Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  ryssbräken

Organismgrupp Kärlväxter Diplazium sibiricum
Ryssbräken Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Ryssbräken är en ormbunke med krypande jordstam och spridda, enstaka blad varför den avviker starkt från de två närbesläktade svenska Athyrium-arterna, vilka är tuvade. På avstånd liknar den en liten örnbräken Pteridium aquilinum eller en storvuxen hultbräken Phegopteris connectilis. Ryssbräken ger ett påfallande elegant intryck. De rent gröna och på undersidan glest håriga bladskivorna blir upptill 30 cm långa. De är nästan liksidigt triangulära och två- till tredubbelt parbladigt flikade. De vid basen svarta bladskaften blir upptill 40 cm höga och är glänsande grågröna med glesa, svartbruna fjäll. Kärlsträngarna är som hos hultbräken samlade i två buntar. De nedre bladflikarna är riktade uppåt och bakåt, men övergången i bladflikriktning är inte tvär som hos hultbräken utan glidande. Bladen vissnar efter de första nattfrosterna. Sporgömmesamlingarna är avlånga och ofta rikliga i juli.
Utbredning
Länsvis förekomst för ryssbräken Observationer i  Sverige för ryssbräken
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Ryssbräken är känd från tre svenska lokaler, två nära Kvikkjokk i Lule lappmark och en i östra Jämtland. Lokalerna i Kvikkjokk upptäcktes 1979 och 1983 och den i Jämtland 1997. Artens sammanhängade utbredning är östlig och har sin västgräns i Finland. Väster och norr därom finns utpostlokaler i Finland (Utsjoki och Tavastland), Sverige samt i Norge (Gudbrandsdalen). De västliga–nordliga lokalerna/lokalgrupperna ligger isolerat med 400–500 km mellan sig och till det sammanhängande utbredningsområdet i Finland. I Norge förekommer arten på ca 10 lokaler i Gudbrandsdalen och i Finland är den sällsynt och har en tvär västgräns med de västligaste lokalerna i södra Tavastland. Arten saknas i Mellan- och Sydeuropa. Totalutbredningen är kontinentalt nordasiatisk. I Norge räknas ryssbräken till de s k huldreväxterna, vilka har östlig anknytning. Hit förs bl a sötgräs Cinna latifolia, sibirisk klematis Clematis alpina ssp. sibirica och sudetbräken Cystopteris sudetica, vilkas isolerade förekomster i det mest kontinentala Sydnorge anses vara ett av den nordiska växtgeografins mest svårförklarade problem.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)
Ryssbräken är känd från tre svenska lokaler, två nära Kvikkjokk i Lule lappmark och en i östra Jämtland. De svenska växtplatserna är kalkpåverkade granskogar med artrikt fältskikt. Alla skogsskötselåtgärder på eller i omedelbar närhet av lokalerna utgör ett hot mot artens existens. Arten ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 932 (930-950) km² och förekomstarean (AOO) till 8 (8-20) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
Ekologi
Ryssbräkens ekologi i Sverige är dåligt undersökt. De svenska växtplatserna är kalkpåverkade och orörda, men ej särskilt grovstammiga, granskogar med artrikt fältskikt. På samtliga lokaler går ryssbräken, liksom ofta i Gudbrandsdalen, även ut i rätt artfattiga mossmattor med alldagliga barrskogsväxter. Den ena Kvikkjokkslokalen är en nordvänd rasmark där ryssbräken delvis är dominerande i fältskiktet. På den andra lokalen växer den på plan mark. På den lokalen förekommer även kontinuitetskrävande arter som t ex trådbrosklav Ramalina thrausta. Även på jämtlandslokalen förekommer trådbrosklav och här växer ryssbräken i en nerskuren bäckdal mellan grusåsar. I Norge och Finland anses arten vara krävande och oftast förekomma på god jord i skuggiga sluttningar. I Utsjoki och på Kolahalvön växer ryssbräken i björkskogsbältet, men de norska och svenska lokalerna ligger alla i barrskogsregionen. Bland följearterna märks lundstjärnblomma, stormhatt, röd trolldruva, stenhallon, midsommarblomster, strutbräken och spädstarr (Stellaria nemorum, Aconitum lycoctonum, Actaea erythrocarpa, Rubus saxatilis, Geranium sylvaticum, Matteuccia struthiopteris och Carex disperma).
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Barrskog
Barrskog
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Polypodiopsida (ormbunksväxter), Ordning Polypodiales (stensöteordningen), Familj Athyriaceae (majbräkenväxter), Släkte Diplazium (ryssbräknar), Art Diplazium sibiricum (Turcz. ex Kunze) Sa. Kurata - ryssbräken Synonymer Asplenium sibiricum Turcz. ex Kunze, Asplenium crenatum, Athyrium crenatum Rupr. ex F. Nyl.

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier D2
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Ryssbräken är känd från tre svenska lokaler, två nära Kvikkjokk i Lule lappmark och en i östra Jämtland. De svenska växtplatserna är kalkpåverkade granskogar med artrikt fältskikt. Alla skogsskötselåtgärder på eller i omedelbar närhet av lokalerna utgör ett hot mot artens existens. Arten ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 2 (2-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 932 (930-950) km² och förekomstarean (AOO) till 8 (8-20) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). Utbredningen är så kraftigt begränsad att gränsvärdet för Sårbar (VU) uppfylls enligt D-kriteriet. (D2).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 4, 5, 7. Bestämmelsen gäller hela landet
Ryssbräken är en ormbunke med krypande jordstam och spridda, enstaka blad varför den avviker starkt från de två närbesläktade svenska Athyrium-arterna, vilka är tuvade. På avstånd liknar den en liten örnbräken Pteridium aquilinum eller en storvuxen hultbräken Phegopteris connectilis. Ryssbräken ger ett påfallande elegant intryck. De rent gröna och på undersidan glest håriga bladskivorna blir upptill 30 cm långa. De är nästan liksidigt triangulära och två- till tredubbelt parbladigt flikade. De vid basen svarta bladskaften blir upptill 40 cm höga och är glänsande grågröna med glesa, svartbruna fjäll. Kärlsträngarna är som hos hultbräken samlade i två buntar. De nedre bladflikarna är riktade uppåt och bakåt, men övergången i bladflikriktning är inte tvär som hos hultbräken utan glidande. Bladen vissnar efter de första nattfrosterna. Sporgömmesamlingarna är avlånga och ofta rikliga i juli.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för ryssbräken

Länsvis förekomst och status för ryssbräken baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för ryssbräken

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Ryssbräken är känd från tre svenska lokaler, två nära Kvikkjokk i Lule lappmark och en i östra Jämtland. Lokalerna i Kvikkjokk upptäcktes 1979 och 1983 och den i Jämtland 1997. Artens sammanhängade utbredning är östlig och har sin västgräns i Finland. Väster och norr därom finns utpostlokaler i Finland (Utsjoki och Tavastland), Sverige samt i Norge (Gudbrandsdalen). De västliga–nordliga lokalerna/lokalgrupperna ligger isolerat med 400–500 km mellan sig och till det sammanhängande utbredningsområdet i Finland. I Norge förekommer arten på ca 10 lokaler i Gudbrandsdalen och i Finland är den sällsynt och har en tvär västgräns med de västligaste lokalerna i södra Tavastland. Arten saknas i Mellan- och Sydeuropa. Totalutbredningen är kontinentalt nordasiatisk. I Norge räknas ryssbräken till de s k huldreväxterna, vilka har östlig anknytning. Hit förs bl a sötgräs Cinna latifolia, sibirisk klematis Clematis alpina ssp. sibirica och sudetbräken Cystopteris sudetica, vilkas isolerade förekomster i det mest kontinentala Sydnorge anses vara ett av den nordiska växtgeografins mest svårförklarade problem.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Athyriaceae - majbräkenväxter 
  • Släkte
    Diplazium - ryssbräknar 
  • Art
    Diplazium sibiricum(Turcz. ex Kunze) Sa. Kurata - ryssbräken
    Synonymer
    Asplenium sibiricum Turcz. ex Kunze
    Asplenium crenatum
    Athyrium crenatum Rupr. ex F. Nyl.

Ryssbräkens ekologi i Sverige är dåligt undersökt. De svenska växtplatserna är kalkpåverkade och orörda, men ej särskilt grovstammiga, granskogar med artrikt fältskikt. På samtliga lokaler går ryssbräken, liksom ofta i Gudbrandsdalen, även ut i rätt artfattiga mossmattor med alldagliga barrskogsväxter. Den ena Kvikkjokkslokalen är en nordvänd rasmark där ryssbräken delvis är dominerande i fältskiktet. På den andra lokalen växer den på plan mark. På den lokalen förekommer även kontinuitetskrävande arter som t ex trådbrosklav Ramalina thrausta. Även på jämtlandslokalen förekommer trådbrosklav och här växer ryssbräken i en nerskuren bäckdal mellan grusåsar. I Norge och Finland anses arten vara krävande och oftast förekomma på god jord i skuggiga sluttningar. I Utsjoki och på Kolahalvön växer ryssbräken i björkskogsbältet, men de norska och svenska lokalerna ligger alla i barrskogsregionen. Bland följearterna märks lundstjärnblomma, stormhatt, röd trolldruva, stenhallon, midsommarblomster, strutbräken och spädstarr (Stellaria nemorum, Aconitum lycoctonum, Actaea erythrocarpa, Rubus saxatilis, Geranium sylvaticum, Matteuccia struthiopteris och Carex disperma).

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Barrskog, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Alla skogsskötselåtgärder på eller i omedelbar närhet av lokalerna utgör ett hot mot artens existens. Även tramp och slitage på rasmarkslokalen i Kvikkjokk av fler besökare skulle utgöra ett hot genom att de ytliga jordstammarna skadas. På den andra Kvikkjokkslokalen föreligger även ett exploaterings hot.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Viss negativ effekt)
Samtliga lokalerna måste skyddas i form av reservat. I och med att Pärlälvens urskogsområde fredats torde den södra Kvikkjokkslokalen ej behöva annat skydd. Den andra lokalen vid Kvikkjokk har ett mer utsatt läge och området bör ges ett sådant skydd att exploatering av lokalen omöjliggörs. Ett skydd får dock inte leda till markslitage av besökare. Lokalen i Jämtland ingår i Natura 2000. Arten bör övervakas av floraväktare.
Ryssbräken är fridlyst. Ryssbräken omfattas av EU:s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000. Utländska namn – NO: Russeburkne, DK: Russerbregne, FI: Kurata myyränporras.

Berg, R. Y. 1983. Bekkekloftfloraen i Gudbrandsdal 1. Blyttia 41: 5–14.

Berg, R. Y. 1983. Bekkekloftfloraen i Gudbrandsdal 2. Blyttia 41: 42–56.

Berg, R. Y. 1996. Diplazium sibiricum (Woodsiaceae) at its westernmost localities in Fennoscandia. Symb. Bot. Ups. 31(3) 265–275.

Bäckström, L.-Å. & Åström, S. 1997. Ryssbräken (Diplazium sibiricum) ny för Jämtland. Rödbläran 9 (3–4): 3–7.

Dahl, E. 1949. En masseforekomst av russeburkne (Athyrium crenatum). Blyttia 7:13.

Dahlskog, S. 1980. The Siberian fern Athyrium crenatum (Somf.) Rupr. found in Sweden at Kvikkjokk, SW Lule Lappmark. Acta Phytogeogr. Suec. 68: 51–60.

Kaakinen, E. 1972. Studies on herb rich forest vegetation in southern Kainuu, northern Finland. Aquilo, Ser. Bot. 11: 23–42.

Kallio, P., Laine, U. & Mäkinen, Y. 1969. Vascular flora of Inari Lapland 1. Introduction and Lycopodiaceae - Polypodiaceae. Rep. Kevo Subarctic Res. Stat. 5:82.

Petterson, B. 1998. Floraväktarverksamheten i Jämtlands län. Rödbläran 10 (1): 3–63.

Williamsson, M., Jansson, T. & Ericsson, S. 1997. Ryssbräken, Diplazium sibiricum, funnen i Jämtland och något om dess förekomst på utpostlokaler. Svensk Bot. Tidskr. 91: 77–81.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sten Dahlskog 1984. Rev. Mora Aronsson & Stefan Ericsson 1997.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Monilophytae  
  • Klass
    Polypodiopsida - ormbunksväxter 
  • Ordning
    Polypodiales - stensöteordningen 
  • Familj
    Athyriaceae - majbräkenväxter 
  • Släkte
    Diplazium - ryssbräknar 
  • Art
    Diplazium sibiricum, (Turcz. ex Kunze) Sa. Kurata - ryssbräken
    Synonymer
    Asplenium sibiricum Turcz. ex Kunze
    Asplenium crenatum
    Athyrium crenatum Rupr. ex F. Nyl.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Sten Dahlskog 1984. Rev. Mora Aronsson & Stefan Ericsson 1997.