerrak. Det är en cirkumpolär art, och den finns i de kalla delarna av Atlanten från Brittiska öarna och norrut via Norge, Färöarna till Island och Spetsbergen och österut till Franz Josefs Land. Dessutom finns den både längs den sibiriska kusten och längs östkusten av Nordamerika, från Massachusetts och norrut samt även i Alaska.

I svenska vatten förekommer arten troligen sällsynt i Skagerrak och norra Kattegatt. Inga fynd har dock gjorts under någon av de flertalet marina inventeringar som utförts längs västkusten under 2000-talet fram till 2013.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
Arten har en cirkumpolär utbredning, och återfinns i Ishavet och arktiska delar av Atlanten och Stilla havet. I Europa går den ned till norra Skottland och Irland samt till Skagerrak. Enligt äldre uppgifter förekommer arten i våra vatten sällsynt längs Bohusläns och Hallands kuster från ca 5 meters djup ned till 200 meter, ibland ned till 500 m, på varierande bottensubstrat. Förekomsten i svenska vatten är på gränsen av artens utbredningsområde, vilket gör den känslig för klimatförändringar till följd av växthuseffekten. Inga fynd gjordes under Svenska artprojektets marina inventering, trots eftersök på lämpliga lokaler. Möjligt att den återfinns i materialet från djupa Skagerrak, som undersöktes 2009. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Bredpannad taggräka är troligen ovanlig längs svenska västkusten och påträffas där endast på större djup. I atlantiska områden har den påträffas från ca 15 m ner till 400 m bland alger och stenar.
Arten är skildkönad och har pelagiska larver. Honor bär på den gulgröna rommen från februari till april.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Malacostraca (storkräftor), Ordning Decapoda (tiofotade kräftdjur), Familj Thoridae, Släkte Spirontocaris, Art Spirontocaris spinus (J.Sowerby, 1805) - bredpannad taggräka Synonymer Cancer spinus J.Sowerby, 1805, taggräka

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation Arten har en cirkumpolär utbredning, och återfinns i Ishavet och arktiska delar av Atlanten och Stilla havet. I Europa går den ned till norra Skottland och Irland samt till Skagerrak. Enligt äldre uppgifter förekommer arten i våra vatten sällsynt längs Bohusläns och Hallands kuster från ca 5 meters djup ned till 200 meter, ibland ned till 500 m, på varierande bottensubstrat. Förekomsten i svenska vatten är på gränsen av artens utbredningsområde, vilket gör den känslig för klimatförändringar till följd av växthuseffekten. Inga fynd gjordes under Svenska artprojektets marina inventering, trots eftersök på lämpliga lokaler. Möjligt att den återfinns i materialet från djupa Skagerrak, som undersöktes 2009. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
En ovanlig räka vid svenska västkusten som påträffas sporadiskt på större djup. Påminner mycket om den något vanligare arten Spirontocaris liljeborgii. Arterna skiljs enklast genom att panntaggen normalt slutar i en spets hos S. liljeborgii och att tänderna på panntaggens översida fortsätter in på två tredjedelar av ryggskölden. S. spinus har oftast kluven spets och en rad tänder längs nästan hela översidan av ryggskölden.

Totallängd: max 60 mm. Panntaggen är rak med tydligt konvex översida och yttersta delen rak eller svagt uppåtböjd. Den är totalt ca 1,5 gånger så lång som antennskaftet. Det finns ett varierande antal tänder på översidan, tänderna fortsätter bakåt över ryggskölden nästan till dess slut. Panntaggens spets är oftast mer eller mindre tydligt tvåkluven, med det finns mer eller mindre små tänder mellan spetsarna. Undersidan är också konvex nedåt och har en liten tand. Ögonstjälken har en vårtliknande ansvällning just under ögat. Ryggskölden har dubbla ögonhålstaggar samt antenn-, gälkants- och munkantstagg. Antennskaftsfliken (styloceriten) är spetsig och når ut lika långt som eller något längre än antennskaftet. Första antennen har två antennspröt. Antennplattans utsida är rak eller svagt konvex och kanttaggen når utanför själva plattan. Käkarna har en tvåsegmenterad palp. Det yttersta segmentet på tredje paret käkfötter är lika långt som eller bara något längre än antennplattan och käkfötterna har både yttergren och epipod.

De båda första paren gångben är försedda med klosax, första paret är kortare och kraftigare än andra paret. Carpus på andra benparet är uppdelad i sju segment. Övriga tre benpar är normala gångben. Gångbenens dactylus är kraftig och ungefär en fjärdedel så lång som propodus. Epipoder finns på de tre första benparen, och en reducerad hårgäle finns på fjärde benparet. Tredje bakkroppssegmentets bakkant är utdragen i en tydlig spets över fjärde bakkroppssegmentets översida. Fjärde bakkroppssegmentet har en tydlig vass tagg på bakkanten av sidoplåten. Stjärtplattan har normalt 3-5 par sidotaggar. En viss skillnad kan ses mellan honor och hanar, speciellt på större, äldre individer, där honorna är kraftigare än hanarna och underdelen av panntaggen är tydligare konvex (= djupare) med en större tand där det finns fler små taggar mellan det två spetsarna.

Färgteckning. Bredpannad taggräka har ryggskölden och bakkroppssegmenten röd- eller brunaktiga och ofta med vitfläckiga fält.

Svensk förekomst Ej påträffad
Länsvis förekomst för bredpannad taggräka

Länsvis förekomst och status för bredpannad taggräka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för bredpannad taggräka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Bredpannad taggräka förekommer i svenska vatten endast i Skagerrak. Det är en cirkumpolär art, och den finns i de kalla delarna av Atlanten från Brittiska öarna och norrut via Norge, Färöarna till Island och Spetsbergen och österut till Franz Josefs Land. Dessutom finns den både längs den sibiriska kusten och längs östkusten av Nordamerika, från Massachusetts och norrut samt även i Alaska.

I svenska vatten förekommer arten troligen sällsynt i Skagerrak och norra Kattegatt. Inga fynd har dock gjorts under någon av de flertalet marina inventeringar som utförts längs västkusten under 2000-talet fram till 2013.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Caridea - egentliga räkor 
  • Överfamilj
    Alpheoidea  
  • Familj
    Thoridae  
  • Släkte
    Spirontocaris  
  • Art
    Spirontocaris spinus(J.Sowerby, 1805) - bredpannad taggräka
    Synonymer
    Cancer spinus J.Sowerby, 1805
    taggräka

Bredpannad taggräka är troligen ovanlig längs svenska västkusten och påträffas där endast på större djup. I atlantiska områden har den påträffas från ca 15 m ner till 400 m bland alger och stenar.
Arten är skildkönad och har pelagiska larver. Honor bär på den gulgröna rommen från februari till april.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
Arten påverkas troligen negativt av bottentrålfiske där den ingår i bifångst. Med tanke på artens nordliga utbredning är det troligt att den är känslig för ökad vattentemperatur.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
I dagsläget är det inte klarlagt hur arten påverkas av trålfiske och klimatförändring. Bättre underlag för bedömning av status, populationsstorlek och tillväxtkapacitet behövs.
Namngivning: Spirontocaris spinus (Sowerby, 1805). Originalbeskrivning: Cancer spinus. The British miscellany; or colored figures of new, rare, or little known animal subjects; many not before ascertained to be inhabitants of the British Isles; and chiefly in the possession of the author. R. Taylor, London, 2 volymer, sida 47 pl. XXIII. Synonymer: Astacus spinus Pennant, 1812; Alpheus spinus Leach, 1817; Hippolyte sowerbaei Leach, 1817; Hippolyte spinus White, 1847; Hippolyte spina Stimpson, 1860; Sowerbyus spinus Hoek, 1887; Spirontocaris spina Rathbun, 1904.
Etymologi: spinus (lat.) = taggig. Syftar på de tydliga och många tänderna/taggarna på översidan av panntaggen och vidare längs ryggen.

Enckell, P.H. 1998. Kräftdjur. 2:a upplagan. Fältfauna. Graphic publishing. BILD Fig. 2820.

Hansson, H. G. 2011. Marina sydskandinaviska ”evertebrater”. Webb-upplaga. http://loven.gu.se/digitalAssets/1480/1480031_hansson-2011.pdf

Hayward, P. J & Ryland, J. S. 1995. Handbook of the Marine Fauna of North-West Europe. Oxford University Press. BILD (Fig. 8.45)

Smaldon, G. 1979. British Coastal Shrimps and Prawns. Synopsis of the British Fauna. Vol. 15. BILD (Fig. 25).

Karlsson, A., Berggren, M., Lundin, K. & Sundin, R. 2014. Svenska artprojektets marina inventering - slutrapport. ArtDatabanken rapporterar 16. Artdatabanken, SLU. Uppsala

Moen, F.E. & Svensen, E. 2014. Dyreliv i havet. Nordeuropeisk marin fauna. 6:e upplagan. KOM forlag.

Marine species identification portal. http://species-identification.org.

World register of marine species. 2015. www.marinespecies.org.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2016 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Kennet Lundin 2004. Reviderad Kennet Lundin 2015 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Crustacea - kräftdjur 
  • Klass
    Malacostraca - storkräftor 
  • Underklass
    Eumalacostraca  
  • Överordning
    Eucarida  
  • Ordning
    Decapoda - tiofotade kräftdjur 
  • Underordning
    Pleocyemata  
  • Infraordning
    Caridea - egentliga räkor 
  • Överfamilj
    Alpheoidea  
  • Familj
    Thoridae  
  • Släkte
    Spirontocaris  
  • Art
    Spirontocaris spinus, (J.Sowerby, 1805) - bredpannad taggräka
    Synonymer
    Cancer spinus J.Sowerby, 1805
    taggräka
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Matz Berggren 2016 (kännetecken, ekologi, utbredning, bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken). Kennet Lundin 2004. Reviderad Kennet Lundin 2015 (naturvårdsinformation).