Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  lappmes

Organismgrupp Fåglar Poecile cinctus
Lappmes Fåglar

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
I storlek som talltita. Skiljs från denna genom yvigare fjäderdräkt, brun hjässa och rygg, rödbrunanstrukna kroppssidor och större svart haklapp. Skiljer sig från talltita också genom att locklätet ”tää-tää” är mjukare i tonen. I kontaktlätena fåglarna emellan hörs ett sädesärlelikt ”svi-lí” som inte förkommer hos talltitan.
Utbredning
Länsvis förekomst för lappmes Observationer i  Sverige för lappmes
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Lappmesen hör hemma i de nordliga barrskogarna och dess utbredning sammanfaller med områden med stor variation mellan sommar- och vintertemperaturer, låg årsnederbörd och kort växtsäsong. Den Skandinaviska populationen är tvådelad. Den sydliga delen av utbredningsområdet sträcker sig från nordvästligaste delarna av Dalarna norrut till i höjd med Funäsdalen i mellersta Härjedalen. Det norra delområdet har sin ungefärliga sydgräns i linjen Hotagen-Strömsund i norra Jämtland. Förekomstens tyngdpunkt tycks ha förskjutits västerut i Norrbottens och Västerbottens län och arten är numera mycket sällsynt som häckfågel i landskapet Norrbotten, med undantag för norra delen av Pajala kommun, och i de östra delarna av Åsele och Lycksele lappmarker i Västerbottens län. I landskapet Västerbotten angavs lappmesen som trolig häckfågel inom Jörns, Norsjö samt eventuellt Degerfors socknar i början av 1990-talet men inga häckningsfynd har rapporterats därifrån på senare tid. Den häckande populationen i Dalarna har skattats till 50–150 par och för landet som helhet till 56 000 (34 000–78 000 par). Höga tätheter rapporteras från Rogenområdet i Härjedalen och Frostvikenområdet i nordligaste Jämtland. Linjetaxeringsdata från norra Finland visar 4,0–4,4 par km2 i naturskog och 0,5–1,5 par km2 i gallrad skog (med holkar). Från Hedmark fylke i Norge rapporteras 1–2 par km2. I det 280 km2 stora skogsreservatet Granlandet, Lule lappmark, konstaterades i medeltal 0,4 häckningar (i holkar) per km vägsträcka 1999-2005. Data insamlade i olika skogstyper inom PMK (Program för MiljöKvalitetsövervakning) ger ett täthetsintervall av 0,5–4,6 par km2. Dessa data är dock svårtolkade beroende på skillnader i metodik (linjetaxering vs. revirkartering/boräkning). Lappmesen har en vidsträckt utbredning i den boreala zonen från Skandinaviska halvön i väster genom Ryssland och vidare österut genom hela Asien till Alaska och nordvästligaste Kanada. Den europeiska populationen skattades år 2000 till drygt 870 000 par och ansågs stabil mellan 1970–1990. Landsvisa skattningar: Finland 30 000–60 000 par (1998–2004), Norge 10 000–25 000 par (1990–2003), Ryssland 800 000–1 500 000 (1990–2000). Den svenska populationen bedöms ha minskat mellan 2000-2010. Lappmesen uppträder i flera underarter. På den Skandinaviska halvön och österut till och med Vita havet häckar P. c. lapponicus vilken österut ersätts av nominatformen P. c. cinctus. I Nordamerika förs lappmesen till släktet Poecile av vissa auktoriteter.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
A2bc+3c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Livskraftig (LC)
Lappmes är en mycket stationär art som häckar i barr- och blandskog samt i fjällbjörkskog från norra Jämtland till Torne lappmark och i de västra och norra delarna av Norrbotten. En liten population finns dessutom i ett begränsat område i norra Dalarna - Härjedalen. Lappmes har tidigare bedömts tillhöra kategori NT, men enligt svensk häckfågeltaxering har minskningstakten ökat under de senaste 10 åren (tre generationer) vilket medför att den nu rödlistas som VU. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad tillgång på lämplig habitat, fragmentering) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 40 (37-82) % under de senaste 10 åren. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 30 (15-45) %. Under en tidsperiod om 10 år, som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden, så bedöms minskningstakten uppgå till 35 (20-50) %. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (artens beroende av gammal, ogallrad och sammanhängande skog kommer med sannolikhet att betyda en framtida minskande population med hänvisning till skogsbrukets brukningsmetoder). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2bc+3c).
Ekologi
Lappmesen är till största delen en stannfågel – i synnerhet gamla fåglar förefaller vara extremt hemortstrogna. Ungfåglar kan dock vissa år vandra ut i stor omfattning. Detta har bland annat skett 1994, 2003 och 2004. Exempelvis inräknades 132 ex. på sträck i Västerbottens kustland 24.9–13.11 1994. Dessa sträckrörelser har vid enstaka tillfällen nått Hammarö i Värmland och Stockholmstrakten. Det finns lite data på överlevnad och medellivslängd hos lappmes. En färgmärkt lappmeshona som häckade i Granlandet sommaren 2005 var minst åtta år gammal, och det finns uppgifter från Torne lappmark om en minst sex år gammal fågel. Den förväntade medellivslängden är dock betydligt kortare. Färgmärkning på häckplatser visar på en stor omsättning bland häckande fåglar vilket indikerar att dödligheten bland vuxna fåglar är hög. Tyngdpunkten i förekomsten är knuten till områden med sammanhängande äldre barrskog men lappmesen häckar även i fjällbjörkszonen (dock i mycket lägre tätheter). Lappmesen är tillsammans med lavskrika den mest härdiga tättingen i våra nordliga barrskogar. Lappmesen kan inte sägas vara knuten till något speciellt trädslag men är vanligast i glesa barrskogar med rikt lövinslag, alltså typiska höjdlägesskogar i övre delen av barrskogsregionen. I den södra utkanten av utbredningsområdet (i Sydnorge) är lavrik tallskog på hög höjd (upp till 650 m.ö.h.) den biotop som lappmesen påträffas i. Födan domineras av evertebrater, men även frön och fett och andra animaliska produkter ingår i dieten beroende på tillgång och årstid. Lappmesen hamstrar mat inom hemområdet i grenspetsar, grenklykor, barrbaser och under barkflagor. Ingen direkt specialisering i mikrohabitat (exempelvis preferens för trädstorlek, höjd i träd, träddel, födoteknik) har påvisats. Lövträd, i synnerhet björk, är viktiga för födosök medan fältskiktet besöks endast i liten omfattning. Lappmesen föredrar större sammanhängande skogsområden under häckningstid, men kan förflytta sig till mer fragmenterad skog sedan ungarna lämnat boet, i synnerhet om det finns riklig tillgång på lövträd. Ungar och föräldrafåglar följs åt i familjegrupper under tidig höst, senare sker en utvandring och under högvintern ses nästan uteslutande de gamla fåglarna i hemreviret. Lappmesen häckar i naturliga hål och hackspetthål i stående träd och högstubbar men även i holkar. Håligheter används även som sovplatser under vintern. De 6–10 äggen ruvas i 15–18 dygn. Ungarna stannar 19–20 dagar i boet och flyger normalt ut under senare delen av juni. Högre överlevnad och högre vikter hos flygga ungfåglar rapporteras från naturskog än i gallrad skog. Från norra Finland rapporteras födobrist vara en viktigare faktor än predation för överlevnaden i bostadiet. Hemområdesstorleken under häckningstid anges uppgå till 15–20 ha, men kan i marginella habitat vara mycket större, 50–100 ha. Minsta areal äldre skog med observationer under häckningstid i norra Finland var 15 ha.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Lövskog
Lövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)
Substrat/Föda
Levande djur
Levande djur
· insekter
· insekter
· spindeldjur
· spindeldjur
Ved och bark
Ved och bark
· björkar
· björkar
· gran
· gran
· tall
· tall
Levande träd
Levande träd
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· gran
· gran
· tall
· tall
Dött träd
Dött träd
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Aves (fåglar), Ordning Passeriformes (tättingar), Familj Paridae (mesar), Släkte Poecile, Art Poecile cinctus (Boddaert, 1783) - lappmes Synonymer Poecile cincta (Boddaert, 1783), Parus cinctus Boddaert, 1783, Grey-headed Chickadee, lapptita

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier A2bc+3c
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Livskraftig (LC)

Dokumentation Lappmes är en mycket stationär art som häckar i barr- och blandskog samt i fjällbjörkskog från norra Jämtland till Torne lappmark och i de västra och norra delarna av Norrbotten. En liten population finns dessutom i ett begränsat område i norra Dalarna - Härjedalen. Lappmes har tidigare bedömts tillhöra kategori NT, men enligt svensk häckfågeltaxering har minskningstakten ökat under de senaste 10 åren (tre generationer) vilket medför att den nu rödlistas som VU. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Utbredningsområdets storlek (EOO) och förekomstarean (AOO) överskrider gränsvärdena för rödlistning. En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat (minskad tillgång på lämplig habitat, fragmentering) och antalet reproduktiva individer. Minskningstakten har uppgått till 40 (37-82) % under de senaste 10 åren. Under de kommande 10 åren förväntas minskningstakten uppgå till 30 (15-45) %. Under en tidsperiod om 10 år, som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden, så bedöms minskningstakten uppgå till 35 (20-50) %. Bedömningen baseras på ett för arten lämpligt abundansindex och minskad geografisk utbredning och/eller försämrad habitatkvalitet (artens beroende av gammal, ogallrad och sammanhängande skog kommer med sannolikhet att betyda en framtida minskande population med hänvisning till skogsbrukets brukningsmetoder). Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Sårbar (VU) till Akut hotad (CR). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Sårbar (VU). Minskningstakten överstiger gränsvärdet för Sårbar (VU) enligt A-kriteriet. (A2bc+3c).
Konventioner Bernkonventionens bilaga II, Typisk art i 9010 Taiga (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enl. 4 § Artskyddsförordningen. Räknas även som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.
I storlek som talltita. Skiljs från denna genom yvigare fjäderdräkt, brun hjässa och rygg, rödbrunanstrukna kroppssidor och större svart haklapp. Skiljer sig från talltita också genom att locklätet ”tää-tää” är mjukare i tonen. I kontaktlätena fåglarna emellan hörs ett sädesärlelikt ”svi-lí” som inte förkommer hos talltitan.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för lappmes

Länsvis förekomst och status för lappmes baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för lappmes

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Lappmesen hör hemma i de nordliga barrskogarna och dess utbredning sammanfaller med områden med stor variation mellan sommar- och vintertemperaturer, låg årsnederbörd och kort växtsäsong. Den Skandinaviska populationen är tvådelad. Den sydliga delen av utbredningsområdet sträcker sig från nordvästligaste delarna av Dalarna norrut till i höjd med Funäsdalen i mellersta Härjedalen. Det norra delområdet har sin ungefärliga sydgräns i linjen Hotagen-Strömsund i norra Jämtland. Förekomstens tyngdpunkt tycks ha förskjutits västerut i Norrbottens och Västerbottens län och arten är numera mycket sällsynt som häckfågel i landskapet Norrbotten, med undantag för norra delen av Pajala kommun, och i de östra delarna av Åsele och Lycksele lappmarker i Västerbottens län. I landskapet Västerbotten angavs lappmesen som trolig häckfågel inom Jörns, Norsjö samt eventuellt Degerfors socknar i början av 1990-talet men inga häckningsfynd har rapporterats därifrån på senare tid. Den häckande populationen i Dalarna har skattats till 50–150 par och för landet som helhet till 56 000 (34 000–78 000 par). Höga tätheter rapporteras från Rogenområdet i Härjedalen och Frostvikenområdet i nordligaste Jämtland. Linjetaxeringsdata från norra Finland visar 4,0–4,4 par km2 i naturskog och 0,5–1,5 par km2 i gallrad skog (med holkar). Från Hedmark fylke i Norge rapporteras 1–2 par km2. I det 280 km2 stora skogsreservatet Granlandet, Lule lappmark, konstaterades i medeltal 0,4 häckningar (i holkar) per km vägsträcka 1999-2005. Data insamlade i olika skogstyper inom PMK (Program för MiljöKvalitetsövervakning) ger ett täthetsintervall av 0,5–4,6 par km2. Dessa data är dock svårtolkade beroende på skillnader i metodik (linjetaxering vs. revirkartering/boräkning). Lappmesen har en vidsträckt utbredning i den boreala zonen från Skandinaviska halvön i väster genom Ryssland och vidare österut genom hela Asien till Alaska och nordvästligaste Kanada. Den europeiska populationen skattades år 2000 till drygt 870 000 par och ansågs stabil mellan 1970–1990. Landsvisa skattningar: Finland 30 000–60 000 par (1998–2004), Norge 10 000–25 000 par (1990–2003), Ryssland 800 000–1 500 000 (1990–2000). Den svenska populationen bedöms ha minskat mellan 2000-2010. Lappmesen uppträder i flera underarter. På den Skandinaviska halvön och österut till och med Vita havet häckar P. c. lapponicus vilken österut ersätts av nominatformen P. c. cinctus. I Nordamerika förs lappmesen till släktet Poecile av vissa auktoriteter.
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Paridae - mesar 
  • Släkte
    Poecile  
  • Art
    Poecile cinctus(Boddaert, 1783) - lappmes
    Synonymer
    Poecile cincta (Boddaert, 1783)
    Parus cinctus Boddaert, 1783
    Grey-headed Chickadee
    lapptita

Lappmesen är till största delen en stannfågel – i synnerhet gamla fåglar förefaller vara extremt hemortstrogna. Ungfåglar kan dock vissa år vandra ut i stor omfattning. Detta har bland annat skett 1994, 2003 och 2004. Exempelvis inräknades 132 ex. på sträck i Västerbottens kustland 24.9–13.11 1994. Dessa sträckrörelser har vid enstaka tillfällen nått Hammarö i Värmland och Stockholmstrakten. Det finns lite data på överlevnad och medellivslängd hos lappmes. En färgmärkt lappmeshona som häckade i Granlandet sommaren 2005 var minst åtta år gammal, och det finns uppgifter från Torne lappmark om en minst sex år gammal fågel. Den förväntade medellivslängden är dock betydligt kortare. Färgmärkning på häckplatser visar på en stor omsättning bland häckande fåglar vilket indikerar att dödligheten bland vuxna fåglar är hög. Tyngdpunkten i förekomsten är knuten till områden med sammanhängande äldre barrskog men lappmesen häckar även i fjällbjörkszonen (dock i mycket lägre tätheter). Lappmesen är tillsammans med lavskrika den mest härdiga tättingen i våra nordliga barrskogar. Lappmesen kan inte sägas vara knuten till något speciellt trädslag men är vanligast i glesa barrskogar med rikt lövinslag, alltså typiska höjdlägesskogar i övre delen av barrskogsregionen. I den södra utkanten av utbredningsområdet (i Sydnorge) är lavrik tallskog på hög höjd (upp till 650 m.ö.h.) den biotop som lappmesen påträffas i. Födan domineras av evertebrater, men även frön och fett och andra animaliska produkter ingår i dieten beroende på tillgång och årstid. Lappmesen hamstrar mat inom hemområdet i grenspetsar, grenklykor, barrbaser och under barkflagor. Ingen direkt specialisering i mikrohabitat (exempelvis preferens för trädstorlek, höjd i träd, träddel, födoteknik) har påvisats. Lövträd, i synnerhet björk, är viktiga för födosök medan fältskiktet besöks endast i liten omfattning. Lappmesen föredrar större sammanhängande skogsområden under häckningstid, men kan förflytta sig till mer fragmenterad skog sedan ungarna lämnat boet, i synnerhet om det finns riklig tillgång på lövträd. Ungar och föräldrafåglar följs åt i familjegrupper under tidig höst, senare sker en utvandring och under högvintern ses nästan uteslutande de gamla fåglarna i hemreviret. Lappmesen häckar i naturliga hål och hackspetthål i stående träd och högstubbar men även i holkar. Håligheter används även som sovplatser under vintern. De 6–10 äggen ruvas i 15–18 dygn. Ungarna stannar 19–20 dagar i boet och flyger normalt ut under senare delen av juni. Högre överlevnad och högre vikter hos flygga ungfåglar rapporteras från naturskog än i gallrad skog. Från norra Finland rapporteras födobrist vara en viktigare faktor än predation för överlevnaden i bostadiet. Hemområdesstorleken under häckningstid anges uppgå till 15–20 ha, men kan i marginella habitat vara mycket större, 50–100 ha. Minsta areal äldre skog med observationer under häckningstid i norra Finland var 15 ha.

Ekologisk grupp: Växtätare (herbivor), Djurätare (karnivor)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog

Biotoper där arten kan förekomma: Triviallövskog, Lövskog, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Levande djur (Viktig)
· insekter - Hexapoda (Viktig)
· spindeldjur - Arachnida (Viktig)
Ved och bark (Viktig)
· björkar - Betula (Har betydelse)
· gran - Picea abies (Har betydelse)
· tall - Pinus sylvestris (Har betydelse)
Levande träd (Viktig)
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· gran - Picea abies (Viktig)
· tall - Pinus sylvestris (Viktig)
Dött träd (Viktig)
Finska studier pekar på att större sammanhängande skogsområden föredras under häckningstid; häckningsframgången var högre där jämfört med fragmenterad skog. Vad det är i äldre naturskogar som gör dem till bättre habitat än gallrade produktionsskogar är inte helt klarlagt. En rikare förekomst av lämpliga boträd i form av hålträd och högstubbar och lövträd kan vara viktiga faktorer. Barrdominerade skogar i höjdlägen är naturligt glesa och har en hög lövandel, och man kan spekulera i om omföringen av dessa skogar till välslutna och ensartade produktionsskogar påverkat lappmesen negativt. Man kan vidare spekulera över om en ändring av klimatet i riktning mot mildare och mer nederbördsrika vintrar, alltså en övergång till ett mer oceaniskt klimat i större delar av fjällkedjan, skulle vara negativt för lappmesen. Luckan i utbredningsområdet i Jämtland antyder detta. Data från Finland visar inte på tecken på minskad genetisk diversitet hos lappmesen, vilket antyder att det finns ett fungerande utbyte av individer mellan lokala populationer.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
På basis av vad som är känt om artens habitatkrav är det svårt att ge förslag på konkreta åtgärdsbehov. För lappmesens del verkar det finnas ett direkt samband mellan populationsstorlek och areal lämpligt habitat. Artens koppling till glesvuxna skogar med ett naturligt stort lövsinslag passar inte väl ihop med ett produktionsinriktat skogsbruk, men å andra sidan är stora arealer av denna skogstyp, som utgör artens nuvarande kärnområde, marginalmarker för skogsbruket och undantagna från storskaligt skogsbruk. Med utgångspunkt från större sammanhängande områden av detta slag kan det vara en lämplig strategi att bevara och återskapa habitatnätverk genom anpassningar av skogskötseln och ekologisk landskapsplanering i omgivande produktionsskog. På beståndsnivå bör döda och döende träd sparas i möjligaste mån i samband med gallringar och slutavverkningar, vidare bör man efter-sträva att hålla en hög lövandel.
Utländska namn - NO: Lappmeis, DK: Lapmejse, FI: Lapintiainen, GB: Siberian Tit. Hybridisering mellan lappmes och talltita finns dokumenterad i Finland och Norge. Lappmesen omfattas av Bernkonventionens bilaga II (strikt skyddade djurarter) och är fredad enligt jaktförordningen (1987:905).

BirdLife International. 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK: Bird Life International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Broton, L., Mönkkönen, M., Huhta, E., Nikula, A. & Rajasärkkä, A. 2003. Effects of landscape structure and forest reserve location on old-growth forest bird species in Northern Finland. Landscape Ecology 18: 377–393.

BWP 1998. The complete Birds of the Western Palearctic. CD-rom. Oxford University Press.

Gjershaug, J.O., Thingstad, P.G., Eldøy, S. & Byrkjeland, S. (red.) 1994. Norsk fugleatlas. Norsk Ornitologisk Forening, Klæbu. 552 s.

Gustafsson, R. & Sandahl, I. 2003. Projekt lappmes – en lägesrapport. Fåglar i Norrbotten 22: 85–89.

Järvinen, A. 1997. Interspecific hybridization between the Siberian Tit Parus cinctus and Willow Tit Parus montanus produces fertile offspring. Ornis Fennica 74: 149–152.

Lindström. Å. 2005. Fågelförekomst och trender i Norrbotten – exempel från Svensk Fågeltaxering. Fåglar i Norrbotten 1: 21–25.

Olsson, C. & Wiklund, J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.

Orell, M., Lahti, K. & Matero, J. 1999. High survival rate and site fidelity in the Siberian Tit Parus cinctus, a focal species of the taiga. Ibis 141(3): 460-468.

Sandahl, I., Tyrén, H. & Gustafsson, R. 2005. Projekt lappmes 2003 och 2004. Fåglar i Norrbotten 1: 16–17.

Sjöberg, K., Pettersson, R.B., Ball, J.P. & Sundström, T. 2007. Seed crops of Norway spruce and winter habitat quality for boreal birds: old-growth compared with managed forests. Annales Zoologici Fennici 44(6): 486-495.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Thingstad, P.G. & Vie, G.E. 2003. Some new observations of Siberian tit (Parus cinctus) from its presumed distribution gap area in Scandinavia, and an instance of hybridisation between Siberian tit and Willow tit (P. montanus). Ornis Norvegica 26: 115–118.

Uimaniemi, L., Orell, M., Kvist, L., Jokimäki, J. & Lumme, J. 2003. Genetic variation of the Siberian tit Parus cinctus populations at the regional level: a mitochondrial sequence analysis. Ecography 26: 98–106.

Virkkala, R. 1988. Foraging niches of foliage-gleaning birds in the northernmost taiga in Finland. Ornis Fennica 65: 104–113.

Virkkala, R. 1990. Ecology of the Siberian Tit Parus cinctus in relation to habitat quality: effects of forest management. Ornis Scandinavica 21: 139–146.

Virkkala, R., 1990. Flock size of the Siberian tit Parus cinctus during the non-breeding season. Ornis Fennica 67: 98–99.

Virkkala, R. & Liehu, H. 1990. Habitat selection by the Siberian Tit Parus cinctus in virgin and managed forest in northern Finland. Ornis Fennica 67: 1–12.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars Edenius 2006. Rev. Martin Tjernberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Chordata - ryggsträngsdjur 
  • Understam
    Craniata - kraniedjur 
  • Infrastam
    Vertebrata - ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Gnathostomata - käkförsedda ryggradsdjur 
  • Ranglös
    Teleostomi  
  • Ranglös
    Osteichthyes  
  • Ranglös
    Sarcopterygii - sarcopterygier 
  • Ranglös
    Tetrapoda - fyrfotadjur 
  • Ranglös
    Amniota - amnioter 
  • Ranglös
    Diapsida - diapsider 
  • Ranglös
    Archosauria - arkosaurier 
  • Ranglös
    Dinosauria - dinosaurier 
  • Klass
    Aves - fåglar 
  • Ordning
    Passeriformes - tättingar 
  • Familj
    Paridae - mesar 
  • Släkte
    Poecile  
  • Art
    Poecile cinctus, (Boddaert, 1783) - lappmes
    Synonymer
    Poecile cincta (Boddaert, 1783)
    Parus cinctus Boddaert, 1783
    Grey-headed Chickadee
    lapptita
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Lars Edenius 2006. Rev. Martin Tjernberg 2010. © ArtDatabanken, SLU 2010.