Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  högnordisk blåvinge

Organismgrupp Fjärilar, Dagfjärilar Plebejus aquilo
Högnordisk blåvinge Fjärilar, Dagfjärilar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Denna oansenliga blåvingeart med ljust gråbruna vingöversidor hos båda könen, kan i våra fjäll endast förväxlas med den där betydligt sällsyntare mindre blåvinge, Cupido minimus. Högnordisk blåvinge har dock betydligt kraftigare teckning på vingarnas undersidor. I södra fjälltrakterna förekommer fjällvickerblåvinge, Albulina orbitulus, hos vilken den bruna honan är till förväxling lik högnordisk blåvinge, men dessa två arters utbredningsområden överlappar inte varandra. Vingspann 20-24 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för högnordisk blåvinge Observationer i  Sverige för högnordisk blåvinge
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Högnordisk blåvinge som är utbredd i norra Fennoskandien och på Kolahalvön har relativt nyligen accepterats som artskild från Agriades glandon av vilken den tidigare betraktades som en underart. Världsutbredningen är därför ännu delvis en tolkningsfråga. Högnordisk blåvinge har sannolikt en mer eller mindre sammanhängande holarktisk utbredning i den arktiska zonen, nordligast på Ellesmere Island och nordligaste Grönland. I Nordamerika avlöses aquilo söder om staten Washington av glandon. Sannolikt bör den underart, wosnesenskii, som beskrivits från den nordliga delen av östra Sibirien uppfattas som arten aquilo. I övrigt uppges aquilo bara från en lokal i norra Uralbergen, medan alla förekomster söderut i bergstrakter från Sierra Nevada och Pyrenéerna i Spanien till Altaj i södra Sibirien och Mongoliet föres till glandon. I Alperna förekommer denna från 1500-2800 m ö.h. och i Altaj upp till 2500 m ö.h. Agriades aquilo är beskriven från Norge, Nordkap. I Fennoskandien förekommer den ovanför gränsen för fjällbjörkskog, från 750 m ö.h. i Lycksele Lappmark ned till havsnivån i Finnmark. Den förekommer endast mycket lokalt utbredd genom fjällkedjan, men ofta med tämligen hög individtäthet på lokalerna. Rätt habitat uppstår endast där lättvittrade och kalkhaltiga bergarter förekommer i branta syd- eller sydvästsluttningar. Arten är känd från flera av de mer välundersökta så kallade sydväxtbergen ovan trädgränsen, bland annat flerstädes norr om Torne träsk, väster om Kvickjokk och i norska Saltdalen. Från de två senare områdena var arten känd redan före 1885. Sydligast är den påträffad på Brantsfjället vid Strimasund i Lycksele Lappmark och i Sverige nordligast på Pältsan. Arten är i Sverige påträffad i samtliga lappmarker på sammanlagt cirka 20-talet förekomstområden. Mellan 1998 och 2008 har den påträffats på fem nya lokaler i det nederbördsrikare området väster om Sarekmassivet i Padjelanta nationalpark. Artens förkärlek för mycket branta och steniga sydvända sluttningar gör den sannolikt mer tolerant mot en högre nederbörd i form av snö. Det mycket sparsamma antalet förekomstområden beror främst på den begränsade utbredningen av kalkhaltiga bergarter. I Finnmark är den således bara påträffad på en lokal i Porsangerfjorden och fyra lokaler i Kvalsund kommun. På Kolahalvön är den endast funnen på tre mindre områden, två i norra Petsamoregionen och en i centrala södra delen av Kolahalvön.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ac(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
Högnordisk blåvinge är lokalt utbredd i kalkrikare delar av fjällkedjan i Västerbottens och Norrbottens län. Arten lever i en ganska smal nisch där habitatet utgörs av sydvända sluttningar med naken berggrund eller vittringsgrus. Larven lever av purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia) och möjligen av några fler bräckor. Den har från 2011 inventerats i samtliga fjälltrakter varifrån äldre fynd är kända och har återfunnits i de flesta utom Pältsan längst i norr och Brantsfjället längst i söder. Nya lokaler har påträffats speciellt i Padjelantaområdet och i västra Torneträskområdet. Det har även inkommit rapporter från Pite lappmark. Global uppvärmning kan innebära ett hot mot livsmiljön då träd- och buskgränsen flyttar uppåt i höjdled och varma sluttningar buskar igen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (750-3000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5400 (5400-16000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Det skattade värdet för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och extrema fluktuationer förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2ac(iv); D1).
Ekologi
Högnordisk blåvinge förefaller ha ett annorlunda val av främsta värdväxtgrupp. I Norge är fem larver påträffade under april månad i blommor av Saxifraga oppositifolia. I Nordamerika uppges (underarten) aquilo leva på (Diapensiaceae) fjällgröna, Diapensia lapponica och bräckor (Saxifragaceae) bl a purpurbräcka, Saxifraga oppositifolia och tricuspidata. I Alperna lever glandon på vivor (Primulaceae) bland annat på grusviva, Androsace septentrionalis, A. chamaejasme och alpklockor Soldanella spp. En äldre svensk litteraturuppgift om fjällvedel, Astragalus alpinus som värdväxt i Nordeuropa är sannolikt felaktig och denna växt saknas även i det område av Norge där larver påträffats. I Nordamerika läggs äggen på undersidan av bladen, men ibland även på andra delar av värdväxten. Arten övervintrar i Nordamerika som larv eller puppa. I Norge är larven aktiv så snart snöförhållandena medger detta, vilket kan skilja på en månad mellan olika lokaler inom samma region. Larvens tillväxt efter övervintringen varar cirka 4-6 veckor. Puppstadiet varar cirka 3-5 veckor. Flygperioden varar i Norge 1-3 veckor beroende av väderleken. I Torneträskområdet flyger fjärilen normalt under juli månad. Fjärilarna är endast aktiva i solsken och hanarna patrullerar då de mest soluppvärmda och vindskyddade ytorna av habitatet. Parning har hos glandon observerats omedelbart efter honans kläckning då hon ännu har mjuka vingar och är oförmögen att flyga. Hanen intar då raskt samma uppochnedvända ställning som honan intagit för att pumpa upp vingarna. Livsmiljöerna i Sverige är främst av två typer. Dels på urkalk, t.ex. i sydbranten av Lullehatjårro vid Torneträsk förekommer arten i ett av bäckarna format karstlandskap med vindskyddade gropar (doliner) mellan enstaka raukar och ravinväggar. Den andra typen av livsmiljö finns t.ex. på Pältsan. Där förekommer arten i den brantaste sydsluttningen med fint svart vittringsgrus, sannolikt av amfiboliter, som genom ständiga markrörelser endast delvis har koloniserats av växtlighet.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· purpurbräcka
· purpurbräcka
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Lycaenidae (juvelvingar), Släkte Plebejus, Art Plebejus aquilo (Boisduval 1832) - högnordisk blåvinge Synonymer Argus aquilo Boisduval, 1832, Agriades glandon (Boisduval, 1832), Agriades glandon aquilo (Boisduval 1832), Agriades aquilo (Boisduval, 1832)

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ac(iv); D1
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)

Dokumentation Högnordisk blåvinge är lokalt utbredd i kalkrikare delar av fjällkedjan i Västerbottens och Norrbottens län. Arten lever i en ganska smal nisch där habitatet utgörs av sydvända sluttningar med naken berggrund eller vittringsgrus. Larven lever av purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia) och möjligen av några fler bräckor. Den har från 2011 inventerats i samtliga fjälltrakter varifrån äldre fynd är kända och har återfunnits i de flesta utom Pältsan längst i norr och Brantsfjället längst i söder. Nya lokaler har påträffats speciellt i Padjelantaområdet och i västra Torneträskområdet. Det har även inkommit rapporter från Pite lappmark. Global uppvärmning kan innebära ett hot mot livsmiljön då träd- och buskgränsen flyttar uppåt i höjdled och varma sluttningar buskar igen. Antalet reproduktiva individer skattas till 1500 (750-3000). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5400 (5400-16000) km² och förekomstarean (AOO) till 200 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Det skattade värdet för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat och extrema fluktuationer förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). Antalet individer bedöms överstiga gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt D-kriteriet. (B2ac(iv); D1).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2
Denna oansenliga blåvingeart med ljust gråbruna vingöversidor hos båda könen, kan i våra fjäll endast förväxlas med den där betydligt sällsyntare mindre blåvinge, Cupido minimus. Högnordisk blåvinge har dock betydligt kraftigare teckning på vingarnas undersidor. I södra fjälltrakterna förekommer fjällvickerblåvinge, Albulina orbitulus, hos vilken den bruna honan är till förväxling lik högnordisk blåvinge, men dessa två arters utbredningsområden överlappar inte varandra. Vingspann 20-24 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för högnordisk blåvinge

Länsvis förekomst och status för högnordisk blåvinge baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för högnordisk blåvinge

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Högnordisk blåvinge som är utbredd i norra Fennoskandien och på Kolahalvön har relativt nyligen accepterats som artskild från Agriades glandon av vilken den tidigare betraktades som en underart. Världsutbredningen är därför ännu delvis en tolkningsfråga. Högnordisk blåvinge har sannolikt en mer eller mindre sammanhängande holarktisk utbredning i den arktiska zonen, nordligast på Ellesmere Island och nordligaste Grönland. I Nordamerika avlöses aquilo söder om staten Washington av glandon. Sannolikt bör den underart, wosnesenskii, som beskrivits från den nordliga delen av östra Sibirien uppfattas som arten aquilo. I övrigt uppges aquilo bara från en lokal i norra Uralbergen, medan alla förekomster söderut i bergstrakter från Sierra Nevada och Pyrenéerna i Spanien till Altaj i södra Sibirien och Mongoliet föres till glandon. I Alperna förekommer denna från 1500-2800 m ö.h. och i Altaj upp till 2500 m ö.h. Agriades aquilo är beskriven från Norge, Nordkap. I Fennoskandien förekommer den ovanför gränsen för fjällbjörkskog, från 750 m ö.h. i Lycksele Lappmark ned till havsnivån i Finnmark. Den förekommer endast mycket lokalt utbredd genom fjällkedjan, men ofta med tämligen hög individtäthet på lokalerna. Rätt habitat uppstår endast där lättvittrade och kalkhaltiga bergarter förekommer i branta syd- eller sydvästsluttningar. Arten är känd från flera av de mer välundersökta så kallade sydväxtbergen ovan trädgränsen, bland annat flerstädes norr om Torne träsk, väster om Kvickjokk och i norska Saltdalen. Från de två senare områdena var arten känd redan före 1885. Sydligast är den påträffad på Brantsfjället vid Strimasund i Lycksele Lappmark och i Sverige nordligast på Pältsan. Arten är i Sverige påträffad i samtliga lappmarker på sammanlagt cirka 20-talet förekomstområden. Mellan 1998 och 2008 har den påträffats på fem nya lokaler i det nederbördsrikare området väster om Sarekmassivet i Padjelanta nationalpark. Artens förkärlek för mycket branta och steniga sydvända sluttningar gör den sannolikt mer tolerant mot en högre nederbörd i form av snö. Det mycket sparsamma antalet förekomstområden beror främst på den begränsade utbredningen av kalkhaltiga bergarter. I Finnmark är den således bara påträffad på en lokal i Porsangerfjorden och fyra lokaler i Kvalsund kommun. På Kolahalvön är den endast funnen på tre mindre områden, två i norra Petsamoregionen och en i centrala södra delen av Kolahalvön.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Plebejus  
  • Art
    Plebejus aquilo(Boisduval 1832) - högnordisk blåvinge
    Synonymer
    Argus aquilo Boisduval, 1832
    Agriades glandon (Boisduval, 1832)
    Agriades glandon aquilo (Boisduval 1832)
    Agriades aquilo (Boisduval, 1832)

Högnordisk blåvinge förefaller ha ett annorlunda val av främsta värdväxtgrupp. I Norge är fem larver påträffade under april månad i blommor av Saxifraga oppositifolia. I Nordamerika uppges (underarten) aquilo leva på (Diapensiaceae) fjällgröna, Diapensia lapponica och bräckor (Saxifragaceae) bl a purpurbräcka, Saxifraga oppositifolia och tricuspidata. I Alperna lever glandon på vivor (Primulaceae) bland annat på grusviva, Androsace septentrionalis, A. chamaejasme och alpklockor Soldanella spp. En äldre svensk litteraturuppgift om fjällvedel, Astragalus alpinus som värdväxt i Nordeuropa är sannolikt felaktig och denna växt saknas även i det område av Norge där larver påträffats. I Nordamerika läggs äggen på undersidan av bladen, men ibland även på andra delar av värdväxten. Arten övervintrar i Nordamerika som larv eller puppa. I Norge är larven aktiv så snart snöförhållandena medger detta, vilket kan skilja på en månad mellan olika lokaler inom samma region. Larvens tillväxt efter övervintringen varar cirka 4-6 veckor. Puppstadiet varar cirka 3-5 veckor. Flygperioden varar i Norge 1-3 veckor beroende av väderleken. I Torneträskområdet flyger fjärilen normalt under juli månad. Fjärilarna är endast aktiva i solsken och hanarna patrullerar då de mest soluppvärmda och vindskyddade ytorna av habitatet. Parning har hos glandon observerats omedelbart efter honans kläckning då hon ännu har mjuka vingar och är oförmögen att flyga. Hanen intar då raskt samma uppochnedvända ställning som honan intagit för att pumpa upp vingarna. Livsmiljöerna i Sverige är främst av två typer. Dels på urkalk, t.ex. i sydbranten av Lullehatjårro vid Torneträsk förekommer arten i ett av bäckarna format karstlandskap med vindskyddade gropar (doliner) mellan enstaka raukar och ravinväggar. Den andra typen av livsmiljö finns t.ex. på Pältsan. Där förekommer arten i den brantaste sydsluttningen med fint svart vittringsgrus, sannolikt av amfiboliter, som genom ständiga markrörelser endast delvis har koloniserats av växtlighet.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· purpurbräcka - Saxifraga oppositifolia (Viktig)
Inga omedelbara hot är för närvarande kända, men då den sammanlagda arealen av artens förekomstytor i hela fjällvärlden sannolikt är mindre än för flertalet alpina och subalpina fjärilsarter, kan arten hotas av slumpmässiga orsaker. Exempel på anläggning och nyttjande som kan skada arten är minikraftverk och vindkraftverk som kräver väganslutningar och ledningsnät, samt bergsklättring, vilket kan ge hårt slitage på växtligheten och skredliknande rörelser i vittringsgruset längs en uppstigningsled. Ett betydligt allvarligare hot av ännu okänd dignitet är den globala uppvärmningen. Studier av växtsamhällen i Abiskoområdet visar att gränsen för alpin miljö redan flyttats avsevärt uppåt. För högnordisk blåvinge kan detta innebära att livsmiljöerna växer igen med buskar och högre gräsarter som tränger undan värdväxterna. Den globala uppvärmningen förväntas även ha stor inverkan på den genomsnittliga årsnederbörden, som hos oss förväntas öka, vilket sannolikt leder till färre soltimmar också i områden som idag har många soltimmar såsom Torneträskområdet.

Påverkan
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
Artens biologi och nuvarande utbredning i Sverige bör snarast undersökas. Artens förekomster måste bli kända för berörda länsstyrelser och kommuner för att konsekvensanalyser av anläggningar i fjällvärlden skall kunna ta vederbörlig hänsyn till arten.
Arten är upptagen i Habitatdirektivets bilaga/annex 2. I den svenska Catalogus Lepidopterorum Sueciae uppges Agriades glandon med felaktig auktor (Boisduval, 1832). Clas Källander har bidragit med värdefull information vid författandet av artfaktabladet.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Eliasson, C.U., Ryrholm, N., Holmer, M., Jilg, K. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: Dagfjärilar, Hesperidae-Nymphalidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Elmquist, H., Hellberg, H., Imby, L. & Palmqvist, G. 1994. Fjärilsfaunan i Sveriges nordligaste fjällmassiv, Pältsan och Duoibal - unik och hotad? Ent. Tidskr. 115(1-2): 1-10.

Franzén, M. & Jaensson, H. 1999. Inventering av fjärilar i två områden i Padjelanta nationalpark 1998. Lucanus 4(1): 3-9.

Franzén, M. & Molander, M. 2011. Förändringar av insektsfaunan i Padjelanta nationalpark. Ent. Tidskr. 132:81-112.

Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg.

Higgins, L.G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.

Kozlov, M. & Jalava, J. 1994. Lepidoptera of the Kola Peninsula, northwestern Russia, report no. 1 from the research projekt on the Entomological Bioindicators on Kola Peninsula. Ent. Fenn. 5: 65-85.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.

Nordström, F. 1933. Lapplands fjärilar. Ent. Tidskr. 54: 145-214.

Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K.J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Ohlsson, A. & Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116(3): 129-130.

Ottvall, R. 2011. Inventeringsuppdrag 2011 som grund för biogeografisk uppföljning av fjärilsarterna högnordisk blåvinge (Agriades aquilo), dvärgpärlemorfjäril (Boloria improba) och fjällsilversmygare (Hesperia comma catena). Rapport till Naturvårdsverket (opubl.).

Scott, J.A. 1986. The Butterflies of North America. Stanford University press, Stanford.

Tangen, P. 1996. Ny näringsplante for dagsommerfuglen Agriades aquilo. Insekt-Nytt 21(1-2): 7-10.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1997. Rev. Claes U. Eliasson 2010 & 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Papilionoidea - äkta dagfjärilar 
  • Familj
    Lycaenidae - juvelvingar 
  • Underfamilj
    Polyommatinae  
  • Tribus
    Polyommatini - blåvingar 
  • Släkte
    Plebejus  
  • Art
    Plebejus aquilo, (Boisduval 1832) - högnordisk blåvinge
    Synonymer
    Argus aquilo Boisduval, 1832
    Agriades glandon (Boisduval, 1832)
    Agriades glandon aquilo (Boisduval 1832)
    Agriades aquilo (Boisduval, 1832)
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 1997. Rev. Claes U. Eliasson 2010 & 2012.