Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  storgröe

Organismgrupp Kärlväxter Poa remota
Storgröe Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Storgröe är ett flerårigt, tuvbildande gräs med nedliggande stambaser från vilka bladskotten utvecklas. Rotsystemet är mycket svagt. Hela tuvan kan lätt lyftas upp. De nedtill plattade stråna är ofta knäböjda men växer sedan upprätt och blir ca 1 m höga. Bladskivorna är 5–10 mm breda, mjuka och ljusgröna. Vippan är gles och yvig, 15–30 cm, med långa vid blomningen slakt hängande grenar. Småaxen är ca 3 mm och blekt gulgröna. Hela plantan är sträv. Storgröe har stora yttre likheter med ett annat sällsynt skogsgräs, glesgröe Glyceria lithuanica. De vasst tillplattade, centimeterbreda bladskotten är dock artskiljande och lätta att identifiera även när den inte blommar (OBS, liknar genom detta hundäxing Dactylis glomerata, som normalt inte förekommer i den biotopen). Arten övervintrar med de väl utvecklade bladskotten, vilkas yttre blad dock vissnar efter hand. Tuvigheten förstärks av att vinterskotten redan på våren bär en ny skottgeneration.
Utbredning
Länsvis förekomst för storgröe Observationer i  Sverige för storgröe
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Storgröe förekommer i större delen av Sverige men saknas i norra Lappland och på Öland och Gotland. Lokalt är dock utbredningen mycket ojämn. Särskilt uppvisar Götaland stora utbredningsluckor. Arten är utgången i Blekinge. Den finns i Danmark, Norge och Finland samt i våra baltiska grannländer. Totalutbredningen är koncentrerad till norra och östra Europa. Den asiatiska utbredningen är mer splittrad men ofullständigt känd.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer i större delen av landet men saknas i norra Lappland samt på Öland och Gotland. Storgröe växer helst i eller vid källor, i bäckraviner, i frodiga skogssluttningar eller sumpskog. Rörligt, gärna något kalkpåverkat markvatten är en förutsättning. Det är främst ändrade hydrologiska förhållanden som hotar arten. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 450 (350-550). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2000 (1000-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,iv,v)).
Ekologi
Storgröe växer helst i eller vid källor, i bäckraviner, i frodiga skogssluttningar eller sumpskog med översilande eller genomsilande markvatten. Rörligt, gärna något kalkpåverkat markvatten är en förutsättning. Arten gynnas starkt av landskapets brutenhet och är ovanligare i flacka källfattiga trakter. En vanlig lokaltyp är mjälaraviner med fuktig lövskog eller blandskog (ofta gråal) med högörtvegetation av strutbräken, kärrfibbla, lundstjärnblomma, gullpudra m.fl. ravinväxter. I fjällen förekommer den i rika fjällskogssluttningar av högörttyp. Även i andra fuktiga skogsmiljöer med rörligt markvatten såsom vissa klibbal- och askskogar, samt sipperflöden vid skyddade havsvikar förekommer storgröe.
Landskapstyper
Skog
Skog
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Barrskog
Barrskog
Lövskog
Lövskog
Triviallövskog
Triviallövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Poa (gröen), Art Poa remota Forselles - storgröe Synonymer Poa hybrida Gaudin

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(iii,iv,v)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer i större delen av landet men saknas i norra Lappland samt på Öland och Gotland. Storgröe växer helst i eller vid källor, i bäckraviner, i frodiga skogssluttningar eller sumpskog. Rörligt, gärna något kalkpåverkat markvatten är en förutsättning. Det är främst ändrade hydrologiska förhållanden som hotar arten. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 450 (350-550). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 2000 (1000-4000) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar bedömningen från Livskraftig (LC) till Sårbar (VU). Baserat på de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(iii,iv,v)).
Konventioner Typisk art i 9020 Nordlig ädellövskog (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i 9080 Lövsumpskog (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Skogsstyrelsens signalart
Storgröe är ett flerårigt, tuvbildande gräs med nedliggande stambaser från vilka bladskotten utvecklas. Rotsystemet är mycket svagt. Hela tuvan kan lätt lyftas upp. De nedtill plattade stråna är ofta knäböjda men växer sedan upprätt och blir ca 1 m höga. Bladskivorna är 5–10 mm breda, mjuka och ljusgröna. Vippan är gles och yvig, 15–30 cm, med långa vid blomningen slakt hängande grenar. Småaxen är ca 3 mm och blekt gulgröna. Hela plantan är sträv. Storgröe har stora yttre likheter med ett annat sällsynt skogsgräs, glesgröe Glyceria lithuanica. De vasst tillplattade, centimeterbreda bladskotten är dock artskiljande och lätta att identifiera även när den inte blommar (OBS, liknar genom detta hundäxing Dactylis glomerata, som normalt inte förekommer i den biotopen). Arten övervintrar med de väl utvecklade bladskotten, vilkas yttre blad dock vissnar efter hand. Tuvigheten förstärks av att vinterskotten redan på våren bär en ny skottgeneration.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för storgröe

Länsvis förekomst och status för storgröe baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för storgröe

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Storgröe förekommer i större delen av Sverige men saknas i norra Lappland och på Öland och Gotland. Lokalt är dock utbredningen mycket ojämn. Särskilt uppvisar Götaland stora utbredningsluckor. Arten är utgången i Blekinge. Den finns i Danmark, Norge och Finland samt i våra baltiska grannländer. Totalutbredningen är koncentrerad till norra och östra Europa. Den asiatiska utbredningen är mer splittrad men ofullständigt känd.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Poa - gröen 
  • Art
    Poa remotaForselles - storgröe
    Synonymer
    Poa hybrida Gaudin

Storgröe växer helst i eller vid källor, i bäckraviner, i frodiga skogssluttningar eller sumpskog med översilande eller genomsilande markvatten. Rörligt, gärna något kalkpåverkat markvatten är en förutsättning. Arten gynnas starkt av landskapets brutenhet och är ovanligare i flacka källfattiga trakter. En vanlig lokaltyp är mjälaraviner med fuktig lövskog eller blandskog (ofta gråal) med högörtvegetation av strutbräken, kärrfibbla, lundstjärnblomma, gullpudra m.fl. ravinväxter. I fjällen förekommer den i rika fjällskogssluttningar av högörttyp. Även i andra fuktiga skogsmiljöer med rörligt markvatten såsom vissa klibbal- och askskogar, samt sipperflöden vid skyddade havsvikar förekommer storgröe.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Landskapstyper där arten kan förekomma: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Barrskog, Lövskog, Triviallövskog

Biotoper där arten kan förekomma: Ädellövskog, Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Det är främst förändringar av hydrologiska förhållanden genom dikning, körning med skogsfordon eller avverkning som hotar arten. Storgröe gynnas dock av att skogen öppnas och tål att växa tämligen exponerat. Antalet strån ökar direkt efter en avverkning och gräset blir mer högvuxet och rikblommigt. Hur arten klarar slyfasen är mer osäkert. Kalavverkning är därför direkt olämplig medan en varsam gallring i de flesta fall torde gynna arten. Ofta utgörs lokalerna i övrigt av värdefulla skogsmiljöer som bör undantas från skogsbruk. Dikning medför oftast att förekomsterna försvinner.

Påverkan
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Förstörelse av habitat/substrat (Stor negativ effekt)
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
Växtplatserna bör undantas från normal skogsproduktion. Plockhuggning, smärre röjningar och gallringar kan vara positiva.
Utländska namn – NO: Storrapp, DK: Kaempe-Rapgraes, FI: Korpinurmikka.

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Bergh, S. 1997. Möte med storgröet Poa remota på Kinnekulle. Calluna 14 (2): 8–10.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Bratt, L. m fl (red.) 1993. Hotade och sällsynta växter i Dalarna. Dalarnas Botaniska Sällskap.

Danielsson, B. 1994. Härjedalens flora. Lund.

Delin, A. m fl 1995. Art- och biotopbevarande i skogen. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län.

Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.

Mascher, J. W. 1990. Ångermanlands flora. Lund.

Pedersen, A. 1974. Gramineernes udbredelse i Danmark. Spontane og naturaliserede arter. Bot. Tidsskr. 68: 177–343.

Ryberg, M. 1967. Några synpunkter på lundgräsens ekologi i östra Svealand. Svensk Bot. Tidskr. 61: 385–418.

Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Sterner, R. 1922. The continental element in the flora of south Sweden. Geografiska Annaler 1922: 221–444.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Måns Ryberg 1984. Rev. Peter Ståhl 1997. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Poa - gröen 
  • Art
    Poa remota, Forselles - storgröe
    Synonymer
    Poa hybrida Gaudin
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Måns Ryberg 1984. Rev. Peter Ståhl 1997. © ArtDatabanken, SLU 2007.