Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  tundrahumla

Organismgrupp Steklar, Bin Bombus hyperboreus
Tundrahumla Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Detta är vår största humleart. Kroppslängden hos drottningen är 22–25 mm och hanen 18–20 mm. Arbetare är ytterst sällsynta och varierar i storlek. Pälsen är mycket tät. Färgen på krage, skutell och de två främre ryggplåtarna är brun, men är i övrigt helt svart. Könen har samma färgteckning. Bakre delen av bakkroppen är således helt svart, vilket gör att arten inte bör förväxlas med någon annan humleart.
Utbredning
Länsvis förekomst för tundrahumla Observationer i  Sverige för tundrahumla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige är arten under senare tid påträffad från fjällen Padjelanta, Sarek, Abisko och Treriksröset i norra Lappland. Äldre fynd finns från Hamrafjäll i Härjedalen (1930) och Laxfjäll i Lycksele lappmark (1927), vilka kan tolkas som mer eller mindre tillfälliga etableringar. I Norge är utbredningen delad i ett sydligt och ett nordligt förekomstområde. I de södra fjällmassiven omfattas norra Hardangervidda och Dovre, i norr flera fjäll i Finnmark. Arten finns också i nordligaste Finland och på Kolahalvön. Tundrahumla har en cirkumpolär världsutbredning som följer Nordamerikas och Eurasiens Ishavskuster. I områden där bergskedjor når upp i tundramiljö följer utbredningen den lågalpina vegetationszonen söderut i Skandinavien, Ural och Klippiga bergen. Den finns också på de arktiska öarna som Novaja Zemlja, Wrangels ö, Baffin och Ellesmere Islands och på Grönland. Tundrahumla bedöms som Sårbar VU på den europeiska rödlistan (IUCN 2014).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(i,ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Tundrahumlan förekommer på subalpin och lågalpin zon och är känd från Härjedalen (senast 1930) till Torne Lappmark. Arten tycks ha försvunnit från södra delen av fjällkedjan och aktuella fynd finns bara från fjällen i Lule och Torne lappmarker. Arten boparasiterar polarhumla, fjällhumla och ljunghumla, möjligen också alphumla. Lokalt ökat renbetestryck har minskat födoresursen för de alpina arterna, vilket sannolikt medfört att de minskat sina populationer. Klimatiska ytterligheter med höga sommartemperaturer i fjällen innebär en ytterligare risk för lokala utdöenden av denna art som är anpassad för låg temperatur. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (12500-47300) km² och förekomstarean (AOO) till 600 (60-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(i,ii,iii,v)c(iv)).
Ekologi
Tundrahumla påträffas i subalpin och lågalpin zon i fjälltrakter med rikare flora. Drottningen lever som kleptoparasit ("gök") hos andra humlearter som polarhumla B. polaris, fjällhumla B. balteatus och även ljunghumla B. jonellus (Richards 1973, Gjershaug 2009, Bergwall 1970). Småvuxna honor som tolkats som arbetare påträffas mycket sällan. Man kan dock undra över om det i vissa fall möjligen kan röra sig om svältfödda drottningar med kroppsstorleken jämförbar med hanar. Drottningen näringssöker på fjällglim Silene acaulis, olika dvärgris, spiror Pedicularis, svarthö Bartsia alpina och vedlar Astragalus. Till skillnad från de "äkta" gökhumlorna, har drottningen god kapacitet att samla pollen och samverkar med arbetarna i det samhälle hon tagit över. En pollensamlande drottning samlar ungefär lika mycket pollen som fem arbetare tillsammans (Bergwall 1970).
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen, Kleptoparasit
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Levande djur
Levande djur
· alphumla
· alphumla
· fjällhumla
· fjällhumla
· polarhumla
· polarhumla
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Bombus (humlor), Art Bombus hyperboreus Schönherr, 1809 - tundrahumla Synonymer jättehumla

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(i,ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Tundrahumlan förekommer på subalpin och lågalpin zon och är känd från Härjedalen (senast 1930) till Torne Lappmark. Arten tycks ha försvunnit från södra delen av fjällkedjan och aktuella fynd finns bara från fjällen i Lule och Torne lappmarker. Arten boparasiterar polarhumla, fjällhumla och ljunghumla, möjligen också alphumla. Lokalt ökat renbetestryck har minskat födoresursen för de alpina arterna, vilket sannolikt medfört att de minskat sina populationer. Klimatiska ytterligheter med höga sommartemperaturer i fjällen innebär en ytterligare risk för lokala utdöenden av denna art som är anpassad för låg temperatur. Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 20000 (12500-47300) km² och förekomstarean (AOO) till 600 (60-2000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser utbredningsområde, förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(i,ii,iii,v)c(iv)).
Detta är vår största humleart. Kroppslängden hos drottningen är 22–25 mm och hanen 18–20 mm. Arbetare är ytterst sällsynta och varierar i storlek. Pälsen är mycket tät. Färgen på krage, skutell och de två främre ryggplåtarna är brun, men är i övrigt helt svart. Könen har samma färgteckning. Bakre delen av bakkroppen är således helt svart, vilket gör att arten inte bör förväxlas med någon annan humleart.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för tundrahumla

Länsvis förekomst och status för tundrahumla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för tundrahumla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är arten under senare tid påträffad från fjällen Padjelanta, Sarek, Abisko och Treriksröset i norra Lappland. Äldre fynd finns från Hamrafjäll i Härjedalen (1930) och Laxfjäll i Lycksele lappmark (1927), vilka kan tolkas som mer eller mindre tillfälliga etableringar. I Norge är utbredningen delad i ett sydligt och ett nordligt förekomstområde. I de södra fjällmassiven omfattas norra Hardangervidda och Dovre, i norr flera fjäll i Finnmark. Arten finns också i nordligaste Finland och på Kolahalvön. Tundrahumla har en cirkumpolär världsutbredning som följer Nordamerikas och Eurasiens Ishavskuster. I områden där bergskedjor når upp i tundramiljö följer utbredningen den lågalpina vegetationszonen söderut i Skandinavien, Ural och Klippiga bergen. Den finns också på de arktiska öarna som Novaja Zemlja, Wrangels ö, Baffin och Ellesmere Islands och på Grönland. Tundrahumla bedöms som Sårbar VU på den europeiska rödlistan (IUCN 2014).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus hyperboreusSchönherr, 1809 - tundrahumla
    Synonymer
    jättehumla

Tundrahumla påträffas i subalpin och lågalpin zon i fjälltrakter med rikare flora. Drottningen lever som kleptoparasit ("gök") hos andra humlearter som polarhumla B. polaris, fjällhumla B. balteatus och även ljunghumla B. jonellus (Richards 1973, Gjershaug 2009, Bergwall 1970). Småvuxna honor som tolkats som arbetare påträffas mycket sällan. Man kan dock undra över om det i vissa fall möjligen kan röra sig om svältfödda drottningar med kroppsstorleken jämförbar med hanar. Drottningen näringssöker på fjällglim Silene acaulis, olika dvärgris, spiror Pedicularis, svarthö Bartsia alpina och vedlar Astragalus. Till skillnad från de "äkta" gökhumlorna, har drottningen god kapacitet att samla pollen och samverkar med arbetarna i det samhälle hon tagit över. En pollensamlande drottning samlar ungefär lika mycket pollen som fem arbetare tillsammans (Bergwall 1970).

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen, Kleptoparasit

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Levande djur (Viktig)
· alphumla - Bombus alpinus (Har betydelse)
· fjällhumla - Bombus balteatus (Har betydelse)
· polarhumla - Bombus polaris (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Tundrahumla är en art anpassad till väderförhållandena i tundramiljöer. Den är aktiv vid låga temperaturer, är känslig för överhettning och blir inaktiv vid högre temperatur. De senaste somrarnas längre perioder av värmebölja tycks ha överskridit toleransnivån hos arten i norra Lappland. De senast utvecklade klimatmodellerna prognostiserar en starkt ökad frekvens av värmeböljor under somrarna. Enligt dessa scenarier löper polarhumla redan 2050 hög risk att dö ut i Skandinavien. Längre varma perioder i fjällen gör att blomningstiden förkortas, många grunt rotade växtarter slutar producera nektar och vissnar. Övriga hotorsaker är den minskande tillgången på lämpliga boplatser under perioder när populationerna av smågnagare kraschat. Detta var påtagligt under de senare decennierna av 1900-talet då de normala populationstopparna av fjällämmel uteblev under en lång följd av år. Om man kan förlita sig på tillgängliga klimatmodeller (Rasmont m.fl. 2014) bedöms förlusten av lämpligt livsutrymme minska med hälften (48–55 %) inom Europa fram till år 2050, en tillbakagång motsvarande 15 % per decennium.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Viss negativ effekt)
Ett fortsatt eftersök av arten och kartläggning av artens förekomst kan också ge bättre kännedom om aktuell beståndsstatus och förståelse för olika hotfaktorer. Klimatförändringen är dock endast möjlig att påverka genom effektiva internationella strategier och faktiska åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser.

Berezin, M.V. 1995. Geographical Diversity, Species Correlation, Population Structure and Cenotic Interactions of Arctic Bumble Bees (Apidae, Bombus). Swedish-Russian Tundra Ecology-Expedition, pp. 400. Swedish Polar Research Secretariat, Stockholm.

Bergwall, H.-E. 1970. Ekologiska iakttagelser över några humlearter (Bombus Latr.) vid Staloluokta inom Padjelanta nationalpark, Lule Lappmark. Ent. Tidskr. 91, 3-23.

Elfving, R. 1960. Die Hummeln und Scharotzerhummeln Finnlands. Fauna Fennica 10. 43 p.

Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees (Hymenoptera, Apidae). Norsk Ent. Tidskr. 20: 1-218.

Franzén, M. and Ockinger, E. 2011. Climate-driven changes in pollinator assemblages during the last 60 years in an Arctic mountain region in Northern Scandinavia. Journal of insect conservation 16: 227-238.

Gjershaug, J. O. 2009. The social parasite bumblebee Bombus hyperboreus Schönherr, 1809 usurp nest of Bombus balteatus Dahlbom, 1832 (Hymenoptera: , Apidae) in Norway. Norw. J. Entomol. 56, 28- 31.

IUCN. 2013. IUCN Red List of Threatened Species (ver. 2013.1). Available at: http://www.iucnredlist.org. (Accessed: 12 June 2013).

Pape, T. 1983. Observations on nests of Bombus polaris Curtis usurped by B. hyperboreus Schönherr in Greenland (Hymenoptera: Apidae). Ent. Meddr. 50, 145-150.

Pekkarinen, A., Teräs, I., Viramo, J. & Paatela, J. 1981. Distribution of bumblebees (Hymenoptera, Apidae: Bombus and Psithyrus) in eastern Fennoscandia). Notulae Entomol. 61: 71-89.

Rasmont, P. and Iserbyt, I. 2010-2012. Atlas of the European Bees: genus Bombus. STEP Project. Atlas Hymenoptera. Mons Available at: http://www.zoologie.umh.ac.be//hymenoptera/page.asp?ID=169.

Rasmont, P. and Iserbyt, S. 2012. The Bumblebees Scarcity Syndrome: Are heat waves leading to local extinctions of bumblebees (Hymenoptera: Apidae: Bombus)? Annales de la Société entomologique de France (N.S.) 48(3-4): 275-280.

Rasmont, P., Franzen, M., Lecocq, T., Harpke, A., Castro, L., Cederberg, B., Dvorák, L., Fitzpatrick, U., Gonseth, Y., Haubruge, E., Mahé, G., Manino, A., Neumayer, J., Ødegaard, F., Paukkunen, J., Pawlikowski, T., Reemer, M., Roberts, S.P.M., Straka, J. and Schweiger, O. 2014. Climatic Risk Atlas of European Bumblebees. Pensoft publishing, Sofia (i tryck).

Richards, K.W. 1973. Biology of Bombus polaris Curtis and B. hyperboreus Schönherr at Lake Hazen, Northwest Territories (Hymenoptera: Bombini). Quaestiones Entomologicae 9: 115-157.

Williams, P.H., Byvaltsev, A.M., Cederberg, B., Berezin, M.V., Ødegaard, F., Rasmussen, C., Richardson, L.L., Huang, J., Sheffield, C.S. & Williams, S.T. 2015. Genes suggest ancestral colour polymorhisms are shared across morphologically cryptic species in arctic bumblebees. PLoS ONE 10(12): e0144544.doi:10.1371/journal.pone.0144544.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2014.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus hyperboreus, Schönherr, 1809 - tundrahumla
    Synonymer
    jättehumla
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2014.