Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  atlantmossa

Organismgrupp Mossor Ptychomitrium polyphyllum
Atlantmossa Mossor

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Arten bildar upp till 3 cm höga, lösa, mörkt gröna och inuti grönsvarta tuvor. Bladen är långsmala och i torrt tillstånd starkt krusiga. Bladkanterna är två cellager tjocka och tydligt tandade. Bladen har stora, bruna bashörnsceller. Nerven är lång och slutar i bladspetsen. Arten är vanligtvis rikt fertil och försedd med kapslar - ofta två från varje skott. Kapslarna är smalt ovala, ljusa, upprätta och fästade på ett 0,5-1 cm långt skaft. Peristomtänderna är djupt kluvna, trådlika och raka. Sporerna är 10-14 µm i diameter, gula och fint papillösa. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd.
Atlantmossa kan i fält något likna kvastmossor Dicranum spp. men är mindre och har två cellager tjocka bladkanter. Arten har även likheter med skärgårdsmossa Glyphomitrium daviesii som i Norden endast finns i Norge och som är något mindre och har peristomtänder som är hela och tillbakaböjda. Arten liknar också grimmior Grimmia spp., men bladen har stora, bruna bashörnsceller och saknar färglös spets. De vid torka krusiga bladen kan även påminna om bladen hos ulotor Ulota spp., vars bladkanter ej är tandade.
Utbredning
Länsvis förekomst för atlantmossa Observationer i  Sverige för atlantmossa
Svensk förekomst
Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Arten har i Sverige endast påträffats i Skäralids dalgång (mot Råröd) i Skåne. De två fynden där gjordes 1873 respektive 1874. I södra Norge är arten relativt allmän längs kusten. Den är även uppgiven från Danmark med några äldre fynd. Atlantmossa har en i huvudsak oceanisk utbredning, och i norra Europa utgör Skäralid östgränsen för dess utbredning. Arten förekommer i kusttrakter i framförallt västra Europa. Den finns även på Azorerna, Madeira och Kanarieöarna och på enstaka utpostlokaler i Centraleuropa till Kroatien i sydost. Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa.

Den har här varken kunnat återfinnas vid besök på 1980-talet eller på 2000-talet.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)
Växer på stenblock i branter med hög luftfuktighet. Känd från endast en lokal i Sverige (Skäralid) och där sedd senast år 1874. Arten har eftersökts men utan resultat. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1874.
Ekologi
Atlantmossa växer på ovansidan av torra stenblock i halvöppen terräng. Underlaget utgörs av olika bergarter - vanligen något basiska och ibland kalksten. Den påträffas bland annat i bergbranter och andra miljöer med stenar och block. Mindre vanliga platser är stenbrott, kyrkogårdar och andra människoskapade miljöer. Ibland kan den växa som pionjär på sprängsten, stenmurar och gravstenar. Ofta finns den på flyttblock med flat ovansida. Exakt hur den växte på den enda svenska lokalen i Skäralid är inte känt , men troligen växte på block nere i dalen. Eftersom arten är oceanisk är växtlokalens skyddade belägenhet säkert av stor betydelse. Den växte i en djupt nedskuren ravin, och det är få platser i Sverige, förutom Skäralid där man hittar en så stor ansamling av oceaniska mossor. Arten finns främst i oceaniskt präglade områden, och den är sannolikt känslig för låga vintertemperaturer (Størmer 1969).. Den växer i Norge ofta tillsammans med gulgrå raggmossa Racomitrium fasciculare, bergraggmossa R. heterostichum och blommossor Schistidium spp. Mogna kapslar påträffas framförallt på våren.
Landskapstyper
Skog
Skog
Förekommer
Viktig
Biotoper
Löv-/barrblandskog
Löv-/barrblandskog
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Lövskog
Lövskog
Ädellövskog
Ädellövskog
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Bryopsida (egentliga bladmossor), Ordning Grimmiales, Familj Ptychomitriaceae, Släkte Ptychomitrium (atlantmossor), Art Ptychomitrium polyphyllum (Sw.) Bruch & Schimp. - atlantmossa Synonymer

Kategori Nationellt utdöd (RE)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nationellt utdöd (RE)
  • 2005 Nationellt utdöd (RE)
  • 2000 Nationellt utdöd (RE)

Dokumentation Växer på stenblock i branter med hög luftfuktighet. Känd från endast en lokal i Sverige (Skäralid) och där sedd senast år 1874. Arten har eftersökts men utan resultat. Arten rödlistas som Nationellt utdöd (RE) eftersom det bedömts som sannolikt att den upphört att regelbundet reproducera sig inom landet. Den påträffades senast år 1874.
Arten bildar upp till 3 cm höga, lösa, mörkt gröna och inuti grönsvarta tuvor. Bladen är långsmala och i torrt tillstånd starkt krusiga. Bladkanterna är två cellager tjocka och tydligt tandade. Bladen har stora, bruna bashörnsceller. Nerven är lång och slutar i bladspetsen. Arten är vanligtvis rikt fertil och försedd med kapslar - ofta två från varje skott. Kapslarna är smalt ovala, ljusa, upprätta och fästade på ett 0,5-1 cm långt skaft. Peristomtänderna är djupt kluvna, trådlika och raka. Sporerna är 10-14 µm i diameter, gula och fint papillösa. Specialiserad vegetativ förökning är inte känd.
Atlantmossa kan i fält något likna kvastmossor Dicranum spp. men är mindre och har två cellager tjocka bladkanter. Arten har även likheter med skärgårdsmossa Glyphomitrium daviesii som i Norden endast finns i Norge och som är något mindre och har peristomtänder som är hela och tillbakaböjda. Arten liknar också grimmior Grimmia spp., men bladen har stora, bruna bashörnsceller och saknar färglös spets. De vid torka krusiga bladen kan även påminna om bladen hos ulotor Ulota spp., vars bladkanter ej är tandade.

Svensk förekomst Ej längre bofast, nu endast tillfälligt förekommande
Länsvis förekomst för atlantmossa

Länsvis förekomst och status för atlantmossa baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för atlantmossa

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Arten har i Sverige endast påträffats i Skäralids dalgång (mot Råröd) i Skåne. De två fynden där gjordes 1873 respektive 1874. I södra Norge är arten relativt allmän längs kusten. Den är även uppgiven från Danmark med några äldre fynd. Atlantmossa har en i huvudsak oceanisk utbredning, och i norra Europa utgör Skäralid östgränsen för dess utbredning. Arten förekommer i kusttrakter i framförallt västra Europa. Den finns även på Azorerna, Madeira och Kanarieöarna och på enstaka utpostlokaler i Centraleuropa till Kroatien i sydost. Arten är rödlistad även i flera andra länder i Europa.

Den har här varken kunnat återfinnas vid besök på 1980-talet eller på 2000-talet.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Ptychomitriaceae  
  • Släkte
    Ptychomitrium - atlantmossor 
  • Art
    Ptychomitrium polyphyllum(Sw.) Bruch & Schimp. - atlantmossa

Atlantmossa växer på ovansidan av torra stenblock i halvöppen terräng. Underlaget utgörs av olika bergarter - vanligen något basiska och ibland kalksten. Den påträffas bland annat i bergbranter och andra miljöer med stenar och block. Mindre vanliga platser är stenbrott, kyrkogårdar och andra människoskapade miljöer. Ibland kan den växa som pionjär på sprängsten, stenmurar och gravstenar. Ofta finns den på flyttblock med flat ovansida. Exakt hur den växte på den enda svenska lokalen i Skäralid är inte känt , men troligen växte på block nere i dalen. Eftersom arten är oceanisk är växtlokalens skyddade belägenhet säkert av stor betydelse. Den växte i en djupt nedskuren ravin, och det är få platser i Sverige, förutom Skäralid där man hittar en så stor ansamling av oceaniska mossor. Arten finns främst i oceaniskt präglade områden, och den är sannolikt känslig för låga vintertemperaturer (Størmer 1969).. Den växer i Norge ofta tillsammans med gulgrå raggmossa Racomitrium fasciculare, bergraggmossa R. heterostichum och blommossor Schistidium spp. Mogna kapslar påträffas framförallt på våren.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Skog

Biotoper som är viktiga för arten: Löv-/barrblandskog, Öppen fastmark, Blottad mark

Biotoper där arten kan förekomma: Lövskog, Ädellövskog

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Möjligen kan försurning och populationens begränsade storlek ha gjort att arten försvunnit från Skäralid och Sverige. Ravinsystemet är dock mycket stort och det finns fortfarande en chans att arten finns kvar i någon av de mer otillgängliga delarna i området.

Påverkan
  • Försurning (Viss negativ effekt)
  • Klimatförändringar (Viss negativ effekt)
  • Avverkning (Viss negativ effekt)
  • Exploatering/konstruktion (Viss negativ effekt)
Arten bör eftersökas ytterligare. Om återfynd görs bör den exakta lokalen meddelas berörd myndighet så att växtplatsen inte förstörs. Skäralid ligger inom ett domänreservat som planeras bli en nationalpark.
Utländska namn - NO: Stabbesteinmose, DK: Mangebladet Foldhætte, GB: Long-shanked Pincushion.

Etymologi: polyphyllus = med många blad; polys (gr.) = mycket, många, full; phyllon (gr.) = blad.
Uttal: [Ptykomítrium polyfýllum]

KEY FACTS Long-shanked Pincushion. Forms dark green, 1-3 cm high cushions. Leaves strongly crisped when dry, with large brown alar cells. Capsules common, frequently two from each perichaetium. Seta 0.5-1 cm. Spores 10-14 µm, yellow, finely papillose, mature in spring. - Grows on dry, acidic or slightly basic rocks in semi-open habitats, often on substrata with a flat upper side. Typically found on boulders in scree, but also on rocks in quarries and gravestones in churchyards. An oceanic species, fairly common along the Atlantic coast in Norway. In Sweden found only twice (1873 and 1874) in the southern part of the country. Probably sensitive to low winter temperatures.

Gams, H. 1952. Beiträge zur Verbreitungsgesichte und Vergesellschaftung der ozeanischsen Archegoniaten in Europa. Ber. Geobot. Forschungsinst. Rübel Zürich 25: 147-176.

Hallingbäck, T. 2006. Ptychomitrium polyphyllum atlantmossa s. 198. I: Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. [AJ 6-23], Bladmossor. Sköldmossor - blåmossor : Bryophyta : Buxbaumia - Leucobryum. Artdatabanken, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

Hill, M.O., Preston, C.D. & Smith, A.J.E. 1992. Atlas of the bryophytes of Britain and Ireland. Vol 2. Mosses (except Diplolepideae). Harley Books, Colchester.

Nyholm, E. 1954-69. Illustrated moss flora of Fennoscandia 2. Musci. Lund.

Størmer, P. 1969. Mosses with a Western and Southern Distribution in Norway. Oslo, Bergen & Tromsö.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Hallingbäck 1998. Rev. Tomas Hallingbäck 2006. Uppdaterad 2010. Rev. Niklas Lönnell 2016.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Bryophyta - bladmossor 
  • Understam
    Bryophytina  
  • Klass
    Bryopsida - egentliga bladmossor 
  • Underklass
    Dicranidae  
  • Ordning
    Grimmiales  
  • Familj
    Ptychomitriaceae  
  • Släkte
    Ptychomitrium - atlantmossor 
  • Art
    Ptychomitrium polyphyllum, (Sw.) Bruch & Schimp. - atlantmossa
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Tomas Hallingbäck 1998. Rev. Tomas Hallingbäck 2006. Uppdaterad 2010. Rev. Niklas Lönnell 2016.