Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  myrbräcka

Organismgrupp Kärlväxter Saxifraga hirculus
Myrbräcka Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Myrbräckan är en flerårig 10–30 cm hög ört med gula blommor. Den bildar kloner med hjälp av utlöpare och ett ytligt rhizomsystem. Blomningen sker i början av augusti. Myrbräckan är inom sitt vittomfattande utbredningsområde variabel och flera underarter och former har beskrivits. Bl a har den arktiska formen på Island och Svalbard beskrivits som en egen underart.
Utbredning
Länsvis förekomst för myrbräcka Observationer i  Sverige för myrbräcka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Myrbräckan finns huvudsakligen i Norrlands inland från Medelpad till Torne Lappmark. Ett stort antal lokaler är kända från Helgum och Edsele i Ångermanland och från angränsande delar av Jämtland västerut till Storsjön. Flera gamla och ett tiotal nya lokaler har rapporterats från Västerbottens län - de flesta i Lappmarkerna. Den är också känd från ett stort antal lokaler i anslutning till övre delarna av Tornedalen och många nya lokaler har hittats i detta område. Myrbräckan har tidigare funnits på åtskilliga lokaler i Götaland och Svealand. De enda kvarvarande lokalerna i Götaland finns i Västergötland, där den finns kvar på två av totalt fem kända lokaler. I Svealand finns en recent lokal i Malung i Dalarna. Växten har i modern tid försvunnit från Skåne (9 lokaler), Småland (3), Östergötland (2) och Uppland (1) och från samtliga lokaler längs Norrlandskusten. Myrbräckan förekommer i samtliga våra nordiska grannländer. Den betraktas som hänsynskrävande i Finland och som sårbar i Norge liksom i Danmark där den tidigare varit relativt vanlig. Även i Polen och de baltiska staterna bedöms den som sårbar eller akut hotad. Utbredningen i Norden är nordöstlig men avvikande genom förekomster på Island, Svalbard, Storbritannien och Grönland. Utbredningen liknar den hos bl a fältnocka och praktnejlika och antyder att arten haft två skilda invandringsvägar efter istiden. De danska och sydsvenska förekomsterna kan härstamma från Alperna genom invandring söderifrån via Tyskland. Världsutbredningen är cirkumpolär.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2ab(ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Förekommer från Västergötland till Norrbotten, med flest förekomster i Jämtland och Norrbotten. I söder uppträder den den enbart i starkt kalkpåverkade kärr medan den i norra Sverige är något mera anspråkslös vad det gäller kalkhalt och förekommer både i rikkärr men främst i järnockrakällkärr. Myrbräcka tillhör de arter som drabbats hårdast av myrdikningen, även om den största minskningen var längre tillbaka i tiden (fram till och med 1980-talet, inom det bedömda tidsintervallet) pågår det möjligen en viss minskning fortfarande. Arten ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (225-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (900-1200) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv)).
Ekologi
Myrbräckan är som namnet antyder en myrväxt och har stark förkärlek till källpåverkade kärrmiljöer. I söder uppträder den enbart i starkt kalkpåverkade kärr medan den i norra Sverige är något mer anspråkslös vad det gäller kalkhalt och förekommer både i rikkärr och intermediära kärr. Här påträffas den dessutom ofta i källor med järnockrautfällning. En vanlig typ av kärrsamhällen med myrbräcka i norra Sverige är frodiga, källmatade starrkärr med sjöfräken och inslag av arter som kärrdunört, madrör och ängssyra. Myrbräckan är nästan alltid associerad med andra mindre vanliga element som trindstarr, myggstarr, kärrsälting, nordgröe, lappnycklar och lappdunört (Carex diandra, C. rariflora, Poa pratensis ssp. alpigena, Dactylorhiza lapponica och Epilobium lestadii). Myrbräckans trognaste följeslagare är dock den nästan lika sällsynta sumparven Stellaria crassifolia var. paludosa som förekommer på åtminstone 3 av fyra myrbräckelokaler. De allra flesta myrbräckelokaler domineras av brunmossor i bottenskiktet. Källgynnade arter som piprensarmossa Paludella squarrosa är i regel dominanta. Myrbräckans kärrsamhällen har särskilt i norra Sverige utnyttjats intensivt för myrslåtter något som starkt gynnar arten. Efter biotopvårdande vasslåtter på en lokal i Västergötland mer än tiodubblades antalet blomstänglar. Försök med bortröjning av dvärgbjörk i norra Sverige resulterade i en fördubbling av antalet blommande plantor. Blottläggningen av torvtäcket (t ex genom bete eller slåtter) är uppenbarligen viktig för etableringen av nya fröplantor. Stora säsongsvariationer orsakade av bl a smågnagarangrepp har också konstaterats. I andra delar av sitt utbredningsområde är myrbräckan ingen exklusiv myrväxt utan växer i flera andra miljöer som t ex på flodstränder och i olika typer av tundra präglad av uppfrysning.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Förekommer
Viktig
Biotoper
Myrbiotoper
Myrbiotoper
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Organogena jordar/sediment
Organogena jordar/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Saxifragales (stenbräckeordningen), Familj Saxifragaceae (stenbräckeväxter), Släkte Saxifraga (bräckor), Art Saxifraga hirculus L. - myrbräcka Synonymer

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2ab(ii,iii,iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Sårbar (VU)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Förekommer från Västergötland till Norrbotten, med flest förekomster i Jämtland och Norrbotten. I söder uppträder den den enbart i starkt kalkpåverkade kärr medan den i norra Sverige är något mera anspråkslös vad det gäller kalkhalt och förekommer både i rikkärr men främst i järnockrakällkärr. Myrbräcka tillhör de arter som drabbats hårdast av myrdikningen, även om den största minskningen var längre tillbaka i tiden (fram till och med 1980-talet, inom det bedömda tidsintervallet) pågår det möjligen en viss minskning fortfarande. Arten ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 250 (225-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 1000 (900-1200) km². Det föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning. Minskningen avser förekomstarea, kvalitén på artens habitat och antalet lokalområden. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger i närheten av gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning förmodligen förekommer gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2ab(ii,iii,iv)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga I, Typisk art i 7310 Aapamyrar (Alpin region (ALP) och Boreal region (BOR)), Typisk art i 7160 Källor och källkärr (Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 7. Bestämmelsen gäller hela landet
Myrbräckan är en flerårig 10–30 cm hög ört med gula blommor. Den bildar kloner med hjälp av utlöpare och ett ytligt rhizomsystem. Blomningen sker i början av augusti. Myrbräckan är inom sitt vittomfattande utbredningsområde variabel och flera underarter och former har beskrivits. Bl a har den arktiska formen på Island och Svalbard beskrivits som en egen underart.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för myrbräcka

Länsvis förekomst och status för myrbräcka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för myrbräcka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Myrbräckan finns huvudsakligen i Norrlands inland från Medelpad till Torne Lappmark. Ett stort antal lokaler är kända från Helgum och Edsele i Ångermanland och från angränsande delar av Jämtland västerut till Storsjön. Flera gamla och ett tiotal nya lokaler har rapporterats från Västerbottens län - de flesta i Lappmarkerna. Den är också känd från ett stort antal lokaler i anslutning till övre delarna av Tornedalen och många nya lokaler har hittats i detta område. Myrbräckan har tidigare funnits på åtskilliga lokaler i Götaland och Svealand. De enda kvarvarande lokalerna i Götaland finns i Västergötland, där den finns kvar på två av totalt fem kända lokaler. I Svealand finns en recent lokal i Malung i Dalarna. Växten har i modern tid försvunnit från Skåne (9 lokaler), Småland (3), Östergötland (2) och Uppland (1) och från samtliga lokaler längs Norrlandskusten. Myrbräckan förekommer i samtliga våra nordiska grannländer. Den betraktas som hänsynskrävande i Finland och som sårbar i Norge liksom i Danmark där den tidigare varit relativt vanlig. Även i Polen och de baltiska staterna bedöms den som sårbar eller akut hotad. Utbredningen i Norden är nordöstlig men avvikande genom förekomster på Island, Svalbard, Storbritannien och Grönland. Utbredningen liknar den hos bl a fältnocka och praktnejlika och antyder att arten haft två skilda invandringsvägar efter istiden. De danska och sydsvenska förekomsterna kan härstamma från Alperna genom invandring söderifrån via Tyskland. Världsutbredningen är cirkumpolär.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Saxifragales - stenbräckeordningen 
  • Familj
    Saxifragaceae - stenbräckeväxter 
  • Släkte
    Saxifraga - bräckor 
  • Art
    Saxifraga hirculusL. - myrbräcka

Myrbräckan är som namnet antyder en myrväxt och har stark förkärlek till källpåverkade kärrmiljöer. I söder uppträder den enbart i starkt kalkpåverkade kärr medan den i norra Sverige är något mer anspråkslös vad det gäller kalkhalt och förekommer både i rikkärr och intermediära kärr. Här påträffas den dessutom ofta i källor med järnockrautfällning. En vanlig typ av kärrsamhällen med myrbräcka i norra Sverige är frodiga, källmatade starrkärr med sjöfräken och inslag av arter som kärrdunört, madrör och ängssyra. Myrbräckan är nästan alltid associerad med andra mindre vanliga element som trindstarr, myggstarr, kärrsälting, nordgröe, lappnycklar och lappdunört (Carex diandra, C. rariflora, Poa pratensis ssp. alpigena, Dactylorhiza lapponica och Epilobium lestadii). Myrbräckans trognaste följeslagare är dock den nästan lika sällsynta sumparven Stellaria crassifolia var. paludosa som förekommer på åtminstone 3 av fyra myrbräckelokaler. De allra flesta myrbräckelokaler domineras av brunmossor i bottenskiktet. Källgynnade arter som piprensarmossa Paludella squarrosa är i regel dominanta. Myrbräckans kärrsamhällen har särskilt i norra Sverige utnyttjats intensivt för myrslåtter något som starkt gynnar arten. Efter biotopvårdande vasslåtter på en lokal i Västergötland mer än tiodubblades antalet blomstänglar. Försök med bortröjning av dvärgbjörk i norra Sverige resulterade i en fördubbling av antalet blommande plantor. Blottläggningen av torvtäcket (t ex genom bete eller slåtter) är uppenbarligen viktig för etableringen av nya fröplantor. Stora säsongsvariationer orsakade av bl a smågnagarangrepp har också konstaterats. I andra delar av sitt utbredningsområde är myrbräckan ingen exklusiv myrväxt utan växer i flera andra miljöer som t ex på flodstränder och i olika typer av tundra präglad av uppfrysning.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Biotoper som är viktiga för arten: Myrbiotoper

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Organogena jordar/sediment (Viktig)
Myrbräckan tillhör de arter som drabbats hårdast av myrdikning. På grund av dess känslighet kan även små ingrepp få allvarliga konsekvenser. Igenväxning t ex efter upphörande bete eller slåtter missgynnar arten och kan hota vissa lokaler.

Påverkan
  • Dikning/torrläggning (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
Lokalerna i Västergötland är skyddade som naturreservat och sköts av länsstyrelsen. Antalet individer har dock växlat mycket genom åren. Det är mycket viktigt att utvecklingen på dessa lokaler följs och att kontinuerlig biotopvård utförs om dessa enda sydsvenska lokaler skall kunna kvarstå på lång sikt. Även i övriga delar av landet förtjänar myrbräckans lokaler ett permanent skydd då de rent allmänt representerar skyddsvärda naturtyper. Arten bör övervakas av floraväktare.
Myrbräckan är fridlyst. Material från Jämtland finns i odling i Uppsala. Myrbräcka omfattas av EU´s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000. Utländska namn – NO: Myrsildre, DK: Gul Stenbræk, FI: Lettorikko, GB: Marsh Saxifrage.

Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötlands flora. Lund.

Hoff, M. 1943. Crassulaceernes og Saxifragaceernes Udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 47: 95–121.

Hård av Segerstad, F. 1924. Sydsvenska florans växtgeografiska huvudgrupper. Malmö.

Høiland, K. 1986. Utsatte planter i Nord-Norge, spesiell del. Økoforsk rapport 1986: 2.

Kotiranta, H., Uotila, P. Sulkava, S. & Peltonen, S.-L. (eds.) 1998. Red Data Book of East Fennoscandia.

Ministry of the Environment, Finnish Environment Institute & Botanical Museum, Finnish Museum of Natural History. Helsinki.

Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.

Nilsson, Ö. & Gustavsson, L.-Å. 1978. Projekt Linne rapporterar 64–79. Svensk Bot. Tidskr. 72: 1–24.

Ohlson, M. 1989. Dynamik i nord- och mellansvenska populationer av myrbräcka. Svensk Bot. Tidskr. 83: 1–11.

Sahlin, E. 2006. Floraväktarverksamheten i Västergötland 2005. Calluna 23 (2): 4–31.

Ulvinen, T. 1997. Lettorikko. I. Ryttäri, T. & Kettunen, T. (red.) Uhanalaiset Kasvimme. Helsingfors.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Ståhl 1995. © ArtDatabanken, SLU 2007.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Saxifragales - stenbräckeordningen 
  • Familj
    Saxifragaceae - stenbräckeväxter 
  • Släkte
    Saxifraga - bräckor 
  • Art
    Saxifraga hirculus, L. - myrbräcka
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Ståhl 1995. © ArtDatabanken, SLU 2007.