Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  polarhumla

Organismgrupp Steklar, Bin Bombus polaris
Polarhumla Steklar, Bin

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Detta är en av våra större humlearter. Drottningen är 20–22 mm lång och hanen 18 mm. Arbetarna varierar i storlek men kan vara relativt stora trots att arten i regel bara lyckas producera en eller två generationer arbetare per sommar. Pälsen är mycket tät och färgen på större delen av bakkroppen är blekt roströd till gulröd men är för övrigt helt svart. Bakkroppens ryggplåt 1 och åtminstone främre delen av ryggplåt 2 är svarthåriga, typiskt på sidorna och i mitten. Ibland är hela ryggplåt 2 och främre delen av ryggplåt 3 svarthåriga. Könen har samma färgteckning. Polarhumla förväxlas ofta med alphumla B. alpinus och även berghumla B. monticola som båda dock har klart röd behåring på bakkroppen såvida det inte rör sig om starkt slitna individer med solblekt behåring. Alphumla som är aningen kraftigare än polarhumla har för det mesta en tydligt skarp gräns mellan den svarta första och den röda andra ryggplåten som sällan har mer en enstaka svarta hår på sidorna. Kutikulan hos polarhumla är matt av mikroskulptur (chagrinering), vilken syns tydligast på bakskenbenens yttersida i stark förstoring (×25). Alphumla (och berghumla) ger ett mer blankt intryck och mikroskulpturen är knappt skönjbar hos den förstnämnda. Berghumla är betydligt mindre i storlek, vilket syns tydligast hos drottningen (16–18 mm). Detaljbilder på hanens genitalier m.m. finns i Løken (1973).
Utbredning
Länsvis förekomst för polarhumla Observationer i  Sverige för polarhumla
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
I Sverige är arter påträffad från fjällen i västra Härjedalen till nordligaste Lappland med stora utbredningsluckor i Jämtland och södra Lappland. I Norge är utbredningen delad i en sydligare och en nordlig förekomst. I de södra fjällmassiven omfattas norra Hardangervidda och Dovre, i norr Nordland (från polcirkeln) till ishavskusten i Finnmark. Arten finns också i nordligaste Finland och på Kolahalvön. Polarhumla har cirkumpolär världsutbredning, som huvudsakligen följer Nordamerikas och Eurasiens Ishavskuster. I områden där bergskedjor når upp i tundramiljö följer utbredningen den lågalpina vegetationszonen söderut i Skandinavien, Ural och Klippiga bergen. Arten finns också på de arktiska öarna som Novaja Zemlja, Wrangels ö, Baffin och Ellesmere Islands och även på Grönland. De senaste årens omfattande inventeringar av humlor (Rasmont m.fl. 2014) i norra Sverige, Finland och Norge har visat på en kraftig tillbakagång av arten i förhållande till övriga alpina humlearter. Även i södra Norge har beståndet av polarhumla minskat påtagligt (A. Mjelde pers.med.). Arten bedöms som Sårbar VU på den europeiska rödlistan (IUCN 2014).
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)
Polarhumlan förekommer på fjällhedar i subalpin och lågalpin zon. Den är känd från Härjedalen till Torne Lappmark. Arten tycks ha minskat kraftigt under senare år efter perioder med extremt hög temperatur i norra fjällen. Det kan både bero på att den likt flera andra utpräglade fjällarter inaktiveras (eller dör) vid hög temperatur och att perioder av hög värme också innebär att grunt rotade fjällväxter torkar ut över stora arealer. Förutom viden besöker arten främst långpipiga blommor som vedlar, spiror, svarthö och liknande för pollensamling. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (140-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Ekologi
Polarhumlan påträffas ovan trädgränsen i fjälltrakter med rikare flora. Under våren besöks videarter som ullvide Salix lanata och lappvide S. lapponum för nektarintag och pollensamling. Senare blir blåbär och andra dvärgris, samt spiror Pedicularis, svarthö Bartsia alpina och vedlar Astragalus betydelsefulla som näringsväxter. De normalt mycket individfattiga bona med något tiotal arbetare har påträffats ytligt under markytan i övergivna bon av fjällämmel och sorkar. Bona parasiteras av tundrahumla B. hyperboreus (Richards 1973).
Landskapstyper
Fjäll
Fjäll
Förekommer
Viktig
Biotoper
Fjällbiotoper
Fjällbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Nyttjar nektar/pollen
Substrat/Föda
Växtdelar, ej ved
Växtdelar, ej ved
· blomväxter
· blomväxter
Mark/sediment
Mark/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Insecta (egentliga insekter), Ordning Hymenoptera (steklar), Familj Apidae (långtungebin), Släkte Bombus (humlor), Art Bombus polaris Curtis, 1835 - polarhumla Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2b(ii,iii,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Livskraftig (LC)

Dokumentation Polarhumlan förekommer på fjällhedar i subalpin och lågalpin zon. Den är känd från Härjedalen till Torne Lappmark. Arten tycks ha minskat kraftigt under senare år efter perioder med extremt hög temperatur i norra fjällen. Det kan både bero på att den likt flera andra utpräglade fjällarter inaktiveras (eller dör) vid hög temperatur och att perioder av hög värme också innebär att grunt rotade fjällväxter torkar ut över stora arealer. Förutom viden besöker arten främst långpipiga blommor som vedlar, spiror, svarthö och liknande för pollensamling. Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (140-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2b(ii,iii,v)c(iv)).
Detta är en av våra större humlearter. Drottningen är 20–22 mm lång och hanen 18 mm. Arbetarna varierar i storlek men kan vara relativt stora trots att arten i regel bara lyckas producera en eller två generationer arbetare per sommar. Pälsen är mycket tät och färgen på större delen av bakkroppen är blekt roströd till gulröd men är för övrigt helt svart. Bakkroppens ryggplåt 1 och åtminstone främre delen av ryggplåt 2 är svarthåriga, typiskt på sidorna och i mitten. Ibland är hela ryggplåt 2 och främre delen av ryggplåt 3 svarthåriga. Könen har samma färgteckning. Polarhumla förväxlas ofta med alphumla B. alpinus och även berghumla B. monticola som båda dock har klart röd behåring på bakkroppen såvida det inte rör sig om starkt slitna individer med solblekt behåring. Alphumla som är aningen kraftigare än polarhumla har för det mesta en tydligt skarp gräns mellan den svarta första och den röda andra ryggplåten som sällan har mer en enstaka svarta hår på sidorna. Kutikulan hos polarhumla är matt av mikroskulptur (chagrinering), vilken syns tydligast på bakskenbenens yttersida i stark förstoring (×25). Alphumla (och berghumla) ger ett mer blankt intryck och mikroskulpturen är knappt skönjbar hos den förstnämnda. Berghumla är betydligt mindre i storlek, vilket syns tydligast hos drottningen (16–18 mm). Detaljbilder på hanens genitalier m.m. finns i Løken (1973).

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för polarhumla

Länsvis förekomst och status för polarhumla baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för polarhumla

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



I Sverige är arter påträffad från fjällen i västra Härjedalen till nordligaste Lappland med stora utbredningsluckor i Jämtland och södra Lappland. I Norge är utbredningen delad i en sydligare och en nordlig förekomst. I de södra fjällmassiven omfattas norra Hardangervidda och Dovre, i norr Nordland (från polcirkeln) till ishavskusten i Finnmark. Arten finns också i nordligaste Finland och på Kolahalvön. Polarhumla har cirkumpolär världsutbredning, som huvudsakligen följer Nordamerikas och Eurasiens Ishavskuster. I områden där bergskedjor når upp i tundramiljö följer utbredningen den lågalpina vegetationszonen söderut i Skandinavien, Ural och Klippiga bergen. Arten finns också på de arktiska öarna som Novaja Zemlja, Wrangels ö, Baffin och Ellesmere Islands och även på Grönland. De senaste årens omfattande inventeringar av humlor (Rasmont m.fl. 2014) i norra Sverige, Finland och Norge har visat på en kraftig tillbakagång av arten i förhållande till övriga alpina humlearter. Även i södra Norge har beståndet av polarhumla minskat påtagligt (A. Mjelde pers.med.). Arten bedöms som Sårbar VU på den europeiska rödlistan (IUCN 2014).
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus polarisCurtis, 1835 - polarhumla

Polarhumlan påträffas ovan trädgränsen i fjälltrakter med rikare flora. Under våren besöks videarter som ullvide Salix lanata och lappvide S. lapponum för nektarintag och pollensamling. Senare blir blåbär och andra dvärgris, samt spiror Pedicularis, svarthö Bartsia alpina och vedlar Astragalus betydelsefulla som näringsväxter. De normalt mycket individfattiga bona med något tiotal arbetare har påträffats ytligt under markytan i övergivna bon av fjällämmel och sorkar. Bona parasiteras av tundrahumla B. hyperboreus (Richards 1973).

Ekologisk grupp: Nyttjar nektar/pollen

Landskapstyper som är viktiga för arten: Fjäll

Biotoper som är viktiga för arten: Fjällbiotoper

Substrat/Föda:
Växtdelar, ej ved (Viktig)
· blomväxter - Angiospermae (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Polarhumlan är en art anpassad till väderförhållandena i tundramiljöer. Den är aktiv vid låga temperaturer men blir överhettad och inaktiv vid högre temperatur. De senaste somrarnas längre perioder värmebölja tycks ha överskridit toleransnivån hos arten i norra Lappland. De senaste utvecklade klimatmodellerna prognostiserar en starkt ökad frekvens av värmeböljor under somrarna. Om man kan förlita sig på tillgängliga klimatmodeller (Rasmont et al. in prep.) bedöms förlusten av lämpligt livsutrymme minska med drygt hälften (55–60 %) inom Europa fram till år 2050 och med 90–99% till 2080, en tillbakagång mer än 15 % per decennium. Längre varma perioder i fjällen gör att fjällväxternas blomningstid förkortas, många grunt rotade växtarter slutar producera nektar och vissnar. Övriga hotorsaker är den minskande tillgången på lämpliga boplatser under perioder när populationerna av smågnagare kraschat. Detta var påtagligt under de senare decennierna av 1900-talet då de normala populationstopparna av fjällämmel uteblev.

Påverkan
  • Klimatförändringar (Stor negativ effekt)
Ett fortsatt eftersök av arten och kartläggning av den uppkomna situationen kan ge bättre kännedom om artens aktuella beståndsstatus och förståelse för olika hotfaktorer. Klimatförändringen är dock endast möjlig att påverka genom effektiva internationella strategier och faktiska åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser.

Berezin, M.V. 1995. Geographical Diversity, Species Correlation, Population Structure and Cenotic Interactions of Arctic Bumble Bees (Apidae, Bombus). Swedish-Russian Tundra Ecology-Expedition, pp. 400. Swedish Polar Research Secretariat, Stockholm.

Filippov, N.I. 2014. Diversity and ecology of bumblebees (Hymenoptera, Apidae, Bombus Latr.) in the European Northeast Russia. Syktyvkar State University.

Franzén, M. and Molander, M. 2012. How threatened are alpine environments? a cross taxonomic study. Biodiversity Conservation 21: 517–526.

Franzén, M. and Ockinger, E. 2011. Climate-driven changes in pollinator assemblages during the last 60 years in an Arctic mountain region in Northern Scandinavia. Journal of insect conservation 16: 227–238.

Goulson, D., Lye, G.C. and Darvil, B. 2008. Decline and conservation of bumble bees. Annual Review of Entomology 53: 11.1–11.18.

IUCN. 2014. IUCN Red List of Threatened Species (ver. 2013.2). Available at: http://www.iucnredlist.org. (Accessed: 12 October 2014).

Løken, A. 1973. Studies on Scandinavian Bumble Bees (Hymenoptera, Apidae). Norsk Ent. Tidskr. 20: 1–218.

Pekkarinen, A., Teräs, I., Viramo, J. & Paatela, J. 1981. Distribution of bumblebees (Hymenoptera, Apidae: Bombus and Psithyrus) in eastern Fennoscandia). Notulae Entomol. 61: 71–89.

Rasmont, P. and Iserbyt, I. 2010-2012. Atlas of the European Bees: genus Bombus. STEP Project. Atlas Hymenoptera. Mons Available at: http://www.zoologie.umh.ac.be//hymenoptera/page.asp?ID=169.

Rasmont, P. and Iserbyt, S. 2012. The Bumblebees Scarcity Syndrome: Are heat waves leading to local extinctions of bumblebees (Hymenoptera: Apidae: Bombus)? Annales de la Société entomologique de France (N.S.) 48(3–4): 275–280.

Rasmont, P., Franzen, M., Lecocq, T., Harpke, A., Castro, L., Cederberg, B., Dvorák, L., Fitzpatrick, U., Gonseth, Y., Haubruge, E., Mahé, G., Manino, A., Neumayer, J., Ødegaard, F., Paukkunen, J., Pawlikowski, T., Reemer, M., Roberts, S.P.M., Straka, J. and Schweiger, O. 2014. Climatic Risk Atlas of European Bumblebees. Pensoft publishing, Sofia (i tryck).

Richards, K.W. 1973. Biology of Bombus polaris Curtis and B. hyperboreus Schönherr at Lake Hazen, Northwest Territories (Hymenoptera: Bombini). Quaestiones Entomologicae 9: 115–157.

Söderman, G. & Leinonen, R. 2003. Suomen mesipistiainen ja niiden uhanalaisuus. Tremex Press Oy, Helsinki.

Williams, P.H., Byvaltsev, A.M., Cederberg, B., Berezin, M.V., Ødegaard, F., Rasmussen, C., Richardson, L.L., Huang, J., Sheffield, C.S. & Williams, S.T. 2015. Genes suggest ancestral colour polymorhisms are shared across morphologically cryptic species in arctic bumblebees. PLoS ONE 10(12): e0144544.doi:10.1371/journal.pone.0144544.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2014.

Namn och släktskap
  • Rike
    Animalia - djur 
  • Stam
    Arthropoda - leddjur 
  • Understam
    Hexapoda - insekter 
  • Klass
    Insecta - egentliga insekter 
  • Ordning
    Hymenoptera - steklar 
  • Underordning
    Apocrita - midjesteklar 
  • Infraordning
    Aculeata - gaddsteklar 
  • Överfamilj
    Apoidea  
  • Ranglös
    Apiformes - bin 
  • Familj
    Apidae - långtungebin 
  • Underfamilj
    Apinae  
  • Släkte
    Bombus - humlor 
  • Art
    Bombus polaris, Curtis, 1835 - polarhumla
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Björn Cederberg 2014.