Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  nordisk igelkottsspinnare

Organismgrupp Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl. Acerbia alpina
Nordisk igelkottsspinnare Fjärilar, Svärmare och spinnare m.fl.

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Den nordiska igelkottspinnaren är den största av fjällets igelkottspinnarearter och lätt att känna igen. De i vila taklikt täckande framvingarna är svarta med talrika gulvita fläckar ordnade som fem tvärband vilka delvis är sammanhängande, åtminstone på vingarnas yttre hälfter. Även mellankroppens vinglock, huvud och ben har gulvita fläckar vilket gör arten välkamouflerad då den vilar på stenar med kartlav, Rhizocarpon geographicum. De gråsvarta bakvingarna har på yttre hälften två band av skarpt rödaktiga fläckar som kan vara en varning för attackerande fåglar att arten är giftig eller osmaklig. Honan är något större än hanen. Vingspann 42-50 mm.
Utbredning
Länsvis förekomst för nordisk igelkottsspinnare Observationer i  Sverige för nordisk igelkottsspinnare
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I de nordiska fjälltrakterna förefaller arten ha en starkt begränsad förekomst både lokalt och regionalt och utbredningsområdet är ganska litet och fokuserat till de nordligaste fjällen av den skandinaviska fjällryggen. Arten påträffades i ett honexemplar i Finland, Enontekis, Markkina redan 1799 och avbildades i en reseberättelse av italienaren Acerbi några år senare. Genom anläggandet av järnvägen mellan Kiruna och Narvik och ett vägnät genom Finlands lappmarker och Troms och Finnmark fylken i Norge ökade åtkomligheten av och attraktionen hos dessa avlägsnare fjälltrakter avsevärt på samtidens naturforskare. Trots att ett ökande antal entomologer besökte dessa trakter dröjde det ca 160 år innan arten återfanns och den hade i mellantiden uppnått statusen av att vara ett veritabelt fabeldjur eftersom den verkade lika hopplöst svår att hitta i hela världen. Ett exemplar insamlades 1962 vid Kilpisjärvi och redan påföljande år påträffades den här på nytt. Under tio år påträffades dock endast fem exemplar i Finland i Kilpisjärviområdet. År 1972 påträffades arten för första gången i Norge i Tana kommun, vid Levajokk (ca 30 km väster om Utsjoki). År 1973 påträffades arten för första gången i antal i Finland, med tjugotalet exemplar framkläckta ur kokonger från fjället Urtaspahta (NNO om Kilpisjärvi vid gränsen till Norge). Området besöktes därefter varje år, dock med klenare resultat, men 1977 var arten pånytt talrikare och den påträffades nu också vid sjön Lossu. Förekomsterna i Finland befinner sig mellan 640-1000 m ö.h., medan den nordligare fyndplatsen i Norge, Tana befinner sig närmare 100 m ö.h. I Sverige påträffades arten först 1980 på fjället Nissuntjårros västra sida i Torne Lappmark i form av en kokong med utkläckt puppskal och larvhud som visade sig tillhöra A. alpina. Den påträffades bland hundratalet utkläckta kokonger av arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri som hade ett ovanligt rikt år och på Nissuntjårro är funnen mellan 700-1500 m ö.h. Om det inte vore för upptäckten av den senare arten som ny för Norden på Nissuntjårro 1967, i den kargaste av miljöer, hade A. alpina sannolikt förblivit oupptäckt ännu en tid i Sverige. Den första lyckade framkläckningen av en puppa i en uppletad kokong gav 9 juli 1982 en hane. År 1984 påträffades ett par larver och 1988 påträffades larverna för första gången i större antal (20-tal) i Sverige och knappt hälften gav lyckad kläckning av fjärilar. Under 1990-talet förefaller A. alpina ha ökat samtidigt som O. puengeleri har minskat i frekvens. Speciellt åren 1994, 1998 och 2000 belönades idogt letande fjärilssamlare med ett större antal kokonger (ca 50-100 st) varav dock 25-50 % redan kläckt vid besöken. Kokonger och larver har påträffats i höjdområdet mellan 1100-1400 m ö.h., dvs. nästan upp till krönet av Nissuntjårros norra topp. Utbredningsområdet är utsträckt från Nissunsnåkke där den förekommer på både nord- och västsluttningen och mot söder ca 5 km längs västsluttningen av Nissuntjårro. Framkläckta honor visade sig framgångsrikt locka till sig hanar med sina könsferomoner. Metoden användes också för att undersöka om arten kunde påträffas på fjällen Njulla, Slåktatjåkka och vid Tornehamn, men här anlände inga hanar trots tjänligt väder. Man har även eftersökt arten på andra fjäll i trakten runt Torne träsk utan resultat. Artens specifika habitat bör finnas på fler platser i svenska fjällen, men möjligen är lokalklimatet en begränsande, avgörande faktor eftersom larverna är mycket tidigt aktiva under våren då endast 10-20 % av marken ännu är snöfri. Om rikligt med snö lägger sig över de nyspunna kokongerna misslyckas kanske förvandlingen från larv till puppa. Författaren gjorde den 11 juli 1995 från Abisko östra iakttagelsen att ett nattligt snöfall på morgonen hade färgat alla fjälltoppar från Lapporten till Kieron vita av nysnö med undantag av Nissunsnåkke och norra toppen på Nissuntjårro. Det kan ha varit en tillfällighet, men vindriktningen var den förhärskande västliga i området och nederbördsmolnen föreföll ha behållit sitt innehåll eller ha brutits isär då de passerade förekomstområdet för A. alpina. I Norge är arten ytterligare funnen i Troms inre, Storfjord 1991 och Finnmark, Alta, 2000. Världsutbredningen är holarktisk och utbredningen omfattar, med stora utbredningsluckor, främst arktiska områden norr om polcirkeln i Norden, östra Sibirien, Kanada och Alaska, inklusive några sydligare alpina områden i bergstrakter från östra Sibirien till norra Mongoliet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Starkt hotad (EN)
Kriterier
B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Nordisk igelkottspinnare har endast ett känt förekomstområde i landet (Nissuntjårro), trots att arten eftersökts på många håll under lång tid. Förpuppar sig i väl synliga kokonger ovanpå stenar och är därför lätt att upptäcka. Exponeringen medför att arten kan löpa risk att utsättas för oansvarig massinsamling. Klimatförändring kan för denna art sannolikt utgöra ett påtagligt hot. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (300-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20 (8-200) km² och förekomstarean (AOO) till 8 (8-20) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)).
Ekologi
Trots att den nordiska igelkottspinnaren lever på de högsta höjder som fjärilar påträffas i vår fjällvärld är den mycket tidigt aktiv. Larverna kryper runt för att hitta en plats att spinna sin kokong för förpuppningen så snart marken fläckvis blivit snöfri. De vitgrå luftiga kokongerna, bemängda med glesa larvhår, sitter nästan alltid ovanpå mindre stenar, ibland mellan stenar och endast undantagsvis i den glesa vegetationen. Puppstadiet varar normalt ca 2-3 veckor. Fjärilar eller redan urkläckta kokonger har i Sverige påträffats mellan 26 juni och 18 juli med en tydlig koncentration av flygtiden till månadsskiftet. Sannolikt börjar flygtiden i Sverige normalt redan från ca 20 juni och genom artens förekomst inom drygt 300 m höjdvariation är flygtiden ofta utsträckt över tre veckor. I Finland har arten något år kläckts redan i slutet av maj. Några timmar efter kläckningen under förmiddagen börjar honan locka. Hanarna flyger sannolikt endast då de känner vittring av honans feromoner och de har insamlats eller observerats flygande mellan kl. 1400-1800. Honans feromoner attraherar även en del andra fjärilar, främst andra igelkottspinnarearter. Efter parningen, som sker helt öppet då fjärilarna förlitar sig på framvingarnas kamouflageverkan, lägger honan 150-330 ägg antingen i en större grupp eller i mindre grupper på undersidan av flata, handstora stenar på grusmark. Iakttagelser i burar antyder att honan under äggläggningen endast förflyttar sig krypande och således inte sprider ut avkomman i nämnvärd grad. Detta överensstämmer också med iakttagelser att larver och kokonger ofta påträffas på högst begränsade ytor på de stora fjällvidderna. Äggen kläcks samma säsong och de små larverna äter vid uppfödning många olika örter, bl.a. maskrosor, Taraxacum spp, och förtär i början bladens undersidor. I larvernas rätta miljö är urvalet växtarter dock högst begränsat och i Sverige består den glesa vegetationen på den steniga fjällheden främst av kantljung, Cassiope tetragona, dvärgvide, Salix herbacea, och något eller några gräsarter i släktet Poa. Dvärgvide förefaller vara den troligaste värdväxten, men från Finland nämns också blåbär, Vaccinium myrtillus. Livscykelns längd är sannolikt anpassningsbar till variationer i tillväxtsäsongernas längd, men alltid minst tvåårig. Sista övervintringen sker möjligen alltid som fullväxt larv och då förpuppningen sker tidigt finns troligtvis ingen eller ytterst sparsamt av färsk föda. Mest favoriserade habitat förefaller vara områden med mindre stenar än de med större block och markytan bör vara grusig med rörligt ytligt markvatten. Möjligtvis kan larverna av både A. alpina och O. puengeleri angripas av samma parasitflugart (-er) som på lägre nivåer i fjällen ofta angriper övriga igelkottspinnararter. Arternas ekologiska nisch, på en högre nivå än alla andra arter med håriga larver, kan vara en relativt predatorfri zon. Tidigare har inga rapporter meddelat fynd av kokonger med parasitoidpuppor. De första påträffades möjligen 2012 och utgjorde då hälften av de påträffade kokongerna. Fågelhackade kokonger har påträffats. Artificiellt brytande av larvernas diapaus och återuppstartning av födointag kan göras med hjälp av uppfödning under konstant ljus. Fjärilar som kläcks på sydligare breddgrader lyckas dock sällan pumpa upp vingarna, så låt hellre smålarver vara kvar i sin hemmiljö.
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Lepidoptera (fjärilar), Familj Erebidae, Släkte Acerbia, Art Acerbia alpina (Quensel, 1802) - nordisk igelkottsspinnare Synonymer Bombyx alpina Quensel, 1802, Hyphoraia alpina (Quensel, 1802), Hyphoraia thulea (Dalman, 1823), nordisk igelkottspinnare

Kategori Starkt hotad (EN)
Kriterier B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Starkt hotad (EN)
  • 2005 Starkt hotad (EN)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Nordisk igelkottspinnare har endast ett känt förekomstområde i landet (Nissuntjårro), trots att arten eftersökts på många håll under lång tid. Förpuppar sig i väl synliga kokonger ovanpå stenar och är därför lätt att upptäcka. Exponeringen medför att arten kan löpa risk att utsättas för oansvarig massinsamling. Klimatförändring kan för denna art sannolikt utgöra ett påtagligt hot. Antalet reproduktiva individer skattas till 400 (300-500). Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (1-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20 (8-200) km² och förekomstarean (AOO) till 8 (8-20) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Starkt hotad (EN). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Starkt hotad (EN). De skattade värdena för utbredningsområde och förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att antalet lokalområden är extremt få och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B1ab(iii,v)+2ab(iii,v)).
Den nordiska igelkottspinnaren är den största av fjällets igelkottspinnarearter och lätt att känna igen. De i vila taklikt täckande framvingarna är svarta med talrika gulvita fläckar ordnade som fem tvärband vilka delvis är sammanhängande, åtminstone på vingarnas yttre hälfter. Även mellankroppens vinglock, huvud och ben har gulvita fläckar vilket gör arten välkamouflerad då den vilar på stenar med kartlav, Rhizocarpon geographicum. De gråsvarta bakvingarna har på yttre hälften två band av skarpt rödaktiga fläckar som kan vara en varning för attackerande fåglar att arten är giftig eller osmaklig. Honan är något större än hanen. Vingspann 42-50 mm.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för nordisk igelkottsspinnare

Länsvis förekomst och status för nordisk igelkottsspinnare baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för nordisk igelkottsspinnare

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I de nordiska fjälltrakterna förefaller arten ha en starkt begränsad förekomst både lokalt och regionalt och utbredningsområdet är ganska litet och fokuserat till de nordligaste fjällen av den skandinaviska fjällryggen. Arten påträffades i ett honexemplar i Finland, Enontekis, Markkina redan 1799 och avbildades i en reseberättelse av italienaren Acerbi några år senare. Genom anläggandet av järnvägen mellan Kiruna och Narvik och ett vägnät genom Finlands lappmarker och Troms och Finnmark fylken i Norge ökade åtkomligheten av och attraktionen hos dessa avlägsnare fjälltrakter avsevärt på samtidens naturforskare. Trots att ett ökande antal entomologer besökte dessa trakter dröjde det ca 160 år innan arten återfanns och den hade i mellantiden uppnått statusen av att vara ett veritabelt fabeldjur eftersom den verkade lika hopplöst svår att hitta i hela världen. Ett exemplar insamlades 1962 vid Kilpisjärvi och redan påföljande år påträffades den här på nytt. Under tio år påträffades dock endast fem exemplar i Finland i Kilpisjärviområdet. År 1972 påträffades arten för första gången i Norge i Tana kommun, vid Levajokk (ca 30 km väster om Utsjoki). År 1973 påträffades arten för första gången i antal i Finland, med tjugotalet exemplar framkläckta ur kokonger från fjället Urtaspahta (NNO om Kilpisjärvi vid gränsen till Norge). Området besöktes därefter varje år, dock med klenare resultat, men 1977 var arten pånytt talrikare och den påträffades nu också vid sjön Lossu. Förekomsterna i Finland befinner sig mellan 640-1000 m ö.h., medan den nordligare fyndplatsen i Norge, Tana befinner sig närmare 100 m ö.h. I Sverige påträffades arten först 1980 på fjället Nissuntjårros västra sida i Torne Lappmark i form av en kokong med utkläckt puppskal och larvhud som visade sig tillhöra A. alpina. Den påträffades bland hundratalet utkläckta kokonger av arktisk igelkottspinnare Holoarctia puengeleri som hade ett ovanligt rikt år och på Nissuntjårro är funnen mellan 700-1500 m ö.h. Om det inte vore för upptäckten av den senare arten som ny för Norden på Nissuntjårro 1967, i den kargaste av miljöer, hade A. alpina sannolikt förblivit oupptäckt ännu en tid i Sverige. Den första lyckade framkläckningen av en puppa i en uppletad kokong gav 9 juli 1982 en hane. År 1984 påträffades ett par larver och 1988 påträffades larverna för första gången i större antal (20-tal) i Sverige och knappt hälften gav lyckad kläckning av fjärilar. Under 1990-talet förefaller A. alpina ha ökat samtidigt som O. puengeleri har minskat i frekvens. Speciellt åren 1994, 1998 och 2000 belönades idogt letande fjärilssamlare med ett större antal kokonger (ca 50-100 st) varav dock 25-50 % redan kläckt vid besöken. Kokonger och larver har påträffats i höjdområdet mellan 1100-1400 m ö.h., dvs. nästan upp till krönet av Nissuntjårros norra topp. Utbredningsområdet är utsträckt från Nissunsnåkke där den förekommer på både nord- och västsluttningen och mot söder ca 5 km längs västsluttningen av Nissuntjårro. Framkläckta honor visade sig framgångsrikt locka till sig hanar med sina könsferomoner. Metoden användes också för att undersöka om arten kunde påträffas på fjällen Njulla, Slåktatjåkka och vid Tornehamn, men här anlände inga hanar trots tjänligt väder. Man har även eftersökt arten på andra fjäll i trakten runt Torne träsk utan resultat. Artens specifika habitat bör finnas på fler platser i svenska fjällen, men möjligen är lokalklimatet en begränsande, avgörande faktor eftersom larverna är mycket tidigt aktiva under våren då endast 10-20 % av marken ännu är snöfri. Om rikligt med snö lägger sig över de nyspunna kokongerna misslyckas kanske förvandlingen från larv till puppa. Författaren gjorde den 11 juli 1995 från Abisko östra iakttagelsen att ett nattligt snöfall på morgonen hade färgat alla fjälltoppar från Lapporten till Kieron vita av nysnö med undantag av Nissunsnåkke och norra toppen på Nissuntjårro. Det kan ha varit en tillfällighet, men vindriktningen var den förhärskande västliga i området och nederbördsmolnen föreföll ha behållit sitt innehåll eller ha brutits isär då de passerade förekomstområdet för A. alpina. I Norge är arten ytterligare funnen i Troms inre, Storfjord 1991 och Finnmark, Alta, 2000. Världsutbredningen är holarktisk och utbredningen omfattar, med stora utbredningsluckor, främst arktiska områden norr om polcirkeln i Norden, östra Sibirien, Kanada och Alaska, inklusive några sydligare alpina områden i bergstrakter från östra Sibirien till norra Mongoliet.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Arctiini  
  • Undertribus
    Arctiina  
  • Släkte
    Acerbia  
  • Art
    Acerbia alpina(Quensel, 1802) - nordisk igelkottsspinnare
    Synonymer
    Bombyx alpina Quensel, 1802
    Hyphoraia alpina (Quensel, 1802)
    Hyphoraia thulea (Dalman, 1823)
    nordisk igelkottspinnare

Trots att den nordiska igelkottspinnaren lever på de högsta höjder som fjärilar påträffas i vår fjällvärld är den mycket tidigt aktiv. Larverna kryper runt för att hitta en plats att spinna sin kokong för förpuppningen så snart marken fläckvis blivit snöfri. De vitgrå luftiga kokongerna, bemängda med glesa larvhår, sitter nästan alltid ovanpå mindre stenar, ibland mellan stenar och endast undantagsvis i den glesa vegetationen. Puppstadiet varar normalt ca 2-3 veckor. Fjärilar eller redan urkläckta kokonger har i Sverige påträffats mellan 26 juni och 18 juli med en tydlig koncentration av flygtiden till månadsskiftet. Sannolikt börjar flygtiden i Sverige normalt redan från ca 20 juni och genom artens förekomst inom drygt 300 m höjdvariation är flygtiden ofta utsträckt över tre veckor. I Finland har arten något år kläckts redan i slutet av maj. Några timmar efter kläckningen under förmiddagen börjar honan locka. Hanarna flyger sannolikt endast då de känner vittring av honans feromoner och de har insamlats eller observerats flygande mellan kl. 1400-1800. Honans feromoner attraherar även en del andra fjärilar, främst andra igelkottspinnarearter. Efter parningen, som sker helt öppet då fjärilarna förlitar sig på framvingarnas kamouflageverkan, lägger honan 150-330 ägg antingen i en större grupp eller i mindre grupper på undersidan av flata, handstora stenar på grusmark. Iakttagelser i burar antyder att honan under äggläggningen endast förflyttar sig krypande och således inte sprider ut avkomman i nämnvärd grad. Detta överensstämmer också med iakttagelser att larver och kokonger ofta påträffas på högst begränsade ytor på de stora fjällvidderna. Äggen kläcks samma säsong och de små larverna äter vid uppfödning många olika örter, bl.a. maskrosor, Taraxacum spp, och förtär i början bladens undersidor. I larvernas rätta miljö är urvalet växtarter dock högst begränsat och i Sverige består den glesa vegetationen på den steniga fjällheden främst av kantljung, Cassiope tetragona, dvärgvide, Salix herbacea, och något eller några gräsarter i släktet Poa. Dvärgvide förefaller vara den troligaste värdväxten, men från Finland nämns också blåbär, Vaccinium myrtillus. Livscykelns längd är sannolikt anpassningsbar till variationer i tillväxtsäsongernas längd, men alltid minst tvåårig. Sista övervintringen sker möjligen alltid som fullväxt larv och då förpuppningen sker tidigt finns troligtvis ingen eller ytterst sparsamt av färsk föda. Mest favoriserade habitat förefaller vara områden med mindre stenar än de med större block och markytan bör vara grusig med rörligt ytligt markvatten. Möjligtvis kan larverna av både A. alpina och O. puengeleri angripas av samma parasitflugart (-er) som på lägre nivåer i fjällen ofta angriper övriga igelkottspinnararter. Arternas ekologiska nisch, på en högre nivå än alla andra arter med håriga larver, kan vara en relativt predatorfri zon. Tidigare har inga rapporter meddelat fynd av kokonger med parasitoidpuppor. De första påträffades möjligen 2012 och utgjorde då hälften av de påträffade kokongerna. Fågelhackade kokonger har påträffats. Artificiellt brytande av larvernas diapaus och återuppstartning av födointag kan göras med hjälp av uppfödning under konstant ljus. Fjärilar som kläcks på sydligare breddgrader lyckas dock sällan pumpa upp vingarna, så låt hellre smålarver vara kvar i sin hemmiljö.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Det finns i dagsläget få påtagliga hot mot de fjällhedar med vida stenmarker där arten lever. Större byggnadsprojekt som vägar eller skidcentra, skulle dock potentiellt kunna förstöra artens lokaler i Norden. En ny trend att bygga vindkraftsparker på toppen av fjällryggar skulle kunna bli ett allvarligt hot. Globala klimatförändringar kan framöver komma att helt förändra förutsättningarna för artens överlevnad då den i Sverige redan lever nära fjälltopparna och därför inte kan vandra avsevärt högre om medeltemperaturen ökar. Även en liten förändring av årsnederbörden kan innebära att arten slås ut från det begränsade förekomstområdet genom ändrade snödjupsförhållanden under våren och försommaren.

Påverkan
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
Verka för att reducera utsläpp av växthusgaser. Se till att kända lokaler inte exploateras för olika anläggningar. Vid sökandet efter kokonger av O. puengeleri eller larver av A. alpina bör stenar vändas tillbaka i sitt ursprungliga läge.
I den första katalogen, som tar upp alla storfjärilar från Sverige, Norge och Finland, av Sven Lampa (1885) omnämns arten på ett sådant vis att man leds att tro att den möjligen insamlats eller observerats vid ett tillfälle tidigare i Torne Lappmark. Han skriver: ? Sv. Lapl.: Torn. Ett ex. å Riksmuseum fr. Enontekis (enl. Boheman); Finl. (Tengström cat. 299, trol. samma ex.).

Aarvik, L., Berggren, K. & Hansen, L.-O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Zoologisk museum, Oslo.

Aarvik, L., Hansen, L.-O. & Kononenko, V. 2009. Norges sommerfugle - Håndbok over Norges dagsommerfugler og nattsvärmere. Norsk Entomologisk forening, Oslo.

Acerbi, G. 1802. Travels through Sweden, Finland and Lapland, to the North-Cape in 1798-1799. London (2 vol.).

Elmquist, H., Liljeberg, G., Top-Jensen, M. & Fibiger, M. 2011. Sveriges Fjärilar. En fälthandbok över Sveriges samtliga dag- och nattfjärilar. Östermarie.

Gullander, B. 1963. Nordens svärmare och spinnare. Norstedts, Stockholm.

Hellberg, H. 1981. Nordisk igelkottspinnare, Acerbia alpina funnen i Sverige. Ent. Tidskr. 102: 75-76

Huldén, L. (ed.), Albrecht, A., Itämies, J., Malinen, P. & Wettenhovi, J. 2000. Suomen Suurperhosatlas - Finlands Storfjärilsatlas - Atlas of Finnish Macrolepidoptera. Helsinki (Lepidopterologiska Sällskapet i Finland rf & Naturhistoriska centralmuseet), 328 s.

Hydén, N., Jilg, K. & Östman, T. 2006. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Fjärilar: ädelspinnare-tofsspinnare. Lepidoptera: Lasiocampidae-Lymantriidae. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Klanderud, K. & Birks, H.J.B. 2003. Nylige endringer i Jotunheimens flora - et resultat av klimatforandring? Naturen 127: 61-69 Kullman, L. 2006. Botaniska signaler om en ny och varmare fjällvärld. Fauna & Flora 101: 10-21.

Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1-3): 1-137.

Mikkola, K. & Eliasson, C.U. 2002. Acerbia alpina, Nordisk igelkottspinnare. In: Gärdenfors, U., Aagaard, K. & Biström, O. (eds.) & Holmer, M. (illustr.). Hundraelva nordiska evertebrater. Handledning för övervakning av rödlistade småkryp. Nord 2002: 3. Nordiska Ministerrådet och ArtDatabanken, Uppsala.

Nordström, F., Opheim, M. & Sotavalta, O. 1961. De fennoskandiska svärmarnas och spinnarnas utbredning. C.W.K. Gleerups förlag, Lund.

Palmqvist, G. 1981. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1980. Ent. Tidskr. 102: 99-104.

Palmqvist, G. 1983. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1982. Ent. Tidskr. 104: 55-58.

Palmqvist, G. 1985. Intressanta fynd av Macrolepidoptera i Sverige 1984. Ent. Tidskr. 106: 65-70.

Palmqvist, G. 1989. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1988. Ent. Tidskr. 110: 98-102.

Palmqvist, G. 1996. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1995. Ent. Tidskr. 117: 35-48.

Palmqvist, G. 1997. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118: 11-27.

Palmqvist, G. 1998. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119: 13-27.

Palmqvist, G. 1999. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1998. Ent. Tidskr. 120: 59-74.

Palmqvist, G. 2000. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 31-45.

Palmqvist, G. 2001. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 41-55.

Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolepidoptera) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116: 31-45.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 1998. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1997. Ent. Tidskr. 119: 41-45.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 1999. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1998. Ent. Tidskr. 120: 43-53.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2000. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 1999. Ent. Tidskr. 121: 47-52.

Ryrholm, N. & Ohlsson, A. 2001. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2000. Ent. Tidskr. 122: 33-38.

Sotavalta, O. 1962. Hyphoraia alpina Quens. (Lep. Arctiidae) rediscovered in Europe. Ann. Ent. Fenn. 28: 182-185.

Sotavalta, O. 1963. A further record of Hyphoraia alpina Quens. (Lep. Arctiidae) in Europe. Ann. Ent. Fenn. 29: 254-257.

Sotavalta, O., Karvonen, E., Karvonen, E., Korpela, S. & Korpela, J. 1980 The early stages and biology of Acerbia alpina (Lepidoptera: Arctiidae). Notul. ent. 60: 89-95

Spångberg, J. 1880. Mélanges lepidoptérologiques (inkl. planch av Arctia alpina typen). Ent. Tidskr. 1: 91-93.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2012.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Lepidoptera - fjärilar 
  • Överfamilj
    Noctuoidea  
  • Familj
    Erebidae  
  • Underfamilj
    Arctiinae - björnspinnare 
  • Tribus
    Arctiini  
  • Undertribus
    Arctiina  
  • Släkte
    Acerbia  
  • Art
    Acerbia alpina, (Quensel, 1802) - nordisk igelkottsspinnare
    Synonymer
    Bombyx alpina Quensel, 1802
    Hyphoraia alpina (Quensel, 1802)
    Hyphoraia thulea (Dalman, 1823)
    nordisk igelkottspinnare
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Claes U. Eliasson 2006. Rev. Claes U. Eliasson 2012.