Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  kallvattenssjögurka

Organismgrupp Tagghudingar, Sjögurkor Ekmania barthii
Kallvattenssjögurka Tagghudingar, Sjögurkor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
En sjögurka med tunn och genomskinlig kroppsvägg som lever på bottnen i kalla vatten.
Längd upp till 12 cm. Kroppen är rund med trubbigt rundad framände, medan bakänden är koniskt avsmalnande. Den är vanligen rödbrun med tunn och genomskinlig hud. De indragbara slangfötterna är stora och har stora sugskivor. De är spridda över kroppen men sitter tätast på djurens undersida. Tentaklerna kan vara ljusröda eller violetta. Det finns fem par längre tentakler i en yttre ring och fem enskilda, kortare tentakler i en inre ring. De inre tentaklerna är grenade och kan därför uppfattas som fem par om man är ouppmärksam. Äldre individer blir gradvis alltmer genomskinliga. Vuxna djur saknar nästan helt ossikler. Kroppsväggens ossikler är s.k. bord med flera spiror.
Utbredning
Länsvis förekomst för kallvattenssjögurka Observationer i  Sverige för kallvattenssjögurka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Kallvattenssjögurka förekommer i Öresund och Bälten, i Kattegatt (t.ex. Kungsbackafjorden) och Trondheimsfjorden, vid norra Norges kust inkl. Svalbard, liksom vid södra och nordvästra Novaja Zemlja samt Frans Josefs land. Längre västerut finns den runt Färöarna och Island, vid östra och västra Grönland samt Labrador, varifrån den ursprungligen beskrevs. I norra Stilla havet är arten känd söderut till södra Okhotska havet. Uppgifter från Newfoundland och Maine finns också, men beroende på tidigare sammanblandning med andra arter måste dessa uppgifter bekräftas. Arten förekommer också längre norrut i Arktis.
Utbredningen i svenska vatten indikerar artens i övrigt snarast arktiska utbredning, eftersom temperaturen där den förekommer är lägre än i exempelvis Skagerrak-området. I samband med utsjöbanksinventeringen återfanns ett flertal exemplar i material samlat på Röde bank. Arten hittades dock inte på de övriga undersökta bankarna i Kattegatt.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)
En upp till 12 cm lång sjögurka, vanligen rödbrun till färgen. Äldre exemplar kan dock bli mer transparenta. En epifauna-art som förekommer på mer eller mindre grusiga och steniga bottnar, men även kan sitta på skal och stenar i mjukbottnar. Djuputbredning ca 15-250 meter. Arten föredrar kallt vatten och har en närmast arktisk utbredning. Den är beskriven från Labrador, och i övrigt känd från västra och östra Grönland, Island, Svalbard, Karahavet, Färöarna, Shetlandsöarna, Nordnorge, Trondheimsfjorden och Öresund - östra Kattegatt. Under utsjöbanksinventeringen 2004 återfanns tre exemplar av arten i material samlat på Röde bank. Arten hittades dock inte på de övriga undersökta bankarna i Kattegatt, varken under utsjöbanksinventeringen eller Svenska artprojektets marina inventering. Under 2008 gjordes ett fynd under sistnämnda inventering på en lokal i Skagerrak. Ökad vattentemperatur till följd av klimatförändringar utgör sannolikt det största hotet mot arten. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
Ekologi
Kallvattenssjögurka lever på 14-36 meters djup (regionalt grundare eller så djupt som 275 m). Den brukar sitta fästad vid stenar och skal som ligger ovanpå bottnar av olika beskaffenhet.
Landskapstyper
Marin miljö
Marin miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Hav
Hav
Förekommer
Viktig
Substrat/Föda
Vatten
Vatten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Holothuroidea (sjögurkor), Ordning Dendrochirotida, Familj Cucumariidae (korvsjögurkor), Släkte Ekmania, Art Ekmania barthii (Troschel, 1846) - kallvattenssjögurka Synonymer kallvattensjögurka, Orcula barthii Troschel, 1846, Thyonidium pellucidum Brattström, 1941

Kategori Kunskapsbrist (DD)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Kunskapsbrist (DD)
  • 2005 Kunskapsbrist (DD)
  • 2000 Kunskapsbrist (DD)

Dokumentation En upp till 12 cm lång sjögurka, vanligen rödbrun till färgen. Äldre exemplar kan dock bli mer transparenta. En epifauna-art som förekommer på mer eller mindre grusiga och steniga bottnar, men även kan sitta på skal och stenar i mjukbottnar. Djuputbredning ca 15-250 meter. Arten föredrar kallt vatten och har en närmast arktisk utbredning. Den är beskriven från Labrador, och i övrigt känd från västra och östra Grönland, Island, Svalbard, Karahavet, Färöarna, Shetlandsöarna, Nordnorge, Trondheimsfjorden och Öresund - östra Kattegatt. Under utsjöbanksinventeringen 2004 återfanns tre exemplar av arten i material samlat på Röde bank. Arten hittades dock inte på de övriga undersökta bankarna i Kattegatt, varken under utsjöbanksinventeringen eller Svenska artprojektets marina inventering. Under 2008 gjordes ett fynd under sistnämnda inventering på en lokal i Skagerrak. Ökad vattentemperatur till följd av klimatförändringar utgör sannolikt det största hotet mot arten. Faktaunderlaget bedöms vara otillräckligt för att avgöra vilken av de olika rödlistningskategorierna som är mest trolig.
En sjögurka med tunn och genomskinlig kroppsvägg som lever på bottnen i kalla vatten.
Längd upp till 12 cm. Kroppen är rund med trubbigt rundad framände, medan bakänden är koniskt avsmalnande. Den är vanligen rödbrun med tunn och genomskinlig hud. De indragbara slangfötterna är stora och har stora sugskivor. De är spridda över kroppen men sitter tätast på djurens undersida. Tentaklerna kan vara ljusröda eller violetta. Det finns fem par längre tentakler i en yttre ring och fem enskilda, kortare tentakler i en inre ring. De inre tentaklerna är grenade och kan därför uppfattas som fem par om man är ouppmärksam. Äldre individer blir gradvis alltmer genomskinliga. Vuxna djur saknar nästan helt ossikler. Kroppsväggens ossikler är s.k. bord med flera spiror.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för kallvattenssjögurka

Länsvis förekomst och status för kallvattenssjögurka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för kallvattenssjögurka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Kallvattenssjögurka förekommer i Öresund och Bälten, i Kattegatt (t.ex. Kungsbackafjorden) och Trondheimsfjorden, vid norra Norges kust inkl. Svalbard, liksom vid södra och nordvästra Novaja Zemlja samt Frans Josefs land. Längre västerut finns den runt Färöarna och Island, vid östra och västra Grönland samt Labrador, varifrån den ursprungligen beskrevs. I norra Stilla havet är arten känd söderut till södra Okhotska havet. Uppgifter från Newfoundland och Maine finns också, men beroende på tidigare sammanblandning med andra arter måste dessa uppgifter bekräftas. Arten förekommer också längre norrut i Arktis.
Utbredningen i svenska vatten indikerar artens i övrigt snarast arktiska utbredning, eftersom temperaturen där den förekommer är lägre än i exempelvis Skagerrak-området. I samband med utsjöbanksinventeringen återfanns ett flertal exemplar i material samlat på Röde bank. Arten hittades dock inte på de övriga undersökta bankarna i Kattegatt.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Echinodermata - tagghudingar 
  • Överklass
    Echinozoa  
  • Klass
    Holothuroidea - sjögurkor 
  • Ordning
    Dendrochirotida  
  • Familj
    Cucumariidae - korvsjögurkor 
  • Släkte
    Ekmania  
  • Art
    Ekmania barthii(Troschel, 1846) - kallvattenssjögurka
    Synonymer
    kallvattensjögurka
    Orcula barthii Troschel, 1846
    Thyonidium pellucidum Brattström, 1941

Kallvattenssjögurka lever på 14-36 meters djup (regionalt grundare eller så djupt som 275 m). Den brukar sitta fästad vid stenar och skal som ligger ovanpå bottnar av olika beskaffenhet.

Landskapstyper som är viktiga för arten: Marin miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Hav

Substrat/Föda:
Vatten (Viktig)
I svenska vatten tycks denna art vara en relikt från tider med kallt klimat. Detta innebär att global uppvärmning troligen är den största hotfaktorn.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
  • Fiske (Viss negativ effekt)
Verka internationellt mot växthuseffekten och klimatpåverkande mänsklig aktivitet.
Namngivning: Ekmania barthii (Troschel, 1846). Originalbeskrivning: Orcula Barthii. Archiv für Naturgeschichte 12 (1): 64. Synonym: Thyonidium pellucidum Brattström, 1941, non Vahl, 1806.
Etymologi: barthii (lat.) = efter Christian Gottlob Barth (1799-1862), tysk präst, naturvetare, förläggare m.m. Han övergick 1838 helt till sin förläggarverksamhet, varvid han reste runt en del, bl.a. till England, men aldrig till andra sidan Atlanten. Typmaterialet av sjögurkan (liksom en del botaniskt material från Labrador och Västindien) måste han därför ha erhållit från någon bekant som samlat in det där.
Uttal: [Ekmánia bárthïi]

Madsen, F. J. & Hansen, B. 1994. Echinodermata Holothurioidea. Marine Invertebrates of Scandinavia. 9. Scandinavian University Press.

Mortensen, T. 1927. Handbook of the Echinoderms of the British Isles. Clarendon Press, Oxford.

Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Tagghudingar-svalgsträngsdjur. Echinodermata-Hemichordata. 2013. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Malin Strand, Hans G. Hansson & Tomas Cedhagen 2013 (kännetecken, ekologi, utbredning). Hans G. Hansson 2005 (naturvårdsinformation).

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Echinodermata - tagghudingar 
  • Överklass
    Echinozoa  
  • Klass
    Holothuroidea - sjögurkor 
  • Ordning
    Dendrochirotida  
  • Familj
    Cucumariidae - korvsjögurkor 
  • Släkte
    Ekmania  
  • Art
    Ekmania barthii, (Troschel, 1846) - kallvattenssjögurka
    Synonymer
    kallvattensjögurka
    Orcula barthii Troschel, 1846
    Thyonidium pellucidum Brattström, 1941
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Malin Strand, Hans G. Hansson & Tomas Cedhagen 2013 (kännetecken, ekologi, utbredning). Hans G. Hansson 2005 (naturvårdsinformation).