Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  sothästmyra

Organismgrupp Steklar, Myror Camponotus vagus
Sothästmyra Steklar, Myror

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arbetare: Längd 6–12 mm, och

Drottning: Längd 14–16 mm. Skiljer sig från släktets övriga arter genom den enhetligt mattsvarta kroppen och den rikliga, ljusa (både åtliggande och utstående) behåringen. Även ben och antenner är mörka.

Hane: Längd 9–10 mm. Kroppens utstående behåring är rikligare än hos de andra hästmyrehanarna. Utstående hår finns även på huvudets undersida och bakkant samt på kinderna. Hanen känns också igen på att den djupa urgröpningen på ryggsidan av petiolus bildar spetsvinkliga hörn på var sida.
Utbredning
Länsvis förekomst för sothästmyra Observationer i  Sverige för sothästmyra
Svensk förekomst
Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
I Sverige är arten endast påträffad på Öland och Gotland under 1800-talet. Det öländska fyndet är en vingad drottning, vilket fick Forslund (1957) att tvivla på att arten varit bofast i Sverige, men de gotländska fynden av arbetare styrker en tidigare stadigvarande förekomst. Från Finland finns ett äldre fynd från södra Karelen och en sentida koloni i Rymättyllä, sydvästra Finland (Merisuo & Käpylä 1975). I Norge har arten nyligen påträffats med flera förekomster i Oslofjorden, Östfold (Kvamme 2000). De norska fynden tyder på att arten möjligen också skulle ha kapacitet att klara sig i liknande biotoper i Bohuslän.

Sothästmyra förekommer i Nordafrika samt i Syd- och Mellaneuropa österut till Kaukasus och Altajbergen.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Två kända förekomster under 1800-talet på Öland och Gotland varav åtminstone den Gotländska etableringen bedöms som stadigvarande över flera år. En lättobserverad och lättigenkänlig art som borde återfunnits om den fanns kvar i landet. Ett visst hopp inges av att arten påträffats på en lokal i Oslofjorden på hällmark av en typ som också skulle kunna finnas t.ex. i Bohuslän. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1850.
Ekologi
Sothästmyra bor i marken eller i murken ved på glest trädbevuxen, solexponerad häll- och sandmark. Samhällena består av några tusen arbetare och förmodligen en drottning som kan leva mycket länge. Myrorna rör sig snabbt och är mycket aggressiva för att vara hästmyror. Svärmningen äger rum tidigt på eftermiddagen under maj och början av juni.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp "Allätare" (omnivor)
Substrat/Föda
Ved och bark
Ved och bark
Mark/sediment
Mark/sediment
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Formicidae (myror), Släkte Camponotus (hästmyror), Art Camponotus vagus (Scopoli, 1763) - sothästmyra Synonymer svart hästmyra, sotsvart hästmyra, Formica vaga Scopoli, 1763

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Två kända förekomster under 1800-talet på Öland och Gotland varav åtminstone den Gotländska etableringen bedöms som stadigvarande över flera år. En lättobserverad och lättigenkänlig art som borde återfunnits om den fanns kvar i landet. Ett visst hopp inges av att arten påträffats på en lokal i Oslofjorden på hällmark av en typ som också skulle kunna finnas t.ex. i Bohuslän. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1850.
Arbetare: Längd 6–12 mm, och

Drottning: Längd 14–16 mm. Skiljer sig från släktets övriga arter genom den enhetligt mattsvarta kroppen och den rikliga, ljusa (både åtliggande och utstående) behåringen. Även ben och antenner är mörka.

Hane: Längd 9–10 mm. Kroppens utstående behåring är rikligare än hos de andra hästmyrehanarna. Utstående hår finns även på huvudets undersida och bakkant samt på kinderna. Hanen känns också igen på att den djupa urgröpningen på ryggsidan av petiolus bildar spetsvinkliga hörn på var sida.

Svensk förekomst Ej längre bofast, ej tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för sothästmyra

Länsvis förekomst och status för sothästmyra baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för sothästmyra

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är arten endast påträffad på Öland och Gotland under 1800-talet. Det öländska fyndet är en vingad drottning, vilket fick Forslund (1957) att tvivla på att arten varit bofast i Sverige, men de gotländska fynden av arbetare styrker en tidigare stadigvarande förekomst. Från Finland finns ett äldre fynd från södra Karelen och en sentida koloni i Rymättyllä, sydvästra Finland (Merisuo & Käpylä 1975). I Norge har arten nyligen påträffats med flera förekomster i Oslofjorden, Östfold (Kvamme 2000). De norska fynden tyder på att arten möjligen också skulle ha kapacitet att klara sig i liknande biotoper i Bohuslän.

Sothästmyra förekommer i Nordafrika samt i Syd- och Mellaneuropa österut till Kaukasus och Altajbergen.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Formicidae - myror 
  • Underfamilj
    Formicinae - bitmyror 
  • Tribus
    Camponotini  
  • Släkte
    Camponotus - hästmyror 
  • Art
    Camponotus vagus(Scopoli, 1763) - sothästmyra
    Synonymer
    svart hästmyra
    sotsvart hästmyra
    Formica vaga Scopoli, 1763

Sothästmyra bor i marken eller i murken ved på glest trädbevuxen, solexponerad häll- och sandmark. Samhällena består av några tusen arbetare och förmodligen en drottning som kan leva mycket länge. Myrorna rör sig snabbt och är mycket aggressiva för att vara hästmyror. Svärmningen äger rum tidigt på eftermiddagen under maj och början av juni.

Ekologisk grupp: "Allätare" (omnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog

Biotoper där arten kan förekomma: Öppna gräsmarker, Öppen fastmark

Substrat/Föda:
Ved och bark (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Brist på lämpligt bosubstrat på de äldre lokalerna på Öland och Gotland p.g.a. insamling av brännved kan ha bidragit till att arten försvann från Sverige. De nordliga utpostlokalerna är också särskilt känsliga för ogynnsamma förändringar av lokalklimat som kan förorsakas av förtätning och igenväxning.
Trots att arten inte påträffats under lång tid i landet borde den aktivt eftersökas i sydvända kalkbranter på Gotland, samt möjligen också i hällmarkstallskog på någon extremt varm lokal i Bohuslän. Skulle arten återupptäckas bör dess habitatpreferens närmare undersökas så att åtgärder kan vidtas som gynnar arten och stärker dess population.
Etymologi: vagus (lat.) = vandrande, obestämd.

Uttal: [Kamponótus vágus].

Collingwood, C. A. 1979. The Formicidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark. Fauna Ent. Scand. 8.

Douwes, P. 1995. Sveriges myror. Ent. Tidskr. 116(3):83–99.

Douwes, P. 2012. Camponotus vagus sothästmyra, s. 138. – I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror–getingar. Hymenoptera: Formicidae–Vespidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Forsslund, K.-H. 1957. Svenska myror. 15–19. Ent. Tidskr. 78:32–40.

Kvamme, T. 2000. Ny stokkmaur i Norge. Norsk Skogbruk 2/2000.

Merisuo, A.K. & Käpylä, M. 1975. Records of a rare ant species, Camponotus vagus Rog. (Hym., Formicidae). Annls. Ent. Fenn. 41:140.

Seifert, B. 1996. Ameisen: beobachten, bestimmen. Naturbuch Verlag, Augsburg.

Seifert, B. 2007. Die Ameisen Mittel- und Nordeuropas. Lutra. Bautzen.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2002. Rev. Per Douwes 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Vespoidea - getingar, myror mm 
  • Familj
    Formicidae - myror 
  • Underfamilj
    Formicinae - bitmyror 
  • Tribus
    Camponotini  
  • Släkte
    Camponotus - hästmyror 
  • Art
    Camponotus vagus, (Scopoli, 1763) - sothästmyra
    Synonymer
    svart hästmyra
    sotsvart hästmyra
    Formica vaga Scopoli, 1763
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2002. Rev. Per Douwes 2012.