Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
 Minimera
Välj ett eller flera filter för att söka
Hem  venhavre

Organismgrupp Kärlväxter Trisetum subalpestre
Venhavre Kärlväxter

  1. Ej bedömd NE
  2. Ej tillämplig NA
  3. Livskraftig LC
  4. Kunskapsbrist DD
  5. Nära hotad NT
  6. Sårbar VU
  7. Starkt hotad EN
  8. Akut hotad CR
  9. Nationellt utdöd RE
Kännetecken
Venhavre är ett 2–3 dm högt gräs med småax i en grön och violettspräcklig sammandragen vippa. De 2–3-blommiga småaxen bär långa vinklade borst. Blad och bladslidor är försedda med långa utspärrade hår medan stråt är kalt, vilket är ett säkert skiljetecken mot fjällhavre.
Utbredning
Länsvis förekomst för venhavre Observationer i  Sverige för venhavre
Svensk förekomst
Bofast och reproducerande
Venhavre förekommer i Sverige dels i trakten av Torne träsk dels längs Könkämä älv i nordligaste Lappland. Vid Könkämä älv finns ett 20-tal kända förekomster längs den tolv mil långa älvsträckan mellan Kilpisjärvi och Karesuando. Arten har troligen gått tillbaka i den nedre delen av älven, där den delvis och troligen i stor mängd, vuxit i ängsmarker intill älven. Huvuddelen av de kända lokalerna är dock naturliga erosionsstränder vid forsar. Många lokaler är mycket individrika och den sammanlagda populationen på den svenska sidan av älven uppgår till många tusen individer. Av allt att döma hyser älven de största förekomsterna i Norden. Vid Torne träsk förekommer venhavret vid biflödena Nakeriätno och Ragisätno samt längs östra Rautasätno. Ett äldre fynd är också känt från Lovikka i Norrbotten. Samtliga svenska förekomster är belägna inom Torneälvens avrinningsområde. Arten har en närmast arktisk utbredning i Norden men är egentligen ingen fjällväxt. Den är inskränkt till ett relativt begränsat område i nordligaste Sverige, Norge och Finland. Närmaste förekomster finns i norra Sibirien. Venhavret är klassad som sårbar i Norge och Finland.
Rödlistningsbedömning 2015
Kategori
Nära hotad (NT)
Kriterier
B2a
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)
Förekommer utefter två oreglerade vattendrag i Torne lappmark. Knuten till forsstränder, i regel återfinns arten i den övre och artrikaste delen av stranden, som enbart översvämmas under vårfloden. Arten är konkurrenssvag och ganska ljuskrävande. Venhavre har haft ett åtgärdsprogram åren 2009-2013, och ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (3-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5368 (5000-8000) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (80-120) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och antalet lokalområden är extremt få gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2a).
Ekologi
Alla kända lokaler för venhavre (i Norden) ligger efter oreglerade vattendrag. Det är tveksamt om det finns någon annan svensk kärlväxt som är så starkt knuten till forsstränder som venhavret. I regel återfinns arten i den övre och artrikaste delen av stranden, som enbart översvämmas under vårfloden. Venhavret är konkurrenssvag och ganska ljuskrävande. Den är därför beroende av återkommande erosion som håller vedväxter borta och skapar vegetationsblottor där den kan föryngra sig. Den kan dock växa på olika underlag allt ifrån sand till grova block. Den trivs dessutom utmärkt på klippstränder. Venhavret tycks förr även ha uppträtt i strandnära slåtterängar. På vissa lokaler kan arten växla betydligt i numerär medan andra växtplatser förefaller hysa en ganska stabil population. Typiska följeväxter är fjällven, fjälltimotej, svarthö, blekvide, slåtterblomma, sumpmåra, smörbollar och vippfryle.
Landskapstyper
Våtmark
Våtmark
Sötvatten
Sötvatten
Förekommer
Viktig
Biotoper
Öppen fastmark
Öppen fastmark
Blottad mark
Blottad mark
Sötvattensstrand
Sötvattensstrand
Förekommer
Viktig
Ekologisk grupp Autotrof (fotosyntetiserande)
Substrat/Föda
Berg/hårdbotten
Berg/hårdbotten
Mark/sediment
Mark/sediment
Mineraljord/sediment
Mineraljord/sediment
Har betydelse
Viktig
Artfaktablad (pdf)

Klass Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning Poales (gräsordningen), Familj Poaceae (gräs), Släkte Trisetum (glanshavren), Art Trisetum subalpestre (Hartm.) Neuman - venhavre Synonymer Avena subalpestris, Trisetum agrostideum (Laest.) Fr.

Kategori Nära hotad (NT)
Kriterier B2a
Tidigare Rödlistningsbedömning
  • 2010 Nära hotad (NT)
  • 2005 Nära hotad (NT)
  • 2000 Sårbar (VU)

Dokumentation Förekommer utefter två oreglerade vattendrag i Torne lappmark. Knuten till forsstränder, i regel återfinns arten i den övre och artrikaste delen av stranden, som enbart översvämmas under vårfloden. Arten är konkurrenssvag och ganska ljuskrävande. Venhavre har haft ett åtgärdsprogram åren 2009-2013, och ingår i art- och habitatdirektivets bilagor 2 och 4. Antalet reproduktiva individer överstiger gränsvärdet för rödlistning. Antalet lokalområden i landet skattas till 3 (3-5). Utbredningsområdets storlek (EOO) skattas till 5368 (5000-8000) km² och förekomstarean (AOO) till 80 (80-120) km². Det finns inga tecken på betydande populationsförändring. De skattade värdena som bedömningen baserar sig på ligger alla inom intervallet för kategorin Nära hotad (NT). De skattade värdena för förekomstarea ligger under gränsvärdet för Starkt hotad (EN). Detta i kombination med att utbredningsområdet är kraftigt fragmenterat och antalet lokalområden är extremt få gör att arten uppfyller kriterierna för kategorin Nära hotad (NT). (B2a).
Konventioner Habitatdirektivets bilaga 2, Habitatdirektivets bilaga 4, Bernkonventionens bilaga I
Fridlysning Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 7. Bestämmelsen gäller hela landet
Åtgärdsprogram Avslutat
Venhavre är ett 2–3 dm högt gräs med småax i en grön och violettspräcklig sammandragen vippa. De 2–3-blommiga småaxen bär långa vinklade borst. Blad och bladslidor är försedda med långa utspärrade hår medan stråt är kalt, vilket är ett säkert skiljetecken mot fjällhavre.

Svensk förekomst Bofast och reproducerande
Länsvis förekomst för venhavre

Länsvis förekomst och status för venhavre baserat på sammanställningar och bedömningar av gjorda fynd.

Observationer i  Sverige för venhavre

Blå punkter visar fynd registrerade i Artportalen och övriga databaser anslutna till LifeWatch. Kan innehålla observationer som inte är validerade. Kartan uppdateras var fjärde vecka.



Venhavre förekommer i Sverige dels i trakten av Torne träsk dels längs Könkämä älv i nordligaste Lappland. Vid Könkämä älv finns ett 20-tal kända förekomster längs den tolv mil långa älvsträckan mellan Kilpisjärvi och Karesuando. Arten har troligen gått tillbaka i den nedre delen av älven, där den delvis och troligen i stor mängd, vuxit i ängsmarker intill älven. Huvuddelen av de kända lokalerna är dock naturliga erosionsstränder vid forsar. Många lokaler är mycket individrika och den sammanlagda populationen på den svenska sidan av älven uppgår till många tusen individer. Av allt att döma hyser älven de största förekomsterna i Norden. Vid Torne träsk förekommer venhavret vid biflödena Nakeriätno och Ragisätno samt längs östra Rautasätno. Ett äldre fynd är också känt från Lovikka i Norrbotten. Samtliga svenska förekomster är belägna inom Torneälvens avrinningsområde. Arten har en närmast arktisk utbredning i Norden men är egentligen ingen fjällväxt. Den är inskränkt till ett relativt begränsat område i nordligaste Sverige, Norge och Finland. Närmaste förekomster finns i norra Sibirien. Venhavret är klassad som sårbar i Norge och Finland.
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Trisetum - glanshavren 
  • Art
    Trisetum subalpestre(Hartm.) Neuman - venhavre
    Synonymer
    Avena subalpestris
    Trisetum agrostideum (Laest.) Fr.

Alla kända lokaler för venhavre (i Norden) ligger efter oreglerade vattendrag. Det är tveksamt om det finns någon annan svensk kärlväxt som är så starkt knuten till forsstränder som venhavret. I regel återfinns arten i den övre och artrikaste delen av stranden, som enbart översvämmas under vårfloden. Venhavret är konkurrenssvag och ganska ljuskrävande. Den är därför beroende av återkommande erosion som håller vedväxter borta och skapar vegetationsblottor där den kan föryngra sig. Den kan dock växa på olika underlag allt ifrån sand till grova block. Den trivs dessutom utmärkt på klippstränder. Venhavret tycks förr även ha uppträtt i strandnära slåtterängar. På vissa lokaler kan arten växla betydligt i numerär medan andra växtplatser förefaller hysa en ganska stabil population. Typiska följeväxter är fjällven, fjälltimotej, svarthö, blekvide, slåtterblomma, sumpmåra, smörbollar och vippfryle.

Ekologisk grupp: Autotrof (fotosyntetiserande)

Landskapstyper som är viktiga för arten: Våtmark

Landskapstyper där arten kan förekomma: Sötvatten

Biotoper som är viktiga för arten: Öppen fastmark, Blottad mark, Sötvattensstrand

Substrat/Föda:
Berg/hårdbotten (Viktig)
Mark/sediment (Viktig)
Mineraljord/sediment (Viktig)
En viss tillbakagång av venhavre har sannolikt skett efter upphörande slåtter. Även om de naturliga växlingarna på enskilda lokaler kan vara betydande verkar huvudpopulationerna inom de båda svenska lokalområdena stabila. Det är dock uppenbart att venhavret är knutet till oreglerade vattendrag varför vattenreglering utgör ett allvarligt hot. Det bör också påminnas om att förekomsterna utgör de viktigaste i Norden och att utbredningen här skiljs av en enorm disjunktion till nästa utbredningsområde i Sibirien.

Påverkan
  • Igenväxning (Viss negativ effekt)
Venhavre skyddas bäst genom ett stärkt älvskydd. Arten bör övervakas av floraväktare.

Åtgärdsprogram Avslutat
De klassiska förekomsterna vid Karesuando upptäcktes på 1820-talet av Lars Levi Laestadius. Härifrån har venhavret samlats med stor iver. Laestadius samlade själv åtminstone 37 ark från Karesuandotrakten. Venhavre omfattas av EU´s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000. Utländska namn – NO: Kveinhavre, DK: Rensdyr-Guldhavre, FI: Lapinkaura.

Jakobsson, A. 1997. Sällsynta fjällväxter i Torne lappmark. Examensarbete på Biologisk-Geovetenskaplig linje. Stockholms Universitet.

Väre, H. 1997. Lapinkaura. I. Ryttäri, T. & Kettunen, T. (red.) Uhanalaiset Kasvimme. Helsingfors.

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Ståhl 1995.

Namn och släktskap
  • Rike
    Plantae - egentliga växter 
  • Underrike
    Viridiplantae - gröna växter 
  • Infrarike
    Streptophyta  
  • Överstam
    Embryophyta - landväxter 
  • Stam
    Tracheophyta - kärlväxter 
  • Understam
    Euphyllophytina - eufyllofyter 
  • Infrastam
    Spermatophytae - fröväxter 
  • Överklass
    Angiospermae - blomväxter 
  • Klass
    Liliopsida - enhjärtbladiga blomväxter 
  • Ordning
    Poales - gräsordningen 
  • Familj
    Poaceae - gräs 
  • Släkte
    Trisetum - glanshavren 
  • Art
    Trisetum subalpestre, (Hartm.) Neuman - venhavre
    Synonymer
    Avena subalpestris
    Trisetum agrostideum (Laest.) Fr.
Mer information
Faktakällor

Fakta om denna art bygger huvudsakligen på rödlistningsbedömningen 2015.

Längre texter, utöver kriteriedokumentation, har sammanställts av: Peter Ståhl 1995.