Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  hällebräcka

Organismgrupp Kärlväxter Saxifraga osloënsis
Hällebräcka Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Hällebräcka är en ettårig, huvudsakligen höstgroende, 5–30 cm hög ört som blommar i april-juni. Stora exemplar blir ganska slanka och greniga. Bladen är oskaftade, tre- till femflikiga, och sitter dels i rosett vid basen, dels utmed stjälken. Hela växten är fint körtelhårig. Blommorna är ca 5 mm stora och vita. Kapslarna är äggrunda, mångfröiga och långskaftade. Hällebräckan har uppstått i Skandinavien efter senaste istiden genom korsningar mellan den sydliga grusbräckan Saxifraga tridactylites och den nordliga klippbräckan S. adscendens. Hällebräckan ser ut som ett mellanting mellan dessa arter. Den förra har bl a kortare kronblad (bara ca 2 ggr foderflikarna) och nästan klotrunda kapslar, den senare fem- till sjuflikiga blad och större blommor.
Utbredning
Länsvis förekomst för hällebräcka Observationer i  Sverige för hällebräcka
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Hällebräcka är endemisk för Skandinavien och är känd från 4 huvudutbredningsområden: Oslofjordsområdet i Norge, Dalsland, kring Hjälmaren samt nordöstra Uppland. Därutöver är enstaka lokaler kända från Värmland och Sala i Västmanland. Aktuella lokaler är cirka 500 fördelade på Dalsland (ca 150), Värmland (16), Närke (ca 80), Södermanland (20), Västmanland (ca 80) och Uppland (ca 150). Tidigare var den även känd från Väster- och Östergötland (1800-talet). Utbredningsmönstret är starkt knutet till var det finns kalkberggrund alternativt kalkrika jordarter.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Sårbar (VU)
Kriterier
B2ab(iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)
Hällebräcka är uppkommen ur hybriden mellan grusbräcka och klippbräcka. Arten är endemisk för Skandinavien, med omkring 80% av sin population inom Sveriges gränser, och förekommer i ett stråk från Dalsland-Värmland till Södermanland-Uppland, med en utpostlokal i Medelpad. Växer på berghällar med tunt jordtäcke, särskilt små låga hällar i beteshagar samt intill vägar. Främsta hotet är igenväxning av markerna på grund av minskad hävd. Hällebräcka är föremål för ett åtgärdsprogram som håller på att tas fram, och ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 230 (200-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 924 (800-1200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)c(iv)).
Ekologi
Hällebräcka växer på berghällar med tunt jordtäcke, särskilt små, låga hällar i beteshagar, intill vägar o dyl, nästan alltid i ett småskaligt jordbrukslandskap. Bergarterna kan vara skiffrar, kalk eller som i Roslagen granit med kalkrikt jordtäcke. Bestånden varierar mycket kraftigt i individantal och frösättning år från år. Vid stark vårtorka kan den för reproduktionen och spridningen oundgängliga frösättningen utebli helt, varför artens fröreserv är av stor betydelse. Många populationer är små och kan slås ut om flera torra år följer på varandra.
Landskapstyper
Jordbrukslandskap
Jordbrukslandskap
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppna gräsmarker
Öppna gräsmarker
Människoskapad miljö på land
Människoskapad miljö på land
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Magnoliopsida (tvåhjärtbladiga blomväxter), Ordning Saxifragales (stenbräckeordningen), Familj Saxifragaceae (stenbräckeväxter), Släkte Saxifraga (bräckor), Art Saxifraga osloënsis Knaben - hällebräcka Synonymer

Kategori Sårbar (VU)
Kriterier B2ab(iii,iv,v)c(iv)
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Sårbar (VU)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Nära hotad (NT)

Dokumentation Hällebräcka är uppkommen ur hybriden mellan grusbräcka och klippbräcka. Arten är endemisk för Skandinavien, med omkring 80% av sin population inom Sveriges gränser, och förekommer i ett stråk från Dalsland-Värmland till Södermanland-Uppland, med en utpostlokal i Medelpad. Växer på berghällar med tunt jordtäcke, särskilt små låga hällar i beteshagar samt intill vägar. Främsta hotet är igenväxning av markerna på grund av minskad hävd. Hällebräcka är föremål för ett åtgärdsprogram som håller på att tas fram, och ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 230 (200-300). Utbredningsområdets storlek (EOO) överskrider gränsvärdet för rödlistning. Förekomstarean (AOO) skattas till 924 (800-1200) km². En minskning av populationen pågår eller förväntas ske. Minskningen avser kvalitén på artens habitat, antalet lokalområden och antalet reproduktiva individer. Extrema fluktuationer förekommer förmodligen i antalet fullvuxna individer. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Sårbar (VU). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Sårbar (VU). Detta i kombination med att utbredningsområdet förmodligen är kraftigt fragmenterat, extrema fluktuationer förmodligen förekommer och fortgående minskning förekommer gör att arten uppfyller B-kriteriet. (B2ab(iii,iv,v)c(iv)).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4, Typisk art i 8230 Hällmarkstorräng (Boreal region (BOR))
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 7. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Fastställt
Global rödlistning VU B2ab(iii,iv,v)c(iv) (2013)
Hällebräcka är en ettårig, huvudsakligen höstgroende, 5–30 cm hög ört som blommar i april-juni. Stora exemplar blir ganska slanka och greniga. Bladen är oskaftade, tre- till femflikiga, och sitter dels i rosett vid basen, dels utmed stjälken. Hela växten är fint körtelhårig. Blommorna är ca 5 mm stora och vita. Kapslarna är äggrunda, mångfröiga och långskaftade. Hällebräckan har uppstått i Skandinavien efter senaste istiden genom korsningar mellan den sydliga grusbräckan Saxifraga tridactylites och den nordliga klippbräckan S. adscendens. Hällebräckan ser ut som ett mellanting mellan dessa arter. Den förra har bl a kortare kronblad (bara ca 2 ggr foderflikarna) och nästan klotrunda kapslar, den senare fem- till sjuflikiga blad och större blommor.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för hällebräcka

Länsvis förekomst och status för hällebräcka baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för hällebräcka

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Hällebräcka är endemisk för Skandinavien och är känd från 4 huvudutbredningsområden: Oslofjordsområdet i Norge, Dalsland, kring Hjälmaren samt nordöstra Uppland. Därutöver är enstaka lokaler kända från Värmland och Sala i Västmanland. Aktuella lokaler är cirka 500 fördelade på Dalsland (ca 150), Värmland (16), Närke (ca 80), Södermanland (20), Västmanland (ca 80) och Uppland (ca 150). Tidigare var den även känd från Väster- och Östergötland (1800-talet). Utbredningsmönstret är starkt knutet till var det finns kalkberggrund alternativt kalkrika jordarter.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Saxifragales - stenbräckeordningen 
  • Familj
    Saxifragaceae - stenbräckeväxter 
  • Släkte
    Saxifraga - bräckor 
  • Art
    Saxifraga osloënsisKnaben - hällebräcka

Hällebräcka växer på berghällar med tunt jordtäcke, särskilt små, låga hällar i beteshagar, intill vägar o dyl, nästan alltid i ett småskaligt jordbrukslandskap. Bergarterna kan vara skiffrar, kalk eller som i Roslagen granit med kalkrikt jordtäcke. Bestånden varierar mycket kraftigt i individantal och frösättning år från år. Vid stark vårtorka kan den för reproduktionen och spridningen oundgängliga frösättningen utebli helt, varför artens fröreserv är av stor betydelse. Många populationer är små och kan slås ut om flera torra år följer på varandra.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Jordbrukslandskap

Biotoper som är viktiga för arten: Öppna gräsmarker, Människoskapad miljö på land, Öppen fastmark, Blottad mark

Substrat/Föda:
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
Berg/hårdbotten (Viktig)
Främsta hotet mot hällebräckan idag är igenväxning av markerna omkring växtplatserna främst på grund av minskad hävd. Beskuggning och riklig förna ödelägger bestånden. Också gödsling i omgivande mark skadar vegetationen på de ofta helt små hällar där arten förekommer. Under 1900-talet har säkert nedläggningen av många kalkbrott haft stor negativ effekt på populationerna genom att nyskapandet av lämpliga miljöer för etablering upphörde.

Påverkan
  • Ökad näringsbelastning (Stor negativ effekt)
  • Igenväxning (Stor negativ effekt)
Fortsatt hävd, i synnerhet i naturbetesmark där hällebräckan finns är av största vikt. Detta gäller speciellt lokalerna utanför kärnområdena där nyetablering är svårare. Gödsling av dessa marker bör undvikas eller utföras med stor försiktighet så att inte hällmarkspartierna med hällebräcka påverkas. En viss övervakning av arten bör komma till stånd, möjligen genom floraväktare. Arten ingår i EU:s habitatdirektiv och möjligheten att skydda den ökar eftersom EU kräver att arten och dess habitat ska skyddas. Detta ska ske genom att ett antal områden med hällebräcka avsätts som reservat och att garantera gynnsam hävd för arten.

Åtgärdsprogram Fastställt
En möjlig förklaring till hällebräckans spridning till avlägsna kalkrika lokaler kan vara att den spritts oavsiktligt med människan i samband med bergsbruket. Detta kan även gälla hela utbredningsområdet i Uppland som låg under Östersjöns yta för 2500 år sedan. Hällebräcka omfattas av EU´s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000. Utländska namn – NO: Oslosildre, DK: Oslo-Stenbræk.

Andersson, P.-A. 1981. Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. Stockholm.

Berggren, G. 1983. Fröskillnader mellan grusbräcka, hällebräcka och klippbräcka. Svensk Bot. Tidskr. 77: 193–194.

Bertilsson, A. m fl 2002. Västergötland flora. Lund.

Brochman, C., Nilsson, T. & Gabrielsen, T. M. 1996. A classic example of postglacial allopolyploid speciation re-examined using RAPD markers and nucleotide sequences: Saxifraga osloensis (Saxifragaceae). Symb. Bot. Ups. 31(3): 75–89.

Fægri, K. & Danielsen, A. 1996. Maps of Distribution of Norwegian Vascular Plants. III. The southeastern element. Bergen.

Knaben, G. 1954. Saxifraga osloensis n. sp., a tetraploid species of the Tridactylites Section. Nytt Mag. Bot. 3: 117–138.

Malmgren, U. 1982. Västmanlands flora. Stockholm.

Nilsson, T. 1990. Hällebräcka - några uppgifter om utbredning och biologi. Svensk Bot. Tidskr. 84: 105–110.

Nilsson, T. 1995. Population Biology & Evolution of Saxifraga osloensis: A Polyploid Plant Endemic to Scandinavia. Doktorsavhandling Botaniska institutionen Stockholms Universaitet.

Rydberg, H & Wanntorp, H.-E. 2001. Sörmlands Flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Jonsell 1992. Rev. Mora Aronsson 1998.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Magnoliopsida - tvåhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Saxifragales - stenbräckeordningen 
  • Familj
    Saxifragaceae - stenbräckeväxter 
  • Släkte
    Saxifraga - bräckor 
  • Art
    Saxifraga osloënsis, Knaben - hällebräcka
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Bengt Jonsell 1992. Rev. Mora Aronsson 1998.