Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ängspiplärka

Organismgrupp Fåglar Anthus pratensis
Ängspiplärka Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ängspiplärkan är är liten, anonymt gråbrun småfågel. Den är liksom andra piplärkor spenslig med lång stjärt och smal näbb. Den liknar till utseendet trädpiplärkan (och andra piplärkor), och skiljs från denna oftast lättast på lätena. Flykten är ryckig, studsande och locklätet, ett kort ”ist-ist” hörs ofta i flykten. Sången är en rätt monoton räcka av vassa toner, som ofta framförs i sångflykt.
Utbredning
Länsvis förekomst för ängspiplärka Observationer i  Sverige för ängspiplärka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Häckar i hela Sverige, men talrikast i fjällkedjan. Mer än hälften av landets ängspiplärkor häckar i fjällen. I övrigt finns tätare populationerna i sydvästra Sverige, östra Svealand, Norrlands inland samt på Öland. I övrigt finns högre tätheter i slätt- och kusttrakterna, på Öland och i områden med gott om öppna högmossar eller andra myrar (t.ex. sydvästra Sverige, Norrland). Den svenska populationen av ängspiplärka uppskattades till kring 820 000 par år 2012, men osäkerheten är stor (ca 500 000-1 100 000 par). Enligt Svensk fågeltaxering ökade arten kraftigt mellan 1975 och 1995, men det bygger på ett material från huvudsakligen södra halvan av landet. Sedan 1995 har en tydlig minskning skett i hela Sverige, vilket bekräftas av standardrutterna som finns i hela Sverige. Denna minskning innefattar alltså även de tätaste populationerna i fjällkedjan och är i linje med en generell nedgång för många stann- och kortdistansflyttare som häckar i fjällmiljö. Under tioårsperioden fram till 2014 minskade ängspiplärkan med omkring 20%. Inventeringar i Ammarnäs 1972-2011 visar dock stabila bestånd under perioden, och sträckräkningarna i Falsterbo ökande siffror under 2000-talet. Antalet som ses i Falsterbo är dock relativt sett mycket litet. Dagens population i södra Sverige är avsevärt mindre än före de stora strukturella förändringarna i landskapet och redan från början av 1900-talet finns uppgufter om hur arten nästan försvunnit från delar av landet genom sumpmarkernas torrläggning. Ängspiplärkan minskar även i våra grannländer Danmark, Norge och Finland. Enligt den gemensamma europeiska fågelövervakningen Pan European Common Bird Monitoring Scheme (PECBMS) har det sammantaget över Europa skett en måttlig nedgång under perioden 1980--2012. Den svenska trenden får dock ett stort genomslag i den. Ängspiplärkan är en nästan exklusivt europeisk fågelart, och finns i huvudsak i norra och mellersta Europa från Island, Storbritannien, norra Frankrike och österut till Uralbergen.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Ängspiplärka häckar över hela landet i öppna och fuktiga gräsmarker, hedar, myrar och alvar. Arten har tidigare bedömts som LC, men minskningstakten under de senaste 10 åren (tre generationer) innebär att den nu blir bedömd som NT. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningstakten har uppgått till 25 (15-42) % under de senaste 10 åren. Ängspiplärka minskar påtagligt i antal både i Finland, Norge och Danmark. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex (standardrutter). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
Ekologi
Mest knuten till fuktiga-friska gräsmarker och fukthedar, t.ex. betesmarker, högmossar, alvarmark och strandängar (såväl i inlandet som vid kusten). Den förekommer också sparsamt på ren jordbruksmark, i områden med vallodling och särskilt på torvjordar. Norrut är den vanlig på torrare delar av myrar och ibland även på större hyggen. Men fr.a. mycket allmän på fjällhedar, tätheter på upp till 35 par/km2 finns publicerade från Sverige. I andra miljöer är tätheten avevärt lägre. Gemensamt för alla häckningsplatser är att träd- och buskskikt saknas eller är sparsamt, samt att fältskiktet är varken för kort eller så högvuxet att födosöket försvåras. Hårdbetade marker passar inte arten lika bra som medelhög gräshöjd och visst inslag av gammal fjolårsvegetation tycks inte hindra förekomsten. Den föredrar därför svagt eller måttligt hävdad mark. Vid upphörd hävd kan arten till en början upprätthålla och lokalt t.o.m. öka under de första åren av igenväxning för att i senare successionsstadier åter försvinna. Oftast förekommer den på fuktiga marker. På exempelvis högmossar - en viktig häckningsmiljö i södra Sverige - ersätts den av trädpiplärkan när trädskiktet blir för tätvuxet. Födan består av insekter (bl.a. harkrankslarver) och andra småkryp, som tas från marken. Boet läggs oftast i kanten av en grästuva och innehåller 4-7 ägg som ruvas i 13-14 dygn varefter ungarna lämnar boet efter ytterligare ca 14 dygn. Enligt de få studier som finns gjorda är mortaliteten under häckningen hög och ca hälften av häckningsförsöken misslyckas. Predationen sker förmodligen främst från mårddjur och kråk- och rovfåglar. I bon av tornfalk i strandängsmiljöer är det vanligt att påträffa ängspiplärkor (främst juvenila) bland bytesdjuren. Två kullar är regel i södra Sverige. Utanför häckningssäsongen social och uppträder ofta i mindre flockar (sällan flera hundra eller mer) under flyttning och övervintring. Flyttar mot sydväst till övervintringsområden i sydvästra Europa (särskilt Iberiska halvön) och Nordafrika. Små antal övervintrar årligen i södra Sverige. Åter till häckningsplatserna i april (södra Sverige), i maj eller till och med början av juni i fjällområdet. Bortflyttningen sker främst i augusti-oktober.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Fjäll
Fjäll
Våtmark
Våtmark
Havsstrand
Havsstrand
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppna strandbiotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Havsstrand
Havsstrand
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Vattendrag
Vattendrag
Sjöar
Sjöar
Blottad mark
Blottad mark
Buskmark
Buskmark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Motacillidae (ärlor), Släkte Anthus (piplärkor), Art Anthus pratensis (Linnaeus, 1758) - ängspiplärka Synonymer Alauda pratensis Linnaeus, 1758

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier A2b
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
  • 2005 Livskraftig (LC)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Ängspiplärka häckar över hela landet i öppna och fuktiga gräsmarker, hedar, myrar och alvar. Arten har tidigare bedömts som LC, men minskningstakten under de senaste 10 åren (tre generationer) innebär att den nu blir bedömd som NT. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningstakten har uppgått till 25 (15-42) % under de senaste 10 åren. Ängspiplärka minskar påtagligt i antal både i Finland, Norge och Danmark. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex (standardrutter). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Nära hotad (NT) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). Minskningstakten för den svenska populationen bedöms vara nära gränsvärdet för Sårbar (VU). (A2b).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II
Global rödlistning NT (2015)
Ängspiplärkan är är liten, anonymt gråbrun småfågel. Den är liksom andra piplärkor spenslig med lång stjärt och smal näbb. Den liknar till utseendet trädpiplärkan (och andra piplärkor), och skiljs från denna oftast lättast på lätena. Flykten är ryckig, studsande och locklätet, ett kort ”ist-ist” hörs ofta i flykten. Sången är en rätt monoton räcka av vassa toner, som ofta framförs i sångflykt.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ängspiplärka

Länsvis förekomst och status för ängspiplärka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ängspiplärka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Häckar i hela Sverige, men talrikast i fjällkedjan. Mer än hälften av landets ängspiplärkor häckar i fjällen. I övrigt finns tätare populationerna i sydvästra Sverige, östra Svealand, Norrlands inland samt på Öland. I övrigt finns högre tätheter i slätt- och kusttrakterna, på Öland och i områden med gott om öppna högmossar eller andra myrar (t.ex. sydvästra Sverige, Norrland). Den svenska populationen av ängspiplärka uppskattades till kring 820 000 par år 2012, men osäkerheten är stor (ca 500 000-1 100 000 par). Enligt Svensk fågeltaxering ökade arten kraftigt mellan 1975 och 1995, men det bygger på ett material från huvudsakligen södra halvan av landet. Sedan 1995 har en tydlig minskning skett i hela Sverige, vilket bekräftas av standardrutterna som finns i hela Sverige. Denna minskning innefattar alltså även de tätaste populationerna i fjällkedjan och är i linje med en generell nedgång för många stann- och kortdistansflyttare som häckar i fjällmiljö. Under tioårsperioden fram till 2014 minskade ängspiplärkan med omkring 20%. Inventeringar i Ammarnäs 1972-2011 visar dock stabila bestånd under perioden, och sträckräkningarna i Falsterbo ökande siffror under 2000-talet. Antalet som ses i Falsterbo är dock relativt sett mycket litet. Dagens population i södra Sverige är avsevärt mindre än före de stora strukturella förändringarna i landskapet och redan från början av 1900-talet finns uppgufter om hur arten nästan försvunnit från delar av landet genom sumpmarkernas torrläggning. Ängspiplärkan minskar även i våra grannländer Danmark, Norge och Finland. Enligt den gemensamma europeiska fågelövervakningen Pan European Common Bird Monitoring Scheme (PECBMS) har det sammantaget över Europa skett en måttlig nedgång under perioden 1980--2012. Den svenska trenden får dock ett stort genomslag i den. Ängspiplärkan är en nästan exklusivt europeisk fågelart, och finns i huvudsak i norra och mellersta Europa från Island, Storbritannien, norra Frankrike och österut till Uralbergen.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Motacillidae - ärlor 
  • Släkte
    Anthus - piplärkor 
  • Art
    Anthus pratensis(Linnaeus, 1758) - ängspiplärka
    Synonymer
    Alauda pratensis Linnaeus, 1758

Mest knuten till fuktiga-friska gräsmarker och fukthedar, t.ex. betesmarker, högmossar, alvarmark och strandängar (såväl i inlandet som vid kusten). Den förekommer också sparsamt på ren jordbruksmark, i områden med vallodling och särskilt på torvjordar. Norrut är den vanlig på torrare delar av myrar och ibland även på större hyggen. Men fr.a. mycket allmän på fjällhedar, tätheter på upp till 35 par/km2 finns publicerade från Sverige. I andra miljöer är tätheten avevärt lägre. Gemensamt för alla häckningsplatser är att träd- och buskskikt saknas eller är sparsamt, samt att fältskiktet är varken för kort eller så högvuxet att födosöket försvåras. Hårdbetade marker passar inte arten lika bra som medelhög gräshöjd och visst inslag av gammal fjolårsvegetation tycks inte hindra förekomsten. Den föredrar därför svagt eller måttligt hävdad mark. Vid upphörd hävd kan arten till en början upprätthålla och lokalt t.o.m. öka under de första åren av igenväxning för att i senare successionsstadier åter försvinna. Oftast förekommer den på fuktiga marker. På exempelvis högmossar - en viktig häckningsmiljö i södra Sverige - ersätts den av trädpiplärkan när trädskiktet blir för tätvuxet. Födan består av insekter (bl.a. harkrankslarver) och andra småkryp, som tas från marken. Boet läggs oftast i kanten av en grästuva och innehåller 4-7 ägg som ruvas i 13-14 dygn varefter ungarna lämnar boet efter ytterligare ca 14 dygn. Enligt de få studier som finns gjorda är mortaliteten under häckningen hög och ca hälften av häckningsförsöken misslyckas. Predationen sker förmodligen främst från mårddjur och kråk- och rovfåglar. I bon av tornfalk i strandängsmiljöer är det vanligt att påträffa ängspiplärkor (främst juvenila) bland bytesdjuren. Två kullar är regel i södra Sverige. Utanför häckningssäsongen social och uppträder ofta i mindre flockar (sällan flera hundra eller mer) under flyttning och övervintring. Flyttar mot sydväst till övervintringsområden i sydvästra Europa (särskilt Iberiska halvön) och Nordafrika. Små antal övervintrar årligen i södra Sverige. Åter till häckningsplatserna i april (södra Sverige), i maj eller till och med början av juni i fjällområdet. Bortflyttningen sker främst i augusti-oktober.

Ekologisk grupp: Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap, Fjäll, Våtmark, Havsstrand

Landskapstyper där arten kan förekomma: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper, Öppna gräsmarker, Fjällbiotoper, Öppna strandbiotoper, Öppen fastmark, Sötvattensstrand, Havsstrand

Biotoper där arten kan förekomma: Människoskapad miljö på land, Vattendrag, Sjöar, Blottad mark, Buskmark

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
Orsaken till de senaste decenniernas minskning är till största delen okänt. För de kulturgynnade miljöerna är igenplantering/ igenväxning, uppodling eller kultivering av betesmarker, ökad dränering och i övrigt intensifierat jordbruk kända hotfaktorer, liksom igenväxning av myrar. Vad som orsakat nedgången i fjällmiljöer är dock inte känt, men klimatförändringar är en möjlig orsak för många minskande fjällfåglar. Andra möjliga bakomliggande orsaker är bl.a. förändringar (t.ex. ökad torka) på övervintringsplatserna och längs flyttningsvägarna

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Viss negativ effekt)
  • Närvaro av annan art (Viss negativ effekt)
  • Igenplantering (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Artens häckningsbiotoper, främst de fuktiga gräsmarkerna men också alvarmarker och kustnära hedar, måste fortsätta att hävdas. Ett måttligt bete är bäst; åtminstone måste det finns partier med svagare hävd. Uppodling, ökad dränering och kultivering bör undvikas. Naturbetesmarker och strandängar får inte gödslas eller odlas upp. Restaurering av myrar, särskilt högmossar i sydvästra Sverige. Orsaken till minskningen i fjälltrakterna är för närvarande okänd, ytterligare studier behövs för att få veta varför ängspiplärkan och flera andra fjällarter minskar.
Utländska namn - NO: Heipiplerke, DK: Engpiper, FI: Niittykirvinen, GB: Meadow Pipit.

BirdLife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.

BirdLife International (2015) Species factsheet: Anthus pratensis. [http://www.birdlife.org] (cited 2015-06-08).

Cramp, S. (red) 1988. The Birds of the Western Palearctic, vol. V. Tyrant Flycatchers to Thrushes. Oxford University Press, Oxford.

Elfström, T. 1988. Ängspiplärka Anthus pratensis och skärpiplärka A. spinoletta. I: Andersson, S. (red) Fåglar i jordbrukslandskapet. Vår fågelvärld, supplement 21: s 267-276.

Lehikoinen, A., Green, M., Husby, M., Kålås, J. A. & Lindström, Å. 2014. Common montane birds are declining in northern Europe. Journal of Avian Biology 45: 3-14

Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige - antal och förekomst. Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Sandkvist, M., Pärt, T., Wretenberg, J. & Söderström, B. 2005. Häckfåglar i jordbrukslandskapet. Rapport, Länsstyrelsen i Skåne län.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Sveriges Ornitologiska förening, ArtDatabanken & Lunds universitet. Stockholm.

Valkama, J., Vepsäläinen, V. & Lehikoinen, A. 2011. The Third Finnish Breeding Bird Atlas. Finnish Museum of Natural History and Ministry of Environment. [http://atlas3.lintuatlas.fi] (cited 2015-04-20)

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jonas Grahn & Tommy Knutsson 2015-06-18 © ArtDatabanken, SLU 2015.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Motacillidae - ärlor 
  • Släkte
    Anthus - piplärkor 
  • Art
    Anthus pratensis, (Linnaeus, 1758) - ängspiplärka
    Synonymer
    Alauda pratensis Linnaeus, 1758
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Jonas Grahn & Tommy Knutsson 2015-06-18 © ArtDatabanken, SLU 2015.