Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  turkduva

Organismgrupp Fåglar Streptopelia decaocto
Turkduva Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Turkduvan är en liten, slank och långstjärtad duva. Den är i stor sett enfärgat beigegrå med ett smalt svart band runt nacken som det mest karakteristiska drag. Stjärten är på undersidan är tvåfärgad, med den inre hälften svart och den yttre vitaktig. Stjärtovansidan har brett vitspetsade yttre stjärtpennor i kontrast mot gråfärgad inre del av stjärten. Könen är lika. Sången är ett trestavigt hoande med utdragen och betonad andra ton och lägre tredje "do-doo då"
Utbredning
Länsvis förekomst för turkduva Observationer i  Sverige för turkduva
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige är turkduvans utbredning koncentrerad till Skåne, Öland, Gotland och kusttrakterna från Kalmar till Uddevalla. Spridda förekomster finns även i övriga Götaland och Svealand samt längs Norrlandskusten upp till Norrbotten. Ett fåtal förekomster finns även i Väster- och Norrbottens inland. Det första fyndet av turkduva i Sveriges gjordes så sent som 1949. Kolonisationen av södra och mellersta Sverige ägde rum under ett synnerligt expansivt skede på 1960-talet. Förutom den omfattande spridningen ökade beståndet mycket snabbt i antal. Vid riksinventeringen 1974–75 beräknades det svenska beståndet uppgå till 6000–8000 par, varav cirka 75 % i Skåne och på Västkusten. Sedan dess är utbredningen i Sverige i stort sett oförändrad, men beståndet är betydligt lägre. Inventeringar i Skåne och ett antal andra landskap i mitten av 1980-talet antydde en minskning med så mycket som cirka 60 %. En förnyad riksinventeringen 1998 gav totalt 2300–2500 par, ett resultat som numera betraktas som en underskattning. Knappt hälften eller cirka 1000–1100 par fanns då i Skåne. Minskningen mellan de båda riksinventeringarna 1974–75 resp. 1998 var av ungefär samma omfattning i alla landskap i Götaland och Svealand med undantag av Öland och Gotland där bestånden ökade och Södermanland som hade oförändrat bestånd. Regionala inventeringar antyder att tillbakagången framför allt ska ha ägt rum i slutet av 1970-talet, medan vinterfågelräkningen pekar på att beståndet ska ha varit som störst vintern 1983/84. Sedan 1998 har turkduvan fortsatt att minska i antal och den senaste beräkningen anger 3100 par (2300-4300). Den fortsatta minskningen märks bl.a. vid de standardiserade flyttfågelräkningarna i Falsterbo där numera inga eller ytterst få duvor ses lämna landet. Turkduvans utbredning omfattar större delen av Europa. Nominatrasen finns också i Nordafrika, Mindre Asien och österut till Indien. I Finland (100-150 par runt sekelskiftet) förekommer turkduvan bara glest spritt, och arten saknas helt på Island. I Norge har man registrerat en likartad beståndsutveckling som i Sverige, alltså en markant tillbakagång efter den inledande invandringen och spridningen. Under perioden 1990–2000 har arten uppvisat minskande bestånd även i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland. Däremot fortsätter turkduvan att öka i t.ex. Storbritannien och beståndet är stabilt på andra håll, t.ex. i Danmark och Holland. Rasen S. d. xanthocyclus förekommer i delar av Sydostasien.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Turkduva häckar i städer och samhällen i södra och mellersta Sverige samt lokalt i Norrlands kustland norrut till Luleå. Den uppträder även i Östersundsregionen. Turkduva föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Populationen har minskat med 25-75 % de senaste 30 åren men har stabiliserats under de senaste 12-15 åren (tre generationer) vilket medför att arten nu betraktas som LC (NT 2010). Antalet reproduktiva individer skattas till 6200 (4600-8600). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3000 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Ekologi
Turkduvan hör huvudsakligen hemma i tätorter, framförallt i villaområden med äldre bebyggelse. Den häckar också i mindre samhällen och vid gårdssamlingar. Den föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Träden utnyttjas för häckning och för övernattning. Födan är nästan helt vegetabilisk och domineras av frön och frukter av gräs och örter. Spannmål är ofta en viktig födokälla. Födosöket sker nästan uteslutande på marken. Under det expansiva skedet, och när arten var som talrikast i Sverige, fyllde hamnar och spannmålssilos viktiga funktioner i och med att det ofta fanns god tillgång på spillsäd där. Det gällde särskilt vintertid. Spannmålshantering som ger kontinuerlig tillgång på spillsäd eller omfattande fågelmatning tycks vara förutsättningar för att bestånd ska fortleva. Boet placeras i regel på 2–10 m höjd nära stammen i ett träd, men någon gång i en stolpe eller i en nisch eller liknande på en byggnad. Boet utgörs av en plattform av kvistar och rötter. Turkduvan lägger oftast bara 2 ägg, men den kan ha två, tre eller någon gång upp till fyra kullar mellan mars och september. Båda könen hjälps åt med ruvningen som tar 14–18 dygn. Ungarna stannar 15–19 dygn i boet. För att en population ska fortleva en längre tid tycks det krävas ett visst lägsta antal individer. Det finns en lång rad exempel från Sverige och andra länder att turkduvorna har försvunnit från platser med bestånd med färre än 10–15 individer. Turkduvan är sällskaplig och kan bilda stora flockar. Det gäller särskilt under födosök och på gemensamma sovplatser. Den är huvudsakligen stannfågel, men vissa flyttningsrörelser förekommer höst och vår.
Landskapstyper
Urban miljö
Urban miljö
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Exploaterad miljö
Exploaterad miljö
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor)
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Levande träd
Levande träd
· barrväxter
· barrväxter
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Columbiformes (duvfåglar), Familj Columbidae (duvor), Släkte Streptopelia (streptopeliaduvor), Art Streptopelia decaocto (Frivaldszky, 1838) - turkduva Synonymer Columba risoria L. var. decaocto Frivaldszky, 1838

Kategori Livskraftig (LC)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Turkduva häckar i städer och samhällen i södra och mellersta Sverige samt lokalt i Norrlands kustland norrut till Luleå. Den uppträder även i Östersundsregionen. Turkduva föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Populationen har minskat med 25-75 % de senaste 30 åren men har stabiliserats under de senaste 12-15 åren (tre generationer) vilket medför att arten nu betraktas som LC (NT 2010). Antalet reproduktiva individer skattas till 6200 (4600-8600). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 3000 km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Livskraftig (LC).
Konventioner Bernkonventionens bilaga III
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
Turkduvan är en liten, slank och långstjärtad duva. Den är i stor sett enfärgat beigegrå med ett smalt svart band runt nacken som det mest karakteristiska drag. Stjärten är på undersidan är tvåfärgad, med den inre hälften svart och den yttre vitaktig. Stjärtovansidan har brett vitspetsade yttre stjärtpennor i kontrast mot gråfärgad inre del av stjärten. Könen är lika. Sången är ett trestavigt hoande med utdragen och betonad andra ton och lägre tredje "do-doo då"

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för turkduva

Länsvis förekomst och status för turkduva baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för turkduva

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är turkduvans utbredning koncentrerad till Skåne, Öland, Gotland och kusttrakterna från Kalmar till Uddevalla. Spridda förekomster finns även i övriga Götaland och Svealand samt längs Norrlandskusten upp till Norrbotten. Ett fåtal förekomster finns även i Väster- och Norrbottens inland. Det första fyndet av turkduva i Sveriges gjordes så sent som 1949. Kolonisationen av södra och mellersta Sverige ägde rum under ett synnerligt expansivt skede på 1960-talet. Förutom den omfattande spridningen ökade beståndet mycket snabbt i antal. Vid riksinventeringen 1974–75 beräknades det svenska beståndet uppgå till 6000–8000 par, varav cirka 75 % i Skåne och på Västkusten. Sedan dess är utbredningen i Sverige i stort sett oförändrad, men beståndet är betydligt lägre. Inventeringar i Skåne och ett antal andra landskap i mitten av 1980-talet antydde en minskning med så mycket som cirka 60 %. En förnyad riksinventeringen 1998 gav totalt 2300–2500 par, ett resultat som numera betraktas som en underskattning. Knappt hälften eller cirka 1000–1100 par fanns då i Skåne. Minskningen mellan de båda riksinventeringarna 1974–75 resp. 1998 var av ungefär samma omfattning i alla landskap i Götaland och Svealand med undantag av Öland och Gotland där bestånden ökade och Södermanland som hade oförändrat bestånd. Regionala inventeringar antyder att tillbakagången framför allt ska ha ägt rum i slutet av 1970-talet, medan vinterfågelräkningen pekar på att beståndet ska ha varit som störst vintern 1983/84. Sedan 1998 har turkduvan fortsatt att minska i antal och den senaste beräkningen anger 3100 par (2300-4300). Den fortsatta minskningen märks bl.a. vid de standardiserade flyttfågelräkningarna i Falsterbo där numera inga eller ytterst få duvor ses lämna landet. Turkduvans utbredning omfattar större delen av Europa. Nominatrasen finns också i Nordafrika, Mindre Asien och österut till Indien. I Finland (100-150 par runt sekelskiftet) förekommer turkduvan bara glest spritt, och arten saknas helt på Island. I Norge har man registrerat en likartad beståndsutveckling som i Sverige, alltså en markant tillbakagång efter den inledande invandringen och spridningen. Under perioden 1990–2000 har arten uppvisat minskande bestånd även i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland. Däremot fortsätter turkduvan att öka i t.ex. Storbritannien och beståndet är stabilt på andra håll, t.ex. i Danmark och Holland. Rasen S. d. xanthocyclus förekommer i delar av Sydostasien.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Columbiformes - duvfåglar 
  • Familj
    Columbidae - duvor 
  • Släkte
    Streptopelia - streptopeliaduvor 
  • Art
    Streptopelia decaocto(Frivaldszky, 1838) - turkduva
    Synonymer
    Columba risoria L. var. decaocto Frivaldszky, 1838

Turkduvan hör huvudsakligen hemma i tätorter, framförallt i villaområden med äldre bebyggelse. Den häckar också i mindre samhällen och vid gårdssamlingar. Den föredrar parker, trädgårdar eller alléer med högvuxna träd, gärna ädelgranar eller liknande. Träden utnyttjas för häckning och för övernattning. Födan är nästan helt vegetabilisk och domineras av frön och frukter av gräs och örter. Spannmål är ofta en viktig födokälla. Födosöket sker nästan uteslutande på marken. Under det expansiva skedet, och när arten var som talrikast i Sverige, fyllde hamnar och spannmålssilos viktiga funktioner i och med att det ofta fanns god tillgång på spillsäd där. Det gällde särskilt vintertid. Spannmålshantering som ger kontinuerlig tillgång på spillsäd eller omfattande fågelmatning tycks vara förutsättningar för att bestånd ska fortleva. Boet placeras i regel på 2–10 m höjd nära stammen i ett träd, men någon gång i en stolpe eller i en nisch eller liknande på en byggnad. Boet utgörs av en plattform av kvistar och rötter. Turkduvan lägger oftast bara 2 ägg, men den kan ha två, tre eller någon gång upp till fyra kullar mellan mars och september. Båda könen hjälps åt med ruvningen som tar 14–18 dygn. Ungarna stannar 15–19 dygn i boet. För att en population ska fortleva en längre tid tycks det krävas ett visst lägsta antal individer. Det finns en lång rad exempel från Sverige och andra länder att turkduvorna har försvunnit från platser med bestånd med färre än 10–15 individer. Turkduvan är sällskaplig och kan bilda stora flockar. Det gäller särskilt under födosök och på gemensamma sovplatser. Den är huvudsakligen stannfågel, men vissa flyttningsrörelser förekommer höst och vår.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Urban miljö

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Exploaterad miljö, Öppna gräsmarker

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Buskmark

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Levande träd (Viktig)
· barrväxter - Pinopsida (Viktig)
Orsakerna till turkduvans starka minskning är inte klarlagda. Jämfört med den tid när antalet turkduvor i Sverige var som störst har spannmålshanteringen genomgått en betydande förändring. Dels har verksamheten koncentrerats så att flertalet spannmålsmagasin lagts ner, dels blir det numera betydligt mindre spill. Detta har troligen haft betydelse för vinteröverlevnaden. Lokalt kan skyddsjakt på duvor i stadsmiljö periodvis ha haft en negativ inverkan. I slutet av 1970-talet sköt man t.ex. upp till 700 turkduvor per vinter i Malmö. I missriktad nit att hålla efter tamduvor har det under senare år inträffat att små lokala bestånd av turkduva utplånats. Vidare är turkduvorna utsatta för ett hårt predationstryck av skator, kråkor och sparvhökar. Bon plundras på ägg och ungar av skator, medan många turkduvor tas av sparvhökar under vintern. Beståndsminskningen i slutet av 1970-talet i Sverige sammanföll i tiden med några stränga vintrar, vilket möjligen också kan ha spelat in. Samtidigt måste konstateras att den synnerligen kalla perioden i januari-februari 1985 inte satte några tydliga spår bland turkduvorna.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Jakt/insamling (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Stor negativ effekt)
Med tanke på de bristande kunskaperna om orsakerna till turkduvans minskning är det angeläget att artens populationsekologi undersöks. Desto mer isolerade och mindre förekomsterna är, desto viktigare är det att turkduvorna har tillgång till föda under vintern, varför utfodring kan vara aktuell. På platser där man håller efter antalet tamduvor är det viktigt att skyttarna känner igen och undviker turkduvorna.
Utländska namn – NO: Tyrkerdue, DK: Tyrkerdue, FI: Turkinkyyhky, GB: Collared Dove. Turkduva är förtecknad i Bernkonventionen bilaga III (skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

Bentz, P.-G. 1982. Dödsorsaker, dödlighet och livslängd hos turkduvorna i Malmö. Anser 21: 93–104.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Blotzheim, G. & Bauer, K. (red.) 1980. Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 9. Wiesbaden.

Cramp, S. (red.) 1985. Handbook of the Birds of Europé, the Middle East and North Africa. Vol. IV. Oxford.

Gorski, W. 1989. Factors determining growth rate of a Collared Dove (Streptopelia decaocto) population in Slupsk 1973–1985. Ped. Inst, Slupsk.

Kasparek, M. 1996. Dispersal and range extension of the Collared Dove (Streptopelia decaocto) in Europe. Journal of Ornithology 137(1): 1–33.

Lachner, R. 1963. Beiträge zur Biologie und Populationsdynamik der Türkentaube (Streptopelia d. decaocto). Journal für Ornithologie 104: 305–356.

Risberg, L. 1978. Turkduvan Streptopelia decaocto i Sverige 1974–75. Vår Fågelvärld 37: 193–208.

Risberg, L. & Axelsson, P. 1999. Turkduvan i Sverige. Riksinventeringen 1998. Vår Fågelvärld 58(8): 6–13.

SOF 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.

Viksne, J. (red.). 1989. Latvian breeding bird atlas. Riga Zinatne. 352 s.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lennart Risberg 2006. Rev. Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Columbiformes - duvfåglar 
  • Familj
    Columbidae - duvor 
  • Släkte
    Streptopelia - streptopeliaduvor 
  • Art
    Streptopelia decaocto, (Frivaldszky, 1838) - turkduva
    Synonymer
    Columba risoria L. var. decaocto Frivaldszky, 1838
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lennart Risberg 2006. Rev. Martin Tjernberg 2010 © ArtDatabanken, SLU 2010.